Det här är väl en av Stockholms mäktigaste utsikter: från Münchensbacken på Söder bort mot Stadshuset och Gamla stan. Man kan notera att Stadshusets profil störs en del av "höghusen" nere i stadens centrum. Genom att en del av den fria horisonten har försvunnit har också Stadshuset krympt. Centrumskraporna sticker upp lite grå och trista bakom det gröna taket. För övrigt lär farfar ha arbetat på Stadshusets tak i egenskap av plåtslagare. Fast jag tror att man har hunnit byta ut kopparplåtarna sedan dess.
Hur som helst: innan man smäller upp stora byggkomplex bör man fundera hur de passar in i miljön i stort. Ett bygge som syns kan göra att ett annat "försvinner".
Bilden nedan är tagen några meter ifrån den ovan, nere på mälarstranden. Här finns en liten ostädad fläck, med sand och grus, björkar, vildaplar, blommor, nyponbuskar. I bakgrunden skymtar Münchenbryggeriets gamla röda fasad. Ännu på 60-talet var bryggeriet bryggeri, och man kunde känna doften av öl. Jag tycker att även sådana här små vilda fläckar bör få finnas. De gör staden mer levande, och det skulle inte förvåna mig om det finns fjärilar och andra diverse småkryp som gillar den här miljön. Bekämpa alltså "parkifieringen" av stadens gröna fläckar. (Däremot finns det en parkeringsplats om man vänder sig 90 grader från där bilden tagits, och där kanske man kunde bygga ett hus i stället.)
När man går längs gatorna syns växtlighet tränga på överallt: trampört, maskrosor, groblad och andra tuffingar tar sig fram genom betong och asfalt. På ett sätt ser det skräpigt ut, men det kan också vara hoppfullt: livet tar sig fram vad än betonghäckarna tar sig till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar