baksluga idioter

Det finns en historia bakom Hamas. Jag tycker det mesta som står i den här artikeln verkar bekant sedan tidigare, men den kan vara en bra sammanfattning. När PLO, som bestod av borgerliga nationalister och vänster, kämpade mot Israel (jo, det gjorde man faktiskt en gång i tiden) uppmuntrade Israel och USA en liten extrem islamsk grupp. Medan man jagade bort palestinier som företrädde en Gandhi-inspirerad motståndslinje kunde hamas byggas upp med bidrag från Saudiarabien. Motiveringen verkar ganska fantastisk (det låter så dumt så det kanske är sant!): Om folk var i moskéerna och bad sina böner skulle de hålla sig borta från vänstergrupper som bekämpade den israeliska ockupationen! Hamas kunde bygga upp sin organisation och media, sin sociala verksamhet och hatkampanjer under skydd av ockupationsmakten.

Resten är historia, som man brukar säga. Den lilla orosanden som skulle ställa till det för PLO började leva sitt eget liv... . PLO innehöll folk som det var ganska lätt att prata med om man pratade med dem på rätt sätt, men också en fruktansvärd korruption och pampvälde. När palestinierna valde hamas valde man folk som är betydligt svårare att ha att göra med, men också effektivare och mindre korrupta. En delvis liknande process skedde i Libanon där israelerna gick in och förstörde, och ut ur förstörelsen kom en ny fruktansvärd motståndare.

Återigen får jag citera vad Axel Oxenstierna sade till sonen: "Du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa vishet denna världen styres." Och maken till idioter, baksluga idioter visserligen, men idioter i alla fall, än de som varit ansvariga för den här politiken i USA och Israel får man nog leta efter. Det är skamligt att de får hålla på mitt sitt fumlande med länder och människoliv. Åtalspunkten kunde bli "brott mot mänskligheten" och sedan parkering i en cell i Nederländerna.

Nyårsfunderingar hit och dit

Nu har nyårsmörkret sänkt sig över Stockholm. Mörkt var det redan för en månad sedan när jag tog den här bilden. Som ett armband i svart sammet ligger stadskonturen och speglar sig i Årstaviken.

Till höger vita ljus från fönstren i de nya bostadskvarteren i Liljeholmen. Månne sitter många där nu och undrar hur det går med lån, arbete och annat under det kommande året? Till höger det gulbruna ljuset från rivningen av Vin & Sprits gamla anläggning. Där skall det också bli bostäder. Blir man av med dem? Krisen kryper allt närmre, blir allt djupare.



Den här parollen kommer att bli ännu mer aktuell nästa år eftersom majoriteten i Riksdagen tycker att det går bra att skicka ännu fler soldater till Afghanistan. Nu verkar det som försörjningslinjerna till ockupationstrupperna via Pakistan mer eller mindre har klippts av. USA försöker lägga om via Centralasien och Kaukasus, men frågan är hur intresserade andra berörda stormakter är av det. Nya svenska förluster torde vara svåra att undvika. Vem bryr sig? Det är ju yrkessoldater som skickas ut, inte värnpliktiga.



Kan man hoppas på att Årstabäcken kommer att fortsätta att sorla lika trevligt nästa år? Det är väl en positiv nyårsönskan i alla fall, mitt i allt eländet. Om några månader kommer trastarnas sång att eka i bäckravinen, och kanske en gärdsmyg drar några drillar på kvarnruinen högre upp.



Den här bilden hade väl passat bättre på min stockholmsblogg, men ... Stadshuset bär sina tre kronor som varande den finaste symbolen för Mälardrottningen, men vad skall det bli av området runtomkring? Det blänker till i ett fönster bortom Tegelbacken, byggkranarna reser sig mot himlen, vad skall det bli av min hemstad?

Kanske ungefär där den högra kranen står finns planer på en jättekåk. Man kan undra hur många sådana projekt som sopas bort av den pågående krisen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: sopa bort ett antal onödiga villor i de kommuner som har misskött byggandet, och se till att rejäla stadsområden med hyreslägenheter skapas där i stället. Då blir det rum för nyinflyttade, hyrorna kan hållas nere, och bostadsspekulationen får sig en rejäl snyting.



Demonstration för Palestina. Det har varit flera sedan jag tog denna bild. Tyvärr lär det nog fortsätta nästa år.




Den här kartan har funnits några år. Jag kopierar in den här med kommentaren att den visar varför en tvåstatslösning var omöjlig på 1940-talet och varför den är omöjlig idag. Det går inte att bilda en hållbar stat av mängder av icke bärkraftiga småplättar som ligger inneslutna av en annan stat. En stat skall inte vara religiös - vare sig judisk, islamisk eller något annat - utan neutral till sina medborgares religiösa uppfattningar så länge de inte är allmänt störande. Med andra ord är enda anständiga lösningen (vi har ju en oanständig med fullständig etnisk rensning också) att en sekulär stat bildas på det område som omfattades av det gamla brittiska Palestinamandatet. Med tanke på den fula roll som britterna spelade här när de bröt upp det ottomanska riket kunde de gott få bidra med en slant till den nya staten.

Ja, det är svårt att sia om framtiden, men att det skulle bli någon vettig lösning av konflikten i Palestina nästa år tvivlar jag på. Möjligen skulle läget ändras om det stora missnöjet i Egypten (det har ju bland annat varit stora strejker där) leder fram till att Mubaraks regim störtas och landet får en ledning som inte står på USA:s lönelista. En sådan regering skulle nog inte deltaga i blockaden av Gaza.

Man kan upphäva en suck och säga som gamle kanslern Axel Oxenstierna sade till sin son: Du skulle bli förvånad om du visste med vilken liten visdom världen styres. - Jag antar att många som drattat på ändan i de senaste årens spekulationsyra och vaknat upp till den trista vardagen håller med om det. Kanske krisen ändå kan leda till ett uppvaknande som får positiva följder. Men då får vänstern skärpa sig och inte överlåta de väsentliga frågorna till de blå, bruna eller svarta partierna! Det finns dock anledning att vara pessimistisk på den punkten.

Och med denna mollstämda reflexion vill jag ändå delge min trogna läsarskara förhoppningen om

GOTT NYTT ÅR!

Den irakiska oredan och notan som skall betalas

Muqtada al-Sadr har en hel del anhängare, och Mahdi-milisen är inte att leka med

Om det inte vore en tragedi kunde man nästan dra på munnen åt nyheterna som kommer i Aftonlövet (eller egentligen från TT som möjligen kan ha kopierat exempelvis ifrån al-Jazeera).

I Bagdad håller amerikanska och irakiska soldater på att resa en mur som ska kringgärda södra delen av Sadrstaden för att försöka stoppa den envisa raketbeskjutning av Gröna zonen, den speciellt säkrade stadsdel där USA:s ambassad och irakiska regeringsbyggnader ligger.

"Speciellt säkrade"? Vilket skämt (vilken tragedi)! Minns någon den tid när kriget förklarades vunnet och shia-majoriteten i Irak hade befriats från Saddam Husseins förtryck? Nu måste man sätta upp murar för att om möjligt hålla de befriade stången! Att bygga anläggningar för passivt försvar tyder inte på en särskilt god militär eller politisk situation, snarare att man kämpar för att hålla näsan ovan vattenytan och hoppas att det inte kommer en rejäl flodvåg dånande.

Det verkar inte finnas någon hejd på övergrepp och missgrepp från ockupanternas sida. De har länge ägnat sig åt att försöka trakassera Muqtada al-Sadrs anhängare och fick för sig att Muqtada var på nedgång när det inte blev ett omedelbart stenhårt svar. Sedan gick man till öppet angrepp och fick stryk i Basra. En artikel i Asia Times drar paralleller till USA:s vanföreställningar under vietnamkriget.

Att jämföra Irakkriget med USA:s tidigare nederlag i Vietnam är inte helt lyckat eftersom så mycket skiljer länder och epoker åt. Man kan säga att den gemensamma nämnaren är att USA:s generaler får för sig att de vunnit och säger det strax innan motståndaren slår till så det dånar om det, och att man skickar ut sin lokala "regerings" trupper på slagfältet varpå dessa mycket tydligt visar att de inte har vilja att slåss - och det blir soppa av allting.

En annan AToL-artikel ger en delvis annan bild av varför den irakiska quislingregeringen försökte slå till i Basra. Den försöker spela ett eget spel (men saknar tydligen styrkan för det) Artikeln ger också besked om vad befolkningen i södra Irak anser om ockupationen.

The Shi'ite south has become the most anti-occupation region in the country. The British polling firm ORB, which has been doing opinion surveys in Iraq since 2005, found in March that 69% of respondents in the south believed security would improve if foreign troops were withdrawn, and only 10% believed it would get worse.

Om den irakiska "regeringen" är medveten om de här stämningarna - och det bör den vara även om den hukar i skydd inne i sin gröna zon - måste den förstå hur politiskt betungande det är att låta ockupanterna gå till offensiv mot Muqtadas folk i ett område där majoriteten definitivt är anti-ockupant. Alltså måste man försöka agera själv. Med klent resultat.

För en generation sedan fanns det goda chanser att samtala med ganska rimliga politiska krafter runt om i västra Asien. Där fanns arabnationalister, olika sorters reformister, socialister, kommunister - men västvärlden valde diktatorer, kungar och religiösa fundamentalister i stället. De var lydigare och bråkade inte om nationaliseringar. I Saudiarabien fick man kung och fundamentalister för priset av en. Regeringarna levererade olja och köpte dyra vapensystem som man inte kunde använda.

Nu skall räkningen betalas för västvärldens hundra år av härjningar omkring oljefälten. Vem kommer med notan? Det har ofta varnats för att "den arabiska gatan" kommer att explodera i vrede. Man har ropat "vargen kommer" - nu kommer vargen, i form av de extremreligiösa som sluppit ur fållan. "Den arabiska gatan" väljer de företrädare som den tror kommer att göra mest för folket. Sedan kan ju snillena i väst fundera på varför Muslimska Brödraskapet går framåt i Egypten medan president Mubarak blir alltmer avskydd, trots att USA finansierar hans regim. Eller Libanon ... Palestina ... Irak ... . Folken har inte lust att bli sparkade omkring av västvärlden längre, och nu samlar de styrka. Och de extremreligiösa har visat sig vara de mest pålitliga ledarna i kampen. Denna utveckling har inte varit nödvändig eller omöjlig att undvika. Korttänkta politiker i väst har drivit fram dem, tillsammans med israelerna. Förmodligen kommer man inte att göra självkritik utan i stället förvärra situationen - och därmed göra den än mer förmånlig för de extremreligiösa.

Gamle kanslern Axel Oxenstierna sade någon gång till sin son att denne skulle bli förvånade om han visste med vilken ringa visdom världen styrs. Jag är benägen att hålla med.