Inte vet jag vem som skrattar bäst och sist, men i förmiddags hördes gråtrutars vilda skratt från den uppbrutna isen på Riddarfjärden. Bäst att de klämmer i, för snart blir det väl full fart på skrattmåsarna också. Ännu har jag bara sett övervintrande skrattmåsar med deras vita skallar, men snart nog torde flyttmåsarna återvända och visa upp sina chokladbruna kalotter.(Den anonyma gråtruten på bilden här bredvid har inget med artikeln i övrigt att göra - jag tog bilden 28 juni förra året.)
När jag nu diskuterar fågelljud - nog är det väl så att knölsvanarna på senare år blivit mer högljudda? Det sägs ju att talgoxar som lever i stadsmiljö höjer rösten för att höras i bullret. Kanske det är samma sak med knölsvanar? Förr hördes mest ett elakt väsande eller en fnysning, numera tycker jag ibland att det låter som ett kort och gällt skrik. Men till sångsvanens nivå har knölen ännu inte hunnit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar