die Linke går fram i Tyskland - proletarisering i Sverige

I morgon är det val i den gamla hansestaden och nu tillika tyska delstaten Hamburg. Vänsterpartiet die Linke förväntas få nya framgångar och därmed fortsätta att stärkas i det gamla Västtyskland. Tidigare har man gjort bra ifrån sig i Bremen, Hessen och Niedersachsen. I öst är man redan starkt. Vi kanske ser ett nytt politiskt landskap växa fram i Tyskland. Samma sak framhölls i en förvånad artikel i Dagens Nyheter igår.

Aftonbladet publicerar en intervju med den socialdemokratiske borgmästaren i Berlin, Klaus Wowereit. I Berlin har socialdemokrater och vänster samregerat, inte utan vissa problem, men man har dock kunnat samarbeta. Det kan ändå vara en modell för framtiden på riksnivå i Tyskland, men det avgörande är även där vem socialdemokraterna helst samregerar med. Hittills har det varit med kristdemokraterna, vilket innebär att man sviker vad flertalet faktiskt har röstat på - någon sorts vänsterpolitik. Att gå in i en koalition med die Linke skulle kanske bättre motsvara vad de egna väljarna önskar, men det kanske är så att man tänker så här: "Kristdemokraterna är olika oss, och vi riskerar nog inte att tappa så mycket väljare till dem. Men die Linke är bättre på vänsterpolitik än vad vi är, och därmed riskerar vi att förlora folk åt det hållet om vi uppmuntrar dem." Lokala politiker som Wowereit kan dock ändra på den inställningen:

I sin självbiografi skriver han: ”Jag vet inte när eller var, men den dag kommer då det finns en framgångsrik vänsterallians även utanför Berlin och östra Tyskland.” Demoniseringen av det gamla kommunistpartiet kommer att avta med åren, spår Wowereit.

Jag tror att den svenska vänstern bör hålla ett öga på vad som händer i Tyskland. Det gäller inte bara valresultat och vem som samarbetar med vem, utan också om det kommer politiska analyser som är av intresse. Och inte bara Tyskland - det finns ett antal länder i Europa som ligger på ungefär samma nivå som Sverige och där intressanta erfarenheter kunde förmedlas över gränserna. Jag tänker särskilt på insikter om vad den tekniskt-vetenskapliga revolutionen betyder för den demokratiskt socialistiska dito i Marx' anda.

För att fortsätta lite med Marx när jag nu ändå är igång: proletarisering var en viktig sak han skrev om, om hur tidigare självständiga bönder och hantverare förvandlas till osjälvständiga lönearbetare (eller i ett fåtal fall: kapitalägare som styr andras arbete). Jag har läste ett tal som Jan Myrdal höll vid ett minnesmöte efter den norske marxisten Tron Ögrim. Myrdal citerar en del data från olika håll: enligt Statistiska Centralbyrån äger en procent av befolkningen 19% av de samlade förmögenheterna. Men enligt en rapport från Institutet för näringslivsforskning, som räknar på annat sätt, äger denna enda procent av svenska befolkningen 32% av landets förmögenheter. Räknar man in svenskar skrivna i utlandet blir det 40%. Enligt ytterligare en undersökning har 80% av befolkningen i stort sett inga tillgångar utom att en del äger sin bostad. Och eftersom man inte kan snyta fram några pengar ur väggarna på den egna bostadsrätten är det inte mycket värt i en krissituation när priser rasar och folk är desperata.

En 1840-talstysk som inte hette Marx utan Weber skrev att "arbetare är alla som inte äger kapital". Har man inte kapital, makt över produktionsmedel utom sig själv, är man proletär alltså. Vi kan konstatera att det som en gång kallades bourgeoisien är en liten grupp av det svenska folket, det finns också mellanskikt på några tiotal procent, och sedan ett modernt proletariat som omfattar den absoluta majoriteten. I dagens läge slåss de svenska partierna mest om att ställa sig in hos de två första grupperna medan proletariatet ställs åt sidan. Nå, inte av alla. Grupper som Sverigedemokraterna går gärna in och fiskar bland svenska proletärer. Och det finns väl ansatser bland vänstergrupperna till det också. Arbetarklassen med utländskt ursprung har inte mycket hjälp av den politiska sfären. Det parti som verkligen kan gå ut och tala inte bara till, utan också med, de åttio procenten borde ha en ljus framtid.

Av naturen skeptisk undrar jag om den svenska vänstern vill hugga tag i denna fråga. Det självklara svaret borde vara "ja", men jag undrar om det inte speciellt i Vänsterpartiet finns för många mellanskiktsmänniskor som mest intresserar sig HBT-frågor.