torsdag 14 juli 2011

Krigsaktivism

Nya numret av Clarté kom i lådan igår. Temat är "krigsaktivismen", ett märkligt och alltmer påträngande fenomen. Bland annat har vi ju fått det som kallas "bombvänstern" och som kräver ingripanden här och där utan att alltid riktigt förstå vad man ger sig in på. Det färskaste och nästan tragikomiska fallet (jo, det finns inslag av komik om man bortser från de ohyggliga tragedier som utspelas) är givetvis det libyska inbördeskriget. Andra bloggare skriver bättre om Libyen än jag, så därför har jag inte varit inne på ämnet så ofta. Se Motvallsbloggen, Third World exempelvis.

Via mediaspin förvandlades några lokala libyska uppror som knappt ens var fredliga i sina tidiga skeden (jämför med Egypten och Tunisien!) till en jättestor folkrörelse som naturligtvis skulle sopa bort regimen på nolltid bara de fick lite hjälp ... och lite mer hjälp ... och lite mer hjälp ... Och nu står väl NATO snart inför det avgörande valet: antingen går man in med rejäla marktrupper som skall göra det rebellarmén inte klarar av, eller också får man börja förhandla med den gamle sluge ökenräven i Tripolis. Väljer man det första alternativet riskerar man att få ett folkkrig på halsen just när man håller på att förlora i Afghanistan. Kanske var det detta kineserna och ryssarna tänkte sig när de inte satte stopp för NATO:s ursprungliga planer om flygförbudszonen, nämligen att NATO skulle gå in i en stor fet afrikansk fälla och lära sig en rejäl läxa? - Det vet vi inte, men i praktiken kan det gå så. Och väljer NATO det andra alternativet kommer frågan omedelbart upp: "Varför började ni överhuvud taget detta krig om det inte leder till något annat än att islamister tar över östra Libyen?" Vad skall ledarna i Storbritannien, Frankrike och Italien säga om det? Det har hävdats att kriget i Afghanistan handlar om NATO:s överlevnad. Kanske kriget i Libyen handlar om vad som skall hända med liket?



Jag saxade en bit ur en artikel av Henrik Skrak som heter "Bombhögern har fått sällskap". Den handlar om just den svenska debatten och i synnerhet den roll som den uppjagade Andreas Malm spelar.

Till den sydsvenska hemmafronten hör också den debatt som Vänsterpartiet arrangerade i Malmö den 13 april. Arrangörerna kunde inte få tag på en enda som ville företräda partilinjens uppslutning bakom den svenska Libyeninsatsen gentemot Flammans chefredaktör Aron Etzler. Så i stället för en vänsterpartist valde man att låta Andreas Malm företräda bombvänstern. Granskar man argumentens utformning och tyngd så vann Etzler klart. .. Malm däremot var i vanlig ordning exalterad och till hundratio procent övertygad, det som nu sker i Libyen är att USA och Nato motvilligt genomför den permanenta revolutionen, därtill tvingade av en folklig världsopinion. Malm drog hejdlösa paralleller till spanska inbördeskriget och 90-talets krig i Jugoslavien, och han beskrev i poetiska, närmast religiösa, ordalag det kommande intåget i Tripoli. Det skulle bli en glädjens dag. Tänk den som finge vara med!
Av applåderna att döma vann ändå Etzler debatten, om än knappt. Dock är det bestående intrycket att detta att vara för Natos, USA:s och Sveriges attack på Libyen är en accepterad åsikt bland så kallade vänstermänniskor. Även om man inte håller med, är det helt OK att tycka så. Efter debatten kan man gå och ta en öl tillsammans. Det hade varit mer kontroversiellt om Malm sagt sig vara för kärnkraften.
För tjugo år sedan var det annorlunda. Då samlades vänstern till möten och demonstrationer. Då var det att vara vänster lika med att vara mot kriget oavsett om det var FN-sanktionerat eller inte. I dag fungerar Andreas Malm & co som en imperialismens trojanska häst innanför vänsterns fallfärdiga murar. I ruinerna kommer den populistiska, flyktingfientliga och potentiellt rasistiska högerpopulismen att växa sig stark. Kanske var det detta han kände av, Juholt, när han åtminstone försökte blåsa av den svenska krigsinsatsen. 

Jag tror Malm hade fungerat bättre om han hade koncentrerat sig på miljöfrågor, där det verkligen kan vara av nöden med alarmism. ... "imperialismens trojanska häst", det är ingen lättviktig anklagelse det! I alla fall inte om det handlar om någon som hävdar sig vara vänster - supervänster till och med!

11 kommentarer:

Hannu Komulainen sa...

Det överraskande är att det finns de inom "vänstern" för vilka "antiimperialism" är ett skällsord! De förknippar det med "leninismen" hos den traditionella vänstern.
Så det är ingen idé att rekommendera studier av Lenins skrifter om imperialismen.

Ett sätt som autonoma och anarkister och t.o.m. vissa trotskister resonerar sig fram till de här konstiga idéerna är en i och för sig vettig kritik av devisen "min fiendes fiende är min vän". Och därför kan man aldrig taktiskt ta ställning för en stat i Tredje Världen som försvarar sig mot en imperialistisk supermakt...

Det märkliga är att det däremot går utmärkt att taktiskt ställa sig på NATOs sida mot Khadaffis regim!

Björn Nilsson sa...

Kan bofinken se ut hur som helst och ändå vara en bofink? - Nej!

Kan vänstern se ut hur som helst och ändå vara vänster?

Trotskisterna har numera slutat kalla sig för trotskister, och om ett halvår kanske de återuppstår som NATO-motståndare också i förhoppningen att vissa konstiga ställningstaganden idag skall vara bortglömda.

Kerstin sa...

Jag är rädd att bombvänstern kommer att anse att Nato och Väst svek revolutionen i Libyen, om Nato slutar bomba och aldrig går in med mer marktrupper.

För övrigt har även jag läst Clarté idag. Det var ett mycket bra nummer med många intressanta artiklar.

Björn Nilsson sa...

De som målat in sig i ett hörn på ett tidigt stadium med tanklösheter kommer väl antingen att fortsätta att hävda dem vad som än händer, alternativt försöka glömma och hoppas bli glömda själva. Men Malm och några till har varit ute alltför mycket för att kunna tillgripa strategi nummer två.

Jan Wiklund sa...

En spik till i kistan... Men egentligen behövs det väl inte. Vad gör Malm som inte på sin tid gjordes av Nils Flyg, en annan "vänster"-aktivist?

"Vänster" är bara en feel-good-term. Något som en del kallar sig för att få vara med i en stor familj. Lite som anti-klerikalismen i Frankrike för hundra år sen.

Någon politisk betydelse har det knappast, eftersom det inte är ett kollektiv som kollektivt hävdar en gemensam position och försvarar gemensamma intressen.

Björn Nilsson sa...

På Flygs tid var det Abessinien det gällde. Skulle man försvara en urmodig slavstat mot en modern progressiv europeisk angripare (även om den senare skvätte giftgas omkring sig)? Libyen idag kan ses som en parallell.

Läste en biografi om Flyg för en del år sedan, men jag vet inte om författaren Håkan Blomkvist lyckades klura ut varför det gick som det gick.

Hannu Komulainen sa...

Jag tror som Björn, att det finns psykologiska mekanismer som får en person som Malm att "måla in sig i ett hörn". Det är bittert för vem som helst att erkänna att man gjorde en kapital felbedömning...

Men det finns en tendens, har jag sett, att göra motsatt, men mindre allvarligt, misstag som Malm. Nämligen att börja hylla Khadaffi till 100 %. KP t.ex. verkar vara inne på den linjen.

Hannu Komulainen sa...

Visserligen har jag inte läst Andreas Malms böcker, bara en del hyfsade tidningsartiklar, men jag tror det är för tidigt att döma ut honom som någon i klass med Nils Flyg.

Kerstin sa...

Hannu Komulainen:
Vem är KP?

Hannu Komulainen sa...

"KP" är Kommunistiska Partiet, dvs det som hette KFML-r, och senare KPML-r, "errarna". Jag har följt deras utveckling dåligt, men deras ställningsstagande i Libyenkonflikten är föredömlig, i varje fall om man jämför med övriga vänstergrupper.

Annars tycks de ha en lite väl okritisk syn på länder som Nordkorea och Kuba.

Martin Gustavsson - Vetenskapliga partiet sa...

https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2016/12/02/meditation-etcs-och-birger-schlaugs-motsagelsefulla-nils-flyg-argument/