ABF pudlar

Clarté har fått en fin ursäkt av ABF. pic.twitter.com/PP1cuPVGYa

— Clarté (@TidningenClarte) 3 maj 2018

Pudlar gör ABF, den här gången åtminstone. Clarté bör nog dock se det som en varning. Att "arbetarrörelseidkarna" utan påtryckningar skulle svälja revolutionären Marx ... tja?

Clarté åker ut

ABF-socialdemokraterna (jag antar att det rör sig om soc.demoner) har gett Clarté en snyting och blockerat ett möte. Att kalla detta för  "förvånande reaktionärt ställningstagande av ABF" känns något naivt. Det är väl snarast något man kan vänta av dagens marknadsliberalt ryggmjuka socialdemoner. Eller? - Här är i alla fall vad Clarté själva skriver:

Karl Marx. Porträtt av Heinrich Zille

ABF har stoppat Marx-mötet den 5:e maj!

I måndags meddelade ABF att man stoppar Clartés Marxmöte den 5:e maj, det vill säga det får inte äga rum i ABF-huset. ABF-husets ledning motiverar beslutet med att innehållet inte stämmer överens med demokratiska värderingar och inte går ihop med ABF:s folkbildningsuppdrag. ABF tillåter alltså inte diskussioner om arvet efter Marx, om de förenas med ett revolutionärt perspektiv - något som otvivelaktigt är en central del av Marx idéer. Det är förvånande reaktionärt ställningstagande av ABF, mot marxism och mot yttrandefrihet. Protestera gärna hos ABF-husets ledning!
Clarté undersöker möjligheten till en annan möteslokal och återkommer med besked senast på torsdag.

Goda tankar eller goda handlingar?

Jag skrev en bloggpost för ett tag sedan med funderingar över Clarté. Sedan gjorde jag en förkortad bearbetning och skickade in den som förslag till Clartébloggen. Den texten har jag lagt in i slutet av den här bloggposten. Jag skrev följande i epost till tidningen:

Det här är en förkortad version av min bloggpost http://bjornbrum.blogspot.com/2017/01/hm-fornya-eller.html  som jag inte tror att ni uppskattar. Men nu har jag skrivit av mig.

Jag hade rätt, det uppskattades inte. Fick svar från en Dan Jerrestam:

Tack ändå!
Men vi var inte så glada i det bidraget.

Nu visar det sig att frågan om Myrdal mot Clarté lever vidare. Stefan Lindgren skriver om den tydligen lite röriga situationen där det inte verkar klart om Myrdal uteslutits eller inte. 😀 Jo, viss komik är det i det hela. Men om vi går till kärnfrågan, om vi (eller åtminstone Myrdal) skall tillåtas prata med folk med från oss rätt avvikande åsikter, så tar jag mig friheten att kopiera en kommentar från Jan Nybondas till Stefans artikel (kursiveringen är min):

Detta leder osökt tankarna till undervisningen i religionshistoria, där kyrkoherden redogjorde för debatterna kring frågan om det var viktigare att tänka rätt eller handla rätt för att uppnå frälsning och komma till himmelriket. Bägge åsikterna hade haft sina förespråkare under historiens gång, men kyrkoherden framställde kontentan som att det viktigaste var att tänka rätt, eftersom alla mänskliga gärningar per definition var ofullkomliga.

Clarté förefaller att fortsätta denna tradition och är inte ensamma om det, tvärtom, de har anslutit sig till den närapå majoritet som författaren Tariq Ali betecknat som den extrema centern eller mitten.
Om man tänker rätt kommer man till himmelriket, handla kan man hur destruktivt man vill. Och definitionen på att tänka rätt, den har man därtill monopol på.

Som exempel kan vi nämna Tony Blair och Barack Obama, två statsledare som alltid visste att uttrycka sig som korrekthetsnormen föreskriver och därför fick fullmakt till att bedriva hänsynslös krigspolitik mot försvarslösa länder vilkas ledare inte hade förstått att anamma den föreskrivna jargongen och därtill var i besittning av rikedomar som den extrema mittens finansiärer traktade efter.
Med stark uppslutning från vänsterhåll kunde Obama bomba sju länder, kriga varendaste dag genom alla åtta år, nytt rekord, därför att han hade lärt sig sin religionshistoria, att det viktigaste är att tänka rätt eller snarare babbla rätt enligt normen.

Jag antar att det förkastliga tillstånd som Nybondas beskriver också kan kallas "rättfärdiggörelsen genom tron". Den gamle vänstermannen Fabian Månsson hade en frireligiös period och skrev en roman som hette så. Medan Clarté och det som skulle vara vänster ägnar sig åt gott tänkande ägnar sig sverigedemokrater (och snart kanske även Alternativ för Sverige) åt mer eller mindre goda gärningar och går framåt. Att tänka gott är stort, att handla gott är större!

"Vänstern" är lika hjälplös som den lilla gapande fisken i kungsfiskarens näbb. Eländigt!

Och här har vi alltså min icke uppskattade text till Clarté:

SD är inte längre ett enfrågeparti om någon trodde det. Allt fler tycker att SD har den bästa politiken även inom andra politikområden. ... Vid förra valet ägde Sverigedemokraterna flykting- och invandringsfrågan. Sedan dess har de tagit över äldreomsorgen från Socialdemokraterna och försvaret från Moderaterna. SD äger därmed flest sakfrågor av alla riksdagspartier. 

Detta enligt Aftonlövets politiska orakel, Lena Mellin, som skriver om en opinionsmätning. Vilka partier har förtroende i vilka frågor?
Ja, sd går framåt och stabiliserar sig, medan 'gammelpartierna' mest rör till det för sig. Att detta helt skulle bero av att sd-arna är väldigt skickliga politiker tvivlar jag på. Det är snarare tvärtom. De är rätt handfallna och har visat sig vara snabba till att sälja ut nästan vilka principer som helst för att få vara med i de fina kretsarna. Jag undrar om sd kommer att bli en bättre förvaltare av det svenska samhället om partiet verkligen kommer i en maktposition, eller om det bara kommer att fördjupa tendenserna till korruption, maktfullkomlighet etc. Samtidigt har de andra partierna misskött sig. Och den misskötseln har gjort att sd är svåra att kritisera. "Men du själv då ...?" I ett sådant sällskap kan även ett ganska solkigt parti verka vara rent och snyggt.



Hur som helst, idag kom nya numret av tidskriften Clarté, samt papper om förnyad prenumeration. För någon tid sedan tyckte Jan Myrdal att det var viktigt att ta upp en ordentlig diskussion med sd-are och liknande. Detta utlöste vrede. Myrdal som var gammal hedersmedlem av Clarté åkte ut.

Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.

Vilka är "vi"?  Förmodligen ett sällskap jag inte vill vara med i själv. Tonen är genuint otrevlig.



Och därmed närmar vi oss åter ämnet som inledde denna bloggpost: ökat förtroende för sd i vissa frågor, och hur det skall tolkas. Det är viktigare att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (det var kanske John Maynard Keynes som myntade den frasen). Vad det gäller att bemöta rörelser som sd eller dess motsvarigheter i andra länder så har Myrdal som jag ser det ungefär rätt. Det går inte att vifta bort synpunkter från arbetarklassen med att de är efterblivna och rasistiska. Nationella fronten i Frankrike har kunnat ta över en stor del av den gamla döende vänstern program och väljare - vad drar man för slutsats av det? Löser man det genom att skrika ännu mer om efterblivenhet och rasism och dumförklara? Eller faktiskt försöka prata med de människor "som arbeten och ären betungade" och vars tillvaro faller samman på grund av de härskandes ansvarslösa politik? De människor som nyss var basen för stora vänsterpartier, fackföreningar, folkrörelser ...



Ta det där med att sd har bra förtroende vad det gäller äldreomsorg. När man kommer upp i seniorklassen själv är det ju intressant att se vilka partier som ligger bra eller dåligt till vad det gäller äldreomsorg. Det förvånar mig inte att socialdemokraterna tappat förtroende där. Dock lever möjligen partiet på att det ännu finns en massa S-väljare som inte fattat att det faktiskt är tillåtet att rösta på andra partier än S. Men sd larmar ju ibland när äldre medborgare kommer i kläm bland annat orsakat av beslut som tagits i socialdemokratiskt styrda förvaltningar, och när den insikten sprider sig så kanske det blir ännu större förtroenderas.



Det där med åldrandet, och hur gamla behandlas, är också en fråga som Myrdal tagit upp och väl tyvärr haft ungefär rätt: i ett land som Sverige bör man helst inte bli gammal. Det finns ett hat och missunnsamhet mot äldre. De kan gott skyfflas undan ... kanske till förmån för afghanska och arabiska unga män som "flyktingar-välkomna"-tanterna säkert tycker är trevligare än gamla trasiga gubbar och gummor som inte är klädda i dyra märkeskläder och inte har de senaste fina mobilerna.



Därmed bordlägger jag frågan om min prenumeration på Clarté skall förnyas.

Hm, förnya eller ...?

SD är inte längre ett enfrågeparti om någon trodde det. Allt fler tycker att SD har den bästa politiken även inom andra politikområden. ... Vid förra valet ägde Sverigedemokraterna flykting- och invandringsfrågan. Sedan dess har de tagit över äldreomsorgen från Socialdemokraterna och försvaret från Moderaterna. SD äger därmed flest sakfrågor av alla riksdagspartier. 

Detta enligt Aftonlövets politiska orakel, Lena Mellin, som skriver om en opinionsmätning. Vilka partier har förtroende i vilka frågor? (Man får väl tänka på att "förtroende" inte betyder att något parti verkligen är bra på den frågan, bara att folk tror att det förhåller sig så.)

Ja, sd går framåt och stabiliserar sig, medan 'gammelpartierna' mest rör till det för sig. Att detta helt skulle bero av att sd-arna är väldigt skickliga politiker tvivlar jag på. Det är snarare tvärtom. De är rätt handfallna och har visat sig vara snabba till att sälja ut nästan vilka principer som helst för att få vara med i de fina kretsarna. Jag undrar om sd kommer att bli en bättre förvaltare av det svenska samhället om partiet verkligen kommer i en maktposition, eller om det bara kommer att fördjupa tendenserna till korruption, maktfullkomlighet etc. Samtidigt har de andra partierna misskött sig. Och den misskötseln har gjort att sd är svårt att kritisera. "Men du själv då ...?" I ett sådant sällskap kan även ett ganska solkigt parti verka vara rent och snyggt.

Hur som helst, idag kom nya numret av tidskriften Clarté, samt papper om förnyad prenumeration. För någon tid sedan tyckte Jan Myrdal att det var viktigt att ta upp en ordentlig diskussion med sd-are och liknande. Detta utlöste vredesutbrott på olika håll. Myrdal som var gammal hedersmedlem av Clarté åkte ut. Från styrelsen kom denna vänlighet:

Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.

Vilka "vi" är, är jag inte helt säker på.  Men det är förmodligen ett sällskap jag inte vill vara med i själv. Tonen är genuint otrevlig.

Och därmed närmar vi oss åter ämnet som inledde denna bloggpost: ökat förtroende för sd i vissa frågor, och hur det skall tolkas. Det är viktigare att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (det var kanske John Maynard Keynes som myntade den frasen). Vad det gäller att bemöta rörelser som sd eller dess motsvarigheter i andra länder så har Myrdal som jag ser det ungefär rätt. Det går inte att vifta bort synpunkter från arbetarklassen med att de är efterblivna och rasistiska. Nationella fronten i Frankrike har kunnat ta över en stor del av den gamla döende vänstern program och väljare - vad drar man för slutsats av det? Löser man det genom att skrika ännu mer om efterblivenhet och rasism och dumförklara? Eller faktiskt försöka prata med de människor "som arbeten och ären betungade" och vars tillvaro faller samman på grund av de härskandes ansvarslösa politik? De människor som nyss var basen för stora vänsterpartier, fackföreningar, folkrörelser ...

Ta det där med att sd har bra förtroende vad det gäller äldreomsorg. När man kommer upp i seniorklassen själv är det ju intressant att se vilka partier som ligger bra eller dåligt till vad det gäller äldreomsorg. Det förvånar mig inte att socialdemokraterna tappat en hel del förtroende där. Dock lever möjligen partiet på att det ännu finns en massa S-väljare som inte fattat att det faktiskt är tillåtet att rösta på andra partier än S. Men sd larmar ju ibland när äldre medborgare kommer i kläm bland annat orsakat av beslut som tagits i socialdemokratiskt styrda förvaltningar, och när den insikten sprider sig så kanske det blir ännu större förtroenderas.

Det där med åldrandet, och hur gamla behandlas, är också en fråga som Myrdal tagit upp och väl tyvärr haft ungefär rätt: i ett land som Sverige bör man helst inte bli gammal. Det finns ett hat och missunnsamhet mot äldre. De kan gott skyfflas undan ... kanske till förmån för afghanska och arabiska unga män som "flyktingar-välkomna"-tanterna säkert tycker är trevligare än gamla trasiga gubbar och gummor som inte är klädda i dyra märkeskläder och inte har de senaste fina mobilerna.

Och se, där är det en "flyktingar-välkomna"-tant med som krönikör i senaste Clarté. Det inger inte förtroende.

Kan man av mitt resonemang möjligen dra slutsatsen att vänstern måste elimineras för att det skall vara möjligt att på ett konstruktivt sätt ta hand om sd och liknande grupper (vilket betyder lösande av trängande verkliga samhällsproblem, inte bara råskällande)? Det är svårt att se att vänstern (V och S och några mindre grupper, ett helt gäng som knappt borde kallas 'vänster) spelar någon positiv och skapande roll i dagens läge. Enskilda personer kan vara mycket bra, men hela samlingen verkar mer höra hemma på 'historiens sophög'.

Och därmed bordlägger jag frågan om min prenumeration på Clarté skall förnyas eller inte. Detta trots att en del andra artiklar ser intressanta ut. Jag vet faktiskt inte hur relevant Clarté är.

På allvar, skämt eller bluff?

Även om jag släppt kommentarerna fria till bloggen innebär det inte att jag inte håller koll på vad som kommer in. För några dagar sedan var det en med signaturen 'clarté-ml' och idag en som jag antar är samma person men som nu kallar sig 'clarté-ml(r)'. (Phan också, nu råkade jag radera  inlägget från 'clarté-ml(r)', och det var inte meningen!)

Det där med Clarté har en historia som går tillbaka till 1970 när r-arna bröt sig ut ur KFML och bildade eget. I den svängen försökte de också splittra andra organisationer, som Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, De förenade FNL-grupper - samt Clarté. Utbrytarna kallade sig Clarté(ml) och jag vet ingenting om hur det gick för dem. De skulle väl vara r-arnas studentförbund. Förmodligen blev gruppen inte så långlivad. Det tycks finnas tre centimeter material från dem på ett arkiv i Göteborg.

Hur som helst, i en av de kommentarer som nu kommit in nämns en hemsida som jag, efter att ha tagit en titt på den, sätter stora frågetecken för. Är det äkta vara, är det någon som vill skoja, eller är det bluff/provokation? Tittar man på den här bilden så verkar det vara något av de senare alternativen.

Eftersom Oktoberrörelsen redan har sina studentvänner i KSG (vars hemsida inte är åtkomlig för utomstående numera) förstår jag inte vad Clarté-ml(r) har för funktion. Jag kommer osökt att tänka på det icke existerande 'maoistiska parti' som en enskild person drev som en nätploj för några år sedan. De riktiga maoisterna lär ha varit förbannade på tilltaget. - Om någon vet mer om detta så skriv en rad!

Sommarläsning - Clarté

Nya numret av Clarté (nr 2/2013) ramlade ner i brevlådan i eftermiddags, med intressant sommarläsning. Arbetarlitteratur är huvudtema, så har vi en upplysande artikel om Syrien, soldatupplevelser under Andra världskriget, Lenin skriver om partiets förhållande till religiösa, och en del annat. Läs själv (Clartés hemsida, i skrivande ögonblick har de inte fått upp information om nyaste numret.)

Början och slutet av Hans Isakssons ledarartikel är värda att citera:

En cyniker kanske kan kalla det gångna århundradet för den tid, då den revolutionära socialismens ande blev kött och tillfälligt besökte jorden - för att sedan liksom sin bibliska förlaga förföljas, misshandlas, avrättas och lätt äcklad över människorna, på obestämd tid lämna oss efterlämnande ett splittrat och med tiden alltmer korrupt ledarskap.

...

Det vanligaste fel vi på vår kant gör är kanske inte att överskatta vår fiende - det är att hålla huvudet så högt i det blå att vi underskattar våra vänner och stundtals inte ens blir varse dem. Då ser vi inte i verkligheten det som vi teoretiskt ofta brukar hävda - att vårt system faktiskt går havande med ett socialistiskt. Kapitalismen står på lerfötter - inte bara i Sydeuropa, utan också här.

Från min synvinkel, återigen: den tekniska och vetenskapliga utvecklingen gör omvandlingen önskvärd och möjlig. Det är detta som sker när nya förutsättningar växer fram inom ramen för ett äldre system och så småningom spränger dess ramar. Upplevelsen kan bli smärtsam, särskilt för de som kedjat fast sig vid det gamla sönderfallande systemet, men den blir lik förbaskat nödvändig och frigörande för flertalet av oss.

Nytt nummer av Clarté

Nya numret av Clarté kom för någon dag sedan. Jag såg det säljas bland demonstranter på Första maj. Skräms inte av den fula gubben på omslaget, läs i stället intressanta och tankeväckande artiklar. Det finns till och med en uppsnyggad version av en recension som en bloggare nära dig publicerade tidigare i år - urversionen finns här!

(PS. Adress till Clartéförbundets hemsida.)

Publicering, samt ny på bloggrullen

Det sa 'plopp' i brevlådan för några timmar sedan, och se: senaste numret av Clarté! Inte nog med det, ungefär en kvadratdecimeter där upptas av ett resonemang som jag plitat ned om tyska Piratpartiets ekonomiska synpunkter. För den som möjligen tycker att ämnet låter bekant så kan det bero av att tre inlägg här på bloggen innehåller mina översättningsförsök av dessa punkter. Här finns det tredje och sista, med länkar till de två föregående. 

En skarp penna som då och då figurerar i Clarté förs av den fackliga aktivisten Frances Tuuloskorpi. Hon har en egen blogg, och jag har lagt in den på bloggrullen till höger. Följande fina film har inte Frances gjort, men jag fiskade upp den på bloggen:

 

Det finns en viktig sak som Frances framhåller, och det är arbetslöshetens baksida: på många arbetsplatser är man helt enkelt underbemannade samtidigt som mängder av människor går arbetslösa. Om det är arbete man är ute efter så finns det mängder av arbeten, men de tillsätts inte. Utan att förklara mig djupare vill jag hävda att här har vi ett argument för Modern Penningteori (MMT, Modern Monetary Theory). Det är inte brist på folk och resurser, men det påstås att det är brist på pengar. Men staten kan på nolltid och praktiskt taget utan kostnader trolla fram de pengarna och se till att exempelvis sjukhusen får tillbaka städare, biträden, undersköterskor etc. Sprider sig medvetenheten om den möjligheten kan den till slut explodera som en jättelik politisk bomb.

Nya numret av Clarté ...

... har stoppats i kuvert och är nog på väg till posten endera timmen. Som alltid intressant läsning. Den här gången finns det till och med en artikel av mig! Jag har nedtecknat några funderingar om penningteori- och därmed penningpraktik. Normalt ett heltrist ämne, men i vissa synvinklar kan det bli spännande!

Krigsaktivism

Nya numret av Clarté kom i lådan igår. Temat är "krigsaktivismen", ett märkligt och alltmer påträngande fenomen. Bland annat har vi ju fått det som kallas "bombvänstern" och som kräver ingripanden här och där utan att alltid riktigt förstå vad man ger sig in på. Det färskaste och nästan tragikomiska fallet (jo, det finns inslag av komik om man bortser från de ohyggliga tragedier som utspelas) är givetvis det libyska inbördeskriget. Andra bloggare skriver bättre om Libyen än jag, så därför har jag inte varit inne på ämnet så ofta. Se Motvallsbloggen, Third World exempelvis.

Via mediaspin förvandlades några lokala libyska uppror som knappt ens var fredliga i sina tidiga skeden (jämför med Egypten och Tunisien!) till en jättestor folkrörelse som naturligtvis skulle sopa bort regimen på nolltid bara de fick lite hjälp ... och lite mer hjälp ... och lite mer hjälp ... Och nu står väl NATO snart inför det avgörande valet: antingen går man in med rejäla marktrupper som skall göra det rebellarmén inte klarar av, eller också får man börja förhandla med den gamle sluge ökenräven i Tripolis. Väljer man det första alternativet riskerar man att få ett folkkrig på halsen just när man håller på att förlora i Afghanistan. Kanske var det detta kineserna och ryssarna tänkte sig när de inte satte stopp för NATO:s ursprungliga planer om flygförbudszonen, nämligen att NATO skulle gå in i en stor fet afrikansk fälla och lära sig en rejäl läxa? - Det vet vi inte, men i praktiken kan det gå så. Och väljer NATO det andra alternativet kommer frågan omedelbart upp: "Varför började ni överhuvud taget detta krig om det inte leder till något annat än att islamister tar över östra Libyen?" Vad skall ledarna i Storbritannien, Frankrike och Italien säga om det? Det har hävdats att kriget i Afghanistan handlar om NATO:s överlevnad. Kanske kriget i Libyen handlar om vad som skall hända med liket?

Jag saxade en bit ur en artikel av Henrik Skrak som heter "Bombhögern har fått sällskap". Den handlar om just den svenska debatten och i synnerhet den roll som den uppjagade Andreas Malm spelar.

Till den sydsvenska hemmafronten hör också den debatt som Vänsterpartiet arrangerade i Malmö den 13 april. Arrangörerna kunde inte få tag på en enda som ville företräda partilinjens uppslutning bakom den svenska Libyeninsatsen gentemot Flammans chefredaktör Aron Etzler. Så i stället för en vänsterpartist valde man att låta Andreas Malm företräda bombvänstern. Granskar man argumentens utformning och tyngd så vann Etzler klart. .. Malm däremot var i vanlig ordning exalterad och till hundratio procent övertygad, det som nu sker i Libyen är att USA och Nato motvilligt genomför den permanenta revolutionen, därtill tvingade av en folklig världsopinion. Malm drog hejdlösa paralleller till spanska inbördeskriget och 90-talets krig i Jugoslavien, och han beskrev i poetiska, närmast religiösa, ordalag det kommande intåget i Tripoli. Det skulle bli en glädjens dag. Tänk den som finge vara med!

Av applåderna att döma vann ändå Etzler debatten, om än knappt. Dock är det bestående intrycket att detta att vara för Natos, USA:s och Sveriges attack på Libyen är en accepterad åsikt bland så kallade vänstermänniskor. Även om man inte håller med, är det helt OK att tycka så. Efter debatten kan man gå och ta en öl tillsammans. Det hade varit mer kontroversiellt om Malm sagt sig vara för kärnkraften.

För tjugo år sedan var det annorlunda. Då samlades vänstern till möten och demonstrationer. Då var det att vara vänster lika med att vara mot kriget oavsett om det var FN-sanktionerat eller inte. I dag fungerar Andreas Malm & co som en imperialismens trojanska häst innanför vänsterns fallfärdiga murar. I ruinerna kommer den populistiska, flyktingfientliga och potentiellt rasistiska högerpopulismen att växa sig stark. Kanske var det detta han kände av, Juholt, när han åtminstone försökte blåsa av den svenska krigsinsatsen. 

Jag tror Malm hade fungerat bättre om han hade koncentrerat sig på miljöfrågor, där det verkligen kan vara av nöden med alarmism. ... "imperialismens trojanska häst", det är ingen lättviktig anklagelse det! I alla fall inte om det handlar om någon som hävdar sig vara vänster - supervänster till och med!

Nya numret av Clarté

Nya numret av Clarté ramlade ner i brevlådan idag. Bland annat innehåller den artiklar om vanskötseln av det som borde vara vår gemensamma sektor, men som nu i växande grad knycks av privata intressen - inte alltid med så lyckade resultat. (Om man inte räknar feta inkomster till feta bonusgubbar som något positivt och viktigt för samhällets fortbestånd.) Bland annat intressant att läsa finns två artiklar om Robespierre och den förtalade franska revolutionen.

Det tar ett tag innan artiklarna blir tillgängliga på nätet. Men äldre nummer finns på hemsidan, exempelvis med den här artikeln skriven av mig. Och rullar man ner några decimeter på den här sidan finns en kortare notis som jag plitat ihop. Båda är omstuvade versioner av vad du kanske redan läst här på bloggen.

Clartéförbundets program från 1998 finns här. Kan vara värt en genomläsning, det visar att det fanns människor som höll huvudet kallt även i en situation när tokliberaler deklarerade att världshistorien tagit slut och den krisfria kapitalismen inträtt (samtidigt som den stora IT-bubblan höll på att blåsas upp, för att implodera ett par år senare). Ta det där med klang och jubel för EU:

Inte heller den europeiska bourgeoisiens stormaktsdröm - EU - har förmått skapa en ekonomisk och politisk dynamik som brutit området relativa stagnation med bland annat kronisk massarbetslöshet. Prognosen för EMU-valutan är högst osäker.

Så sant som det är sagt. Å andra sidan kan man ju påstå att förutsägelser om kriser inom kapitalismen är något av det lättaste man kan göra - det kommer alltid en ny kris. Är tiderna goda kommer det en kris om ett tag, och verkar tiderna extremt goda står krisen alldeles om hörnet och småflinar åt "småspararna". Och inte är "historien slut" heller. Kanske vi däremot kan hoppas på att det som Marx och Engels kallade för mänsklighetens förhistoria, alltså klassamhället, vräks på sophögen, och vi kan träda ut i den verkliga historien.

Vi kan vara trygga i vår marxism alltså. Dock:

Samtidigt måste den marxistiska teorin och de socialistiska alternativet moderniseras utifrån dagens tekniska och vetenskapliga framsteg, som både öppna nya möjligheter och visar på nya faror. De snabba framstegen inom informationstekniken skapar helt nya och bättre förutsättningar för såväl för effektiv produktion som för informationsförsörjning till folket i demokratins tjänst, men kan också brukas för helt andra syften. Den ekologiska vetenskapen har pekar ut gränser för produktionens och konsumtionens expansion i vissa riktningar, men pekar därmed också ut möjligheterna till uthållig utveckling i andra riktningar. Bortom hörnet väntar nya omvälvningar baserade på bl a bioteknik och materialteknologi. Även inom samhällsvetenskaper och humaniora har stora framsteg skett.

Med andra ord: leve vetenskapen! Clarté har en roll att spela här.

Bloggpost på papper

För en stund sedan ramlade senaste numret av Clarté ner i brevlådan. Nu väntar jag mig en stunds intressant läsning. Temat är: Socialismen | Möjlig och nödvändig, vilket råkar vara vad jag till och från propagerar för i denna blogg. En artikel kan jag dock hoppa över, för den kan jag sedan tidigare: det är nämligen pappersversionen av en post i den här bloggen. Jag antar att mina trogna läsare också mer eller mindre memorerat denna eminenta framställning av hur det förhåller sig med verkligheten.

Så småningom kommer väl de nya artiklarna på nätet. Den som är intresserad av äldre Clartéartiklar, och vad Clartéförbundet sysslar med, kan gå in på hemsidan. Där finns mycket läsbart.

Nya numret av Clarté ...

... kom idag (nr 1/2010) och verkar intressant som alltid. Bland annat för att det "råkar" innehålla en kortversion av ett blogginlägg om nya rön om hjärnforskning och jämlikhet som jag snickrade ihop för ett tag sedan. Att man kan återanvända blogginlägg på det sättet tycker jag är ekonomiskt och bra!

Regeringen stryper anslag och röster

Försöker regeringen använda nedskurna statsbidrag för att få tyst på obekväm kritik? Miljöaktuellt skriver:

Regeringens beslut att halvera SIDA:s så kallade infoanslag slår hårt mot de små frivilligorganisationerna. Flera kan tvingas lägga ner verksamheten helt.

- Ett politiskt beslut. Regeringen vill tysta obekväma röster så här ett år före valet, säger Viveka Risberg på Swedwatch. Biståndsministern vägrar svara på frågor.

Swedwatch håller koll på hur svenska företag uppför sig i utlandet. Det kan nog behövas, om man nu inte inbillar sig att svenska företagare är hederligare än andra. Risberg säger också:

- Regeringens metod är anmärkningsvärd. Man går in hårt och med kort varsel och stryper det civila samhället. Därmed stryper man också det svenska debattkliamtet, precis som man redan gjort med kulturtidskrifternas anslag. Det är uppenbart att kritiska röster ska tystas nu ett år före valet.

Att minister Gunilla Carlsson vägrar svara på frågor är väl logiskt. Då slipper man ju säga något.

Listan på organisationer som berörs av nedskurna anslag är lång:

• Forum Syd
  
• Kooperationen Utan Gränser
• Rädda Barnen
• LO-TCO Biståndsnämnd
• Svenska Missionsrådet
• PMU Interlife
• Diakonia
• Svenska Kyrkan
  
• Olof Palmes Internationella Centrum
• SHIA
• Afrikagrupperna
• Svenska Naturskyddsföreningen
• PLAN Sverige
• Världsnaturfonden

Kopplingen till kulturtidskrifterna är intressant. Där finns ju också "röster" som kan tänkas yttra saker som regeringen inte tycker om att höra.

Liberalism innebär tolerans och att lyssna på olika meningsyttringar - nyliberalism innebär att alla andra skall hålla käft - det intrycket får man i alla fall. Men det finns ju några som redan i förväg ordnat så att man inte är beroende av bidrag från det offentliga. Det är bara att prata på, vad än regering eller andra makthavare tycker.

Folket i Bild/Kulturfront tystas inte genom indragna statliga anslag eftersom man inte tar emot sådana. Och i går ramlade senaste Clarté ned i brevlådan, och denna lilla intressanta tidskrift är också oberoende av den offentliga penningpåsen. Alla röster kommer alltså inte att tystna även om anslagen helt torkar in. Man kan undra vilka metoder regeringen tänker vidta mot de tidningar som inte är beroende av anslag? Göra dem omöjliga att skicka per post genom att göra postbehandlingen för dyr?

Man kan ju inte underlåta att påpeka att den massmediala öken vi ser nu i Sverige väldigt mycket har att göra med att arbetarrörelsen lyckats misslyckas med sina media på ett hårresande sätt. Därför blir det ganska tyst, och vi får hoppas att de små röster som jag nämner här kan fortsätta att höras av. Och fanns det någon skam i arbetarrörelsen (det tvivlar jag i och för sig på) så borde den stödja de här oberoende tidningarna!

Det finns några intressanta artiklar i Clarté som jag kanske får anledning att återkomma till.

Bra reklam för Marx-kurs

Av en händelse råkade jag på Clartés hemsida för några dagar sedan få syn på en blänkare om en kurs vid Malmö högskola: Introduktion till marxistisk teori. En distanskurs dessutom, så man behöver inte befinna sig i Skåne för att deltaga.

"Intressant" tänkte jag "men hur många kommer att veta om att den här kursen finns?" Jag hade inte behövt oroa mig. Igår råkade jag höra bara någon minut av radioprat som jag förstod handlade om kursen och att någon inte gillade den. På morgonen har jag sett ett par blogginlägg om det elefantinhopp som Moderata ungdomsförbundet gjorde. Och därmed har denna kurs fått mer reklam än vad skolan någonsin kunnat hoppas på, och utan att det kostar något. Kan vi tro att anmälningarna står som spön i backen när det blir så dags att anmäla sig?

Ungmoderaterna får väl stå och se ut som dumma spån i backen. Men Malmö högskola kanske kan skänka dem en tacksamhetens tanke också?

... och så vill jag passa på att göra reklam för min specielle favorit, Friedrich Engels, som förmodligen var minst lika skärpt som doktor Marx!

Avslutningsvis: vad jag saknar är den politiska vänsterrörelse som på allvar knyter samman de grundläggande idéerna som Marx och Engels utvecklade med möjligheterna i dagens och den nära morgondagens samhälle (läs: datoriseringen). Nu blir vänstern i stället mer och mer inblandad i krisbekämpning, men en vänster med skygglappar som bara tittar på dagens kris tror jag gör ett misstag, för den riskerar att tappa bort de långsiktiga perspektiven som finns i arvet från Marx och Engels.

Till detta kanske en cyniker säger att "jamen de långsiktiga perspektiven bytte vänstern mot några riksdagsplatser för länge sedan, och nu är man så nedgångna att man inte kan komma tillbaka". Är det riktigt?