tisdag 17 juli 2012

Hur man blir ovän med de flesta

Jag bläddrar i en antologi med uppsatser om kommunalpolitik i Stockholm efter Andra världskriget. Där citeras, på tal om utbyggnaden av daghem, en intervju med dåvarande folkpartistiska finansborgarrådet P-O Hansson. Enligt Dagens Nyheter kunde Hanssons åsikter sammanfattas som följande: "Låt fruarna stanna hemma. Utländsk arbetskraft blir billigare."

Detta var 1969 det. Somliga blev upprörda. Hansson hade inte hängt med sin tid helt enkelt.

Här har vi flera intressanta saker att fundera på:

Folkhemsnostalgikerna. Jag uppfattar sådana som människor som ser femtio-sextiotalen som guldåldern. Det var den stora hemmafru-epoken (även om en massa tanter i själva verket jobbade utanför hemmet utan att det officiellt märktes så mycket). Men kan dagens folkhemsnostalgiker tänka sig att återuppliva hemmafrun och ersätta kvinnor i arbetslivet med utlänningar, även om de senare skulle vara billigare? Jag uppfattar nostalgikerna som i stort sett invandrarfientliga, så det kan bli svårt att få ekvationen att gå ihop.

Folkpartiets dödslängtan. Här lyckades en ledande folkpartist stöta sig med många pigga fruntimmer som gärna jobbade utanför hemmet under ordentliga reglerade förhållanden (eller känner sig jagade att göra det eftersom levnadskostnaderna börjar göra det svårt att hålla igång ett flerpersonshushåll på bara en lön). Ungdomsförbundet ville att Hansson avgick. Den liberala pressen i form av Expressen var arg.

Men det var ju också så att FP var ett stort arbetarparti under några årtionden, men i frågan om tjänstepension i slutet av femtiotalet gick man emot Allmänna Tjänstepensionen ATP och lyckades därmed stöta bort många av sina arbetarväljare. Och i mitten av sextiotalet kom ateister och sexliberaler och när de varit i farten ett tag så tröttnade många av partiets religiöst sinnade anhängare. Därmed var stora delar av partiets väljarbaser underminerade, och man förvandlades så småningom från ett rätt hyggligt socialliberalt parti till vad det är nu. En ganska otrevlig opportunistisk vingel-pelle inbegripen i ett långdraget plågsamt politiskt självmord, genomfört genom ivrigt trampande på anhängarnas känsligaste tår.

Man kan jämföra med det krympande Bondeförbundet/Centerpartiet: det partiet har backat inte bara på grund av egna politiska fel utan för att den ursprungliga väljarbasen - småbrukare och annat småfolk på svenska landsbygden - rensats bort av teknisk utveckling och ekonomiska konjunkturer. Jag tvivlar på att Annie Lööf och resten av ledarna i C vet vad som är fram- och baksidan på en gödselstack!

Jag letade på nätet efter en FP-valaffisch som jag minns från för länge sedan, föreställande en yngre qvinnsperson som längtande tittar ut genom ett fönster. Detta a propå hemmakvinnor som längtar ut i det stora livet. Hittade den inte, men däremot några andra.

Det är bra att tänka själv och stå för sin åsikt - men det behöver ju inte betyda att jag har rätt och alla de andra har fel! Och, filosofiskt och realistiskt sett: finns verkligen något sådant som en helt egen åsikt?


Och boken? Jo, den heter Stockholm blir välfärdsstad. Kommunalpolitik i huvudstaden efter 1945. Stället jag citerar finns på sid. 131


En kul (?) FP-affisch. Vet inte året men antar att det bör vara rätt tidigt trettiotal, innan man uppfattade snarliknande och rätt otäcka paroller från ett sydligt grannland: Ein Volk, ein Führer.

15 kommentarer:

Pierre Gilly sa...

Den understa affischen kunde de ju återanvända nu när de konkurrerar med Sverigedemokraterna om de främligsfientligas röster.

Björn Nilsson sa...

Det låter som en smart idé. Men då får de skynda sig innan Jimmie Å. knycker den för egen del!

Anonym sa...

Gamala valaffischer är kul, det där med EN KLASS ger mig väl mer kommunistassociationer. Vet du från vilket år affischen är?

Folkpartiet verkar åtminstone 1936 ha haft en mer distanserad bild av nazism och kommunis. Denna påstås vara från just det året http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/75/Folkpartiet_valaffisch_1936.jpg

Eldorado

Björn Nilsson sa...

Den kan inte vara äldre än 1934 då det nya Folkpartiet bildades. Men nog inte så många år yngre heller.

Och EN klass låter definitivt inte kommunistiskt. I Sovjet 1936 hävdade man att det fanns två klasser i landet (arbetare och bönder) samt ett skikt av tjänstemän, tekniker etc. Undrar om man inte hävdade samma sak ex.vis i DDR, och hade stora problem när man skulle förklara hur tjänstemän, tekniker, vetenskapare etc. fungerade politiskt i samhället och vilken roll de skulle spela. Så småningom blev ju partiet i hög grad ett parti just för de människorna. Det där med EN klass har lite dragning mot fascismen och dess klassenhet, men det fungerar inte riktigt där heller tror jag.

I Sverige var klassmotsättningarna väldigt hårda under trettiotalets början (inklusive Ådalsskotten). Att då hävda EN klass kan vara ett sätt att försöka släta över just de verkliga motsättningarna. Kan möjligen visa på en förvirrad eller väldigt alternativ syn på vad 'klass' betyder.

Anonym sa...

Björn, det samhälle som kommunismen stävar till är det klasslösa samhället dvs EN klass.
Tjänstemän, tekniker och högutbildat folk var ett problem i exemplevis DDR. Det handlade om en Arbeiter und Bauer Staat. Arbete skulle premieras och betalades därför högre än exempelvis ingenjörer och bibliotekarier. Givetvis ställde det till problem, vem ville utbilda sig och ha ett arbete med lägre lön jämfört med lågutbildad arbetskraft. Motiveringen var ett problem. Karriär inom militör och partiapparat var den säkra vägen till bra betalning och inte så ansträngande jobb.
Visst du förresten att SED var det första parti som 1946 accepterade fd nazister i partiapparaten. I början var drygt 25% av funktionärerna var fd nazister, på sina håll ända upp till 85%.


Eldorado

Björn Nilsson sa...

Hur är det med logiken? 'Noll' kan inte vara lika med 'ett' och det skulle förvåna mig mycket om ens partikadrer i fullständigt urartade före detta kommunistpartier skulle ha hävdat något sådant. Det strider ju våldsamt mot marxismens grunder. När bourgeoisin upplösts och försvunnit finns enligt de grundläggande teorierna (baserad på dialektisk-materialistisk filosofi) inte kvar någon bas för klasser över huvud taget.

Angående användandet i SBZ/DDR av människor med tidigare nazi-medlemskap så finns en intressant sak om det i en av Jan Myrdals gamla romaner, 'Karriär'. Där förklarar en partifunktionär att de energiska och framåt personer man kunde få tag på för att bygga upp landet omedelbart efter kriget var just före detta medlemmar i Hitlerjugend. De som varit slappa och ointresserade tidigare blev inte annorlunda för att nazisterna försvann som maktparti. Tanken som fördes fram, som läsaren fick bygga vidare på själv, är att människor fungerar olika. De som är framåt torde vara det oavsett vilket samhällssystem de finns i. Intressant tycker jag. Och jag misstänker att Myrdal mer eller mindre direkt citerar någon funktionär från SED som som han träffat någon gång.

martin sa...

Man kan faktiskt förstå det lite. Folk upplever jämställdheten som en blåsning. Förr arbetade en person i hushållet och bodde i hus, hade bil och på det hela bra. Plötsligt fördubblades arbetsbördan för familjen, bägge vuxna jobba och de fick det inte ett dugg bättre. Då upplever man det som om man blev lurad. Det blev man faktiskt också, jämställdhet var en gigantisk blåsning för svensken, men det var inte jämställdhetsivrarna som var de som blåste folket. Det var de som levde på andras arbete som utnyttjade jämställdhet för att lura av hela det svenska folket dubbelt så mycket arbete till samma kostnad.

Björn Nilsson sa...

Nja, var det inte så att familjerna åtminstone inledningsvis kunde höja levnadsnivån en del genom att båda arbetade? Är inte säker, men jag har en känsla av att under "guldåren" bör saken ha uppfattats så och verkligen ha varit så. I det läget ser man inte arbetet som en fälla utan ett sätt att berika sig på flera olika sätt. En egen ekonomi är ju ett väg till befrielse, kvinnor blev mindre beroende av att försörjas utan kunde fixa det själva.

martin sa...

Idag är det hemmet och det vidhängande bolånet som är familjefällan. Oberoendet utraderat på ett par decennier, av banken och valutasystemet.

Så länge man låter bankerna ha kontrollen så tjänar arbetaren inget på vare sig skattesänkningar eller löneförhöjningar.

Björn Nilsson sa...

Man kanske kan trösta sig med att en boja är lite finare om den åtminstone är förgylld?

Anonym sa...

Ja Björn, för mig är ett klasslöst samhäller är helt logiskt ett samhälle med en klass. Eller smamma klass om du så vill. Det har inget med ettor och nollor att göra.
Det är inte bara möjligt, utan snarare troligt att Jan M kände till faktumet. Däremot var det enbart Västtyskland som kritiserades för att ha gamla nassar i höga politiska/administrativa poitioner.

Eldorado

Björn Nilsson sa...

Svårt att minnas så här långt efteråt, men somliga klagade över att gamla hitlerjugend-aktivister kunde göra karriär i DDR medan andra klagade över att en hel del nassar hamnade i sina egna gamla läger strax efter kriget.

Angående klasser så förutsätter de ett samhälle där ägande/kontroll över produktionsmedlen är ojämnt fördelade. Därför fanns det minst två, ibland fler, klasser i de stater som kallade sig socialistiska. Frågan kanske bör lyftas över till en separat diskussion?

Jan Wiklund sa...

Förmodligen var jag med och störtade gamla P-O Hanson 1979. Det var i samband med ett antal ockupationer av rivningshotade hus i Stockholm på den tiden. Hanson hade kategoriskt vägrat att föra något samtal med ockupanterna, men vi i Alternativ Stad drev en tidning som hette Klara Papper som hade utbett sig en intervju med borgarrådet vilket han gick med på.

Vad han inte var beredd på var att Klara Pappers bostadsredaktion bestod av ett tjugotal bostadsockupanter som vällde in till borgarrådet på utsatt tid. Samtalet bandades naturligtvis och allt kom i tidningen i sinom tid. Varvid det visade sig att Hanson yttrade den ena grodan efter den andra.

Intervjun avslutades med en nidvers, som sedan citerades flitigt i stadshuset av Hansons fiender. I valet året efter sattes Hanson inte ens upp på valsedeln av sitt parti, han ansågs förbrukad.

Kanske inte bara på grund av en elak intervju, men nog torde det ha hjälpt till att få honom att framstå som löjlig.

Björn Nilsson sa...

Har svaga minnen om någon film om Stockholm som gjordes på den tiden och där en "pamp" intervjuades. Påstod han inte att intervjun störts av någon erotisk blondin, som dock inte kunde märkas på filmen?

Jan Wiklund sa...

Det var filmen Rekordåren du tänker på. Den som intervjuades var en professor Folke Kristensson på Handels, så det var knappast nån pamp.

Däremot intervjuades även Hjalmar Mehr i samma film och sa nästan lika mycket dumheter som Kristensson, dock utan att skylla på någon erotisk blondin.