Skräddarsydd eller flexibel?

Jag undrar om det pratas om "livslångt lärande" längre? Ett tag var det populärt, och så har vi ju det gamla talesättet "man lär så länge man lever". Men i ett debattinlägg i DN får man intrycket av att detta har glömts, i alla fall vad det gäller arbetslivet:

Erfarenhet från yrke och arbetsliv kommer med jobbet. Arbetsgivare har därför eget ansvar för att det ska finnas personer med erfarenhet att anställa. Det är anmärkningsvärt att denna självklara koppling har tynat bort i takt med att arbetskraftens utbildningsnivå har ökat.

Om man å ena sidan har tanken om "livslångt lärande", och å andra sidan tanken om att företagen bara skall ta in företag som är exakt skräddarsydda för en position, kan det bli besvärligt framöver. Jämför med hur det var tidigare, när en ungdom kunde börja med en enkel syssla och sedan ta till sig alltmer kunskaper och jobba sig upp till alltmer avancerade uppdrag. På kontoren fanns så kallade "kontorselever" som började med postutbärning och enklare vaktmästeritjänster. När de hållit på med det ett tag visste de åtminstone hur arbetsplatsen såg ut. De som hade turen och skickligheten med sig kunde komma högt. Många av de här enkla startjobben finns inte längre, och det kan förklara en del av dagens situation. Vägen in i många företag ser annorlunda ut.

En aspekt av att företag försöker få in folk som är exakt anpassade till en viss funktion är att man visserligen får en som passar bra till just det (om man efter svåra själskval anställer någon), men man kanske missar individer med bredare kompetens och förmåga att tänka över större fält. På lång sikt kan den sortens tänkare vara viktigare än specialisten med snäva skygglappar. En nyanställd person som börjar lära sig ett jobb och funderar över vad hen gör kan exempelvis komma med "dumma frågor" som kan vara väldigt bra. "Varför gör man så här, skulle man kunna göra så där i stället ...?" En sådan flexibel tänkare kanske kan ruska om bland gamla perukstockar och få dem att vakna till! Med en skräddarsydd person finns risken att man tar in en som redan har börjat stagnera.

En annan aspekt kan vara att i spekulationsekonomin är viljan att överhuvud taget anställa folk inte så stor. Det kostar, det medför ansvar, det känns som gammal tråkig produktionsekonomi - då är det bättre att instruera personalavdelningen att vända på varje sten för att hitta saker som gör att man kan underkänna alla sökande. Sedan kan man gå ut och klaga över att det inte finns kompetent folk! - Hur klarade sig företagen när det knappt fanns någon arbetslöshet i Sverige och de var tvungna att i hög grad ta de människor de kunde få tag på? Av någon anledning råkar det sammanfalla med guldåren i svensk ekonomi.

Men, som sista reflektion: vilka kan orsaka värst skada för ett större företag, att några nyanställda ingenjörer är lite yviga i sitt tänkande och behöver en eller ett par år att bli fullt inkörda i verksamheten, eller att kompisgänget har tillsatt en VD som har fullständigt galna idéer?