Självupptaget?

Min hypotes: när ett samhälle, ett samhällssystem tappar styrfarten och inte har några mål längre, inte ser en konstruktiv framtid, kommer det att ersätta den yttre uppmärksamheten med ett allt intensivare pysslande med sig själv. Det blir en sorts samhällelig narcissism där den egna kroppen, den egna upplevelsen, blir det väsentliga. Förmågan att fatta framåtblickande beslut blir allt sämre och de beslut som tas kan ofta vara kontraproduktiva. Samhället låser sig.

Men vem är "samhället" i det här sammanhanget? Det blir i praktiken de som härskar inom olika grenar av samhället. Dels de som kontrollerar samhällets produktiva resurser, dels de som finns inom diverse sfärer som kultur, juridik, politik, konst, vetenskap. För att tala med Marx: produktionsförhållanden och överbyggnad. De som fattar beslut och formulerar hur samhället tänker.

Nu har det kommit en ny bok som kritiserar rapportraseriet som härjar allt värre, och som tar bort de arbetande från vad de egentligen skall göra och förvandlar dem till rapportörer i stället. Frågan är vad som händer med dessa rapporter? - Det verkar ju som om den svenska skolan inte blir bättre bara för att lärarna rapporterar mer, exempelvis. Det antyder att en massa arbetstid försvinner in i ett svart hål av rapporterande. (Inget nytt, sådant fanns på "pappers-tiden" också, men med datorkraft har det accelererat.) En som arbetar i hemtjänsten får mindre tid till sina gamlingar och sjuka eftersom hen ständigt måste knappa in sina åtgärder till en dator. Det verkar inte göra vården av patienterna bättre, däremot underhåller det diverse annan administrativ och teknisk byråkrati.

Vad som drabbat lärare, poliser och vården, liksom omsorg, socialtjänst och till och med många ekonomer, är rätt och slätt byråkrati – men i en ny skepnad.
Byråkrati är inte längre dammiga farbröder som hasar fram i korridorerna överlastade med pärmar. Byråkrati 2.0 kommer i skepnad av IT-system efter IT-system, som de anställda tvingas lägga alltmer tid på att hantera.

Man kan se ett allt större intresse för rapporter, och för kontroll ner på detaljnivå för varje individ, som en närsynthet som inträder när de härskande tappar visioner för framtiden. Detta kan i sin tur tas som en indikation på att samhällssystemet i sig börjar bli slutkört, det har gjort sitt, motorn hackar allt oftare och det kan behövas en rejäl reparation och omstrukturering snart. Om den tanken stämmer är det inget konstigt med att kritik av den här typen framkommer. Det är en kamp om överbyggnaden, den zon där samhället så att säga "tänker sig själv". Fler och fler kommer att fråga vad man egentligen gör på arbetet, varför man gör det, om det kan göras annorlunda, varför "arbete" hyllas som livsavgörande utan att man diskuterar dess innehåll, etc. etc. Det lär väl sluta med att de gamla härskarna ropar på polis för att få slut på kritiken (men då kanske inte polisen kan komma, eftersom den upptagen med att knacka in rapporter på sina datorer!)