Bortom maoismen?

Märklig spansk-engelsk etikett. 

Detta inlägg kan ses som ett inslag i företeelsen politisk knappologi. Med andra ord några funderingar med (för närvarande i alla fall) rätt liten relevans för politiken i dagens Sverige och Europa.

Två viktiga saker att tänka på:
Tredje världen. Begreppet kom någon gång på tidigt sextiotal, i samband med den stora avkoloniseringen efter Andra världskriget. 'Tiers monde', om man talar franska. Jag tror 'tiersmondism' är en term som varit i svang ganska länge, med avseende på människor som (ofta med socialistisk utgångspunkt) varit positiva till och kämpat för Tredje världens oberoende från gamla och nya kolonialister. Som ord verkar 'tiersmondism' åtminstone lättare att uttala än 'tredjevärlden-ism' eller 'third worldism'.

Allt fler förgreningar från den ursprungliga marxismen. Först var det Marx och Engels själva, och marxismen omkring förra sekelskiftet. Så kom leninismen i början av 1900-talet. Vi fick marxism-leninism. Några årtionden senare började Mao utveckla sitt tänkande. Länge fick det heta just Mao Zedongs tänkande, men omkring 1990 (enligt viss historieskrivning) övergick detta till maoism. Somliga grupper världen runt definierar sig nu som M-L-M. Marxist-leninist-maoist. Ibland i första hand som maoister. (Det har gjorts försök att knyta andra namn till raden av -ism-skapare, men det har inte varit så lyckat.)

Varje -ism har haft det gemensamma att delar av vad upphovsmannen själv menade har skalats bort medan annat framhävts, allt efter vad som varit praktiskt. På det sättet har det tankemässiga avståndet till rörelsens tankemässiga ursprung ökats. (Vilket inte är unikt, många politiska och religiösa rörelser har gått den vägen. Jag undrar hur mycket gemensamt en kristen från år 100 skulle ha med en kristen från år 2000? - Förmodligen nästan ingenting! Redan Marx fick under sin livstid uppleva något som kallades marxism men som han alls inte gillade.)

Någonstans lär länken till rörelsens ursprung brista. Att det i och för sig i högtidliga sammanhang hänvisas bakåt till Marx och Lenin har inte någon praktisk betydelse längre. Kanske den märkliga affischen som inleder det här inlägget visar att detta pågår just nu. Genom att koppla ihop maoism med en -ism som klart utpekar Tredje världen bryter man med 1800-talets revolutionära kommunism hos Marx och Engels, som klart hängde ihop med Europa och Nordamerika. I stället kommer grupper som hävdar att revolutionen tillhör Tredje världen, och att arbetarklassen i de gamla industriländerna är så bra betald att den inte längre är intresserad av revolution. Just detta är nog ett av de bärande argumenten för att i praktiken släppa marxism-leninism och i stället koncentrera sig på maoism. För närvarande verkar tänkandet hos någon förmodligen mikroskopiskt stor grupp se ut så här:

... imperialism pays a qualitatively higher wages to a minority of workers. This has both an economic function in maintaining capital accumulation in the core at the expense of the masses of the Third World and an ideological function by ‘bribing’ these workers into supporting imperialism. First World and ‘middle class’ workers who receive wages above the abstract value of labor, i.e. above the value of the goods and services exchanged throughout the world-economy in a given period divided be the quantity of labor through which it is produced, are not part of the proletariat because the magnitude of their wages are dependent on imperialist exploitation and could not be maintained without it. Hence, Maoist-Third Worldism opposes all economism on behalf of workers in imperialist countries.

Argumentet att arbetarklassen i våra länder inte är revolutionär just på grund av sitt ekonomiska läge känns igen. I början av 1970-talet kallades det 'mutteorin'. Men en del vassa tänkare som grek-franske ekonomen Arghiri Emmanuel, och vår egen Jan Myrdal, har diskuterat åt det hållet utan att vulgarisera det hela till mutor.  Vad det gäller Emmanuel så funderade han dock på om det västerländska välståndet för arbetare kunde vara en rätt kort historisk parentes - han hävdade att den normala arbetarlönen genom tiderna var ungefär existensminimum. Om man tänker på hur kapitalism som ekonomiskt system fungerar så är det logiskt. Kapitalisterna kommer inte att betala mer än vad de är tvungna att betala. Det kommer att orsaka motstånd och försvarskamp, men maoist-tredjevärldarna verkar inte vara intresserade av det. De verkar hänga upp resonemanget på fattigdom som orsak till uppror, inte på de tekniska genombrott som gör att kapitalismen blir gammalmodig och skrotfärdig. Men resonerar man på det sättet är det fråga om man bör kalla sig marxist. Jag får intrycket av att det i 'Första världen' (vart tog 'Andra världen' vägen?) är gatuslagsmål som prioriteras och att man struntar i att stora grupper faktiskt lever på marginalen. Då lever man upp till ett revolutionärt ideal som jag tror Marx skulle ha haft väldigt svårt att svälja.

Nåväl, om Marx, Engels och Lenin släpps till förmån för Mao och Tredje världen, så kan man undra hur länge Mao får vara med? Genom att hänga på en ny -ism efter Mao antyds att vi inte har sett slutet än. Någon börjar radera bitar från Maos tänkande, och rätt vad det är finns nästan ingenting kvar. Det är på ett sätt logiskt: historien har inget slut, den kan inte stängas in i ramarna för ett slutet system. Därmed måste nya bitar läggas till hela tiden, gammalt obrukbart måste bort. Men är 'third worldismo' det bästa nya tillägget? Finns det några i Sverige som förespråkar den linjen, eller är det något som kommer främst från nordamerikanska tomtar? (Varför ödslar man tid på att diskutera dem, över huvud taget?)