Visst finns partiet Socialdemokraterna. Men det är nu ett konstigt parti. ... En köbildning till onödigt högavlönade poster mer än en folkrörelse av medlemmar.
Ovanstående citat kommer från en ganska kort artikel av Jan Myrdal. Den skulle ha publicerats i Aftonlövet, men av någon anledning (ha ha) togs den inte in. Men nu lever vi ju i nätets tidsålder och kan läsa texten här. Det där om köbildning har jag för mig Jan Wiklund tidigare nämnt i kommentarer här på bloggen, närmast i form av SSU som en köbildning till kanslihuset. Annars handlar artikeln i mycket om den socialdemokratiska behandlingen av den egna historien i form av Brantinghuset och Brunnsvik. Påminner inte den om de saudiska wahhabiternas behandling av islams tidiga kulturminnen? - Totalt förakt och förstörelse!
Att socialdemokraterna under en period av nittonhundratalet levererade en del nyttig reformpolitik har Myrdal skrivit om tidigare. Detta gjorde att partiet hade ett brett stöd. Och väl att en del pampfasoner också tolererades. Idag är läget annorlunda. Huruvida utrymmet för reformism finns eller inte är omtvistat. Själv är jag tveksam: reformism kräver en klasskompromiss, och nu vill överklassen inte längre ha några kompromisser. Skall underklassen acceptera och kapitulera eller slå tillbaka? Det låter som alternativen snarare är reaktion eller revolution än reaktion eller reformism. Det lär inte hjälpa med hjälplösa proklamationer och kompromissförsök från Löfven. Antingen gör han som kapitalisterna och partikarriäristerna vill eller också åker han ut i kloaken på samma sätt som Juholt.
9 kommentarer:
Skandal med Brunnsvik, där jag varit så mycket. Men stor tur, att jag inte skänkte mina böcker dit när jag flyttade till Katalonien. De blev istället utspridda till folk som verkligen förstår att uppskatta arbetarlitteraturen. 20-30 meter hamnade på Statarmuseet i Skåne. Vad hände med konsten på Brunnsvik? Där höll Bertil Jansson, fd kulturombudsman på LO, inspirerande föredrag medan vi vandrade runt och fick sammanhang kring måleriet och grafiken som hängde där. Brunnsviks öde påminner mig också när Folkets hus i Uppsala gick i konkurs. Bysten av Branting, som hälsade oss (den lokala avdelningen av Lantarbetareförbundet (också nedlagt!)välkomna i foajén, den gick under klubban som "den där gubben". "Vacker är den inte, men ni kan väl alltid ha den som trädgårdstomte", skämtade auktionsförrättaren, och inledde med 25 kronor. Några skamsna representanter för Arbetarkommunen och LO bjöd försiktigt lite mer. Amelin försvann också, liksom all annan konst. Nu slår det mig plötsligt: vad hände med fanorna? Det fanns en fan-rum, där de omtåliga och ovärderliga fanorna skulle förvaras, bla vår egen, 47 Uppsala:s, + de andra från de nedlagda lant-avdelningarna. Så många frågor blir det.
Man får väl hoppas att Arbetarrörelsens Arkiv (utsparkat från närheten av LO vid Norra Bantorget till Flemingsberg i Huddinge, för övrigt) kunde ta över en del viktigt material. Fanor exempelvis.
Nutidens pampar är väl inriktade på att lägga ner det mesta - utom sig själva.
Att reformpolitik kräver en klasskompromiss är en halvsanning. Innan kompromissen kan komma till stånd krävs att man slåss hårt för sin egen lösning. Det gjorde den svenska arbetarrörelsen på 20-talet, genom att sätta världsrekord i strejker, efter att först ha ockuperat städer för att distribuera mat.
Sen var det den amerikanska arbetarrörelsen som satte världsrekord i strejker med enorma fabriksockupationer. Detta gjorde New Deal möjlig.
Innan kamp ingen kompromiss. Om man börjar med kompromissen utan att först göra klart vad man själv vill blir kompromissen dålig, säger managementgurun Peter Drucker.
Jo, det kan jag hålla med om. Det är ingen bra taktik att börja med att tala om att man tänker ge efter. Som Löfven som yrade något om ett nytt handslag mellan arbete och kapital. Detta samtidigt som kapitalet håller på att ta hela handen av en!
Drucker är välkänd i näringslivskretsar, han är något av en legend och klassiker. Tyvärr är han mindre känd i arbetarrörelsekretsar - eller andra folkrörelser för den delen. Han har mycket att lära ut.
Men Löfven kan inte säga något om han inte har en stridsberedd rörelse bakom sig. Och att ha ihjäl den var kärnan i kompromissen på 30-talet. Så dom har satt sig själva på pottan ordentligt. Jag har skrivit mer om det på http://www.folkrorelser.org/blogg/2010/09/18/langsiktiga-orsaker-till-socialdemokraternas-svaghe/
Skulle inte tro att Löfven och hans kollegor vill ha någon stridsberedd rörelse bakom sig. En sådan kan få egna konstiga ideer och störa husfriden ...
På 30-talet var husfriden en förutsättning för kompromiss- och reformpolitiken. Idag är den bara en förutsättning för Löfvens och hans kollegers privilegier. Det är en jävla skillnad.
Myrdals lördagstext fanns med i den upplaga av Aftonbladet som såldes i västsverige. Men lyftes tydligen bort ur andra upplagor.
Lars Johansson
Klart att Löfven inte vill riskera en framtida karriär till "tankesmedjor" och "konsultande"!
Lars, intressant notering. Kanske man tänkte att Myrdal inte skulle märka refusen när han gick till kiosken i Varberg och köpte sitt Aftonlöv och såg artikeln där!
Skicka en kommentar