Vaknar vilddjuret?

Är detta typiskt för medlemsopinionen hos socialdemokraterna, eller kommer den att vakna och ryta till så det hörs?

Här är några reflexioner med anledning av ett blogginlägg hos bloggkollega Lindelöf. Att socialdemokratiska partiet är långt nere i gyttjepölen är väl känt. Partiledningen är så insyltad i de senaste årtiondenas nyliberala omstörtning att någon förbättring knappast kan väntas. Den tillhör klassfienden.

Nåväl, nu tycks en mer organiserad opposition vara på väg, hur det nu kommer att gå med det. Sådana grupper har skapats tidigare och sedan raskt försvunnit. Varför? Förslagsvis ett par företeelser:

Oppositionen klarar inte av ledningens trixande. Rätt vad det är kommer den dragande med någon sorts 'kompromiss' som inte är värd papperet den är skriven på, och då antas oppositionen vara storsint och acceptera. För man vill ju inte vara ogin när valet står för dörren ... Det som börjar med den goda föresatsen att "Vi måste skrämma skiten ur ledningen" riskerar lätt att försvinna i en rutten kompromiss. Ledningen vet nog hur man hanterar sådant, och jag undrar verkligen om socialdemokrater som hela sitt liv kuschats av höjdarna nu plötsligt skall våga bita ifrån! Ärligt talat har jag lite svårt med folk som tjatar om att "de alltid varit socialdemokrater, och ...". Och vadå? Det är som att be om att bli totalblåst av proffsfixarna i partiet.

Ledningen är oberoende av medlemmarna. Den är förskansad bakom en vall av anställda funktionärer och yrkespolitiker som inte kommer att rösta mot sina egna materiella intressen. Om några hundra personer protesterar och sedan hoppar av eller helt passiviserats spelar det ingen roll. Partiet krymper ju medlemsmässigt ändå genom att folk helt enkelt försvinner tyst och stilla. Ur ledningens synpunkt är det nog bara bra att oppositionen identifierar sig, blir bortgjord och tystad. (Att det på sikt betyder att chansen att komma upp ur dypölen blir noll är i sammanhanget oväsentligt. Arvoden, löner och pensioner, samt lukrativa konsultuppdrag, är nog redan fixade.)

Vad oppositionen kanske skulle kunna göra är att ta fram en alternativ ekonomisk politik byggd på principer som direkt strider mot neoliberalismen, men jag undrar ... det finns för många tokar som tror att nationalekonomi är samma sak som hushållsekonomi. Ändå är det där som det finns en enorm både politisk och ekonomisk sprängkraft.

Undrar om inte den här bilden passar lite bättre än bjässen ovan?

Vaken men inte särskilt farlig

Ja, det här låter pessimistiskt vad en framgångsrik opposition beträffar inom socialdemokraterna, men vad finns det för anledning att vara optimistisk? Det som kanske kunde få ledningen att vackla skulle kanske vara om det går att slå direkt mot dess privatinkomster, men jag undrar om det är möjligt.

Men det är klart: ge mig en positiv överraskning! Jag brukar hävda att det är lättare att få sådana om man är pessimist (men jag tror att jag i detta fall snarast är realist).