Den här affischen kommer från Nepal. Jag begriper inte texten men antar att den handlar om uppmaning till (en väldigt handgriplig) bojkott av de kommande valen i landet. En mängd partier vill inte ha något val, så detta är en organiserad rörelse. Detta verkar handla om att förstöra lådorna för valsedlar också. Undrar om de där hakkorsen på lådorna bör tolkas som vi europeer förmodligen gör, som en nazisymbol, eller om det i nepalesisk miljö betyder något annat?
Hur som helst, vad det gäller principfrågan om valbojkott känner jag mig kluven. Jag röstar inte i EU-valen, däremot var jag med och sade nej till euron. Det tror jag var bra. I de allmänna valen har jag röstat men utan någon entusiasm och det är frågan om jag gör något mer än lägger några blanka sedlar nästa gång. Samtidigt är ju rösträtten inte en skänk från en snäll överhet utan något som folket tvingat fram, ibland under stora offer. Att lägga sin röst borde därmed betyda att man legitimerar demokratin, men om det samtidigt händer en massa saker bakom kulisserna som gör att valresultaten oskadliggörs om de råkar vara "fel", är det då värt att fortsätta rösta? Vad legitimerar man då om man röstar? Innebär det att man faktiskt säger till fienden att det är OK att vara fiende och att man inte bryr sig om det? Är det höger som står mot vänster, eller är det bara en hönster som är alternativ, med partier som är till förväxling lika varandra? Det kanske är mindre viktigt att intressera sig för partierna och mer väsentligt att försöka se vad det är för krafter som sitter i bakgrunden och drar i trådarna. Och de krafterna ställer ju inte upp i kommun-, landstings- eller riksdagsval.
10 kommentarer:
Man ska alltid uttrycka sin åsikt i politiska val. Att rösta blankt eller avstå innebär att man avsäger sig rätten att senare klaga eller ha åsikter om den förda politiken. Partierna är inte till förväxling lika, tvärtom det är stora skillnader mellan dem. Däremot tvingas de av verkligheten ofta att gå försiktigt och långsamt fram. Om det kan man ha åsikter, men det är inget skäl att avstå från att välja vilka som ska styra landet.
De där krafterna i bakgrunden finns överallt, det är därför det är viktigt att rösta klart och tydligt.
Jag håller definitivt inte med om den gamla floskeln om att man inte har rätt att klaga eller göra uppror emot beslut man inte deltagit i. Den rätten har man alltid.
Jag gjorde så länge, men insåg att valbojkott må fylla en funktion i en revolutionär rörelse som är stark och bred. Men den poängen överförs inte på individuell nivå. Då säger man, jag vill ha ett annat alternativ, men gör inget för det, organiserar det inte, då vill man ha det som ett konsumtionsalternativ.
Man kan förvisso hävda att de som då väljer det minst dåliga alternativet i något slags försök att skydda de små framsteg som arbetarrörelsen gjorde under 1900-talet, till slut kommer anta formen av det de säger sig vara emot. Det är den där vanliga, det minst dåliga, sluttande planet. Men jag accepterar inte sluttande planet argument, de är extrapolering i statistiska data och det finns ingen motsättning mellan att lägga en röst och verka för ett än bättre alternativ.
Sen är det det här med folken i partierna, i både V och S kommer man finna att det på lokal nivå och hos personerna i partierna, finns en betydligt större radikalism än vad partiet i praktiken har. Detta för att politiken inte kan göra något utan något utanför politiken, en folkrörelse. Man kan sitta i V och S och vara hur radikal man vill, men en samhällsgemenskap uppstår inte genom att man röstar för det i kommunfullmäktige eller riksdagen. Vem skall bära den gemenskapen?
Det är väl den här diskussionen man hamnar i inför varje val?
Som jag ser det så får man väl rösta på det minst dåliga alternativet!
"Den som inte höjer sin röst samtycker i sin tystnad"
Typ.
Kan vi inte lämna moralismen därhän och fråga oss vad vi får för resultat om vi gör på det ena eller andra sättet?
Om vi, dvs tillräckligt många, röstskolkar får vi antagligen ett system som i USA - en konkurrens mellan moderaterna och ett ännu reaktionärare parti om att göra det så jävligt som möjligt för dom som inte finner det mödan värt att rösta, till fördel för den övre medelklass som deltar i spelet.
Om vi röstar fördröjer vi den utvecklingen - men för att det ska vara nån vits med det måste vi ju utnyttja tiden till att organisera ett bättre motstånd.
Vad det gäller EU-parlamentet håller jag fast vid valbojkott - att rösta där innebär att legitimisera. Euro-omröstningen var ett specialfall, där var det bra att rösta (nej). Angående val inom Sverige är det tveksamt, man kan tänka sig olika alternativ. Blankröst är ett, i stället för att avstå. Problemet är att blankrösterna knappast kommer att rapporteras i media. Att inte rösta kommer att märkas mer, men hur mycket? Det verkar som inget blir vare sig bättre eller sämre vare sig röstandet är högt eller lågt.
Jag antar att om måttligt samhällskritiska partier blir hyggligt stora blir det en allmänt mer optimistisk stämning i landet som gör det lättare att arbeta politiskt. Men det kräver förstås att man gör detta, och inte slappt hoppas på att de måttligt samhällskritiska partierna gör jobbet åt en.
De "måttligt samhällskritiska" är nog mest upptagna med att triangulera bort sig och de tokar som fortfarande röstar på dem.
Jo, men i mitt perspektiv är det irrelevant om de gör detta. Vad som betyder något är effekten av att många visar att de förväntar sig mer av dem genom att rösta på dem. T.ex. 40% på s, 15% på v och 15 % på mp skulle skapa bättre läge för systemkritiskt oppositionsbyggande än 40% på m och 30% på deras stödpartier.
Och det senare är vad vi får om de som annars skulle ha stött de förra ger fan i att rösta. Det kvittar att man vet att de inte röstar, åtminstone om vi får döma av utvecklingen i USA.
Jan,
som jag observerat är radikalismen mycket större hos medlemmarna i de partierna är partierna själva är.
Jag har insett att politikerna behöver något utanför politiken. Det är bara med rörelser utanför det parlamentariska spelet som radikalismen i dessa partier kan realiseras.
Finns kombinationen rörelser utanför politiken och en stark position för de partier som innehåller radikala element. Då kan man faktiskt börja ta mark.
Martin: Jag har ofta undrat över varför en del anser att politiska partier är den ultimata organiseringen. Jag undrar om inte framgången genom sådana för hundra år sen har låst folk till att göra fetischer av dem istället för att fundera över om inte andra organiseringsformer vore lämpligare, här och nu.
Jag vet att partier antagligen är nödvändiga för att förvandla en folkrörelsemobilisering till regeringspolitik. Men dit är det långt. Först kommer en period av konfliktmobilisering och byggande av rörelsekultur och rörelseinstitutioner då partier antagligen måste spela liten roll (partier är till sin natur splittrande eftersom de deltar i ett nollsummespel...) Men om vi accepterar detta borde vi ändå kunna göra bruk av dem. Till exempel genom att spela ut det ena mot det andra genom att rösta på dem.
Skicka en kommentar