Nu vet jag hur krigspropagandans slipsten ska dras!

Nu har jag läst klart Gillys Konsten att sälja krig. Propaganda från Cato till NATO. som jag aviserade för några dagar sedan.  En upplysande bok. Jo, jag har satt några frågetecken i marginalen på ställen där jag undrar "är det rätt det här?". Ibland kan det vara fel som en alert lektör hade kunnat peka på. Men det är mindre saker i jämförelse med helheten.

Lite konsumentupplysning först: boken är i stort sett uppdelad i tre huvuddelar. Först propagandans psykologi - varför och hur påverkas vi? Sedan ett avsnitt med metoder för/typer av propaganda. Och till sist ett antal praktiska fall, från första världskriget och fram till pågående krig. Propaganda dissekeras, analyseras och värderas.

När det gäller att beskriva propagandan får man ibland på köpet avslöjande av mer eller mindre falska 'sanningar'. Hyllade Ingvar Carlsson verkligen DDR som det påstås? ('Hylla' förresten, jag avskyr det ordet. Ibland betyder det att den som anklagar någon för att 'hylla' själv inte har rent mjöl i påsen.) Var Winston Churchill verkligen den orubblige hjälten i spetsen för ett lika orubbligt brittiskt folk 1940? Hur var det med tyska övergrepp under första världskriget? Etc., etc. Den brittiska propagandan om de brutala "hunnerna" avslöjades för övrigt som påhitt. Och när sådant händer blir det svårare att senare komma tillbaka och visa på verkligt otäcka saker, eftersom man redan visat sig opålitlig för att inte säga lögnaktig.

Boken innehåller massvis av intressant information som ibland leder de egna tankarna vidare. Det handlar om krigspropaganda, men ofta kan man tänka på andra typer av opinionsmässiga föroreningar. Metoden med ständiga upprepningar, samt innötande av vissa fraser (etikettering), får i alla fall mig att tänka på såväl sverigedemokrater modell Avpixlat som dessas argaste motståndare. På Avpixlat verkar redaktionsdatorn vara programmerad att genast lägga till "spännande, mångkulturella" varje gång Malmö nämns. Kan vara lite tjatigt i längden, liksom motståndarnas utantilläxor om "människors lika värde", "nazistiska rötter" etc.

Det finns massvis med slående reflexioner i boken, där gängse propagandabilder får sig en törn. Plötsligt framstår arga motståndare som rätt lika:

Sovjetunionens skäl för att ockupera Afghanistan var närmast identiska med Sveriges och USA:s. Röda armén vill a) utrota terrorismen (självförsvar), b) stabilisera landet (införa fred) och c) bygga upp det (civilisera landet med socialism) ...
Skillnaden mellan den amerikanska ockupationen och den ryska är att ryssarna faktiskt gjorde mer för att leva upp till sin retorik. (sid. 221)

Självförsvar, uppnå fred och stabilisera - det är klassiker i de aggressiva staterna propaganda. Varför Sverige är i Afghanistan har regeringarna svårt att förklara. Det kan vara därför som det är så tyst om kriget hos oss. Genom att inte göra så mycket väsen av det håller överheten den besvärliga diskussionen borta. Media är medskyldiga till det. Det har i stort sett varit omöjligt att dra igång en soldatdyrkan av USAmerikansk typ. Varför är det så? Jan Myrdal ansåg att svenskar som slogs i Afghanistan borde betraktas ungefär som de svenskar som slogs på finsk (och därmed tysk) sida i det finska fortsättningskriget mot Sovjet 1941-1944. Finns det i själva verket en stor blotta i bilden av det svenska kriget i Centralasien, en blotta där propagandan misslyckas, men som krigsmotståndarna inte lyckats utnyttja?

Jag nämnde grälet mellan sverigedemokrater och deras motståndare ovan. I det sammanhanget nämner Gilly en intressant och användbar term: avhistorisering (sid. 218f). Det handlar om missbruk av kanske inte helt relevanta historiska företeelser. Felet med avhistorisering är att:

... det nära förflutna trängs undan av äldre historia. I stället för att basera vår förståelse av den nära nutiden på de händelser som inträffar tolkar man dem abstrakt och allegoriskt. ... Fienden är irrationell och dess karaktär är reducerad till den etikett vi har gett den.

Att i tid och särskilt otid dra in nazismen och Hitler och Axelmakterna i debatter om dagsproblem är en sådan avhistorisering. I och för sig gäller det att göra rätt jämförelser. Jag tror aldrig jag har hört någon jämföra en härskare idag som USA tycker illa om med Mussolini. Detta trots att Saddam Hussein nog var mer av mussolinitypen. Förmodligen anses gamle Benito som en löjlig italienare som inte kvalificerar sig tillräckligt på listan över onda härskare. Nej, då utnämns var och varannan liten tyrann till 'vår tids Hitler'. Och med/om Hitler kan man ju inte diskutera, han måste bara krossas. Gilly citerar för övrigt Goebbels som tyckte att de allierades krav på fullständig tysk kapitulation som en gåva - det svetsade samman tyskarna mot den fullständigt obevekliga fienden!

Min generella kommentar som historieintresserad är att äldre historia har betydelse för nyare historia, men det är inte en uppsättning relationer som kan behandlas hur som helst. Om historiska företeelser har en tendens att upprepa sig i liknande former under lång tid torde det bero av att den omgivande miljön är likartad. Har det skett kraftiga förändringar i samhället blir upprepning omöjligt, hur ivrigt än några entusiaster försöker. På 1930-talet kunde såväl brunskjortor som rödfront-kämpar ställa upp med enorma gatudemonstationer. 70 år senare är det några ungdomar i olika gäng som slåss med varandra, som skadar varandra, men inte kan påverka samhället i stort.

Pierre har arbetat länge med boken. Jag har ett svagt minne av att jag en gång i tiden hjälpte honom med en liten sakuppgift, nämligen namnet på den 'tidning' som utkom i det antika Rom. Det är min insats för den här boken.

Det är inte otroligt att jag använder Gillys bok som en manual vid framtida kommentarer här på bloggen.