"I grunden den politiska islams fall... "

Utdrag från en intervju med president Assad. Mest berörs situationen i Syrien, men även den aktuella krisen i Egypten tas upp:

President al-Assad: What is happening in Egypt is essentially the fall of political Islam; the type of governing system which the Muslim Brotherhood attempted to advocate regionally. I reiterate that religion should not be deprecated into a particular political practice. Religious preaching should be an independent process, kept away from the specific dynamics and intricacies of political manoeuvring. 

This experience has failed quickly because it was founded on a flawed basis. Our perception of the Muslim Brotherhood extends broadly to developments in Egypt. Using religion for politics or a certain political party is inevitably destined to fail anywhere in the world.

Det finns ju spekulationer som drar iväg åt alla väderstreck vad det gäller Egypten. Vad är orsaken, vem tjänar/förlorar på krisen, är det en militärkupp eller inte? Det är ju svårt att inte se det som en kupp, även om militärledningen verkar agera smidigt och inte bara brakar ut med stridsvagnar på gatorna och kör över folk. På ytan ser det ut som man reagerar på en massrörelse som är missnöjd med en regering som uppträder alltmer egenmäktigt. Men det finns andra aspekter, bland annat att militärledningen är djupt insyltade i näringslivet. Det kan ses som en militär- och kapitalistkupp i ett svep, dold bakom en genuin massrörelse på gatorna.

***

Man kanske kan jämföra med Algeriet på 1990-talet. Där vann den Islamska räddningsfronten valet men kuppades bort innan den kunnat tillträda. Resultatet blev ett långvarigt och mycket otäckt inbördeskrig. Det kanske hade blivit inbördeskrig i alla fall, men då hade upproret riktats mot islamisterna. Möjligen kan man säga att det i Egypten är Algeriet fast tvärtom: Islamisterna vann valet (fast på ett ganska svagt mandat) och kunde bilda regering, men nu har de regerat bort sig utanför sina befogenheter. När militären agerar kan den hävda att den har folkets flertal med sig. Svarar islamistiska grupper inom och utom Brödraskapet med våld - vilket redan har skett - blir det ett uppror mot militären och folkmajoriteten och en mer sekulär regering. Ungefär så kan man tänka sig det hela.

Den mycket principfaste demokraten skulle då säga att en kritisk majoritet kan välja en ny regering, militären skall hålla sig borta. Då kommer förmodligen invändningen att Bröderna inte skulle acceptera att bli bortröstade. Att kunna förlora val är faktiskt ett viktigt demokratiskt kännetecken. Men det här är ett dilemma. Har missnöjda människor rätt att från den ena dagen till den andra störta en vald regering? Man skulle ju kunna se det som att de valdas mandat omedelbart kan återkallas av väljarna, ungefär som det var tänkt i Pariskommunen. - Mycket att fundera på här.

Och skulle den politiska islam åtminstone lugna ned sig vore nog en del vunnet.

Något att skratta åt?

Man skulle kunna skratta åt delar av det libyska eländet om det inte vore så att folk råkar illa ut. De där killarna som åker vägarna fram och åter och viftar med vapen i små bilar, och skjuter sig i foten ibland, skulle kunna platsa i en brittisk filmfars av gammalt gott märke. Hette han inte Terry-Thomas, den där engelske skådisen som gjorde sig så bra som överklasstönt av sista degenerationen? Nu antas det ju vara en internationell operation i Libyen, så hela det härligt gänget från toppfilmen Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner, alla med fint återgivna nationella karaktärer inklusive Terry-Thomas, borde passa in i den nya filmkomedin Full sprätt i ökensanden! - Usch, nej, det här är inget att skratta åt. Folk dör!

Vilken tunna som är helt rätt att hoppa i är ofta svårt att säga i förväg (det är alltid lättare att vara efterklok) men det finns ju en känsla av att åtminstone delar av vänstern hoppat åt fel håll i det här fallet. Vad det gäller imperialister, gamla kolonialister, samt skumma självhärskare i Afrika och Asien kanske de med tanke på sina egna intressen hoppar mer rätt, men då kanske det inte är så rätt för vänstern? Med andra ord: när det här så här uppjagade situationer gäller det att försöka hålla huvudet någorlunda kallt, och försöka resonera utifrån tillgängliga fakta (i den mån man kan fastställa vad som är fakta). I det avseendet kan jag rekommendera Erik Svensson på Biology and Politics som skrivit flera inlägg om libyenkrisen och vänstern. Det senaste hittar man här.

Bland mystiska aspekter av den libyska omvälvningen är möjlig inblandning av al-Qaidafigurer. Å ena sidan är al-Qaida ingen organisation utan snarare en idé, å andra sidan finns det några som kallar sig al-Qaida i islamiska Maghreb (Nordafrika) och som har utfört en del otrevligheter. Om man tror på den här rapporten från Reuters så skulle dessa människors stora intresse i den libyska konflikten för tillfället vara att skaffa vapen exempelvis från plundrade arsenaler i Libyen och köra ner dem till länder söder om Libyen. I Algeriet har man knappt återhämtat sig efter det långa och fruktansvärt blodiga inbördeskriget och är väldigt oroade för det här (säger man i alla fall från myndighetshåll).

Man får tänka på att alla dessa påstående som ofta kommer från "anonyma underrättelsekällor" kan vara vad som helst från struntprat till propaganda, mediaspin eller rena fakta. Men om vi antar att de åtminstone har en viss grund så innebär NATO:s inblandning i Libyen att man direkt eller indirekt ger stöd till krafter som man påstår sig bekämpa å det bestämdaste. För "kriget mot terrorismen" är väl inte avslutat? De som tycker att det är kul att NATO hjälper islamister att beväpna sig skrattar väl. Övriga har nog lättare att hålla sig för skratt. Nej, vad det gäller NATO kan man nog säga att "med sådana vänner behöver man inga fiender".

Somliga surar och andra hurrar

Somliga surar och smiter iväg och andra hurrar

Alldeles nyss pratade radions korrespondent i Alger om demonstrationer som just börjat. En gång var Algeriet ansett som progressivt. Man hade under ledning av Den Nationella Befrielsfronten FLN fört ett långvarigt krig för att få ut fransmännen. Men så gick det som det ofta går: de unga idealistiska befrielsekämparna hamnade i maktens korridorer och blev rejält korrumperade. På nittiotalet förlorade FLN ett val till islamisterna, greps av panik och slog tillbaka med en militärkupp, varefter ett långvarigt och förvirrat och blodigt inbördeskrig utbröt.

Frågan är vad som händer nu. Alla vet vad som hänt i Tunisien och Egypten, det uppmuntrar opinionen underifrån - de fattiga, arbetslösa, undersysselsatta, utan framtid, nedtryckta - och skrämmer den övergödda eliten i Algeriet och andra stater. Mellan massor och elit står polis och militär. Just nu slåss polisen med demonstranter i Alger, men kommer de ha lust att fortsätta med det? Militär och polis tillhör den statliga våldsapparaten, men inom dess led finns också klyftor mellan rika och fattiga. Och vad händer när eliterna förstår att det inte fungerar med storskaliga massakrer längre, kanske för dagen men inte på sikt?

En del tycker att revolutionerna beror av media, och det är klart att modern informationsteknologi spelar roll. Fast folk kunde göra revolution förr också. Möjligen hade man en tryckpress men mest muntlig kommunikation att ta till.  Elektroniken skyndar på processen, helt enkelt, och för ut den till "den globala byn". Samtidigt finns det olika lokala förhållanden på olika håll, så man kan inte bara tro att länderna skall falla som dominobrickor.  Dominoteorin sprack ju redan på sextiotalet (fast då gällde det Östasien).

Dock - känslan av en verklig förskjutning i världshistorien kan jag inte bara avvisa. Här händer det stora saker. Man kan undra hur världen ser ut om bara några år. Alla som inte var tidigt ute att yppa sympatier för omvälvningarna i Tunisien och Egypten får stå och se fåniga ut nu - och det gäller faktiskt också såväl den så kallade palestinska myndigheten, som Hamas i Gaza, som inte gillade manifestationer till stöd för Egypten. Det kan bli trångt och kanske bara ståplats kvar på historiens sophög framöver! "Make history or be history" för att citera Malcolm X. Och nu är det folken som gör historia.

"Statsmannaskap efterlyses"

Nu på morgonen läser jag två inlägg varav det ena har just rubriken Statsmannaskap efterlyses och det andra efterlyser (men tvivlar på att det finns) någon statsmannaskap i fallet Israel.

Även israeliska uppgifter talar nu om att de allra flesta döda och skadade är oskyldiga civila. Att bomba poliser uppställda till parad är inte mycket till prestation.

Jag får intrycket att Hamas har undvikit mer betydande strider med de israeliska stridskrafterna. Dessa tycks i stället rycka fram i olika förorter med betydande eldkraft och betydande civila offer - men utan direkt och avgörande konfrontation med Hamas.

Om så är fallet är situationen utan tvekan mycket besvärlig för Israel. Deras politiska kostnader för operationen ökar lavinartat samtidigt som de förefaller att rent militärt uppnå allt mindre och mindre.

Bildt har fått skäll av en del bloggare för att han i något tidigare inlägg skrev om "rädda israeliska soldater", men jag tror att det finns en poäng där: en del angrepp mot rent civila mål ser ut att ha varit planerade i förväg men en del kan också bero av att panikslagna killar skjuter vilt omkring sig utan att fråga vad de skjuter på. I sitt fortsatta resonemang är väl Bildt ganska nära att säga att de israeliska ledarna är dumma i huvudet och inte förstår sitt eget bästa. Genom den här politiken riskerar de att förvandla Gaza till ett nytt Somalia och driva fram organisationer som får Hamas att verka "relativt hanterlig". Det tror jag han har rätt i.

(Men så kommer frågan: hur mycket av det här är Bildts privata funderingar och hur mycket är Sveriges officiella utrikespolitik?)

I Aftonbladet skriver Jan Myrdal om "Den israeliska parentesen". Som vanligt tar han till de stora historiska penseldragen och jämför med USA, Mexico, Algeriet och Sydafrika. I USA kunde intränglingarna utrota urbefolkningen (se den nedre teckningen här för jämförelse USA/Israel), i Mexico ledde mord men också samlevnad till en ny nation av mestiser, i Algeriet kastades kolonisatörerna ut men i Sydafrika ...

Där drev de härskande en politik som den nuvarande israeliska. Mot detta Sydafrika demonstrerades också världen över som nu mot Israel. Kärnvapen började också Syd­afrika skaffa sig. Allt pekade mot raskrig och katastrof. Men nationalisten F. W. de Klerk var klok och modig nog att bryta mot sitt partis och sin grupps vita herravälde. Det var inte lätt, Sydafrika blev heller inte förvandlat till paradis. Men även om några vita lämnade Sydafrika blev de flesta kvar som medborgare i en mångkulturell nation.

Om inte israelska politiker förmår visa sådant förnuft kommer det att gå israelerna som det gick de nordafrikanska svartfötterna. Men jag ser inget tecken på att någon av dessa ledande israeliska politiker förmår vara klok som en de Klerk.

Vilken väg kommer israelerna att välja? De klarar inte av att utrota palestinierna, de vägrar att beblanda sig med urbefolkningen - om de inte klarar av att vara statsmannalika och välja en sydafrikansk lösning så blir det som i Algeriet. De åker ut helt enkelt. Om det går så, vilket inte är ödesbestämt, kommer det förmodligen att föregås av ännu värre mänskliga katastrofer än de som utspelas nu.

Såg nyss ett exempel på att Israel underrättelsemässigt inte verkar vara på den toppform man kanske skulle kunna tro. Haaretz skriver att israeliska armén av "misstag" besköt den skola där en massa människor dödades. Man hade nämligen bilder från 2007 där militanter skulle ha skjutit från området! Med andra ord var det inget misstag, utan elden riktades fullt medvetet mot skolan.

Demokratiskt eller totalitärt?

Här är en fortsättning på historikerkritiken jag skrev om för några dagar sedan i samband med Forum för Levand Historia. Igår försökte folkpartistiska före detta rikdsdagsledamoten Ana Maria Narti protestera i Dagens Nyheter (hittade inte inlägget i nätupplagan, det fanns i kulturdelen). Vi skall inte sudda ut skillnaden mellan totalitära ideologier och demokrati skriver hon (bland annat med hänvisning till Hannah Arendt, som jag tror inte är så självklar auktoritet numera). Vad finns det för fel med det här (förutom att en demokratisk bomb är lika dödlig som en totalitär)? Här är ett par förslag:

Elaka personer hos al-Qaida har påpekat att den demokrati som råder i våra länder faktiskt gör befolkningarna medskyldiga till regeringarnas övergrepp runt om i världen. Om folken i USA eller Storbritannien inte avsätter sina krigförande och grymma regimer trots att man kan göra det i allmänna val, är de medskyldiga till grymheterna och förtjänar själv att utsättas för bombningar och andra terrordåd. - Vad svarar man på sådant? Att folk i Tredje världen får finna sig i att dödas eller plågas medan västvärlden är fredad? Eller att terror är fel vem som än drabbas?

Påståenden av typen att demokratier inte för krig mot varandra, utan bara mot totalitära regimer, håller på att urholkas på ett lömskt sätt. Det handlar om att regeringar, som bevisligen kommit till genom fria och hederliga val, förklaras vara icke demokratiska. Om de ens tillåts tillträda innan en kupp arrangeras. Det sistnämnda hände i Algeriet, och resultatet blev dels att den gamla korrumperade regimen satt kvar och dels att ett ohyggligt inbördeskrig följde.

Vi har sett hur palestinierna inte tillåts välja bort korrumperade ledare, och i Sydamerika pågår hela tiden kampanjer särskilt mot Venezuela. En demokratiskt vald regering anklagas hela tiden för att vara totalitär (och/eller löjlig), genom att hela tiden tjata om det är förhoppningen att etiketten till slut fastnar och "demokratierna" kan göra sin stora insats och störta uslingen och införa "demokrati". Jag tycker det verkar egendomligt att folkpartister och liknande inte begriper att de själva under ivrigt ropande om "demokrati" klafsar ut i det totalitära träsket.