Rätt åt dom, och 'total kontroll'

" ... ytterligare två män som har bott i Sverige ska ha dödats i Syrien" enligt Sveriges Radio. Därmed har åtminstone åtta jihad-turister med någon sorts anknytning till Sverige dödats i det syriska kriget. Det är svårt att tycka synd om dem. Syrierna har inte bett om att bli utsatta för dem. Men ledsamt för släktingar som kanske inte ens visste vad som var på gång.

Det här är inte jihad-åsnorna som nämns i texten. Åsnor lär för övrigt vara rätt klyftiga, vilket skiljer dem rejält från jihadister som tydligen sväljer vad skit som helst som deras imamer matar dem med. 

Sveriges Radio och andra media återger också med sedvanlig brist på kritik de upphetsade meddelandena om att USA och några av dess lydstater stänger ett antal ambassader för att al-Qaida förväntas attackera. En del spekulerar i att USA tänker dra igång en så kallad false flag-operation för att skrämma skiten ur folk. Jag vet inte om man behöver gå så långt, men uppenbarligen finns det skäl att göra reklam för den utskällda totalspaningen på nätet.

Vad finns det för problem med spaning som täcker allt? (Vi tar det nu praktiskt och bortser från integritetsfrågor - vilket ju spanarna redan gör.) Ett problem är mängden data. I den har viktig information en klar tendens att försvinna. Den kan finnas, men inte nå fram eftersom den drunknar i alla möjliga spår som inte är några spår utan bara trams. Jag gissar att en någorlunda datorkunnig stat/organisation kan störa USA:s spaning ganska mycket genom att droppa falska meddelanden här och där, meddelanden som verkar vara tillräckligt uppseendeväckande för att kräva ytterligare undersökningar. Till det krävs det inte bara datorer, utan folk med rätt kunskaper. Det finns det inte obegränsat antal av.

Och verkligt viktig information inte ens förmedlas elektroniskt. Den kan ju transporteras på en papperslapp eller till och med i minnet på en budbärare. Även om all trafik på nätet sparas och bearbetas i jättelika datorer så kommer man inte att kunna vara säker på att man får veta allt. Inte ens allt det viktiga. Sett från en synvinkel låter det här mer som ytterligare en inkomstkälla för personer i det militär-industriella komplexet. Sedan kan man ju alltid skicka fram några "terroristexperter" som med gravallvarlig min skall förklara hur viktigt det är med övervakning ... alltmedan den förvirrande dansen av samarbete/kamp mellan diverse terrorgrupper och västmakterna fortsätter.

(Ett sätt att skicka information som lär ha använts i Persien under antiken var att raka håret av budbäraren, tatuera in budskapet på flinten, låta håret växa ut ... varpå budbäraren drar iväg till adressaten som rakar av håret och läser texten. Kanske lite för långsamt för vår stressade tid, men definitivt inget som de fina spiondatorerna skulle kunna fånga upp!)

Ja, och sedan är det ju viktigt för företagen i USA att kunna komma över information om vad konkurrenter i andra länder har för sig. Vanligt industrispionage alltså, fast det kan döljas under etiketten "terroristbekämpning". För man får utgå från att även om data åker in i superhemliga datorer så kommer data att läcka ut därifrån igen till den som betalar för det. Eller om USA:s regering frivilligt skickar informationen vidare. Samarbete mellan stat och företag är ganska nära inom vissa områden i USA, faktiskt till den grad att vissa delar av krigsmakten är privatiserad.

Är inte den här historien med total kontroll egentligen i stort ett tecken på att USA rutschar utför väldigt fort just nu? Landet verkar ha problem med självförtroendet och gör konstiga saker. Att försöka välta den sista sekulära staten i arabvärlden och konstigt. Men det medför, i sin förlängning, att några svenska islamister elimineras av de tappert kämpande syrierna!

Nytt skällsord

Hallå, jag upptäckte ett nytt bra skällsord nyligen: cruise missile socialist. Det kan vi elegant försvenska till kryssningsmissilsocialist och kasta i huvudet på dem som vi annars skäller för att vara bombvänster. Bra att kunna variera sig - att kalla idioter för idioter blir långrandigt efter ett tag.

Helt plötsligt drar jag mig till minnes att någon socialdemokrat, var det Pierre Schorri?, filosoferade över att skicka kryssningsmissiler mot Belgrad på nittiotalet. Väldigt trevligt och socialistiskt.

Idag har vi ju en bred sortering av kryssningsmissilsocialister, från en del trotskistiska smågrupper (av vilka en del inte vill kalla sig trotskister), över de sorgsna rester som är vänsterpartiet, och bort till det som inte ens kan kallas för rester av någonting alls längre - socialdemokraterna. Dessa människor som verkar ha funnit frälsningen i NATO:s bombarflottor. Kanske en del av dem gnolar på den gamla låten "You can call me Al" också. Fast då är det nog Al Qaida som det handlar om, betalt med pengar från Arabiska halvön.

Ett gammalt namn som kan dyka upp i det här sammanhanget är Nils Flyg. Dan Kotka ser till att det dyker fram.

"Med sådana vänner ...

... behöver man inga fiender", lyder ett gammalt talesätt. Det finns anledning att betrakta mycket i nyhetsflödet omkring Syrien med stor misstänksamhet. Så även nyheten att al-Qaida skall aktivera sig i Syrien, eller redan har signalerat sin närvaro med några bilbomber. Just bilbomber är några av de mest blint slående och avskyvärda vapen som kan användas i civila områden. Använder man sådana metoder har man inte stor respekt för människoliv.

Anledningen till att det här påståendet kan vara trovärdigt skulle vara att det knappast är välkommet för USA/NATO och dess springpojkar i EU och Arabförbundet. Snarare är det besvärande. Redan i Libyen cirkulerade påståenden om att al-Qaidafolk var inblandade i "rebellerna", och att de i sin extremreligiositet och okänslighet för lokala sedvänjor och trosuppfattningar trampade folk på tårna (eller skar halsen av dem). Nu har de eventuellt omdisponerats till Syrien alltså. Qaddhafi varnade för de här människorna och blev vederbörligen utskrattad. Skall Assad göra samma sak och bli utskrattad han också?

Om man inte nöjer sig med stor- och gammelmedia så finns bland annat dessa alternativa bloggar: Mavera (som även behandlar andra ämnen, inklusive Ryssland) och Syrien. Motvallsbloggen är också pålitlig och skulle kunna kallas Motgiftsbloggen. Motgift mot fördumning och indoktrinering. Allt får naturligtvis läsas kritiskt och med eftertanke, vilket jag lärde mig i samhällskunskapen i skolan för ungefär femtio år sedan.

Något att skratta åt?

Man skulle kunna skratta åt delar av det libyska eländet om det inte vore så att folk råkar illa ut. De där killarna som åker vägarna fram och åter och viftar med vapen i små bilar, och skjuter sig i foten ibland, skulle kunna platsa i en brittisk filmfars av gammalt gott märke. Hette han inte Terry-Thomas, den där engelske skådisen som gjorde sig så bra som överklasstönt av sista degenerationen? Nu antas det ju vara en internationell operation i Libyen, så hela det härligt gänget från toppfilmen Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner, alla med fint återgivna nationella karaktärer inklusive Terry-Thomas, borde passa in i den nya filmkomedin Full sprätt i ökensanden! - Usch, nej, det här är inget att skratta åt. Folk dör!

Vilken tunna som är helt rätt att hoppa i är ofta svårt att säga i förväg (det är alltid lättare att vara efterklok) men det finns ju en känsla av att åtminstone delar av vänstern hoppat åt fel håll i det här fallet. Vad det gäller imperialister, gamla kolonialister, samt skumma självhärskare i Afrika och Asien kanske de med tanke på sina egna intressen hoppar mer rätt, men då kanske det inte är så rätt för vänstern? Med andra ord: när det här så här uppjagade situationer gäller det att försöka hålla huvudet någorlunda kallt, och försöka resonera utifrån tillgängliga fakta (i den mån man kan fastställa vad som är fakta). I det avseendet kan jag rekommendera Erik Svensson på Biology and Politics som skrivit flera inlägg om libyenkrisen och vänstern. Det senaste hittar man här.

Bland mystiska aspekter av den libyska omvälvningen är möjlig inblandning av al-Qaidafigurer. Å ena sidan är al-Qaida ingen organisation utan snarare en idé, å andra sidan finns det några som kallar sig al-Qaida i islamiska Maghreb (Nordafrika) och som har utfört en del otrevligheter. Om man tror på den här rapporten från Reuters så skulle dessa människors stora intresse i den libyska konflikten för tillfället vara att skaffa vapen exempelvis från plundrade arsenaler i Libyen och köra ner dem till länder söder om Libyen. I Algeriet har man knappt återhämtat sig efter det långa och fruktansvärt blodiga inbördeskriget och är väldigt oroade för det här (säger man i alla fall från myndighetshåll).

Man får tänka på att alla dessa påstående som ofta kommer från "anonyma underrättelsekällor" kan vara vad som helst från struntprat till propaganda, mediaspin eller rena fakta. Men om vi antar att de åtminstone har en viss grund så innebär NATO:s inblandning i Libyen att man direkt eller indirekt ger stöd till krafter som man påstår sig bekämpa å det bestämdaste. För "kriget mot terrorismen" är väl inte avslutat? De som tycker att det är kul att NATO hjälper islamister att beväpna sig skrattar väl. Övriga har nog lättare att hålla sig för skratt. Nej, vad det gäller NATO kan man nog säga att "med sådana vänner behöver man inga fiender".

Ständigt detta al-Qaida

Protesterna är del av den sedan tidigare utlysta demonstrationsdagen "vredens dag", som myndigheterna gjort sitt bästa för att avvärja. Premiärminister Nuri al-Maliki har hävdat att agitatorerna kan tillhöra al-Qaida eller den forne diktatorn Saddam Husseins anhängare.

Så är det alltså i Irak i samband med färska demonstrationer. Att broder Muammar i Libyen också skällt motståndare för att var al-Qaidafolk är väl inget att förvånas över, liksom att det viftas med liknande argument i Jemen och Somalia och på andra håll. Ett enormt krig pågår i Afghanistan, och med avläggare in i Pakistan, för att bekämpa ... tja, vadå? Mest luft, verkar det som. Medan verkliga människor lemlästas.

Vad kan man säga: "al-Qaida - larger than life"? Eller med ett förvanskat citat från Ture Sventon: "al-Qaida, ständigt detta al-Qaida!" - Nå, om upproren i Afrika får rulla på ett tag till kanske slipper höra detta usla argument. Det verkar lite väl tunt vid det här laget och borde snart vara totalt utslitet. Enda sättet att hålla igång al-Qaida i en värld av snabb demokratisering torde vara rejäla injektioner av resurser och Usama-lookalikes för att få folk att tro att det fortfarande rör sig om en existerande realitet. Nu finns det ju inslag av mildare islamister här och där i proteströrelserna i arabvärlden, men vad jag minns utgjorde inte det kraftiga katolska inslaget i polska fackföreningen Solidaritet på sin tid ett skäl för att man inte skulle vara solidarisk med dess kamp.

Förhållandet mellan det progressiva Latinamerika och Libyen är en liten sidohistoria. Från Cuba, Venezuela och Nicaragua har meningsyttringar hörts om att man inte skulle uppskatta en USAmerikansk invasion av Libyen. Inget konstigt med det, USAmerikanerna skiter i libyerna, det är oljan de är ute efter.

Vad säger man här? "Låten barnen komma till mig" eller något i den stilen. Ett libyskt frimärke från en tid när broder Muammar var yngre och raskare än idag.

På tal om broder Muammar i Libyen så skriver (före detta?) bloggkollegan Röda Verb om förhållandet mellan denne man och vissa udda politiska kretsar i Danmark. Så långt är det inget att bråka om. Men avslutningen på det inlägget är sådant så man nästan börjar fundera på om det är provokation på gång:

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

Nej, vi tänker inte på Hugo Chávez, men jag kan väl tänka mig att någon smartskalle inom USA:s propagandaindustri eller Venezuelas höger kan försöka dra den valsen. Kommer ett rejält demokratiskt genombrott i Mellersta Östern kan vi lära oss en del av hur Venezuela behandlas i vissa kretsar. Om dessa nya arabiska demokratier visar sig vilja ha oberoende och tala för palestiniernas rättigheter kommer de nya demokratiska ledarna att skällas för "diktatorer" av världens folkpartister, skvatt galna dessutom, och anklagas för att tota ihop massförstörelsevapen i något hörn. Detta hur demokratiskt valda de än är. Krångligare än så är det inte.

Längst därinne finns ett vakande öga - vems?

Över till Egypten. I en artikel om neoliberalismen och Egypten görs den här generella reflexionen:

Everywhere neoliberalism has been tried, the results are similar: living up to the utopian ideal is impossible; formal measures of economic activity mask huge disparities in the fortunes of the rich and poor; elites become "masters of the universe," using force to defend their prerogatives, and manipulating the economy to their advantage, but never living in anything resembling the heavily marketised worlds that are imposed on the poor.

Det kan gälla ett land när dig också.

One of the things that make the Egyptian and Tunisian revolutions potentially important on a global scale is that they took place in states that were already neoliberalised. The complete failure of neoliberalsm to deliver "human well-being" to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution, at least in the sense of helping to prime millions of people who were not connected to social media to enter the streets on the side of the pro-democracy activists  ... Egypt and Tunisia are the first nations to carry out successful revolutions against neoliberal regimes. Americans could learn from Egypt. Indeed, there are signs that they already are doing so. Wisconsin teachers protesting against their governor’s attempts to remove the right to collective bargaining have carried signs equating Mubarak with their governor. Egyptians might well say to America 'uqbalak (may you be the next)..

Det var en lång och läsvärd artikel. Här är en till som också är lång och jag drar bara ett citat:

The political architecture of the Mubarak regime was directly pulled from the neoliberal shadow government model, right down to the political rhetoric of toughness as a mask for theft.

Finns det inte en regering i ett land när dig som också gärna "ställer krav" och skall se beslutsam ut, medan klyftorna mellan rika och fattiga bara växer och sprickorna i samhällsbygget blir allt värre? - Det är därför de pågående revolutionerna är viktiga, de slår direkt mot det nyliberala projektet. Det är visserligen i sig ruttet, men det kommer inte att falla av sig själv. I det läget skall man inte bli förvånad om det dyker upp nya filmer där någon skäggig gubbe påstås hota oss, eller om det till och med exploderar en bomb någonstans för att visa vilket ruskigt terroristhot vi lever under.

Skrämselkampanjen mal på

Notera den stora skrämselrubriken som inte har mycket till täckning om man tittar inne i blaskan, och den verkliga oroande lilla sidorubriken till höger. Inte så att man bör vara rädd för personalen i tunnelbanan, men de jobbar i en infrastruktur som riskerar att rasa ihop om den inte underhålls. Och då kan det hända otrevliga saker, stora olyckor. Det är större fara med det än att några nissar som påstås tillhöra (eller ha "förbindelser med", vad det nu kan betyda) al-Qaida skulle hitta på något i Sverige. Och det vore vettigare att satsa våra resurser på underhåll av infrastruktur och annat nyttigt i Sverige än att slänga ut dem på det kriminella kriget i Afghanistan.

Spårvagnsproblemet

För en tid sedan läste jag om något som kallas "The Trolley Theory". Detaljerna är kanske lite suddiga vid det här laget, men det är ett problem som tydligen används i vissa psykologiska experiment. Min tanke var också att "det här måste ju vara något för göteborgarna också"! Varför?

Jo, man kanske kan översätta det med "spårvagnsproblemet". Utgångspunkten är att en spårvagn skenar nerför en backe, det går inte att få stopp på den, och fortsätter den att skena kommer den att mosa ett antal människor som står nedanför backen. (Det var det som fick mig att tänka på Göteborg, där skenar väl spårvagnar ibland?)

Men nu är det så att man kan få vagnen att åka in på ett annat spår, och där kommer bara en människa att dödas. Det kan uppnås genom att trycka på en knapp så att en spårväxel läggs om. Experiment verkar visa att folk ganska lätt accepterar att trycka på den där knappen, offra den enstaka individen, och därmed rädda den större gruppen. Att trycka på en knapp är inte så svårt.

Om man däremot ändrade experimentet på det här viset blev utfallet annorlunda: antag att du står på en gångbro över spåret tillsammans med en annan person. Vagnen skulle kunna stoppas om någon hoppar ner på spåret framför den. Du är för lätt för att uppnå den effekten men inte den andra ... kan du tänka dig att vräka ner den andre och tyngre människan på spåret, offra den personen för att rädda de andra? Där blir svaren inte lika entydiga.

Kan man inte jämföra med de tryckknappsmänniskor som sitter på ena sidan Jorden och styr flygplan med dödliga raketer på den andra, raketer som slår ner i byar i Jemen, Afghanistan och Pakistan och dödar mängder med civilpersoner - och möjligen någon al-Qaidaledare på kuppen? Att döda på avstånd och med elektroniska medel är lättare än att utföra handlingen personligen på plats.

(Sedan kan man ju undra över hur en sjuttiofemkilosperson skall orka kasta en vilt sprattlande hundrafemtiokilos snubbe över gångbrons räcke och ned på spåret, men det är väl en annan historia.)

Lycka till Jonathan

Nigerias vice-president ... just det, det är vad han heter. Goodluck Jonathan. Fick syn på det i en nyhetspost som handlar om hur USA med sedvanlig finkänslighet och inriktning på det väsentliga har lyckats förolämpa Nigeria. Nigeria har ju mindre än England att göra med den där konstige kalsongbombaren, men det bekymrar inte jänkarna. De bara slår vilt omkring sig. Kvarvarande al Qaidamilitanter torde le i mjugg.

På tal om konstiga namn: det fanns en president i Zimbabwe vid namn Canaan Banana. Har för mig att det infördes en lag om att man inte fick skämta med presidentens namn.

Kallt i "Lyckliga Arabien"

En bronsman från en tid som kanske var lyckligare på den arabiska halvön, innan engudadyrkarna tagit över.

Inte bara i Sverige - det är kallt i norra Jemen också, meddelas det.

Jemen kallades Arabia Felix av romarna, "Lyckliga (eller "fruktbara") Arabien". De gjorde ett försök att erövra landet 26 f.Kr. men misslyckades. Där nere i sydvästra delen av den arabiska halvön fanns det spännande högt utvecklade samhällen långt innan romarnas expedition. Bronsmannen ovan härstammar från den tiden, när konstbevattning och långdistanshandel gjorde landet rikt. Sedan dess har det gått utför, med internt förfall och angrepp utifrån.

Staten Jemen består av flera delar som inte hänger ihop så bra. Under en tid fanns det två självständiga Jemen-stater, Nord- och Syd, och det har varit inbördeskrig och uppror i många omgångar i olika delar av landet. Stammar, klaner och religiösa grupper vill råda sig själv utan inblanding från en centralregering.

Nu påstås al Qaida ha slagit ner sina tältpinnar där. Å ena sidan kanske det inte är så konstigt: bin Laden-familjen kommer ursprungligen från Jemen. Annars kan man ju vara lite källkritisk (som jag ibland försöker vara här i bloggen) och fråga hur pålitliga uppgifterna är. Vem säger vad? Hur pålitlig och äkta är sagesmännen? Är det tekniskt omöjligt för individer som i praktiken jobbar för helt andra krafter att utfärda kommunikeer som påstås härröra från "al Qaida på Arabiska halvön"?

Här är för övrigt en sidohistoria till detta, en artikel om den konstige kalsongbombaren, och jag vet inte vad man skall tro vare sig om artikeln eller bombaren. Där påstås också att islamiska militanter i Jemen skulle ha kontakter med Israel. Tja, det är väl bara att singla slant om vad som är riktigt, eller ...? Med tanke på att Israel har en historia av tjuvknep, inklusive spionage, förfalskningar och bombningar som riktats mot USA så kan misstankar av den här typen inte bara avskrivas som fantasier.

Internflyktingar i Jemen. Tre fjärdedelar av dem uppges vara barn.

Nåväl, det pågår ett uppror av shiiter i norra Jemen (skulle al Qaida som avskyr shiiter stödja detta?) och en massa människor har flytt striderna. De bor i tältläger, och nu är det vinter. Temperaturen faller mot noll på nätterna och många blir sjuka. Särskilt drabbas barnen. Vilka andra är det som brukar drabbas när det är krig? Röda Korset och Röda Halvmånen försöker hjälpa dem.

Undrar hur USA tänker hjälpa de där människorna? Kanske genom att skicka iväg några raketer, eller komma och bespruta området med kanoneld från flygplan? Gjorde man inte det mot människor som flydde från striderna i Somalia? Barn kan inte springa så fort så de måste ju vara extra bra mål för antiterror-krigets hjältar? Och när det hela väl är över kan man rapportera att några "islamiska militanter" har eliminerats.

Jemen. Området där det shiitiska upproret pågår är markerat med rött.

Att komma förbi al-Qaida

Hos The Arabist citeras en artikel som hävdar att det senaste försöket till flygplansbombning i USA knappt väckt någon uppmärksamhet i arabvärldens media. Det verkar som om de flesta helt enkelt inte bryr sig. I den mån al Qaida varit något stort är det knappast av betydelse längre. Numerärt har väl gruppen aldrig varit särskilt stor, men nu orsakar den inte något intresse hos allmänheten.

Bloggaren noterar detta och följer upp med en fråga:

... the Arabs have gotten over (never fell for?) the mystification and fetishization of al-Qaeda. Their governments now concentrate on its security element, which ultimately is partly a policing matter, partly about preventing failed states and lawless areas in the region, and in the case of Saudi Arabia about curbing tolerance for jihadism within the regime. When will the Americans follow suit?

Svaret torde vara att al-Qaidas verkliga inflytande, eller ens reella existens, torde spela väldigt liten roll. En del människor påstår sig vara inspirerade av dess ideologi och försöker spränga något, ibland dyker det upp en suddig film där någon påstås vara Osama bin Laden, stora krig förs med ursäkten att jaga den förmodligen döde Osama och hans icke existerande organisation - annars är det ingenting. (Jämför med dödstalen orsakade av trafikolyckor, HIV/AIDS. rökning, trafikolyckor etc. för att få lite mer perspektiv på hur många som dödas av terrorism i väst!)

Men namnet fungerar som "mystifiering och fetischisering" för politikerna i väst. I terroristjaktens namn kommer al-Qaida att leva vidare och frodas i väst medan gruppen glöms bort i öst, det är väl ungefär så det fungerar. Godtrogna människor går säkert på det, och att i "terrorjaktens" namn begrava demokratiska fri- och rättigheter. De borde ta itu med den terror som väst ägnar sig åt från Palestina till Pakistan i stället. Då skulle med hög sannolikhet terrorhotet minska radikalt.

Face it - Osama is dead

Kanske en ny folklig rörelse mot kriget drar igång i USA, driven av besvikelse bland de som hjälpte Obama in i Vita huset. Fler plakat finns här (i en artikel skriven av en f.d. "special agent" i FBI). Notera hur T-et i "to" behändigt förvandlats till ett kors som kan leda tankarna till ett gravkors.

En egendomlig ursäkt för kriget i Afghanistan är jakten på Osama bin Laden. Förmodligen dog karln för många år sedan, och antalet anhängare förefaller vara obetydligt. Det är inte rimligt att låta ett par hundra tusen soldater jaga några isolerade tokar och under resans gång ödelägga ett helt land. Därmed faller också al-Qaidamotiveringen för kriget.

Enligt USA:s krigsminister Gates har det inte kommit några pålitliga underrättelseuppgifter om Osama under åratal. Det som har kommit är suddiga filmer av tvivelaktigt ursprung. Det kan vara överlevande al-Qaidaaktivister som försöker hålla modet uppe, eller förfalskningar (där israelerna är klart misstänkta).

Eftersom Osama hade njurproblem och behövde dialys är bara det ett skäl att tvivla på att han lever - hur får man sådan behandling ute i de afghanska bergen? Då kanske någon säger: men han kanske är någon annanstans och får den behandlingen. Men det leder omedelbart till en förnyad fråga: varför skall man då kriga i Afghanistan? Visserligen sprider sig kriget alltmer till Pakistan, men det har väl mer att göra med pakistansk inrikespolitik i gränsområdet mot Afghanistan än al-Qaida.

Vad är motsatsen till en "special agent" förresten? "General agent"? Och läs den här bra artikeln av Olle Svenning i Aftonlövet. Den handlar mer om Blair och Irakkriget, men en del om Afghanistan också. Någonstans har jag skrivit att demokrati inte är ett kvalitetsbevis för hyfsat uppförande, och västvärldens elefantinhopp i Irak och Afghanistan motsäger knappast det antagandet. Och så avlossar Jan Guillou en ny salva mot kriget i samma tidning.

Al Quaida - Israel - samma tänkande?

Jag skrev för några dagar sedan en kritisk betraktelse över demokratin och dess ansvar för diverse illdåd under det senaste århundradet. I själva verket om 1900-talet, för diskuterar vi det nya årtusendet har det blivit ännu sämre för demokratin. Men faktum är ju, att tar vi demokratin på allvar, menar vi att folket ytterst är ansvarigt för att regeringarna sköter sig, uppstår intressanta effekter. Jag skall försöka resonera lite om detta från olika synvinklar.

Militanta muslimska grupper hävdar att det är tillåtet att slå till mot civila mål i väst. Det är dels en tvivelaktig hållning enligt normala islamska principer, dels politisk tokeri eftersom attentat sällan fungerar (annat än negativt) och att i praktiken har folk rätt små möjligheter att få regeringar att ändra sig. Men det går ju att säga att spanjorer eller engelsmän i gemen är ansvariga sina regeringars missdåd eftersom de dels har valt dessa styrelsepersoner, dels inte avsätter och straffar dem när de bär sig illa åt. Afghaner skulle kunna säga samma sak om Sverige: ni skickar ockupationstrupper som vi inte vill ha, ni gör inget åt det, då kan vi gott få smälla någon bomb i Stockholm för att demonstrera vårt missnöje. Det spelar ingen roll vem som går åt, ni är ju alla skyldiga genom er slapphet!

Vi är nog i gemen ganska eniga om att - även om denna extremmuslimska argumentation om vår skyldighet har stark underbyggnad - vi inte vill ha söndersprängda och lemlästade människor på gatorna i vårt land. Och ingen annan stans heller.

Men nu kommer ett annat intressant förhållande in. På bloggar här och där de senaste veckorna har jag sett citat från diverse personer som kräver ett fullständigt kollektivt ansvar av palestinier och araber i allmänhet. De är alla ansvariga, det är rätt att bomba och förgöra dem om några bland dem befinns uppträda fel enligt Israel. Gaza röstade för Hamas i fria val, då är det rätt att bomba dem! En del libaneser gör motstånd - bomba dem alla! Straffa, straffa, straffa!

(En cynisk person kanske skulle viska om att de tyska nazisternas motivering till Kristallnatten fanns i att en person från denna illa behandlade grupp sköt en tysk diplomat - en attentatsman, hundratusentals skyldiga!)

Här är enigheten mindre. Det finns många människor som faktiskt anser att enorma kollektiva bestraffningar ÄR tillåtna. Rena krigsförbrytelser är plötsligt tillåtna när det gäller araber. Hur kan det komma sig? Jag ser inte några större skillnader mellan det grundläggande resonemanget hos Al Qaida och israeliska politiker och miltärer i detta fall: de förespråkar grovt övervåld mot hela civila samhällen för att uppnå politiska mål. De är båda terrorister. Skillnaden är att Israels ledare är ledare för en stat och därmed skulle kunna skickas iväg till den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag att svara för sina gärningar. Israel har också enormt mycket större resurser, samt mäktiga beskyddare. Al-Qaida är ett fall för vanliga civila domstolar och de extrema grupperna verkar inte kunna göra så mycket skada utanför sina kärnområden.

Huruvida Reinfeldt och Tolgfors har kvalificerat sig för en rättsprocess ännu vet jag inte, men det kanske går att bli av med dem nästa val, innan de hunnit ställa till med något verkligt illa. Men det kanske vore läge för en del liberaler och undra att fundera över varför vissa kollektiva bestraffningar är tillåtna men inte andra!

Wahhabiter biter otrevligt

I januari skrev jag om de jemenitiska koranerna från 700-talet. De uppges ha texter som avviker från senare versioner av koranen. Med tanke på att alla koraner skall vara en exakt kopia av den uppebarelse som profeten Muhammed fick från Allah, och uppenbarelsen är en exakt kopia av originalet till koranen som finns hemma hos Allah, är förekomsten av olika versioner förmodligen en källa till huvudbry för vissa troende. Frågan blir ju: vad skall man tro på?

Nyligen presenterade Mohamed Omar en artikel på sin blogg. Den är skriven av Abdal Hakim Murad som är lärare i islamstudier vid teologiska fakulteten vid Cambridgeuniversitetet, imam vid Abu Bakr-moskén därstädes samt ordförande för Muslim Academic Trust. Läsvärd!

Det handlar om en skarp vidräkning med en islamsk gruppering, wahhabiterna. Grundaren hette Ibn 'Abd al-Wahhab (1703-1792). Han slog sig samman med en småfurste som väl är förfader till den dynasti som senare bildade Saudiarabien och ägnade sig bland annat åt plundring i Irak. Det är den sortens människor som styr Saudiarabien idag, en "västvänlig" regim som spottar fram folk som är långt ifrån vänliga. Osama bin Laden och al-Qaida växte fram i den miljön: extrem religiositet, inskränkthet, våldsbenägenhet och oljemiljarder. Med basen i oljepengar försöker wahhabiterna sprida sin lära över världen, och bland annat hos västvärldens nedtryckta muslimska grupper hittar de en del anhängare.

Murad skriver om wahhabiterna:

Wahhabismen representerar ett slags islamisk reformation: bokstavstroende, fientlig mot vördnaden av helgon och mot filosofisk teologi. ... Ett upplysande exempel på denna icke-officiella islam får vi genom Osama bin Ladens fatwa 1998, där han uppmanar muslimer att ”döda amerikanerna och deras allierade, militärer och civila, i alla länder där det är möjligt”. Denna fatwa saknar referenser till den islamiska rättens klassiska metoder, och plockar helt enkelt sina nyckelord från en Koranvers som lyder ”dräp avgudadyrkarna varhelst ni finner dem”. Av hävd har denna vers ansetts referera till arabiska avgudadyrkare [mushrikun], en sort som numera är utdöd ... men wahhabi-metoden tillåter bin Laden att bortse från den klassiska skolans åsikter, och påtvinga texten sin egen tolkning. Att människolivet är heligt, som bekräftas av ortodoxa rättslärda, nämner han inte ens. Fatwan står i uppenbar motsättning till ortodoxins konsensus (ijma). Men ur detta drastiskt reformistiska perspektiv, är hans anhang de enda sanna troende, och man kan helt bortse från konsensus.

Vad är den kritiska kärnan i det här citatet? Att bin Laden tolkar koranen fel? - Inte enligt min uppfattning. Det kritiska är att det kan förekomma tolkningar. Om koranen är guds perfekta ord är det svårt att förstå att det kan förekomma tolkningar, såvida man antar att guddomen har förmåga att framföra sina synpunkter på ett begripligt sätt. Om koranen är en bruksanvisning till gott uppförande är den förbaskat dåligt skriven (jag har läst den) och borde omredigeras. Alternativt kan man ju fråga sig varför en allsmäktig och allsvetande gud skall skapa det elände som jordelivet är idag.

Hur en någorlunda tolkningsfri och okontroversiell religiös skrift skall se ut är svårt att säga, men det rimliga torde vara att den innhåller i stort sett bara en mening där det påpekas att man bör behandla alla som man själv vill bli behandlad. Bara en sådan liten sats (som ju faktiskt finns i olika trosuppfattningar och filosofier) är tillräckligt knepig för att kunna orsaka långa invecklade diskussioner, och det är skäl nog till att skrota de övriga "heliga skrifterna".

Går det att rensa i wahhabitträsket och liknande dypölar? - Ja, bland annat genom att göra slut på västerlandets aggressioner mot den muslimska världen kan man komma en bra bit. Dumpa Israel. Sluta vräka vapensystem och tortyrutrustning i gapet på korrupta arabregimer. Slå ner på diskriminering mot muslimer i västerlandet. Håll efter småligister som genomgår "omvändelse" som förvandlar dem till religiösa småligister (eller något ännu värre). Lägg ut alla koranversioner på nätet. Sparka islamofober i häcken. - Har jag glömt något?

Demokratiskt eller totalitärt?

Här är en fortsättning på historikerkritiken jag skrev om för några dagar sedan i samband med Forum för Levand Historia. Igår försökte folkpartistiska före detta rikdsdagsledamoten Ana Maria Narti protestera i Dagens Nyheter (hittade inte inlägget i nätupplagan, det fanns i kulturdelen). Vi skall inte sudda ut skillnaden mellan totalitära ideologier och demokrati skriver hon (bland annat med hänvisning till Hannah Arendt, som jag tror inte är så självklar auktoritet numera). Vad finns det för fel med det här (förutom att en demokratisk bomb är lika dödlig som en totalitär)? Här är ett par förslag:

Elaka personer hos al-Qaida har påpekat att den demokrati som råder i våra länder faktiskt gör befolkningarna medskyldiga till regeringarnas övergrepp runt om i världen. Om folken i USA eller Storbritannien inte avsätter sina krigförande och grymma regimer trots att man kan göra det i allmänna val, är de medskyldiga till grymheterna och förtjänar själv att utsättas för bombningar och andra terrordåd. - Vad svarar man på sådant? Att folk i Tredje världen får finna sig i att dödas eller plågas medan västvärlden är fredad? Eller att terror är fel vem som än drabbas?

Påståenden av typen att demokratier inte för krig mot varandra, utan bara mot totalitära regimer, håller på att urholkas på ett lömskt sätt. Det handlar om att regeringar, som bevisligen kommit till genom fria och hederliga val, förklaras vara icke demokratiska. Om de ens tillåts tillträda innan en kupp arrangeras. Det sistnämnda hände i Algeriet, och resultatet blev dels att den gamla korrumperade regimen satt kvar och dels att ett ohyggligt inbördeskrig följde.

Vi har sett hur palestinierna inte tillåts välja bort korrumperade ledare, och i Sydamerika pågår hela tiden kampanjer särskilt mot Venezuela. En demokratiskt vald regering anklagas hela tiden för att vara totalitär (och/eller löjlig), genom att hela tiden tjata om det är förhoppningen att etiketten till slut fastnar och "demokratierna" kan göra sin stora insats och störta uslingen och införa "demokrati". Jag tycker det verkar egendomligt att folkpartister och liknande inte begriper att de själva under ivrigt ropande om "demokrati" klafsar ut i det totalitära träsket.

Åklagare med egen terrorlista?

Efter att ha läst det här är det bara att dels säga "jösses, är det allt man har att komma med" dels "har svenska åklagare börjat operera med egna s.k. terrorlistor"? Enligt den här artikeln "avslöjar" Aftonbladet vad som händer under rättegången mot ett par terroranklagade somalier men det bör väl vara en läcka i vanlig ordning, en desperat läcka dessutom.

Vad har då åklagaren, enligt AB, att komma med? Bland annat en videoinspelning från ett möte i Stockholm där en anklagad somalier ville

... förmå somalier att skicka pengar till organisationen al-Shabaab, en organisation som är inblandad i maktkampen i Somalia. ...

Denna organisation är inte terroriststämplad av EU eller FN, men är enligt åklagaren att betrakta som en terrorgrupp. Videon, som Säpo ska ha beslagtagit för några veckor sedan, påstås visa en man som talar om att jihad, det heliga kriget, nu måste inledas.

Åklagaren håller sig alltså med en egen terrorlista! Jag har ingen aning vad al-Shabaab sysslar med, men som bekant angreps Somalia av Etiopien för inte så länge sedan. Somalia har inte varit en fungerande stat på många år (ett par landsändar har dessutom brutit sig ut), men förra året lyckades en grupp som kallas de islamiska domstolarna få en viss ordning ur kaoset av stridande krigsherrar och klaner. Det andrum som befolkningen fick krossades dock av den etiopiska invasionen. Somalia är angripet och har rätt att försvara sig.

Det kommer också fram i artikeln:

38-åringen nekar till allt samröre med organisationen [al-Shabaab], men medger att han stödjer Islamiska domstolarnas förbund, en rörelse som anklagas för samröre med al-Qaida och som slåss mot de etiopiska trupper som invaderat Somalia.

"Samröre med al-Qaida" är en gummifras som antas täcka allt, som inte säger någonting men ändå skall antyda att här är något farligt på gång. Skulle en vit man kunna släpas inför domstol på så här magra grunder? Inte ännu i alla fall. Den sista graverande punkten mot den anklagade mannen är någon sorts avancerad kommunikationsutrustning - som dock försvunnit.