En hjälte död

Somliga hjältar dör unga. General Giap blev 102 år!

Bybor gjorde fel

En doktorsavhandling som läggs fram i Göteborg visar hur en hel by i Vietnam har gjort fel. Enligt pressmeddelandet:

Bönder i en vietnamesisk by erbjöds att tillsammans och frivilligt bidra till en bro som alla skulle få använda oavsett bidrag. Traditionell ekonomisk teori förutspår att ingen bro blir byggd i det läget. Men i verkligheten byggdes bron. Nationalekonom Nam Pham Khanh och byborna i Giong Trom visar med sitt experiment att människor vill samarbeta och att sociala influenser starkt påverkar hur mycket individer väljer att bidra med till en gemensam resurs.

Vad har vi här? - Kanske ett gravt exempel där kartan (traditionell ekonomisk teori) och verkligheten (vad ett antal bönder gör i verkligheten) inte stämmer överens. Man kan givetvis avfärda detta som dumma påfund hos några efterblivna asiater, men som pressmeddelandet påpekar så finns det annan forskning under senare år som pekar i samma riktning. Och egentligen borde väl ingen annan än nationalekonomiska teoretiker vara förvånade.

Om man nu letar efter en art som liknar människor men som verkligen uppträder som en självisk "economic man" borde chimpanser ligga bra till - och hur långt i utvecklingen har de kommit? Kanske de här insikterna slår igenom, men får man inte intrycket av att kritik av "traditionell ekonomisk teori" möter lika mycket gensvar hos de kritiserade som om man skulle piska en död häst? - De bara mal på med sin gamla smörja!

Vad får man säga nu?

Vem är terrorist? En uppslagsbok från 1945 (NKI-skolans lilla uppslagsbok, jag har den inte framför mig utan citerar ur minnet) säger att det var ett tyskt hatord för motståndsmän i de ockuperade områdena. De kallades också konsekvent "kommunister". Klart besked således. Gör du aktivt motstånd mot nazistiska ockupanter är du terrorist och kommunist, och allt är lika illa!

Finns det någon anledning att tro att läget är annorlunda idag? Väpnade motståndsrörelser och kamp mot ockupanter pågår på flera håll i världen, och trots att ockupanterna kommer från "den västerländska civilisationen" finns det också människor i ockupantstaterna som ger sitt stöd till motståndet. Det kan vara sådana som kommer därifrån och vill hjälpa sina hemländer. Det kan vara vanliga europeer och amerikaner också … tänk på vietnamrörelsen, en av de viktigaste solidaritetsrörelser vi haft i Sverige - hade inte den riskerats att klassas om terroristisk i dagens läge? Visserligen var det USA som invaderade Vietnam och tillsatte quislingregimer i landets södra del, inte vietnameser som for över Stilla havet och angrep USA, men det tror jag spelar mindre roll.

Se på definitionen i NKI-skolans uppslagsbok: är du motståndsman är du terrorist. Ockupanten bestämmer definitionen, eller hur? För vi kan väl inte låta somalier, palestinier, irakier eller andra själva få bestämma vad som är terrorism och vad som är motstånd? Idag är det farligt för somalier att stödja motståndet på hemmaplan, till och med att skicka hem pengar till sina släktingar. Kommer man att ge sig på gammelsvenskar i nästa steg? Här krävs det vaksamhet från opinonen.

Aftonbladet skriver om det här i dagens ledare, under rubriken Vad får man säga nu? Aftonbladet skriver:

Regeringen har sagt ja till EU:s nya regler mot terrorism … . Det ändrade rambeslutet innebär bland annat att ”offentliga uppmaningar till terrorism” blir brottsliga. Detsamma gäller ”rekrytering och utbildning” för terrorism.

Begreppen är luddiga. Vad betyder det att uppmana till terrorism?

Tja, för att riktigt skrämmas kommer nog de riktiga terroristerna vara suddiga i början. Med ett oklart men reellt hot kanske man kan skrämma en del folk från att ens uttala sig (att avstå från sin demokratiska rätt att yttra sig) vilket säkert kan vara ett mål i sig. I Danmark har man försökt slå ner stöd till PFLP och FARC via domstolar, så där har man kommit längre än i Sverige.

Ta Danmark som exempel: om jag hävdar att danska partisaner gör rätt i att likvidera misstänkta förrädare och samarbetsmän med tyskarna, är jag då med om att uppmana till terrorism?

På lång sikt tror jag det här kommer att misslyckas. Gårdagens terrorister blir morgondagens premiärministrar, dagens terroristbekämpare hamnar förhoppningsvis på institutioner som tar hand om den sortens folk.

PS. Tryggve Bratteli, senare norsk statsminister, hamnade som motståndsman i ett tyskt läger under kriget och överlevde med knapp marginal. Han var väl terrorist, va? Och Nelson Mandela, och Jomo Kenyatta och ... DS

Den irakiska oredan och notan som skall betalas

Muqtada al-Sadr har en hel del anhängare, och Mahdi-milisen är inte att leka med

Om det inte vore en tragedi kunde man nästan dra på munnen åt nyheterna som kommer i Aftonlövet (eller egentligen från TT som möjligen kan ha kopierat exempelvis ifrån al-Jazeera).

I Bagdad håller amerikanska och irakiska soldater på att resa en mur som ska kringgärda södra delen av Sadrstaden för att försöka stoppa den envisa raketbeskjutning av Gröna zonen, den speciellt säkrade stadsdel där USA:s ambassad och irakiska regeringsbyggnader ligger.

"Speciellt säkrade"? Vilket skämt (vilken tragedi)! Minns någon den tid när kriget förklarades vunnet och shia-majoriteten i Irak hade befriats från Saddam Husseins förtryck? Nu måste man sätta upp murar för att om möjligt hålla de befriade stången! Att bygga anläggningar för passivt försvar tyder inte på en särskilt god militär eller politisk situation, snarare att man kämpar för att hålla näsan ovan vattenytan och hoppas att det inte kommer en rejäl flodvåg dånande.

Det verkar inte finnas någon hejd på övergrepp och missgrepp från ockupanternas sida. De har länge ägnat sig åt att försöka trakassera Muqtada al-Sadrs anhängare och fick för sig att Muqtada var på nedgång när det inte blev ett omedelbart stenhårt svar. Sedan gick man till öppet angrepp och fick stryk i Basra. En artikel i Asia Times drar paralleller till USA:s vanföreställningar under vietnamkriget.

Att jämföra Irakkriget med USA:s tidigare nederlag i Vietnam är inte helt lyckat eftersom så mycket skiljer länder och epoker åt. Man kan säga att den gemensamma nämnaren är att USA:s generaler får för sig att de vunnit och säger det strax innan motståndaren slår till så det dånar om det, och att man skickar ut sin lokala "regerings" trupper på slagfältet varpå dessa mycket tydligt visar att de inte har vilja att slåss - och det blir soppa av allting.

En annan AToL-artikel ger en delvis annan bild av varför den irakiska quislingregeringen försökte slå till i Basra. Den försöker spela ett eget spel (men saknar tydligen styrkan för det) Artikeln ger också besked om vad befolkningen i södra Irak anser om ockupationen.

The Shi'ite south has become the most anti-occupation region in the country. The British polling firm ORB, which has been doing opinion surveys in Iraq since 2005, found in March that 69% of respondents in the south believed security would improve if foreign troops were withdrawn, and only 10% believed it would get worse.

Om den irakiska "regeringen" är medveten om de här stämningarna - och det bör den vara även om den hukar i skydd inne i sin gröna zon - måste den förstå hur politiskt betungande det är att låta ockupanterna gå till offensiv mot Muqtadas folk i ett område där majoriteten definitivt är anti-ockupant. Alltså måste man försöka agera själv. Med klent resultat.

För en generation sedan fanns det goda chanser att samtala med ganska rimliga politiska krafter runt om i västra Asien. Där fanns arabnationalister, olika sorters reformister, socialister, kommunister - men västvärlden valde diktatorer, kungar och religiösa fundamentalister i stället. De var lydigare och bråkade inte om nationaliseringar. I Saudiarabien fick man kung och fundamentalister för priset av en. Regeringarna levererade olja och köpte dyra vapensystem som man inte kunde använda.

Nu skall räkningen betalas för västvärldens hundra år av härjningar omkring oljefälten. Vem kommer med notan? Det har ofta varnats för att "den arabiska gatan" kommer att explodera i vrede. Man har ropat "vargen kommer" - nu kommer vargen, i form av de extremreligiösa som sluppit ur fållan. "Den arabiska gatan" väljer de företrädare som den tror kommer att göra mest för folket. Sedan kan ju snillena i väst fundera på varför Muslimska Brödraskapet går framåt i Egypten medan president Mubarak blir alltmer avskydd, trots att USA finansierar hans regim. Eller Libanon ... Palestina ... Irak ... . Folken har inte lust att bli sparkade omkring av västvärlden längre, och nu samlar de styrka. Och de extremreligiösa har visat sig vara de mest pålitliga ledarna i kampen. Denna utveckling har inte varit nödvändig eller omöjlig att undvika. Korttänkta politiker i väst har drivit fram dem, tillsammans med israelerna. Förmodligen kommer man inte att göra självkritik utan i stället förvärra situationen - och därmed göra den än mer förmånlig för de extremreligiösa.

Gamle kanslern Axel Oxenstierna sade någon gång till sin son att denne skulle bli förvånade om han visste med vilken ringa visdom världen styrs. Jag är benägen att hålla med.

Intermezzot i Hormuzsundet - slutagerat?

De som är lite äldre minns kanske Tonkin-intermezzot från 1964. Obefintliga torpedbåtar från Nordvietnam påstods ha angripit fartyg från USA. Det var USA:s motivering för att starta ett allt värre bombkrig mot norra Vietnam.

Nu hade vi nästan en liknande situation igen, fast nu i Hormuzsundet utanför Iran, och med faktiskt existerande patrullbåtar från Iran. En stor del av sundet torde tillhöra strandägaren Iran medan USA inte har en kvadratmeter land där. Däremot är den militära närvaron högst betydande.

En grupp iranska båtar närmade sig alltså en konvoj med fartyg från USA och på de senare påstod man sig känna sig hotade och var beredda på att öppna eld. Varför iranierna skulle anfalla förklaras inte, och jag tvivlar starkt på att USA-befälet verkligen trodde på den möjligheten. Iranierna vet att USA bara väntar på en möjlighet att sätta igång och skjuta, och därför ligger man lågt. Förmodligen vet USA:s militärkommando också att Iran är en betydligt svårare motståndare än Irak och att det är bäst att inte öppna eld "i självförsvar". Det här verkar ha varit mindre dramatiskt än när svenska och sovjetiska spaningsfartyg närapå rammade varandra under det kalla krigets dagar.

Tack vare nätet kan man kolla olika versioner. I Washington Post får man bland annat Bushs version (är han riktigt klok den karln?) men också uttalanden från Irans utrikesdepartement. Den officiella nyhetsbyrån i Iran, IRNA, hade inget när jag tittade nyss. Däremot var det en avspänd artikel i engelskspråkiga Tehran Times, där båda sidor också citerades. Tonläget är inte så uppskruvat som man skulle förvänta sig om kriget stod omedelbart för dörren. Hoppas att jag gissar rätt om det.

Varför erkänna Georgien?

Från 1960-1970-talet minns jag att kraven på att Sverige skulle erkänna FNL:s regering i Sydvietnam avvisades med hänvisning till att den inte kontrollerade hela sitt territorium. Det gjorde i och för sig inte regeringen i Saigon heller, men det principiella i argumentet är att vi erkänner inte regimer som inte kontrollerar det territorium som de påstår sig regera över. För övrigt är det egentligen inte regimen, utan staten som sådan, som erkänns. Och då en stat inom ett visst angivet område som helt kontrolleras av sin egna regering.

För några dagar sedan var vår utrikesminister i Georgiens huvudstad Tblisi. Hur kan Sverige - om den angivna principen fortfarande är giltig - ha diplomatiska förbindelser med det landet? Regeringen i Tblisi har definitivt inte någon kontroll över Abchasien och Sydossetien, och de utgör en ganska stor del av Georgiens yta. Kan man gissa att principerna i själva verket är ganska så töjbara?

Om man stenhårt följde principen om territoriell kontroll skulle vi kunna spara in en hel del utgifter för diplomatiska kåren och lägga ner ambassaderna i Kina, Indien och Pakistan exempelvis. Alla har anspråk på områden som de bevisligen inte kontrollerar, som Taiwan och Kashmir. Ytterligare ett antal stater i Tredje världen skulle nog kunna underkännas av samma orsak. Antingen har man olösta gränskonflikter med grannar, eller också styr upprorsrörelser delar av staternas territorium. Det finns liknande historier även i Europa, där Armenien och Azerbaijan tvistar om områden, och Moldavien innehåller en utbrytarregion. Men Sverige erkänner dem som stater.

Men, som jag skrev, principerna är töjbara. Det är väl det som är diplomatins livsluft?