"Stor oordning råder under himlen"

Börserna faller igen, faller en faller alla etc etc ... och var finns räddningen? Kanske ett budskap kommer från ovan snart, inte från någon gudomlig makt utan från Kina som skall sätta i drift

... une chaîne de télévision en anglais 24 heures sur 24, qui pourra être capté partout dans le monde et sera diffusé via satellite, par câble, Internet et téléphones portables.

(Jo, jag tog citatet från nyhetsbyråns Xinhuas - Nya Kinas - franskspråkiga sida för att förvirra.) Dygnet runt skall kineserna alltså kunna köra ut sina synpunkter på engelska runt hela jordklotet. Detta förväntas sättas i drift officiellt den första juli.

"Stor oordning råder under himlen" hade nog gamle ordföranden Mao sagt. Världen befinner sig i stor oro och oreda, många är skrämda. Själva naturen är grinig: knappt hade vi glömt bort jordbävningen på Haiti förrän isländsk vulkanaska satte käppar i hjulet för den flygande och gnälliga "medelklassen". Och i Sverige har vi åter en kall och tråkig vår.

Men åter till Kina och världen i stort. Har man levt två mansåldrar (en mansålder = 30 år) är det svårt att inte notera att det händer saker. Kina har ändrats med rasande fart, från ett fattigt land som hånades (och fruktades) för sin revolution till ett allt rikare och starkare land (som fortfarande hånas och fruktas - vad än kineserna gör så är det fel). Under några år byggdes ett ekonomiskt samarbete mellan USA och Kina som verkade starkt: USA:s tillverkningsindustri försvann till Kina, Kina sålde varor till USA och fick betalt i dollar med allt mer tvivelaktigt värde.

Kan något sådant vara i all evighet? Knappast, den starkare parten i en sådan relation kommer förmodligen att försöka minska sina subventioner till den svagare slösaren och odågan. Bland annat Benny Åsman har funderat över detta.

-AmeriKina, kallar vissa den modell som begravts i ruinerna av bostads- och bankkrascherna. I två decennier, och framför allt under perioden 1995 till 2007, konsumerade de amerikanska hushållen långt utöver sina inkomster medan Kina utvecklades till världens verkstad för billiga konsumtionsvaror. Ordet ”amerikina” syftar till beroendeförhållandet mellan de två stormakterna, en modell som kunde fungera så länge de amerikanska hushållen hade möjlighet att sätta sig i allt större skuld. Det är nu inte längre möjligt för en överskådlig framtid. Modellen har tappat sin dynamik och kommer knappast att återta sin roll i världsekonomin.

Den här modellen håller inte längre. USA konsumerade på kredit, Kina investerade och exporterade. Nu måste USA sluta leva på kredit, hur det nu skall gå till. Andelen hemlösa och rent svältande människor lär inte minska, hur mycket än Obama står och babblar.

Kanske försöker USA "lösa" det här genom ett sista desperat utbrytningsförsök: krig. Vi får se. Om kineserna kan visa att de kan slå mot det kontinentala USA - som bebos av en visserligen gapig men också lättskrämd befolkning - kanske USA:s ledare inte vågar ställa till med något.

Men hur mår Kina själv då? Jag menar inte ekonomiskt, men själsligt. För en tid sedan inträffade tre våldsamma attacker där galningar gav sig på småbarn med knivar och andra tillhyggen. Bakgrunden till detta kan vara den allmänna osäkerhet som utbröt efter att råkapitalismen genom Deng Hsiaopings reformer tog över i Kina och folk plötsligt lämnades åt sig själva. (Tappade bort en artikel som nämnde detta som bakgrund, men det tycks finnas stora problem med mental ohälsa i Kina sedan några årtionden.)

Har regeringen och partiet någon känsla för det? Den förda politiken har ju lett till mer acceptabla protester än att slå ihjäl barn, det har varit mängder med strejker, demonstrationer och upplopp och de kan inte bara slås ned, det förstår partiledarna. Alltså har man sedan 1990-talet inom partiet haft ett speciellt organ med uppgift att Upprätthålla Social Stabilitet. Gruppen rapporterar direkt till Kinas vicepresident och har alltså hög status. Samtidigt är en del kinesiska samhällsvetare kritiska till den förda politiken, man tycker att klagomål och motsättnngar behandlas på fel sätt så att de förvärras i stället för löses.

Några som inte är nöjda med utvecklingen kan beskådas via den här länken. Jag antar att de som var med på det mötet i allmänhet inte deltar i Kinas numera allt mer hotande fastighetsbubbla. Själv har jag mediterat över ämnet "maoism i Kina" tidigare här på bloggen.

Nåväl, kommer Kina att lösa världens problem, är man en del av problemet, eller vad? Från olika håll anklagas Kina för att exportera sönder USA genom sina låga varupriser. De är låga därför att den kinesiska valutan påstås hållas alltför billig på konstlad väg. Skulle industrierna och industrijobben återuppstå i USA om yuanen blev dyrare då? - Nej säger den här tänkaren. Ett handelskrig mellan USA och Kina skulle vara mycket skadligt, yuanen är sannolikt inte så undervärderad som påstås, och dessutom började USA:s tillbakagång som industrimakt innan det stora utbytet med Kina kom igång. Man skyller alltså sina inhemska problem på utlandet (och tycker att utlandet skall betala ens egen överkonsumtion).

En annan artikel påminner om att USA en gång försökte tvinga japanerna att skriva ner sin valuta, och lyckades. Det handlade om att sälja mer USAmerikanska bilar i Japan och färre japanska i USA. Men som bekant gick det åt h-e för USA:s bilindustri i alla fall. Japsen var bättre på att göra kärror som konsumenterna ville ha, snarare än fabriksnya vrak från Detroit. (På senare tid har visst Toyota ändå haft kvalitetsproblem: har man månne tagit in någon konsult från USA som talat om hur saker verkligen skall skötas?)

Det är ju inte bara USA som Kina handlar med. "Kan Kina rädda världen genom att konsumera mer?" är en nästan lite komisk rubrik på en annan artikel. "Världen" blir väl då EU-länderna i första hand. När kapitalismens skepp sjunker är det förstaklasspassagerarna som skriker värst. Somliga har en lustig tanke att vissa stora ekonomier i Tredje världen (i första hand Kina och Indien, samt Latinamerika) dels är löskopplade från vår egen krisande ekonomi och att de dessutom kan "rädda oss" på något sätt. (Något om det tänkandet, inklusive Kinas fastighetsbubbla, behandlas här. Fler aspekter här.) Men om de nu är löskopplade, varför skulle de rädda oss? De klarar sig ganska bra själva, och bättre verkar det gå. Så varför skulle de bry sig om sönderkrisande och alltmer irrelevanta ekonomier runt Nordatlanten?

Men varför skrika när man kan åtgärda problemen? Tror någon att man kan gå bakåt längs tidsaxeln och återuppväcka de industrier som dog av ålderdomssvaghet för några år sedan? Det vore vettigare att se framåt, i alla fall om vi tror att vi har någon framtid. För närvarande verkar politikerna mest intresserade av att rädda skinnet på de spekulanter som orsakat kriserna medan man sveder skinnet på vanligt folk. Tror man att det är framtidspolitik har man inte mycket framtidstro. Om man tror att vi faktiskt redan har hunnit långt in i ett högproduktivt efterindustriellt samhälle får man dra konsekvenserna av det och bygga sig vidare in i framtiden.

Jaha, det här var ett långt ringlande inlägg igen. Jag avslutar med någon helt annat, ett citat från Birger Schlaug: Hur sparar man förresten tiden? Sätter man in den på ett konto och tar ut när man är på väg att dö? Mitt svar är: visst gör man det, men man får också se till att tiden har satts in på ett konto som ger god ränta!

Kina sparar

Den här fina bilden kommer från Radikalt økonominettverks blogg. Jag vet inte om den har någon speciell mening, men man kanske kan tolka: regnbågen landar i en kruka som är utanför bilden men som skulle kunna vara full med guld. Olyckligtvis är krukan bara full av en massa obegripliga matematiska formler. De sprutar upp som en svärm otäcka flugor.

Artiklarna är dock begripligare. Försök, norska är faktiskt inte så svårt så länge det inte är en konstig dialekt från någon avlägsen fjord, Bergenmål eller liknande. Här är ett exempel, en intressant artikel om världens största folk, med frågan: Hvorfor sparer Kina?

I själva verket har sparkvoten varit väldigt hög i Kina länge, det är inget nytt. Under Maos tid jobbade och sparade kineserna, och uppblåsta förståsigpåare i väst sa att det berodde ju bara på att det inte fanns något att köpa, så folk kunde inte göra något annat med pengarna än att spara dem. Usch för de otäcka kommunisterna som höll folk i fattigdom!

Men Mao är borta, råkapitalismen härjar, Kina köper upp världen och Volvo - ändå sparar man. Regeringen sparar, företagen sparar, privatpersoner sparar. Svaret på varför just privatpersoner fortsätter spara trots att varutillgången ökar verkar vara den råkapitalism som först hyllats men sedan skrämt skiten ur väst när man märker att Kina håller på att bli en världsmakt igen.

Det var inget enormt socialt skyddsnät som fanns under Maos tid, men det fanns. Människor behövde inte riskera ruin om någon i familjen drabbades av sjukdom. Även fattiga föräldrar kunde sända barnen till högre utbildning. Det ändrades med Deng Xiaopings "reformer". Folk sparar för att inte bli slagna till marken vid en kris. (Det är väl samma skäl som gör att japanerna inte tar ut pengarna från banken trots att räntan i stort sett är noll. Kan man inte lita till myndigheterna får man lita till sig själv och sina närmaste.)

Det verkar som om de kinesiska myndigheterna inser att det här inte håller. Man vill återuppbygga och utveckla det sociala skyddet. En intressant fråga inträffar då: vad händer om folk känner sig säkrare och ökar sin privata konsumtion? Blir det en inflationschock, eller finns det tillräckligt utbud av varor och tjänster för att möta efterfrågan utan prishöjningar? Kommer Kina att dra ner på exporten om den inhemska marknaden ökar, och vad händer då med länder som avindustrialiserat och litar till billig import från Kina (som USA)? Det kommande årtiondet verkar bli intressant. En hel del av Kinas produktion lär hänga på import från många andra länder i Tredje världen. Kan man tänka sig att den gamla industrivärlden definitivt hamnar i bakvatten när den gamla Tredje världen bygger upp sina egna ekonomiska relationer?

Feminism, befrielse, bomber ... glömska?

I Aftonlövet skriver Olle Svenning om en bok om situationen för kvinnorna i Irak.
Den har inte blivit bättre. Är någon förvånad?

Har man lite hum om kolonialismens historia handlar det ju allt som oftast om "befrielser" som sedan "glöms bort" när erövringen väl är genomförd. Stackars hedningar skulle befrias från sin hedendom, slavar släppas loss från träldomens ok, undertryckta minoriteter få räta på ryggen, okunniga ryckas upp ur vidskepelsens mörker, kvinnor befrias från det patriarkala förtrycket … just det sista har ju varit populärt på senare år. Vill man sälja in ett krig kan man försöka hitta några kvinnor på motståndarsidan som måste "befrias". Afghanistan är ett ruskigt exempel. Inte bara på grund av ett reellt ruskigt förtryck innan USA angrep, utan för att befrielsen lägligt glömdes bort när det var dags att skicka iväg bombplanen. Och sedan har man inte hört mycket av den.

En reflexion över detta är att den liberala kvinnorörelsen i Väst mest är skit och egentligen är mer solidarisk med sin egen härskande klass än med kvinnor av fel klass i andra länder. Jag minns att Jan Myrdal (eller var det Gun Kessle?) tog upp saken i samband med det enorma bakslag för kvinnor i Kina som Deng Xiaopings reformer innebar. Feministerna i New York var inte intresserade av detta som ju ändå måste vara ett av de stora frågorna med tanke på hur många människor som direkt var inblandade. Myrdal (eller om det var Kessle) skrev ironiskt att feministerna i New York var mer intresserade av sina orgasmer än kvinnorna i Kina. Undrar om det inte var i det läget som även trögtänkta feminister i Sverige insåg att Myrdal måste vara Satan själv? (Obs. ironi!)

Var skall kvinnorna nu bombas … förlåt befrias! härnäst? I och för sig kunde man ju tänka sig en storskalig bombkampanj mot Saudiarabien, men av någon anledning tror jag det är ett långsökt alternativ. Närmare till hands ligger Iran. Kommer kriget närmare kan vi räkna med att kampanjerna om befrielse av de iranska kvinnorna blir alltmer högröstade.

Det ser ut som om bloggaren på Det progressiva USA tror att att krig mot Iran är i stort sett oundvikligt. Å andra sidan har han en tendens att åka berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan så att det stundtals är svårt att hänga med. Det är klart att USA är en supermakt och skulle kunna ställa till med fruktansvärd förödelse och döda miljoner iranier med ett kärnvapenangrepp ...

Politiska företrädare för två länder med urgamla civilisationer skakar tass

... men så enkel är ju inte världen. Det finns fler intressenter, även ganska stora sådana, som inte alls är positiva till ett nytt storkrig i Asien. Ryssland är en av dem, en annan heter Kina. Sådana här saker har viss betydelse också:

Iran announced a $3.2-billion natural gas deal with China on Saturday, a move that underscored the difficulty of using economic sanctions to pressure Tehran to bow to Washington's demands on its nuclear program.
…
Under the three-year deal, China will help develop the South Pars field, a sprawling cavity beneath the Persian Gulf seabed that is part of what geologists describe as the world's largest natural gas reservoir.
…
Under Washington's pressure, the French energy giant Total has quietly scaled back plans to develop Iranian gas fields. But many companies still do business with Iran, especially from the rapidly expanding Asian economic and political powerhouses of India and China and in countries with few commercial ties to the U.S., such as Russia.

Är det någon som tror att kineserna är intresserade av att de israeliska eller amerikanska pellejönsarna drar igång en bombkampanj i Iran under dessa omständigheter? Notera att Kina har en rejäl binge $ att dribbla med om jänkarna skulle krångla till saker och ting, och att man också har möjligheter att skapa ett stort buller vid Formosasundet. Det är väl möjligt att USA och Israel ändå försöker slå till, men då blir det väl något som kan jämföras med Tysklands ockupation av Ungern 1944 - en sista desperat utfall när man redan har förlorat och borde ha vett att ge upp.

Men världsläget ändrar sig hela tiden, och knappast entydigt till de aggressiva makternas fördel, så kanske iranska kvinnor slipper se sina familjer sprängda i småslamsor, eller själva bli lemlästade eller dödade, av "befriare" från utlandet.

PS. Det är presidentval i El Salvador idag. Håll tummarna för att det går rätt till och att förhoppningsvis ännu en relik från de gamla onda åren av yankeestyrd terror rensas bort DS