Penningpolitisk dikt

Här står det 1. DALER S.M., alltså en daler silvermynt. Men nog ser det väldigt mycket ut som koppar!

En litet häfte från Ellerströms förlag, med dikter av 1700-talspoeten Jacob Frese, ramlade in i brevlådan igår. Frese var född i Viborg cirka 1690, hamnade i Stockholm när ryssen tog över, och levde som statstjänsteman i Stockholm resten av sitt tidvis sjukliga liv. Han dog 1729 och överlevde alltså Karl XII:s katastrofala tider, inklusive utgivningen av värdelösa så kallade nödmynt, med ungefär ett årtionde. Och dikter i tidens stil skrev han, med framgång dessutom.

Över de avslagna mynttecken

Som av planeters sken i irring mången förs:
Så förde Sverige ock av dessa myntplaneter,
Men vilka, sen de lyst likt sorgliga kometer,
Guld, silver, mässing, järn och stål försvinna hörs.

Tja, begriper man det här? - 'Mynttecknen' är de billiga nödmynt som gjordes under senare delen av Karl XII:s krig för att betala krigsutgifterna. Gör man ett mynt av billig koppar och påstår att det motsvarar ett silvermynt kanske en del människor luras ett tag, men snart upptäcker de flesta att det billiga myntet är billigt och inte har silvrets köpkraft. Det innebär också att "de dåliga pengarna tränger undan de goda", vilket innebär att de som har värdefulla mynt i guld eller silver försöker spara dem så länge det går. Varför skall man byta goda pengar mot dåliga om man inte behöver?

Mynt med pålitligt värde försvinner alltså från marknaderna, och kvar finns de närapå värdelösa nödmynten. Och fortsättningen på detta blir förmodligen inflation, tilltron till penningarnas värde sjunker och samhällets ekonomiska kretslopp skadas. De som drabbas värst är givetvis de som redan är fattiga och lever på marginalen. - Ändlösa krig, pestepidemier, missväxt och ekonomisk kris - det var inte roligt alla dagar under Karl XII:s regim!

Tidigare har jag skrivit om myntförsämring bland annat här. Det inlägget har länkar till några andra bloggposter av historiskt intresse för Sverige, med penningförsämringen i Sverige under Johan III:s tid när ett långdraget krig mot Ryssland skulle finansieras. Johan fuskade också med silvermängden i silvermynten, och följden blev inflation.

Görtzens nödmynt, inflation och liknande

Här har vi Karl XII:s finansminister Görtz och ett av de nödmynt som gavs ut under krigarkungens senare år och som ansågs ha drivit fram kraftig inflation. Jag antar att det som står på myntet skall tolkas som "en daler silvermynt" - men som synes verkar det snarare vara gjort av billigare koppar.

Och här har vi konung Johan III, under vars regeringstid det inträffade en kraftig försämring av penningvärdet i Sverige. Kungen fuskade, minskade silverinnehållet i mynten men inte värdet de antogs motsvara, och när folk upptäckte det åkte givetvis priserna upp eftersom de inte vill ha mindre betalt i rejält silver än tidigare.

Skelar han inte lite lömskt och skyldigt med ögonen?

Varför tar jag upp de här episoderna ur den svenska mynthistorien? - Helt enkelt för att jag känner en viss irritation över det inflationsspöke som vissa personer viftar med. Det handlar givetvis om statens möjlighet att själv skapa pengar och använda för att avlöna folk och köpa upp tillgångar, och detta utan att ta in pengarna i förväg via skatter, lån eller på annat sätt. Framhåller man den möjligheten skriks det omedelbart om inflation, och så tillgrips i sann nyliberal anda några exempel som är helt olika läget i Sverige och en del andra gamla industriländer idag. Zimbabwe och Tyskland i början av 1920-talet pekar man på. Men inte Ungern strax efter Andra världskriget och Ryssland strax efter revolutionen, av någon anledning. Där var det kraftiga och plågsamma utbrott av inflation. Inte heller hänvisar man till de svenska exempel som jag nämnt ovan. Är det för att man inte känner till dem, eller är det för att inflationsargumentet då kommer att framstå som rent löjligt? Eller är det för att man inser att det med modern penningpolitik går att parera inflationstendenser (liksom för övrigt deflation, om sådan inträffar) och att om staten gör det minskar makten för banker och andra lånehajar att styra landets politik?

Om inflationen under Johan III:s tid har jag skrivit mer om här och här. ('Här' nummer två är den skojiga historien om de två falskmyntarna som skulle avrättas.)

Inget samband

Konspirationsteoretiker brukar vara fenomenala på att hitta det mest vidunderliga samband som avslöjar den enorma konspirations som mänskligheten är utsatt för etc. etc. Men att någon skulle hitta ett dolt och sinistert samband i det förhållandet att denne persons födelsedag ...


... är samma som nedanstående persons dödsdag får man väl hoppas är uteslutet. Ovanstående person förnekar också allt samband med de upplopp som stundom sker den 30 november med anledning av nedanståendes dödsdag.



Det finns en detalj här som de enklare ¤teoretikerna" förmodligen missar. 30 november år 1718 är inte 291 tidigare än 30 november 2009. Det skedde nämligen en kalenderreform på 1740-talet där några dagar "bara försvann". Enligt vår kalender borde Kalle dussin ha dött den 11 december. Ryssarna hade kvar samma gamla kalender fram till revolutionen 1917. Det är därför årsdagen av oktoberrevolutionen numer inträffar i november.

Det var förr i tiden det

Ibland minns jag hur det var förr. När man gick i skolan och det då och då kom dit någon från Sparbanken och man kunde spara en krona eller så. Det skrevs in i en bankbok med grå pärm. På det viset tänkte man väl sig att barnen skulle lära sig hur nyttigt det var att spara för framtiden. Sparsamhet och arbetsamhet var de -samheter som skulle ge oss ett bättre liv.

Då fanns Stockholms Sparbank. Dess symbol var verkligen hållfast, det var en ek (Quercus robur på latin). Här var en bank man kunde lita på, med kunnigt folk bakom disken som inte slarvade med folks pengar! Inte så storvulet och fantastiskt, men säkert i alla fall. Rotfast som en jättelik och urstark ek!

Jaja, tiden gick, det fanns en tid när folk slutade spara men tyckte det var jättesmart att skuldsätta sig därför att skuldräntor var avdragsgilla när det var så dags att deklarera årets inkomster. Dessutom gjorde inflationen lånen billigare att betala tillbaka. En ny sorts folk invanderade bankvärlden, pengar östes ut till kreti och pleti utan större eftertankar och den gamla trygga symbolen byttes ut mot något som vissa kritiker mer tyckte såg ut som en sladdrig gummihandske. Och så kom kraschen när man undrade om ens besparingar på Sparbanken gått upp i rök ... .

För att göra historien kort: det fanns en annan trygg och tråkig gammal bank som hette Jordbrukskassan, och den höll på att gå på öronen i kraschen den också. Nya kvastar hade väl varit inne och sopat där också. I stället för små trygga lån till folk på landet så blev det andra tag. Staten vräkte in pengar i banksystemet för att rädda inte bara de här två utan hela gänget av glada spekulanter (de pengarna har man inte fått igen) men under resans gång slogs de två gamla småfolksbankerna ihop.

Idag heter etablissemanget Swedbank. Det stod en del om den i DN i samband med krisen i Baltikum. Swedbank och SEB är stora därborta, tillsammans svarar de för huvudparten av bankverksamheten i Baltikum. Tiotals procent av deras intäkter kommer därifrån. Om Estland får frossa bör det utlösa åtminstone en del obehagliga rysningar i Sverige.

Vad hände - var det möjligen så att de obotliga optimisterna åter ockuperade bankens styrelserum och i likhet med Karl XII nere i Kungsträdgården pekade mot öster och utropade: "Där ska vi skära guld med täljkniv!" Det gick illa för Kalle dussin, och det är frågan om bankerna klarar sig undan med blotta förskräckelsen den här gången eller om det blir ett nytt Poltava. Fast det är väl för mycket att hoppas på att ansvariga transporteras bort till det inre av Ryssland för ett årtionde eller så.

Dollarn skall ner till 5,20!

Ett svenskt nödmynt från 1718. Nominellt skulle det gälla för 1 daler.

Vafalls, skall USD ner till 5,20? Jag läste det någonstans tidigare idag men nu hittar jag inte tillbaka till citatet. Det kanske låter som ett uppseendeväckande kursfall för de personer som bara är vana vid senare tiders dollarkurser, men vi som tillhör en mossigare generation minns när dollarn utan någon diskussion var världens reservvaluta och den stod permanent på ungefär 5,20 (jag minns inte på öret exakt, någon jäkla måtta på minneskonsterna får det vara).

Men USA förde krig i Sydostasien och det kostade allt mer att hålla igång. Inte bara i form av unga värnpliktiga grabbar som skeppades över till Vietnam och sköts i stycken eller kom hem som vrak, utan riktiga pengar också.

I stället för att låta skattebetalarna stå för hela notan tryckte USA:s regering upp mer pengar, och det är inget bra sätt att finansiera utsvävningar av det här slaget. Det var ungefär som nödmynten som gavs ut mot slutet av Karl XII:s regim - folk fattade att de inte motsvarade det angivna värdet. I sådana lägen inträder en "marknadskorrigering" och pengarna blir mindre värda när man försöker handla för dem. Och USA:s dollar krisade ihop - var kursen inte nere i 4,50 ett tag?

Det brittiska pundet är också på väg utför, men det är inte på samma risiga nivå som för en del år sedan. I vilken mån kostnader för överdrivna krigsäventyr har skadat även pundet vet jag inte, men förmodligen skulle den brittiska ekonomin må bättre av att man inte öste in miljarder i diverse krig, atomubåtar och annat i den stilen.

Rustningar, krig och ekonomi är ett intressant ämne. Jag skrev en uppsats en gång där jag gissade att den låga inflationen under1990-talet delvis kunde hänga samman med att världens rustningskostnader minskade och att höjd produktivitet höll tillbaka eventuell efterfrågedriven inflation. Mot slutet av Sovjetunionens existens, och några år därefter, minskade världens militärutgifter. Det var helt enkelt inte "för mycket" pengar ute och skvalpade i samhällsekonomierna under en tid. Nu har förhållandena ändrats rejält.

Det påstås (jag vet inte hur rätt det är) att USA genom sina upprustningar tvingade Sovjet till så omfattande motrustningar att den sovjetiska ekonomin och hela samhället rustades ihjäl. Med tanke på vad som händer i USA idag är det i så fall frågan om inte amerikanerna håller på att rusta ihjäl sig själva? Det fungerar så länge utlandet bidrar till finansieringen genom att acceptera dollar och statspapper, men börjar inflödet av resurser från omvärlden att hacka är imperiet i en allvarlig kris. Därför är det allvarligt för USA:s nuvarande politiker (vilket parti de än tillhör) när exempelvis oljeproducerande stater i varierande grad övergår till att begära betalt i euro i stället för dollar. Det verkar som den allvarligaste bristen i USA just nu gäller statsmän som verkligen kan tala om för hela folket att det inte går att fortsätta som man hittills gjort. Verkligheten kan inte drömmas bort. Imperieplanerna måste skrotas. Det går inte att hota eller skjuta sig ur krisen.

Allt går igen - privatisering då och nu, men kanske också reduktion ...?

Jag läser just en artikel om svensk ekonomisk historia ("Egalitarianism in the process of Modern Economic Growth: The case of Sweden" av Martin Andersson och Christer Gunnarsson). Där får vi veta att vår tids argument om privatiseringens fördelar förekom redan på 1600-talet i Sverige. På den tiden hade staten/kronan dåligt med pengar och gav i stället bort många av de jordbruk man ägde till adelsmän som belöning för olika tjänster. Men tydligen fanns det även folk redan då som påstod att gårdarna skulle skötas bättre om de drevs av privata intressen:

A nowadays familiar argument in favour of privatisation was forwarded, namely that crown land would be more efficiently employed by private owners than by the crown. Dismantling of crown property thus contributed to a huge concentration of wealth in the hands of the aristocracy.

Det som hände var inte att den del av den svenska jorden som adelsmännen tog över plötsligt sköttes bättre. Där gick ju samma bönder och jobbade på samma sätt som tidigare. Däremot kunde adeln bygga stora palats och stoltsera med sina rikedomar - ända tills kung Karl XI, med stöd av större delen av folket, slog tillbaka och med den stora reduktionen såg till att staten återfick sin förskingrade egendom - med råge. Ett exempel att lära av!

Karl XI - tog tillbaka den statliga egendom som företrädarna hade förskingrat

Stalin devalverad av Christian Gerner?

En artikel i Aftonbladet är av intresse för den som läser historia (och reflekterar över vad han/hon läser). Det handlar om nya läroböcker i historia i Ryssland som bland annat ger en positiv värdering av Stalin. Vi vet att det finns skumma saker i dagens Ryssland och mörka kapitel i landets histora men just den här meningen ur en av böckerna kan knappast avfärdas som felaktig:

Under hans [Stalins] period som ledare utvidgades landets territorium; man gick segrande ur det största av krig - Stora fosterländska kriget; den industriella- och kulturella revolutionen förverkligades.

Sovjet blev större, man vann kriget i Europa och blev en industriell och vetenskaplig stormakt - det är svårt att motsäga. Eftersom vi inte får veta hur de där nya böckerna behandlar utrensningarna (det finns ju goda vetenskapliga undersökningar om antalet offer så vi behöver inte acceptera några fantasisiffror) går det inte att säga något om hur balanserad deras framställning är. Uppenbarligen siktar man på att stödja rysk patriotism, och det tror jag inte Stalin själv skulle haft något emot. Trots att han inte var ryss själv kan han nog betecknas som storrysk nationalist. Omvärlden kan dock ha anledning att bli fundersam, åtminstone om patriotismen antar aggressiva drag.

En person vid ryska utbildningsdepartementet citeras också:

Om historievetenskapen har till uppgift att belysa alla aspekter av en historisk händelse och analysera dem, så har en historielärobok till uppgift att formera en människas förhållande till omvärlden, till sig själv, till människorna hon lever med, till landet, till staten.

Låter inte detta som filosofin bakom exempelvis Forum för levande historia? I stället för att ta fram alla aspekter och analysera dem kommer staten in och beordrar fram urval och presentation av fakta för att uppfostra folk så att de inte får "fel" idéer. När man läser historia i skolan utsätts man för ett urval av fakta, det är oundgängligt. Men jag undrar om inte inlärning av historiska data borde kombineras med en del doser av källkritik och historiefilosofi även i de lägre årskurserna. Historia är ju ingenting som fastslås en gång för alla. Historian är något som skrivs och skrivs om hela tiden.

I Aftonbladet tillfrågas historieprofessorn Christian Gerner om dessa böcker, och hans svar är märkliga. Han citeras:

Målsättningen är inte att ge eleverna möjlighet att kritiskt diskutera historien utan att indoktrinera dem i patriotism.

Ja, där har vi ju Forum! Och Forum är väl inte Gerner emot, åtminstone så länge det gäller att hindra en kritisk diskussion? Men så skall han också ha sagt:

Det här doftar 1800-tal. Det är ungefär som om vi skulle lyfta fram Karl XII och hans krig.

Ganska lustig tankegång. Om man skall jämföra Stalin med någon svensk ledare torde Karl IX vara mer lämplig än Karl XII. Karl IX kom till makten med tvivelaktiga metoder, han fungerade som en råbarkad och brutal bondestödd diktator och tvekade inte att kapa huvudet av personer inom adeln som kunde hota hans ställning (Linköpings blodbad kan väl sägas motsvara Moskvarättegångarna). Fast märkligt är också att inte Hitler dras fram som vanligt. För ärligt talat: om någon skulle utropa att Karl IX var en godmodig och trevlig figur, inte skulle allmän hysteri och krav på censur och upplysning utbryta! Detta till skillnad mot Hitler som ju sysslade med saker som Stalin inte hade på sin repertoar, nämligen renodlade utrotningsläger.
Karl XII var visserligen envåldshärskare men det var han född till, och om man vill leta fel hos honom torde det värsta vara att han aldrig begrep när det var tid att sluta att föra krig. Han blev en ständigt krigande äventyrspolitiker, och det kan man inte anklaga den försiktige Stalin för att ha varit.

- Jag kan inte se annat än att Gerner (ofrivilligt?) har råkat devalvera Stalin till en mer rimlig historisk position.