På rätt plats

Vännerna i Oktoberrörelsen hävdar att det alltid är rätt att slå nazister på käften. Själv är jag tveksam mot det kategoriska 'alltid', men däremot kan man säga att de aktivister från Revolutionära Fronten och AFA som kallade till stöd för demonstrationen i Kärrtorp verkligen var på rätt plats vid rätt tillfälle. Här är det klart och enkelt att förstå sammanhanget: en icke våldsam demonstration angrips av våldsamma individer, demonstranterna försvarar sig och jagar bort angriparna. Inga större problem att förklara det (utom för en del av Avpixlat-kommentariatet och liknande figurer som vrider sig som maskar). Här kom RF och AFA in helt rätt.

Fel att backa

En tydligen energisk ungvänster-kille i Örebro hotas med uteslutning ur vänsterpartiet därför att han 'gillat' Revolutionära Fronten på fejsboken samt givit en, som jag ser det logisk förklaring till varför han gjorde det. RF har fungerat som skydd mot våldsbenägna högerextremister. (Jo, den sortens människor som faktiskt mördat en del personer i Sverige under de senaste 10-20 åren.) Det är dumt att hota med uteslutning på dessa grunder. Vilket budskap sänds ut?

Det här fotot fanns på bloggen för länge sedan, 1 september 2007. Jag var i Farsta centrum och tog några bilder på ett protestmöte mot ett överfall på en ungvänster-fest. Skrev om det här och här. Kom dessutom med en uppföljare några år senare.

För att återgå till där jag började: det är dumt att hota med uteslutning och uppträda på ett sätt som om partiledningen struntar i hot mot medlemmar ute på fältet. 2007 ställde partiledningen, samt LO, upp för de som överfallits. Avslöjande nog ville de borgerliga i Farstas stadsdelsnämnd inte göra det. De borde inte ha släppts vidare med det, utan ständigt påminnas om vad de tycker om politisk våld. I stället backar bara v när borgarna skriker "backa". Vad hittar de på nästa gång?

Rent generellt, vad det gäller Revolutionära Frontens metoder, så ligger problemet inte i att de ställer upp och skyddar annan vänster mot aggressiva högerextremister. Tyvärr är en käftsmäll ibland bästa argumentet mot folk som är påflugna. Problemet kommer när RF öppnar för statlig repression genom att agera offensivt och med skadegörelse och misshandel angripa motståndaren i hemmet. Då är det svårt att argumentera för självförsvarslinjen längre. Det blir ungefär som att "jag slog bara tillbaka - först". Som vi ser fungerar det rätt dåligt. Och det är ju de praktiska resultaten som på sikt är viktigast.

Skräms inte i onödan!

Tänkvärda synpunkter från Birger Schlaug igen (och i grunden handlar det om mycket mer än sd, läs noga):

Uppmärksammade texter, typ "banka Jimmie gul och blå", är något som säkert kan stärka redan övertygade antirasister och/eller SD-motståndare - men lika säkert leder den typen av fraser till att marginalväljare snarare närmar sig SD. Få har koll på den aktuella kulturformens uttryckssätt - har man det begriper man att texten kan ha en helt annan innebörd än att rent praktiskt banka på någon.

Samma sak riskerar att ske om antifascistiska aktioner urartar till våld och hot. Man stärker de egna, men fjärmar sig från dem man rimligen borde få att lyssna. Balansgången i motstånd är alltid svårt. Våld och hot har en tendens att skrämma även dem man inte vill skrämma. SD hade inte vuxit om skinnskallar fortfarande sprungit omkring med svenska flaggor och skrikit ut hat. Ett och annat järnrör skrämmer inte på samma sätt.

Notera särskilt att "Våld och hot har en tendens att skrämma även dem man inte vill skrämma". Detta är en sak som även revolutionära rörelser med sympatisk (enligt min mening) inriktning bör tänka på. Det fungerar inget vidare om den synliga revolutionära förtruppen ser ut som skaror av aggressiva unga män/gapiga tonårskillar i förorterna - och kanske ibland uppträder som sådana också. Att framhålla sådana som ett föredöme kan vara att skrämmas i onödan, och det är ju dumt.

Fel folk skräms: gemene man drar sig undan, medan den statliga våldsapparaten bara tackar och tar emot. Men när det är rätt slutna grupper som utgör 'förtruppen' kan sådana insikter vara rätt svåra att tränga in (facktermen för den sortens inkrökthet är 'grupptänkande'). Deras verksamhet blir i bästa fall meningslös, i värsta fall självförstörande. - En visserligen svår, men fullt tänkbar, revolutionär taktik skulle kunna vara att minimera våldsanvändning, bara klippa till när det är lätt att motivera och förklara, och försöka driva in motståndarna på den fredliga kampens fält där våldsapparaten får svårare att agera och det blir lättare att skapa bred opinion. Inte lätt, som sagt, men borde inte vara omöjligt.

(Not: om jag skulle polemisera mot Birger så handlar det om  "den aktuella kulturformens uttryckssätt". Vad jag minns var Linderborg inne på samma spår i Aftonlövet, nämligen att det mer handlar om teater när rapparna ylar som värst. Men om man nu vill tjoa om att slå någon på truten, men egentligen inte menar det, varför skall man då tjoa över huvud taget?)

Samma inställning?

En mening ur en kommentar till det här tidigare inlägget:

RF sysslar knappast med vad de gör för att få brett folkligt stöd, de håller bort fascister från gatan så att socialister kan fylla det rummet.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ett uttalande som svischade förbi på nätet igår eller i förrgår och som faktiskt låter rätt likartat. Jag citerar ur minnet:

Syrien tillhör inte syrierna. Syrien tillhör islam.

Marginaliserade?

För någon dag sedan håvade polisen in några individer tillhörande Revolutionära fronten. Jag vet inte om de känns så enormt revolutionära, trots gruppsymbolen:

Ett trasigt kugghjul, kan ju föra tankarna till industri, men hur många RF-are finns det på fabrikerna?

De känns knappt som en front heller, men bevisar att även små grupper ibland kan få stora rubriker. Men efter någon dag har det dött ut, som det verkar. I Aftonlövet skriver Cantwell om det avtagande intresset:

Är detta en klassfråga? Tar vi lättare på vänsterextremt våld för att det företrädelsevis är medelklassens barn som gör sig skyldiga till det? För att vi vet eller tror oss veta att de mognar, släpper revolutionsromantiken och utbildar sig till psykologer och socionomer?

Eller är det så att vår avsky gentemot den högerextremism som detta våld i regel riktar sig mot är så stark att acceptansen blir för stor?

Sedan påpekar han att det högerextrema våldet är värre och farligare än vad de nu aktuella slagskämparna utövat.

... extremhögern är betydligt farligare än ytterlighetsvänstern.

Den som hävdar något annat måste först trolla bort Ausonius, Mangs, mordet på fackföreningsledaren Björn Söderberg och Malexander.

Men det sista tror jag inte slagskämparnas kompisar uppfattar, annat än som ett skäl att 'slå tillbaka först', vare sig det verkar rimligt eller inte. De må se sig som förtalade av borgerliga media och förföljda och missförstådda, men när de talar själv genom sina reklamfilmer ... tja, jag skulle tro att de flesta människor som ser dessa filmer inte skulle ändra mening om RF. Snarare att övertygelsen stärks att det här är personer som man helst inte vill ha med att göra.

Själv slängde jag in en provokation på debattsajten Socialism.nu och ifrågasatte om det är så bra med grov misshandel, vilket är en av punkterna som polisen hängt upp gripandena på. Det rör sig om unga personer, och förhoppningsvis kommer de bort från den här verksamheten innan 'grov misshandel' förvandlas till dödsfall. Men det verkar som om somliga som diskuterar där tycker det går an med våld på gränsen till dödande. Jäkla tomtar!

När jag för några dagar sedan skrev kritiskt om möjligheten att ungdom i Rinkeby och liknande ställen kan bli en revolutionär tillgång yppade jag vissa tvivel om det. Visserligen kan man bygga politiska positioner där, men risken är att det handlar om personer som är marginaliserade i det svenska samhället. Och i och med att de är i marginalen kan de inte påverka så mycket annat än att elda upp några bilar ibland och bedriva meningslösa slagsmål med polisen. Sådant kommer knappast att störa den förhärskande samhällssystemet i Sverige så mycket. Och jag undrar om samma sak möjligen gäller de här RF-ynglingarna. Ett ganska litet antal personer omkring de tjugo som kan slåss med meningsmotståndare men inte uppnå några vettiga förändringar eftersom de inte har något märkbart inflytande någonstans bortom den närmsta kamratkretsen. Marginaliserade alltså, och med ett beteende som borde flytta dem ännu längre bort i marginalen. Man kan ju hoppas att de håller sig lugnare nu, och i stället utbildar sig "till psykologer och socionomer".

Några funderingar om Jan G:s senaste krönika

Tigande vänster gynnar krafter i extremhögern skriver Jan Guillou. Det är inte särskilt märkliga synpunkter i hans krönika, men några kommentarer kan ges. Det är aktiviteter av AFA- och Revolutionära Fronten-typ som är på tapeten igen. Med andra ord kriminalitet som ursäktas med politiska etiketter, och där "vänstern" antas inte tala ut ordentligt.

1. "Vänstern" är inget entydigt begrepp. För att ta det konkreta fallet med demonstrationen mot Israel i Malmö så tyckte V, SKP och trotskisterna att det var OK att ha med det svarta blocket, medan socialdemokraterna och Kommunistiska Partiet inte ville det. Vem representerar "vänstern" här? Minoriteten, eller den majoritet som verkar ha tänkt med arschlet?

2. Sverigedemokraterna är en sak, de nynazistiska grupperna en annan sak. Jag tycker det hålls isär dåligt i artikeln. De har olika position på det politiska fältet. Jan G skriver att de står utanför och därför inte kan kletas ihop med Reinfeldt-regimen därför att de har olika politiska grunduppfattningar (men vad händer om man gräver djupare i de moderata leden, vilka åsikter kommer då fram?). Tar man Sverigedemokraterna vill de ju framstå som gamla hederliga socialdemokrater av Per Albin-snitt. Det är ett smart grepp för att ta hand om besvikna före detta vänsterväljare och det rubbar bilden av Sverigedemokraterna som ett parti "utanför". Snarare då "innanför", men på ett annat sätt än dagens riksdagspartier.

3. Rent praktiskt, hur skall "vänstern" ta hand om extremhöger och nästan-extremhöger? Skall man som i V:s fall veva fördömanden men fortsätta med sin borgerliga politik, eller skall man övergå till en hårdare linje och faktiskt bedriva klasskamp? För att återknyta till punkt 2: dagens riksdagspartier verkar mest strunta i vanligt folk och "kulturvänstern" driver struntfrågor. SD verkar intressera sig för vanligt folks problem. Vill vänstern visa att den är bättre får den ta itu med just de dagliga problemen, men sätta in dem i ett sammanhang av klasskamp och kamp för socialism. För där kan inte extremhögern hänga med. Då blir alternativen klarare än dagens nyliberala smörja där alla är i stort sett likadana och bara kristdemokraterna ibland vågar sticka ut litegrann i någon moralfråga.


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tvivelaktig nytta av abortregister, Kaj Raving skriver Israel: religiös extremism och statsterrorism, Jinge skriver En ovanligt GRISIG influensa, andread0ria skriver Hur mycket vapen har du i DITT vänsterfäste?, Björn Nilsson skriver Klasspolitik i stället för identitetspolitik, kamratwot skriver En chef är en chef är en chef

Anarkister på räta led

Anarkister på marsch i Stockholm första maj 2008. (Tryck på taggen "anarkister" under det här inlägget så kommer mina andra inlägg om samma ämne förhoppningsvis upp - tycker själv jag skrev rätt bra på några ställen, och så kom det intressanta kommentarer.)

Den här bilden tipsades jag om i samband med ett tidigare inlägg om anarkister/syndikalister och vad de hade för sig på Första maj. Den kommer härifrån, och backar man till hemsidan är det några som kallar sig Revolutionära Fronten som står för det hela. De har en ganska rolig paroll: Ingen klass - bara stil. En del annat var bra också, och en del egendomligheter. Det är ofta så: man kan vara ense om en verklighetsbeskrivning men bli djupt oense om sätten att ta hand om verkligheten.

Jag måste erkänna att bilden ger mig vissa känslor av olust. Å ena sidan vill jag tro att de flesta deltagarna här är schyssta människor som har berättigad motvilja mot det etablerade samhället, å andra sidan misstänker jag att här också finns folk som skulle kunna tänka sig att gå i takt i helt andra sammanhang.

Den här bilden uppges föreställa internutbildning inom Fronten. Det ser inte ut som djupstudier av marxismens klassiker direkt. Handlar det månne om ...

... något som skall praktiseras här, i ett bråk med polisen i Göteborg?

Måste erkänna att jag har svårt för folk som skall driva politik med en sjal över nyllet även om den allmänna bilden är känd - det finns folk på andra politiska kanten (i den mån de är politiska) som inte drar sig för extremt våld. Det finns alltså ett reellt hot, vilket har demonstrerats flera gånger på senaste tiden. Hur möter man det hotet på bästa sätt? Är våldsam konfrontation i alla lägen bästa metoden även om det skrämmer bort i stort sett alla antifascistiska medborgare som dock inte vill riskera liv och hälsa i gatuslagsmål?