En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
måndag 16 december 2013
På rätt plats
Vännerna i Oktoberrörelsen hävdar att det alltid är rätt att slå nazister på käften. Själv är jag tveksam mot det kategoriska 'alltid', men däremot kan man säga att de aktivister från Revolutionära Fronten och AFA som kallade till stöd för demonstrationen i Kärrtorp verkligen var på rätt plats vid rätt tillfälle. Här är det klart och enkelt att förstå sammanhanget: en icke våldsam demonstration angrips av våldsamma individer, demonstranterna försvarar sig och jagar bort angriparna. Inga större problem att förklara det (utom för en del av Avpixlat-kommentariatet och liknande figurer som vrider sig som maskar). Här kom RF och AFA in helt rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Vi tycker de var på rätt plats och agerade rådigt mot ett anfall från en beväpnad terrorstyrka. Men det som vi ser som självklart självförsvar, det har vi inte rätt till. Det är inte bara nazister bland de gripna, det greps även personer som försvarade demonstrationen från angreppet. Självförsvar har inte alla rätt till, allra minst vänstermänniskor.
Kan det inte vara möjligt att föra den här diskussionen utan moralism, alltså helt och hållet i termer av orsak och verkan?
Det är helt irrelevant om vi själva tycker att vi har rätt att slå nazister på käften eller inte. Det viktiga är hur publiken reagerar. Dvs den publik som vi vill ha med i en antinyliberal rörelse för ett bättre samhälle, och därför måste ha en i grunden positiv attityd till oss.
Vi måste räkna med att media ljuger, det hör till terrängen. Men i och med detta är det vårt ansvar att hitta på motmedel. Typ att om det regnar och är kallt sätter man på sig bättre kläder istället för att klaga över vädret.
Och så igen, och slutligen: vad vi själva tycker om nazister hör inte hit, det viktiga är att vi får stöd av en stor majoritet, åtminstone på medellång sikt, så där ett par år. Samt anpassar handlingarna till detta.
Skulle man kunna tänka sig demonstrationsvakter som någon sorts hjälppoliser i händelse av bråk? Då skulle ju demonstranter löpa mindre risk att åka med i polisens svep. Men då skulle väl RF/AFA-kadern samtidigt bli registrerade som polismedhjälpare, och det kanske de inte vill?
Dom får väl väga för och emot. De får väl fråga sig vad som är viktigast - hålla sin subkultur obesmittad eller bli en del av en majoritet?
Vad de väljer är kanske inte det viktiga, det viktiga är att de börjar tänka strategiskt.
Jag anser att det inte finns några som helst belägg för att de breda folklagren är kategoriskt emot våld, det är det nog bara några på vänsterkanten som är, historiskt sett i världen har det alltid gått att nå en majoritet bakom våld. Därför anser jag nog inte att våld kontra icke-våld har särskilt stora utslag i stödet för det ena eller det andra att göra.
Rent praktiskt så blir det lättare att mobilisera till massdemonstrationer om dessa inte angrips av "de andras" våldsamma extremister, det blir lättare att driva regelbunden utåtriktad verksamhet i bostadsområdena om dessa inte angrips av högerextremister.
AFA/RF är relaterade till de bredare vänsterrörelserna i den utsträckning SD är relaterade till de som angrep igår. Inget vi behöver göra avbön för eller ens bry oss om att kritisera så länge det finns fulare fiskar i vattnet. Tron från V:s ledning att det är ett ofarligt parti som är det som kan vinna folkets förtroende för att på allvar ta kampen med den nya världsordningen är helt och hållet baserat på nån fördom om de breda folklagren. De är helt enkelt inte så rabiat emot våld som parlamentarikerna i partiet tror. Tar man avstånd så ses det som ett erkännande av skuld, titta på en rättegångsfilm från USA, att be om ursäkt är som ett erkännande av skuld eller del i den. Alltså helt onödigt.
Taktiskt ser jag det som en fördel att vänstern framstår som farligare. För rent taktiskt är det svårt för vänstern att mobilisera och bryta nylibaralismens framfart så länge den har medvind, då kan de köpa folket. Det är när det är motvin, då folk upplever att allt håller på att gå åt helvete och att samhället upplevs som varandes i sönderfall som nyliberalismen är svag. Det är då vänstern kan mobilisisera på allvar, men i den situationen kan den inte framstå som mjuk.
Det högerextrema våldet syftar till att skapa en splittring i samhället. Vad vi rent praktiskt vill uppnå är en bred upplevelse av att "vi" är samhället. Det handlar om att ha öppna aktiviteter i samhället, ha stora manifestationer, att den lille som den store vågar skylta med att de tar ställning. Detta kan man sannerligen inte uppnå med ett högerextremt våld som har självförtroende och som kan utföra lyckade aktioner. Därför är krossandet av det högerextrema våldet nödvändigt. Det högerextrema våldet är inte som det är med krig runt om i världen, där de flesta egentligen bara vill ha fed, där man kan nå ångt med fredliga medel eftersom bägge sidot i grunden vill ha fred, de vill hitta ett förhållande som bägge kan tolerera. Det högerextrema våldet vill inte i grunden ha fred, det finns ingen sådan strävan eller önskan. Minskar vi vårt våld, så minskar inte högerextremisterna sitt våld, tvärt om. Så skall vi skapa en "vi" känsla i samhället, skapa breda gemenskaper så är det nödvändigt att pressa tillbaka det högerextrema våldet till en nivå som gör att folk vågar ta ställning öppet.
När jag läste den Remarque "Den svarta obelisken" om tyskland på 30-talet. Så framgick det hur centralt och viktigt våldet var för nazismen. Det var en passage där Hitlers refererades uttala sig lyriskt om de nazistiska slagskämparna som orädda kastade sig in i den socialistiska pöbeln. Det var viktigt för högerextremisterna att äga våldet, det var viktigt för deras "vi" känsla, att de är det verkliga samhället, det gav dem mod att skylta med sitt ställningstagande och organisera rörelser och öppna aktiviteter.
Har länge tyckt att vänstern är en
reflex på det nyliberala samhällets
allt extremare uttryck.
Vi bör ha en egen agenda likt den
tidiga arbetarrörelsen hade om att
få allmän rösträtt.
T.ex folkbildning i stor skala bör
vara en självklar del, varför inte
starta ett nytt bildningsförbund
frikopplat från statsapparaten.
Där den geniala studiecirkeln bör
vara central, den är mest lämpad
för värderingsfrågor.
Redan 1974 träffade jag folkbildaren Gunnar Arnborg som
varnade för ett samhälle utan
folkrörelser och folkbildning så
har vi snart ett fascistiskt samhälle.
Tommy Sjöberg
sjoing@hotmail.se
Tommy, att okunnighet och fascism går hand i hand har jag för mig att någon tänkare skrev i Aftonbladets innerspalt redan på sextiotalet.
Martin, vänstern kan ju framstå som "farligare" genom att helt enkelt uppnå resultat, genom att inte låta sig skrämmas till passivitet och genom att sluta be om ursäkt hela tiden. Nu har ju vänsterpartiet blajat till det för sig genom att sätta igång uteslutningsprocess mot killen i Örebro samtidigt som nasse-överfallet i Kärrtorp. Verkar vara ytterligare ett bevis på att man skall inte springa hur som helst efter opinionerna, särskilt inte om opinionerna kan vara arrangerade.
Det kanske finns viktigare saker att ägna sig åt än gatuslagsmål? Vad vinner man om man för de flesta framstår som nånting i stil med Black Army?
Nazisterna appellerar främst till en falang av prekariatet - de outbildade, de som aldrig kände sig hemma i plugget och droppade ur så fort som möjligt och nu inte kan få ett jobb. AFA föreställer jag mig främst appellerar till ett par andra falanger av prekariatet - dels invandrarna, dels de som har gått diverse utbildningar men inte får nåt jobb i alla fall.
Dessa tre grupper har gemensamma intressen. Det är meningslöst att cementera olika identiteter, det gör bara prekariatet svagare, och detta i sin tur försvagar även proletariatet. Bättre att göra något som appellerar till det gemensamma intresset istället för att fortsätta den här identitetspolitiken. Och det gemensamma intresset är att samhället investerar i produktion, så att arbetslösheten minskar och de dåliga jobben blir bättre.
Det finns ett suveränt bra och nödvändigt investeringsprojekt som fack och miljörörelse i Danmark, UK och Sydafrika har enat sig om, nämligen att bygga bort fossilberoendet. Se t.ex. http://u-no.org/KLIMA%2
0OG%20BESKaeFTIGELSEA4.pdf eller http://climatejobs.org.za/
Men det finns mer i det än så. En av världens främsta experter på långa konjunkturer föreslår att en total omstrukturering av samhället till en produktion baserad på minskning av energi- och råvaruberoende skulle kunna skapa en lika lång och hög högkonjunktur som den mellan 1945 och 1975, se http://carlotaperez.org/papers/TechnologyGovernance_nro28.html.
Jag föreslår att de som vill bekämpa rasismen ägnar sig åt sånt istället, och försöker nå ut till nassarnas bas innan den slukas.
Jan, det påminner om min ståndpunkt (då handlade det om vänstern) att om folk gör saker tillsammans blir det mindre tid över till intriger och tjuvknep och sekterism i varsin hörna. Det finns ju definitivt jättestora uppgifter att ta sig an, bara det blir fart i den politiska sfären och rätt beslut tas.
"Vad vinner man om man för de flesta framstår som nånting i stil med Black Army?"
Vad sa du om moraliserande. Det är en syn som du aktivt saluför i det du säger.
Varifrån kommer tanken att det ena utesluter det andra? Jag är helt med på alla de projekten, ingen motsättning alls där.
Jag ser ert tänkande som sprunget ur de priviligerade efterkrigsgenerationernas världsbild, de som levt sitt liv strax efter att nazismen krossats ordentligt med våld. Generationerna som fick för sig att demonstrationer förändrade saker för att deras föräldragenerationer gav dem det de skrek om. Som aldrig mötts av nazistiskt våld och hot, för nazismen var nere för räkning efter en käftsmäll som varade i 40 år. En syn på våld som formats av att det var något råskinn sysslade med för att de hade tråkigt, det samhällsvåld som format hela eran syn på våldet i Sverige. Är den fortfarande relevant? Nej, den är enligt mig inte längre relevant.
I första klass fick jag och min kompis följa med en tredje kompis hem från skolan varje dag, för att ungdomar ur BSS jagat honom med kniv flera gånger. I mellanstadiet blev en klasskamrat knivskuren av BSS, de kom till vår förort och angrep latinamerikanska barn med våld. En värld där det högerextrema våldet hållit på sedan man var liten, men aldrig lagförts som annat än incidenter och huliganism. Det var den värld som vi växte upp i, en värld där demonstrationer ignorerades, där ungdomskulturen slogs ned med polisvåld och nazistiska överfall sågs som pojkstreck.
Det är häpnadsväckande arrogant och förolämpande att saluföra bilden av självförsvaret emot detta våld som att det är en fotbollsfirma som bara vill slåss.
på vilket sätt menar du att det ena utesluter det andra?
Rättelse: Jag var felinformerad, polisen hade endast gripit Svenska motståndsrörelsen i söndags. Jag var felunderrättad.
Martin: Jag har aldrig sagt att någon är gatuligist, men att man får passa sig så man inte framstår som sådan.
Om det inte är det man vill, förstås.
Men då är det identitetspolitik och subkultur.
Och det har vi alldeles för mycket av.
Jan,
kan vara så att att man får acceptera att man blir betraktad som ligist en tid. De metoder att påverka och förändra samhället som är accepterade och som inte gör en förknippad med huliganism har slutat att fungera sedan länge.
En metod som faktiskt fortfarande fungerar är som du ofta framhåller folkrörelser, förmodligen funkar det, vi har inte sett några stora resultat i Sverige på länge, men så har vi mest haft avsomnade rörelser.
Men om vi ser exempelvis ett sentida exempel som åstadkom något lite iaf, miljörörelsen. Så fanns det militanta inslag i den på 80-talet vill jag minnas.
Det kan ju hända att våldsverkare blir populära på äldre dar. Tänk på vår ende verklige vänsterterrorist, 'Amaltheamannen' Anton Nilsson.
Skicka en kommentar