lördag 13 december 2008

Anarkister på räta led


Anarkister på marsch i Stockholm första maj 2008. (Tryck på taggen "anarkister" under det här inlägget så kommer mina andra inlägg om samma ämne förhoppningsvis upp - tycker själv jag skrev rätt bra på några ställen, och så kom det intressanta kommentarer.)

Den här bilden tipsades jag om i samband med ett tidigare inlägg om anarkister/syndikalister och vad de hade för sig på Första maj. Den kommer härifrån, och backar man till hemsidan är det några som kallar sig Revolutionära Fronten som står för det hela. De har en ganska rolig paroll: Ingen klass - bara stil. En del annat var bra också, och en del egendomligheter. Det är ofta så: man kan vara ense om en verklighetsbeskrivning men bli djupt oense om sätten att ta hand om verkligheten.

Jag måste erkänna att bilden ger mig vissa känslor av olust. Å ena sidan vill jag tro att de flesta deltagarna här är schyssta människor som har berättigad motvilja mot det etablerade samhället, å andra sidan misstänker jag att här också finns folk som skulle kunna tänka sig att gå i takt i helt andra sammanhang.



Den här bilden uppges föreställa internutbildning inom Fronten. Det ser inte ut som djupstudier av marxismens klassiker direkt. Handlar det månne om ...



... något som skall praktiseras här, i ett bråk med polisen i Göteborg?

Måste erkänna att jag har svårt för folk som skall driva politik med en sjal över nyllet även om den allmänna bilden är känd - det finns folk på andra politiska kanten (i den mån de är politiska) som inte drar sig för extremt våld. Det finns alltså ett reellt hot, vilket har demonstrerats flera gånger på senaste tiden. Hur möter man det hotet på bästa sätt? Är våldsam konfrontation i alla lägen bästa metoden även om det skrämmer bort i stort sett alla antifascistiska medborgare som dock inte vill riskera liv och hälsa i gatuslagsmål?

5 kommentarer:

Anonym sa...

Nej jag tror ingen tycker att våld alltid är det bästa sättet att lösa problem med en fascistisk rörelse på frammarsch. Men däremot kan det behövas i vissa lägen, och då är det viktigt att vara effektiv i den våldsutövningen.

Sen går det ju alltid att diskutera när det är bra att använda våld. I mitt tycke har en del alldeles för lätt att ta till våld, men det är en strategisk fråga inte en moralisk.

Sen är väl revfront inte direkt anarkister, utan oftare kommunister men just den definitionen är inte så viktig. De enas ju mer kring klasskamp och metod än kring att bygga "partiet".

Björn Nilsson sa...

Intressant not om etiketten på Revolutionär Front - jag tyckte faktiskt att det fanns ett drag av leninistisk "demokratisk centralism" där på något ställe.

Det är klart att om man skall slåss gäller det att hitta en vinnande linje, men först bör man räkna till tio rätt många gånger och fundera över vilka andra metoder som finns tillgängliga. Undantaget är i akuta situationer som inte kan förutses, alltså nödingripanden.

Att planerat börja slåss är lätt, att sluta kan vara mycket svårare (speciellt att få ett avslut som man själv är nöjd med). Och som jag ser det blir det en moralisk fråga. Mores = latin för sedvänjor eller hur man uppträder i samhället. Grekiska ethos betyder samma sak. Om man accepterar en moral/etik med hög politiskt våldsanvändning kommer vi att få ett samhälle med en väldig massa våld.

Kristoffer Ejnermark sa...

Raka led är estetiskt snyggt. Men som politik ställningstagande är det inte så snyggt.

Jan Wiklund sa...

Jag håller med "Anonym" i en viktig fråga: att våld eller icke våld främst är en strategisk fråga.

Generellt är det nog så att ju högre våldsnivån är i en konfrontation, desto större fördel har staten. Det är ju den som har mest tillgång till våld. En äkta anarkist borde därför försöka minimera våldet, för att staten ska få så lite övertag som möjligt.

Det underklassen är bäst på är att vara många. Alltså bör underklassrörelser ta sikte på att vara massrörelser.

Björn Nilsson sa...

Jag känner viss olust i att betrakta frågan om att slå folk på käften som en fråga om endast politisk bekvämlighet och effektivitet. Man kan visserligen peka på att det ur PR-synpunkt är bra att inte vara våldsam i alla lägen, men då har man väl avsagt sig en del av det personliga ansvaret och inriktat sig på vad som "ser bra ut"? Det är väldigt svårt att undvika att man får en våldsspiral som göder sig själv och där de inblandade så småningom knappt kommer ihåg varför man började slåss (om de är vid liv vid det laget).