Diktaturer. Ofta sjaskiga och småttiga

Förhoppningsvis har vi kommit över det stadium i debatten där man kan ropa "Hitler" i vilken fråga som helst och anse sig som vinnare. I kölvattnet av FRA-debatten larmas det om Sovjet och DDR, däremot mindre om nazityskland (varför?). Motvallsbloggen har givit intressanta synpunkter om hur några gamla diktaturer dras upp på ett föga historiskt sett och jag vill fylla på litegrann.

De flesta diktaturer är inte enormt smarta och storslagna. De kan ofta vara sjaskiga och småttiga. Eller om de är storslagna kanske de inte är smarta eller tvärtom. Och för att göra det ännu knepigare: många som kallar sig demokrater är utan vidare beredda att acceptera diktaturer. Man behöver inte gå utanför Europa för att bevisa detta, och jag kommer att hålla mig inom Europa i det här inlägget.

För att ta det sista, om att acceptera diktaturer: bland NATO:s grundare fanns den äldsta fascistiska diktaturen i Europa, nämligen Portugal. Grekland kastades inte ut från NATO trots militärkuppen 1967 och Spanien hade någon sorts hängavtal med pakten. I Turkiet kunde våldsamma militärjuntor ta över utan att NATO reagerade. Flera av de formellt demokratiska grundarna av NATO ägnade sig åt blodiga kolonialkrig - kan kolonialister anses vara rumsrena demokrater? Att inte Portugal, Grekland, Spanien eller Turkiet dras upp idag beror nog dels på att dessa diktaturer är lika bortglömda som de koloniala massakrerna, dels att de tillhörde den sjaskiga och småttiga kategorin och inte anses kunna bevisa någonting. Själv minns jag namn på ledare för tre av de fyra diktaturerna, men hur många gör det idag? Säger namnet Franco dagens ungdom någonting, eller Salazar, Patakos eller Papadopolous?

Gör man en lista över diktaturer i Europa utanför Sovjetunionen under tiden mellan de två världskrigen blir den lång. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Ungern, Österrike, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, Albanien, Grekland, Italien, Spanien, Portugal. Till detta kommer kolonialmakterna Frankrike, England, Holland och Belgien som visserligen tillämpade demokrati på hemmaplan (fast kvinnlig rösträtt saknades i Frankrike) men bedrev kolonialt förtryck. När England och Frankrike sålt ut Tjeckoslovakien 1938 uppstod ytterligare en diktatur: Slovakien.

Några av dessa stater hade karismatiska ledare som Hitler och Mussolini, men mest tycks det ha rört sig om grå tråkmånsar utan större visioner. Ibland brukar man (som synonym till diktatoriskt?) kalla deras styren för "auktoritära".

Varken Franco eller Salazar var några lustigkurrar eller kända för storslagenhet, och vad det gäller en del av de andra länderna kan jag inte ens klämma ur mig namnet på någon ledare. Det tyder på att de inte satt några större spår i historien. Att jag vet att Litauen hade en ledare som hetter Smetona beror bara av att det påminner om den fine tjeckiske tonsättaren Smetana.

Smetona från Litauen - skall vi kalla honom "auktoritär" eller "diktator"?

Motsvarande figurer till Smetona i Estland och Lettland har jag inte en susning om. I Polen satt det en militärjunta styrd av överstar i slutet av 30-talet. Här kan vi ta det där om sjaskig och småttig: hur många vet att Polen och Ungern samarbetade med Tyskland 1938 för att stycka Tjeckoslovakien och fick lite land som tack för den nesliga pakten? - Man kan ju säga att Polen fick betala dyrt 1939 för det man norpat åt sig 1938!

I Ungern hade man en riksföreståndare som hette Horthy och alla balkanstaterna var monarkier. Kung Zog I av Albanien kom dock på kant med Italien och italienarna tog helt enkelt över Albanien och införlivade det i sitt tänkta medelhavsimperium. När Mussolini sedan försökte ockupera Grekland åkte han dock på storstryk och fick be tyskarna om hjälp.

Amiral Miklós Horthy, Ungerns riksföreståndare

Vad drar man för slutsats av det här för dagens situation? Att det är tjatigt med det begränsade antal diktaturer som dras av folk (ofta med mediokra historiekunskaper dessutom) när man skall bevisa det ena eller andra. Kanske att fula sidor hos demokratierna bör granskas närmare? Kanske att det behövs bättre kunskaper om hur de "auktoritära" regimerna vid sidan av Tyskland och Sovjet fungerade under mellankrigstiden. En regim av den typen kan uppenbarligen se ut på många olika sätt, men finns det några generella mönster som går igen och som man bör se upp för? Kan man hos Alliansen eller socialdemokraterna hitta drag som gör att de skulle kunna platsa bland de "sjaskiga och småttiga"? Hur passar sverigedemokrater in i ett sådant mönster? Detta är mer angeläget än att att tjata om att man inte får upprepa historiska tilldragelser som ändå inte kan upprepas. Ta det sista som en släng åt "Forum".

Not i efterhand:
Den som tror att Mussolini var en italiensk pajas bör betänka att han var populär inte bara bland den italienska borgerligheten utan även utanför landet för att han städade upp i Italien, att han bedrev anfalls- och gaskrig och nog kan jämföras med Saddam Hussein. (Har noterat detta för länge sedan och där finns hänvisning till ett ännu äldre inlägg där jag uttryckligen dissar alla försök att jämföra Saddam med Hitler.) Mussolini var storslagen men inte helt smart i skallen. Hitler var bådadera - intelligens och storslagenhet behöver som synes inte gå hand i hand med ett sympatiskt beteende.

Även en blind höna kan hitta ett korn

Kanske den enda vettiga anmärkningen i Carl Bildts artikel i Dagens Nyheter idag är detta:

Att försöka att samtidigt stabilisera Irak och destabilisera Iran kommer knappast att gå.

Närmare än så av direkt kritik mot USA:s politik i Mellersta Östern kan man tyvärr nog inte vänta sig av den svenska utrikesförvaltningen. I övrigt är Bildts drapa en smetig historia av suddiga formuleringar och undanglidningar.

Han skriver om:

... Saddamregimens brutala 24 år. ... Att få en uppfattning om hur många regimens offer var är inte lätt. Bedömningar av hur många som direkt dödades närmar sig de cirka två miljoner som Pol Pot-regimen i Kambodja mördade och ligger i alla händelser väl över de cirka 800.000 som mördades i folkmordet i Rwanda 1994. Även i ett längre och bredare historiskt perspektiv var detta en osedvanligt grym regim.

Kan vi då få veta om offren för de felslagna sanktionerna är inräknade? Att sanktionerna efter Gulfkriget slog ihyggligt hårt, inte mot regimen utan mot miljoner utsatta irakier, är känt. Sanktionerna fortsatte även när detta var klart för de ansvariga. USA och England bär ett tungt ansvar för massdöd bland irakiska barn. Vad anser Bildt om det? Och hur ser Bildt på de mängder av offer som krävdes när Saddams regim och USA hade ett nära samarbete för att slå ner oppositionen i Irak (kurder och kommunister)?

Till detta lidande skall läggas den grava ekonomiska vanskötseln av landet. I praktiken har Irak varit konkursmässigt sedan början av 1980-talet...

Det misslyckade kriget mot Iran (påhejat av USA och dess arabiska lydstater) knäckte Iraks ekonomi. Utan ett enormt internationellt stöd är det tänkbart att Irak till och med förlorat mot Irans islamska revolutionärer. Jag undrar om Saddam hade vågat angripa Iran om det inte funnits garantier om hjälp från USA i bakgrunden? - Och så var det ju den ekonomi som ändå fanns kvar, den har ju krossats av USA:s militära och ekonomiska invasion.

Bildt vill ha större diplomatisk representation i Irak. Hos en regim som inte har mer legitimitet än Quislings norska år 1942?

Nu har britterna i praktiken givit upp i Basra. De överlämnar stan till den eller de grupper som är starka nog att fylla tomrummet. Det är inte bra, men hur ser bra alternativ ut i Irak? Kan det finnas en möjlighet att omvärlden tillfälligt går in och ersätter USA:s styrkor för att fixa en reträtt utan fullständig ansiktförlust för angriparen? FN-styrkor, trupper från Arabförbundet?
Det går förmodligen inte att få slut på våldet från den ena dagen till den andra, men man kunde tänka sig att kriget ändå kunde ebba ut så småningom.

Saddam = Mussolini

I en fundering från februari påpekade jag det olämpliga i att jämföra andraklassens diktatorer i Tredje världen med Hitler. Det håller jag fortfarande fast vid, men det var en detalj jag glömde: nämligen att det fanns en europeisk diktator som är jämförbar med Saddam Hussein. Namnet är Benito Mussolini, om det är bekant.

Nu tror väl många att Musse bara var en löjlig italienare, men han var beundrad inom och utanför Italien på 1920- och 1930-talen. På hans pluskonto fanns sociala ambitioner som att få tågen att gå i tid, att dika ut malariaträsken utanför Rom och krossa maffian på Sicilien. Minus var bland annat att han slog ner den italienska demokratin, sprutade giftgas på försvarslösa afrikaner, stödde fascisterna i spanska inbördeskriget, överföll grannstater som inte kunde försvara sig (Albanien) och fick smörj när han gav sig på Grekland. Tyskarna fick gripa in och rädda honom. Men till slut fick motståndsrörelsen tag på honom ...

... och då blev det finito
för gamle Benito!

Hitler = Saddam, Saddam = Hitler ... eller?

Hitlers spöke syns i vår samtidshistoria - inte som historisk person, utan som en figur som den ene eller andre diktatorn eller allmänt besvärlige nutidspolitikern jämförs med. Men antag att Saddam nu efter sitt abrupta frånfälle hamnar på en varm plats där han får chansen att diskutera sina stordåd med "der schöne Adolf" (Hitler, alltså). Skulle då inte Adolf, med sedvanligt tyskt filosofisk skarpsinne, kunna göra följande analys:

Om nu Saddam = Hitler så måste Hitler också vara = Saddam. Men är de likvärdiga? Om Hitler under 1930-talet hade varit lika lyckad som Saddam 50 år senare hade ungefär följande hänt:

Nazisterna hade kunnat bygga en rätt bra välfärdsstat i de delar av Tyskland man verkligen kontrollerade. Bergsborna nere i Bayern försökte hela tiden bryta sig loss ur Riket.

Men 1938 började man krig med Tjeckoslovakien om Sudetområdet. Dessvärre för Tyskland slog Tjeckoslovakien tillbaka så hårt att tyskarna var nära att förlora kriget. Utan omfattande internationellt stöd till Tyskland hade det gått åt h-e. Nu slutade kriget med stillestånd och oförändrade gränser. Nazistregimen fick nöja sig med att hanka sig kvar i de områden av landet som man kontrollerade. Bayern låg nu helt utom kontroll från regimen i Berlin, och alla planer på att börja bråka med Polen om Danzig och Polska korridoren fick skickas i papperskorgen.

"Med andra ord", kunde Adolf säga till Saddam, "om jag hade varit lika tafflig som du och dina arabkolingar hade vi tyskar aldrig kunnat starta det andra världskriget. Därför är det helt uppåt väggarna att påstå att Hitler = Saddam eller vice versa. Hoppa i asfaltsjön och dränk dej, lille dussindiktator."