Oldsmobile 1903 och nya katastrofer

Så här skall en riktig bil se ut för att bli godkänd av min kritiska blick! Inga andra bilar borde få skräpa ner synfältet på våra gator och vägar. Det är en Oldsmobile från 1903, man får förmoda att det är gediget hantverk och inget krafts som plockats samman av industrirobotar!

Och anledningen till att jag skriver detta är ett läsarbrev från andra sidan Atlantiska pölen, där en mina trogna läsare vill göra mig uppmärksam på en lista över tio USAmerikanska bilar som först fått pris men sedan misslyckats grovt när det gällde att lyckas på marknaden. Dishonorable Mention: The 10 Most Embarrassing Award Winners in Automotive History. Här är "hela listan".

På listan finns dock inte ett känt misslyckande inom bilindustrin med, nämligen Fords Edsel från 1950-talet. Anledningen till att jag, som är okunnig vad det gäller bilar, ändå känner till just Edsel är att den store nationalekonomen John Kenneth Galbraith skrev om saken i någon av sina böcker.

Man kan ju också jämföra listan över misslyckade bilar (höga ambitioner men ömkligt misslyckande) med vad som finns på den för mig betydligt mer lättförståeliga sajten Katastrofala omslag. Här är ett gott exempel på vad som finns inom den branschen, skivomslag med ambitioner (he he):

Bolivia och litium - en utvecklingshistoria?

Jag läste en artikel om Bolivia och litium. Det är ju så att USA och resten av världen måste bort från bensinmotorns terrorvälde, och elbilar är ett alternativ. Batterierna innehåller litium, och intressant nog finns hälften av Jordens litiumtillgångar i Bolivia. Och här kommer en liten detalj som visar att president Evo Morales tänker rätt: när bilfabrikanterna kommer kutande för att köpa upp litium säger han stopp! Stopp och belägg, vi skall tillverka de där batterierna här i Bolivia!

Nu verkar detta inte falla artikelförfattaren på läppen - här skall USA blir fritt från oljeberoende och elaka oljeleverantörer men hamnar i klorna på en elak litiumleverantör i stället - men det kan vi ta lätt på. Det är smart för Bolivia att gå upp några steg i produktionskedjan och inte bara vara råvaruleverantör. Det är faktiskt en sak som vårt svenska snille Christoffer Polhem påtalade redan i början av 1700-talet, nämligen att det är ekonomiskt dumt att exportera råvaror billigt och sedan köpa tillbaka färdigprodukter dyrt. Vill man vara fattig skall man hålla på på det sättet, vill man bli mindre fattig skall man bryta sig ur beroendet av råvaruförsäljning.

Det är bara att hoppas att Bolivia kan få in teknik och tekniskt kunnande för att sätta igång.

Hemliga lån

Hemliga lån ska rädda företagen skriver Dagens Arbete.

Det är underleverantörer till bilindustrin som ligger illa till och inte kan få loss pengar. Det skall lösas genom att Riksgäldskontoret ger "sekretessbelagda" lån till en del större företag som är i akut likviditetskris. Villkoret är att de har verksamhet i Sverige och mer än en halv miljard i omsättning. Sedan finns det mindre företag (som sådana räknas de med färre än 250 anställda och mindre än en halv miljard i omsättning) som får stöd från Almi Företagspartner, ett statligt utvecklingsbolag. Regeringen har gett Almi mer pengar att låna ut och gett tillstånd att bidra med upp till 80 procent av företagens lånebehov.

Med det här upplägget tänker man sig förmodligen flera saker: dels att företag och arbetsplatser räddas, dels att de färska pengar som staten lånar ut inte stannar i företagskassan utan går vidare som löner, inköp och annat - med andra ord som en sorts ekonomisk blodtransfusion i ett system som lider av "blodbrist". När inte bankerna gör sitt jobb och skickar ut pengar till företagen får staten gripa in (vilket kan vara ett argument att förstatliga bankerna eftersom de inte gör sitt jobb).

Lådbilar kanske vore en ny bra produkt för våra bilfabriker? Bränslesnåla, utrymmessnåla, ekonomiska, lätta att underhålla etc etc.

Genom att hindra att företag går omkull kan staten åtminstone se till att krisen inte blir ännu värre, om operationen lyckas. Kanske går det bra, kanske störningarna i ekonomin är så svåra att det inte går att få hejd på fallet hur många miljarder man än öser in. Sedan har man alltid frågan om det är rätt företag och rätt produkter som får stöd. Är detta räddningsaktioner för dagen, eller insatser för framtiden? De där underleverantörerna kanske skulle göra annat än detaljer för en döende bilindustri?

Jag antar att en person med neoklassisk nationalekonomisk inriktning anser att inget stöd alls bör utgå någonstans, för om man låter hela bygget rasa samman kommer snart en mycket bättre jämvikt att uppstå och hela det ekonomiska systemet kommer att fungera mycket bättre. Men det är rätt få politiker som vågar förespråka denna radikala lösning. Möjligen kan man bota sjukdomen, men risken att man under kurens gång dödar patienten kan man inte bortse ifrån.

En aspekt som kanske är värd att studeras är i vilken mån bilindustriernas beteende är en del av underleverantörernas kris. Kan det vara så att underleverantörernas villkor försämrats genom att de tvingats ge sina kunder större krediter (längre betalningstider för fakturor) än vad som är ekonomiskt försvarbart?

Två gamla språkrör funderar

"Det är inte bara inom ekologin som allt hänger ihop" skriver Per Gahrton i en grön nyårshälsning. Detsamma gäller samhälls- och maktförhållanden. "Kriget mot terrorismen" är ett resurskrig, skriver han vidare. President Bush …

,,, proklamerade “korståg mot terrorismen”, men menade egentligen världskrig för att behålla USA:s världsherravälde över knappa resurser. Han förklarade att det bara finns “vi” och “dom” och lyckades snabbt skrämma EU till att definiera sig som “vi” av rädsla för att annars behandlas som “dom”.

Och i den processen blir toleransen för folkrättsbrott från stater som USA och Israel väldigt hög. Men …

… som miljörörelsen sedan länge konstaterat, en obegränsad tillväxt i en begränsad värld är omöjlig. Detta är säkert inte kapitalismens sista dödsryckning. Men det är en signal om att det börjar bli allvar, att resurserna inte kan vidgas och tänjas i evighet.

Och den krisen innebar inte bara enorma risker, utan den kan också gå stora möjligheter.

Det finns många mörka krafter som bidar sin tid för att ta över om västkapitalismen brakar ihop på allvar. Det är då den globala gröna rörelsen kommer att behövas mer än någonsin med sitt program för global fred och rättvisa inom de ekologiska ramar naturen obevekligt har satt.

Jag antar att traditionella nationalekonomer mest skrattar åt det där med "naturens gränser", för det löses ju genom vanligt utbud och efterfrågan. Likaså finns det de obotliga teknikoptimisterna som anser att "någon" säkert kommer att hitta på en smart lösning, och så kan vi blåsa på som tidigare (är inte detta en konservativ hållning förresten?). Själv antar jag att smarta lösningar kommer att strömma till, men att mänskligheten ändå får fundera på hur resursfrågorna skall hanteras utan att hänvisa miljarder till fortsatt fattigdom. Det kommer i alla fall inte att fungera. De "därute" vet faktiskt en del om hur det ser ut här, och de vill gärna vara med och dela på kakan.

Ett annat gammalt miljöspråkrör, Birger Schlaug, skriver mer specifikt om bilkrisen i Göteborgsposten. Bryt upp från tillväxtmanin lyder rubriken, ett ämne som sannerligen inte är nytt för Schlaug och som han nog lär få anledning att diskutera igen och igen … för motståndaren är stor och stark. Det politiska etablissemanget består nu av två block - där även miljöpartisterna fallit för tillväxt-propagandan - som innebär att:

Varje sätt att se på samhälle och människa som inte innebär fortsatt jakt på evigt ökande konsumtion kommer att begravas innan debatt ens påbörjats.

Det där är en sak som jag själv tidigare kritiserat också: de två partier som skulle kunna fungera visionärt, V och MP, har slängt ambitionerna överbord och skall sitta och rådgöra med en trist visionslös byråkrat som Mona Sahlin. Och detta gör man dessutom i ett läge där det är kris på många fronter samtidigt, där den gamla världen rasar bit för bit och det är av största vikt att få fram nya bra riktlinjer innan det kommer någon och nitar fast gamla dåliga riktlinjer! Schlaug skriver:

Så körde då stora delar av det globala samhället rakt in i väggen. Men, uppriktigt sagt, hur kan man ha trott något annat? Att detta drabbar Västsverige är inte heller konstigt. Bilföretagens ledningar har på grund av usel omvärldsanalys - trots tillgång till kompetent och lojal arbetskraft - kört sina företag in i en återvändsgränd. Jag har mött företrädare för svensk bilindustri som mött klimatfrågan med ett hånflin. Vilket nu bidrar till krisen.

De där hånflinande pajsarna kommer knappast att lämna sina fina kontor och dessutom lämna tillbaka sina feta bonusar, det kan vi lita på. De vill sitta kvar och parasitera. Och förutsättningarna för att de skulle kunna göra det är ganska bra med tanke på hur politiken utvecklas i Sverige. Som den färgkunnige vet så blir slutresultatet grått om man blandar många färger. Det är inte en blå eller grön eller röd politik vi ser framför oss, utan en grå. Det är inte ett friskhetstecken att de skarpare analyserna av det här görs av folk som mer eller mindre står utanför politiken numera.

Och folkrättsbrottslingen vid Medelhavet då - några aktiviteter? Jodå, Haaretz och Jerusalem Post skriver om artilleribombardemang och marktrupper som går in i Gaza. Tiotusentals reservister inkallas, men hur villiga är de att slåss bland en och en halv miljon människor? Tidningarna skriver också om protester på olika håll i världen - det är tydligt att proteströrelsen utvecklas snabbt nu, och att kritiken även bland judiska grupper tilltar. Det kanske kan röra till planerna för cheferna i Israel, även om de just nu kanske mest funderar på vem som kan vinna mest röster i nästa val genom de här striderna.

Hur ödmjuka bör bilbossarna bli?

Rolig teckning (kanske?) som passar väl när USA:s senat har sagt nej till stöd till bilindustrin. Tecknaren har två teman att spinna på: hur utfattiga amerikaner på trettiotalet lastade sina prylar på bilen och drog iväg mot Californien för att eventuellt kunna överleva, och hur toppcheferna för de tre stora biltillverkarna nyligen har gjort ett par misslyckade tiggarrresor till Washington. Först åkte cheferna var sin privatjet från Detroit till Washington, och sedan limousine, vilket av någon anledning föll illa ut hos den allmänna opinionen. (Är någon förvånad över det? - Nja, bossarna själva kanske är förundrade över massornas bristande kärlek.)

Resa två var anspråkslösare (var det möjligen med reguljärflyg och hybridbilar?), men tydligen inte tillräckligt nog för allmänhet och ogina politiker. Kanske en gammal skraltig Ford av trettiotalsmodell, körd av direktörerna själva, kan få politikerna att lätta på penningpåsen?

Är det viktigt att hålla sönderfallande industrigrenar under armarna då? - Nja, industrier kommer och går, men man kan ju lämpligen se till att sönderfallet sker på ett sätt som inte skapar en massa otrevliga biverkningar. Och till och med se till att det kanske kan komma ut positiva effekter ur de stora förändringarna! Att saker och ting skulle ordna sig automatiskt kan vi ana är en väldigt from förhoppning. Däremot kan man ju låta de där tre bolagsdirektörerna försvinna i ett hål någonstans (med sin skraltiga gamla Ford av modell T)!

Mer om bilar och bilkris i USA

Här kommer några synpunkter från en läsare på andra sidan den Atlantiska pölen som landade i min epost tidigare idag:

Amerikanska personbilar har varit och är byggda för att gå sönder. bilhandlare tjänar inte så mycket på att sälja bilen, men på service och reparationer. Vilka bilar i Europa har rekommendation att byta olja var 500 mil? Jag har för mig att man rekommenderar 1500 eller 2000. Det är alltså väldigt mycket service kring trasiga bilar och de amerikanska producenterna har lyssnat på den sidan och inte konsumenterna. Konsumenterna vill ha bilar som inte går sönder, även om dom betalar lite mer i ingångsvärde.

Det finns ingen i min bekantskapskrets som skulle drömma om att köpa en amerikansk personbil. Däremot har dom varit ganska duktiga på att producera bra (läs hållbara) SUVs och små truckar. Ofta är de baserade på lastbilsdelar och inte personbilsdelar. Där har de japanska bilmärkena börjat tugga på deras marknadsandelar så dom hade snart varit ute ändå, men nu när oljepriset stack iväg blev det tvärstopp. Dom skyller på att det är finanskrisen, sanningen är som bilden säger, dom har inte lyssnat på konsumenterna. Dessutom har dom struntat i det alla vet. Oljan är en ändlig resurs.

Och här lägger jag in en bild på en bil med stil, en Cadillac från 1903. Egentligen borde bara sådana åk släppas ut på vägarna.

For väl vägen fram med ett trevligt pjutt-pjutt-pjutt från motorn!

OK då, för eventuella gnällmånsar: ett åk med lite modernare stuk, men fortfarande Cadillac! Minns ni Hep Stars gamla hit: "My baby drove back / in a brand new Cadillac"?

En kärra från 1958 - det var guldåren det!

På tal om taskiga US-Amerikanska bilar minns jag ett reportage av Jan Guillou från den tiden han ännu kunde komma in i USA. Han blev stående vid någon väg och kunde med sedvanlig fasthet fastställa att amerikanska bilar går sönder.

Till det kan man tillägga att japanska inte gör det, vilket är mycket intressant. En gång i tiden var japansk industri känd för att tillverka krafs av usel kvalitet. För att råda bot på det tog man över kvalitetsexperter från USA för att lära sig bättre, och japanerna var verkligen läraktiga - de kom att överträffa sina lärare. För i USA hade man svårt att inse att det inte räcker med att proklamera att man är bäst, man måste vara det också. Av patriotiska skäl kan en del människor köpa sämre amerikanska produkter, men omvärlden och USA-konsumenter med begränsade resurser och begränsat tålamod torde föredra exempelvis asiatiska eller europeiska bilar som håller. Hillary Clinton stod vid något möte med bilarbetare och tjoade om att amerikanska bilar var "second to none". De borde ha buat i stället för att jubla. Numera torde det inte vara någon jubelfest i Detroit.

Är inte Harley Davidson med i samma kategori förresten? Många tycker ju det verkar vara en tuff hoj, men jag hade en kollega en gång som körde en japanare och gjorde den anmärkningen att man oftast såg HD-förare stå längs vägarna med cykeln medan någon kompis var iväg för att hämta reservdelar.

Skrothög?

"Vi snor dina stålar hur som helst"

Här är en bild som en av mina alerta läsare haft vänligheten att skicka över. Tack för det! Den passar ju bra in i debatten om världens - och USA:s - allt krassligare bilindustri. Om du klickar upp den i större format bör det gå att läsa den finare texten nedtill också. Den är ju polemisk, men polemisk behöver ju inte betyda att den skulle vara osann. Det är nog snarare så att den är väldigt sann. Och att väldigt många människor är väldigt arga på grund av det som händer just nu.

Bilindustrin har varit en av de tyngsta intressenterna i det industriella uppbygget under 1900-talet och särskilt från efterkrigstidens "guldår", och tydligen har framgångarna och inflytandet gjort att bossarna nickat till och inte hängt med. Alternativt att de på ett synnerligen vaket sätt har använt sitt politiska inflytande för att stoppa ändringar som kunde ha hjälpt branschen in i framtiden. Särskilt smart har det i alla fall inte varit. Goda idéer har stoppats i byrålådan och man har kört på med koncept som inte passar i dagens samhälle.

En gång kunde man säga att "det som är bra för Ford är bra för Amerika" men nu kan det vara tvärtom. I alla fall om man med Ford menar firmans direktörer och de produkter de försöker prångla ut. Branschen har blivit en belastning. Kanske man bör göra som jag skrev för svensk del, börja med underleverantörerna och använda de gamla bilfabrikerna till något nyttigt.

(En liten not: jag skrev "efterkrigstiden" och menar naturligtvis tiden efter Andra världskriget. Men vet dagens ungdom vad som menas med det? Pågår efterkrigstiden fortfarande, eller tog den slut omkring 1990? - Jag vet faktiskt inte.)

Tekniska generationsväxlingar - en global Facitkris?

Det här är en räknesticka. Undrar om dagens ungdom ens vet vad en sådan pryl är bra till? Själv vet jag, jag till och med har en (som jag dock knappast kan använda annat än att räkna ut vad två gånger två blir). De nyare generationerna av räknestickor, exempelvis av märket Aristo, såg ut som ovan och levererades i snygga askar. Tekniken var verkligen lågenergislukande, det krävdes inte mer än att någon person drog de rörliga delarna på verktyget fram och åter för att utföra beräkningarna. Man kunde räkna med rötter och logaritmer också, och den skicklige användaren hade här ett första klassens matematiskt hjälpmedel.

När jag började på Det Stora Bolaget år 1971 kunde man fortfarande se ingenjörer med räknestickan i fickan. Ännu så länge var alternativet det vi ser på bilden nedan, och det var inget man stoppade i fickan direkt:


En Facit räknemaskin av 1950-talsmodell, ett exempel på god svensk mekanisk tillverkning! Minnet sviktar något, men jag tror att jag började mina beräkningar på kontoret med något i denna stil. Man bankade in siffor med tröga tangenter, och skulle det multipliceras eller divideras fick man dra på veven till höger. Fortfarande energisnål - helt mekanisk. Den här apparaten var bättre för att räkna ut offerter och fakturor än tekniska problem tror jag. Nästa apparat var ännu bättre:


Man kunde nämligen stoppa in en pappersrulle ovantill och få utskrifter av vad man höll på med. Bra när man satt och räknade med långa listor med material och priser. Och nu gick det en sladd från apparaten till ett eluttag i väggen. Addo X hette den här kontorskändisen. Här var det slutvevat. Mer nostalgiska bilder finns här.

Det här var tidigt 1970-tal och ännu var läget det att asiatiska "kulramar" (abakus) kunde räkna snabbare än de elektro-mekaniska räknemaskinerna. En flyhänt kines med abakus kunde räkna ut talen snabbare än en flyhänt europé med. Kinesisk modell:



Men så hände något som på rekordtid slog ut Facits fina elektromekaniska produkter - japanerna kom med plastiga grejor som kunde allt som Facit kunde men utan ett massa rassel från kugghjul. Elektroniken ersatte elektromekaniken.

Billigare var det nog också, relativt sett i alla fall. Har för mig att den första elektroniska räknemaskinen vi köpte in kostade 600 kronor. Omräknat till dagens penningvärde skulle det väl vara det tiodubbla ungefär, och för en sådan summa får man en ganska hyfsad dator idag. - Nåväl, Facit hade inte hängt med i tekniken när elektroniken ersatte mekaniken och stod där med sin fantastiskt fina men nu omoderna och osäljbara räknemaskiner. Åtvidabergs stolthet havererade tidigt under 1970-talet.

Gamla Facitfabriken i Åtvidaberg. En del av min släkt kommer för övrigt från Åtvidabergs socken om vi går tillbaka ett par hundra år. Morfars mormor kom från den trakten.

Kan vi dra någon moralkaka av den gamla Facitkrisen och tugga i oss idag? - Förmodligen.

Kanske man kan spetsa till saken och säga att bilindustrin idag går igenom en global Facitkris. Man har inte hängt med. När industrins ledare skulle ha jagat som galningar för att hitta varje nytt teknikgenombrott vad det gäller bränsleekonomi, miljö, alternativa tillverkningar och annat jagade de i stället som galningar för att slippa offentliga regleringar exempelvis av vad deras produkter släpper ut. Och att oljan skulle vara billig och tillgänglig för alltid måste väl ha varit en trossats i styrelserummen.

Jag är så teknikoptimistiskt så jag tror att den här saken skulle kunna ha varit löst för årtionden sedan om industri och politiker samarbetat och om industrin hade varit redo att göra om sig för framtiden i stället för att försöka anpassa framtiden till industrin. Är man kritisk till idén att industriherrarna alltid tänker bäst när de får sitta och tänka själva utan ingripanden från den dumma omgivningen och dess dumma politiker är kriser av den här sorten en inspiration.

Nu larmar en del om att "staten inte skall driva bilindustrier" medan andra larmar motsatta åsikten. Att Allianspolitikerna inte duger till att driva företag låter väl inte otroligt, men det finns ju dels andra politiker, och det finns också mängder av dugligt folk i företagen som har massvis med idéer och inte går omkring med skallen i en papperspåse. Vilket är bäst - att släppa loss kreativiteten, eller hålla folk sysselsatta med att vara oroliga för sina jobb (så länge de har dem kvar)? Skeptisk som jag är misstänker jag att en del personer inte vill att folk i gemen skall släppas fram och vara kreativa, såvida det inte sker under väldigt kontrollerade och inskränkta former. (Ni som är lite äldre kanske tänker på Företagsnämnder och förslagslådor när jag skriver detta. På senare år kom liknande påhitt som inte var mycket bättre.)

Hade Marx fått studera den här krisen skulle han nog ha pekat på att det dels är en generell överproduktionskris (efterfrågan räcker inte till för det som produceras) dels att systemet fungerar illa därför att produktionsförhållandena (relationen mellan produktivkrafterna och kontrollen över dessa) fungerar väldigt illa. Och från den missanpassningen sprider sig sjukan in i alla delar av samhällskroppen. Vad som tillkommit sedan Marx' tid är en stigande ovilja att köpa den smörja som bilnasarna försöker prångla ut. Tillsammans blir det en jättekris. Undrar hur långt vi är från botten? Jag saknar politiker i ledande ställning som vågar vara visionära i det här läget.

USA:s bilindustri jagar regeringslån

Det här är en svensk bil, en gammal hederlig Volvo, och de är väl inte inblandade i det där amerikanska eländet ... jaså, det är dom, det var ju inte så roligt ...

När jag läste en artikel om bilindustrin i USA nyss på HuffPost tänkte jag: det här måste väl få någon att muttra ilsket om "nanny state" - och när jag kollade kommentarerna till artikeln så ...

more corp govt bailout

Corporate Nanny State

... skriver en kommentator. En annan

Maybe CEO's should be fired or not make millions a year. Salary cuts to the fools that ruined their credit and company? Nah, they will go about business as usual and whine.

Jag tror inte VD:arna tycker att det är en god idé. Vad handlar det om nu då? - Jo, att bilindustrin i USA känner sig pressad och vill försöka få ut regeringslån på 5o miljarder dollar under en treårsperiod. Och det vill man försöka få igenom kvickt, innan det kommer en annan administration som kanske inte vill gå med på det. Fast Obama verkar tycka att det är OK.

Det handlar om forskning och byggandet av nya fabriker, saker som man tycker att denna gamla inkörda industri borde kunna klara av själv. Men den verkar snarare nedkörd än inkörd och är i rejäl kris. Den verkliga bördan av krisen torde dock mer drabba bilarbetarna och tjänstemännen än gubbarna i toppen - de lär klara sig ändå. Inte undra på att det kommer protester mot hyckleriet när storbolagen tigger pengar. Man kan väl gissa att om de får ut några jättelån kommer de omedelbart att börja fundera på hur de skall slippa betala tillbaka dem.

En gammal känd slogan luftas igen av arga kommentatorer:

Socialism for corporations, capitalism for the rest of us.

Eller det här utbrottet:

They don't want socialised medicine, oh no! That's not what a country is for no way mistrer.
But a big ole handout for industry ain't socialism, it's it's it's it's uh .........
"Just hand over the dough smart-a** !!"

There must be a fine line between patriotism, making money and looking after your fellow patriots, right!

Man säljer mycket skit under patriotisk täckmantel i USA. Det är tid att folk börjar vakna upp och inse det.