Levande apor var det länge sedan jag såg, det var väl vid apberget på Skansen kanske, men fåglar syns ju dagligen. De är ju trevliga att se på och höra. Undantag finns, men det gör vi ingen affär av just här. Att de enligt modernare forskning härstammar från dinosaurierna gör ju inte saken sämre. Att se en flock stadsduvor som knallar runt på ett torg är som att se en grupp smådinosaurier. Fascinerande!
Det finns ju en massa fågelarter som ser väldigt olika ut, men i grunden tänker man väl sig att de ändå är rätt lika. Men nu har jag läst en understreckare i Svenskan, 'I huvudet på en härmande flöjtkråka'. Det är en fågelart som jag aldrig hört talas om tidigare, men i sitt hemland heter den Australian magpie. Borde väl i så fall bli 'flöjtskata' i stället för 'kråka', men den kanske är närmare släkt med skatorna? Rimligen bör den ha en massa varierande namn på aboriginernas språk också. - Det finns en del bilder och filmer på nätet med denna remarkabla fågel. Sök på Australian magpie.
Hittills har mycket av den biologiska forskningen, inklusive ornitologin, styrts av uppfattningar från norra halvklotet. Men fåglarna i Australien har en annan utvecklingshistoria:
Det var i den del av östra Gondwana som med tiden skulle bli Nya Zeeland och Australien som sångfåglarna – tättingarna – utvecklades och så småningom, för sisådär 60 miljoner år sedan, spreds över klotet. Världens första fågelsång hördes således i de skogar, relikter från Gondwana, som ännu finns kvar som fragment i södra och östra Australien respektive Nya Zeeland.
Den geologiska utvecklingen av Australien resulterade under årmiljonerna i ett torrt klimat med utbredning av eukalyptus, något som kom att få avgörande betydelse för fågelfaunan vilken samevolverat med de blommande träden. Antagandet, stärkt av nya rön, är att det ytterst var den kärva naturen som befordrade samarbete mellan fåglarna vilket i sin tur manifesterades i alltmer komplexa sociala strategier, sexualsystem och sångskicklighet.
Notera det där med "samarbete". Det är inte samma sak som en skoningslös kamp för tillvaron, där individerna alltid trampar ner varandra för att överleva. Darwin hävdade att de bäst anpassade överlevde ("the survival of the fittest"), men det vulgariserades till idén att de starkaste överlevde - och det är ju inte alltid samma sak. Men det passade i en engelsk råkapitalistisk och kolonialistisk tid. (Men, som framgår av artikeln: det kan hända olyckor så att fåglarnas samverkan bryter samman och förbyts till terror. Ibland är fåglarna nästan som människor, tyvärr.)
Ungefär femton år innan Darwins epokgörande verk om arternas uppkomst publicerades hade en ung tysk, Friedrich Engels, omkring årsskiftet 1843-1844 skrivit om konkurrensens fördärvlighet:
... allting strålar samman i konkurrensen, så länge privategendomen består. Den är ekonomens huvudkategori, hans älsklingsdotter som man ständigt daltar och kelar med - och se nu på, vilket medusahuvud som kommer att växa fram.
Privategendomens första konsekvens var klyvningen av produktionen i två motsatta sidor, den naturliga och den mänskliga. Jorden, som utan människans fruktbringande insats är död och steril, och den mänskliga aktiviteten vars första betingelse är just jorden. Vi såg vidare hur den mänskliga aktiviteten åter upplöstes i arbete och kapital och hur dessa sidor ånyo fientligt konfronterade varandra. Vi hade alltså redan kampen mellan de tre elementen, i stället för deras ömsesidiga samverkan. Nu kommer därtill att privategendomen drar med sig uppsplittringen av vart och ett av dessa element. Ett jordstycke ställs mot det andra, ett kapital mot det andra, en arbetskraft mot den andra. Med andra ord: eftersom privategendomen isolerar var och en inom hans råa enskildhet och emedan var och en ändå har samma intresse som sin nästa, så kommer varje jordägare, kapitalist och arbetare att såsom fiende konfrontera sina likar. Genom detta antagoniserande av likartade intressen just på grund av deras likhet har osedligheten hos mänsklighetens nuvarande tillstånd fulländats, och denna fulländning är just konkurrensen.
(Citatet kommer från Utkast till en kritik av nationalekonomin). Jag är inte särskilt bekant med den anarkistiska litteraturen, men jag tror att man även där kan hitta skribenter som kritiserar konkurrensen och hyllar samarbetet. Kropotkin exempelvis. Över huvud taget kan man se hur olika tankebanor utvecklas under den tidiga kapitalismen: strid man mot man, eller samverkan. Hittills har den första tendensen oftast segrat. Det beror nog mer på hänsynslöshet och överlägsna vapen än överlägsen tankeförmåga.
För övrigt påminner det första alternativet om Thomas Hobbes' tänkta 'naturtillstånd' med dess 'allas krig mot alla'. Hobbes själv erkände att det hela var ett tankeexperiment, men i själva verket ser det ut som en varning för vad som händer om den hämningslösa liberalismen tar över - ett fungerande samhälle blir omöjligt, lösningen blir diktatur. Det var inte det förflutna han skrev om i mitten av 1600-talet, det var framtiden.
Fåglarnas hjärnor (åtminstone i Australien) har utvecklat en god intelligens enligt forskarna. Smartare än chimpanser. Man kan ju tänka sig en alternativ evolution på vår planet: i stället för stökiga hominider så hade fåglar med förmåga att använda redskap och med utvecklat socialt liv blivit den dominerande livsformen!
Om några veckor torde de första flyttfåglarna vara tillbaka för året i Stockholm. Jag förväntar mig att snart få höra ringduvors och skogsduvors dystra hoanden. Som europeiska fåglar kanske de inte är så smarta som antipoderna i Australien. Men trevliga att höra på i alla fall.
