Gästföreläsare Herman Schmid från Köpenhamn tittar fram bakom en pelare
Förra lördagen skrev jag om ett möte där man diskuterade framtidsfrågor. Idag satt jag åter och lyssnade på folk av olika åldrar och med olika erfarenheter som diskuterade det aktuella läget och framtidens frågor i Stockholmsregionen (som är samma sak som länet, antar jag). Man kan inte koppla loss nutid och framtid, det är när vi ser på samtiden och dess möjligheter som planer och visioner för framtiden kan dras upp. Såväl föredragshållare som senare diskussioner gav en hel del att tänka på.
Det finns en del snack om att visionerna är döda och liknande, men de lever och frodas i alla politiska läger. Ibland frodas det lite väl mycket - jag såg en ledarkommentar i DN i morse som antyder att moderaternas ideologistyrda utförsäljningar av skolor orsakar oro även i det borgerliga lägret. Skolan är en av samhällets största framtidsfrågor. Där kan visioner göra mycket gott och mycket skada, beroende på innehåll och genomförande. Det är förmodligen bättre att pedagoger än ekonomer står för skolvisionerna.
Å andra sidan har vänstern, medan liberalerna ägnat sig åt ideologiska krumbukter, varit dåliga på att formulera och föra ut spännande visioner. Under de senaste åren har det kanske mest handlat om att försöka parera de mest vildsinta utfallen från borgerligt håll. Det betyder att man låter någon annan styra den politiska dagordningen i stället för att själv sätta ramarna, vilket innebär att allmänheten kan få för sig att det bara finns en giltig dagordning.
En deltagare nämnde en intressant sak som verkligen pekar på hur visioner och traditioner hänger ihop. Han tyckte att vänstern inte bara skulle driva dagspolitik utan också se tillbaka till de tidigaste idéerna som Marx formulerade på 1840-talet. Det var att produktivkrafterna utvecklas så starkt att det kommer att finnas resurser till alla människor att utveckla sig själva som fria varelser. Att Marx kunde komma på en sådan tanke under en tid när det ännu knappt fanns någon industri utom i England är märkligt, men det är en vision att hålla ögonen på.
Jag tänkte på ett slagord som möjligen är franskt: allt är tillåtet men inget är möjligt. Tout est permit mais rien est possible. Det är den liberala friheten. I en värld som nästan kvävs av rikedom för några få stöter de flesta huvudet i väggen när de vill förverkliga även rätt modesta krav på självförverkligande. De är fångade i en bur som visserligen har förgyllda galler, men lik förbaskat galler, som stänger inne och förkrymper den mänskliga själen och dess fantastiska förmågor. (Sedan finns det ju en del som verkligen lever i det kreativa lyckoriket, eller tror sig leva där, men det är en annan historia.)
Att sitta fast i en dyr bostadsrätt med svindyra lån och räntehöjningar som ett damoklessvärd över huvudet - är det höjden av kreativ frihet? Eller det faktum (som påpekades under föreläsningen) att en ökad tid går åt till arbete om man räknar in restid till och från arbetet i arbetstiden. Är det en till extremism driven "arbetslinje" vi verkligen vill ha? Inofficiellt har väl regeringen backat från att alla skall ha arbete till att det måste vara en ovetenskapligt fastställd nivå på arbetslösheten så att det inte blir inflation, men det är också en annan historia. Här kanske en vänsterlinje skulle vara full sysselsättning men utan märkliga överdrifter.
Jag ser möjligheter att gripa tillbaka till de ideer som föddes redan i industrialismens barndom, om mänsklig frigörelse och förverkligande, och lägga ihop dem med dagens och morgondagens resurser. Det som de starkaste datorerna gör idag och som verkar fantastiskt kommer att vara vardagsmat om bara några år. Den planering av samhället som påstås vara omöjlig pågår redan i privata och offentliga system men borde kunna demokratiseras. I visionen kommer kampen mellan marknad och demokrati att spela en tung roll.
Om man tänker på perspektivet att människan går från sin förhistoria och verkligen blir människa ... det är verkligen den stora visionen! Möjligen kan det vara så att en hel del liberaler också kan vara intresserade av de här perspektiven? Vem skulle egentligen vara emot? (Kanske 5% av befolkningen?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar