Ekonomiskt misslyckande?

I Dagens Nyheter idag finns en artikel av Joseph Stiglitz, ekonomiprofessor och tidigare vice ordförande i Världsbanken. En man med betydande socialt kapital, med andra ord. Artikeln är en hyllning till femtioårsjubilaren EU, men jämförelser med USA förekommer också. Som det här:

Européer bör inte förfäras av jämförelsen mellan BNP-tillväxten i Europa och, låt oss säga, USA. ... trots att BNP per capita har ökat i USA har de flesta amerikaner det sämre idag än för fem år sedan. En ekonomi som år efter år missgynnar de flesta av sina medborgare är inte en succé.

I och för sig är det nog en succé, nämligen för de som redan har det gott ställt och får det ännu bättre. Och det började tidigare än för fem år sedan, nämligen under Reagans tid. Det fanns en idé om "trickle down" som går ut på följande: om vi hjälper några att bli rika så kommer en del av deras rikedomar att strila ner till de mindre bemedlade genom att krösusarna köper mer varor och anställer folk. Det låter ju smart, om det inte vore så att de rika är ganska få, och det kan hända att de inte låter sina pengar gå in i produktiva verksamheter. De blir bara rikare, helt enkelt.

Felet med "trickle down"-teorier, eller idéer att investeringarna skall öka för att förmögenhets- och företagsbeskattning skärs ned, är nog bland annat uppföljningen. Det ställs inga krav på att de pengar som krösusarna får behålla verkligen går till produktiva verksamheter, att anställa folk, etc. Landets ekonomi (vare sig det gäller Sverige, USA eller något annat land) gynnas inte av att resurser som skulle kunna användas produktivt i stället försvinner in i spekulation eller lyxkonsumtion. Det är ett gott skäl för progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter, samt att insamlade medel körs ut till mindre bemedlade medborgare som äter falukorv snarare än gåslever.