Åter en översättning

Nu finns en översättning av mig på Global politics igen.

Världen förändras raskt, det som nyligen såg ut att bli USA:s världsherravälde drar iväg mot ett multipolärt system.

I olika versioner har det här förutsetts ganska länge. 500 års global dominans av några imperier vid Atlanten började upplösas under 1900-talet (revolutioner i Ryssland och Kina, avkolonisering och Tredje världens uppkomst) och sedan har det gått raskt med omfördelning av makten i världen. Gårdagens stormakter sjunker alltmer tillbaka, se bara på hur det brittiska världsimperiet blivit en liten förvirrad stat man väl mest skrattar åt. En nygammal jätte kliver fram: Kina. Frågan är om detta medför att en ny hegemonisk makt skapas, eller om det verkligen leder till ett internationellt system med många regionala eller lokala centra utan några ambitioner att behärska hela globen.

Jag hade rätt - igen

Den åttonde augusti skrev jag detta:

För femtielfte gången: man sparar inte i aktier, man spekulerar. Och då kan det slå slint ibland. Dock knappast för storfräsarna som tjänar goda slantar såväl på hausse som baisse eftersom de vet exakt hur systemet fungerar och får varningar om ändringar i god tid! 

 Och idag har Svenskan följande blänkare på förstasidan:

Ja, här har vi det: innan en kris bryter ut (vare sig det är nu, eller 2007) ser de som kan systemet till att flytta sig ur farozonen. De följer inga råd om att "sitta still i båten" när det blåser upp till oväder - de står ju redan på trygga fasta marken och kan lugnt se 'småspararna' gå i kvav. Eventuellt kan insider-figurerna så småningom köpa på sig en massa aktier till realisationspris.

Nytt ord: ångestregn!

Ångestregnet! Rubriksättarna på Aftonbladet firar nya triumfer i grenen 'häftiga språkliga nyskapelser'!

Hur var det Ångest-Pälle Lagerkvist skaldade:

Ångestregn, ångestregn
är min arvedel ...

Nja, inte riktigt, men han kunde ju ha gjort det. "Känns deppigt", som sagt.

Den pressade medelklassen

Betrakta det här som ett utkast till en större artikel jag skulle kunna skriva någon gång.

Här ser vi den stackars medelklassfamiljen: räkningarna regnar ner och huset börjar spricka!

Nu hotas det med 'sämre tider' igen. Detta inträffar normalt när de bättre ställda i samhället plötsligt upptäcker arbetslöshet, krascher och annat otrevligt. Att ganska stora grupper kan leva i permanent lågkonjunktur brukar inte räknas, de har ju inte samma tillgång till media som den tjattrande delen av den så kallade medelklassen. Och därmed är vi inne på ämnet för den här ganska osorterade artikeln, nämligen just medelklassen.

***

Den 16 april i år refererade SvD en undersökning från OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) som berättar om den så kallade medelklassens minskning de senaste åren, bland annat i Sverige. Rubriken på OECD-rapporten är dramatisk: Under Pressure: The Squeezed Middle Class. Dess elände framgår av bilden ovan.

Först måste vi då veta vad OECD definierar som medelklass:

OECD definierar hushåll som medelklass om de tjänar mellan 75 och 200 procent av landets medianinkomst. 

Noteras bör att OECD endast tycks se på inkomsten när man gör denna sociologiska bestämning. Det förenklar definitionen men gör den kanske inte helt klargörande. Om man exempelvis räknar med även inflytande över sin arbetssituation (som sociologen Eric Olin Wright gjorde) borde det ändra bilden en del. Jag återkommer dock till det lite senare.

Vad är medianinkomst? Enligt svenska Statistiska Centralbyrån, SCB:

Medianlönen är den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.

Fördelen med att räkna på detta sätt, i stället för att summera lönerna och dividera med antalet lönearbetare och därmed få fram ett medelvärde, är att väldigt extrema värden inte tillåts slå igenom. Exempel: antag att vi har en by med tre fattiga torpare som var och en tjänar en krona om dagen, samt rike bonden som tjänar nio kronor per dag. Totalinkomsten för gruppen är 1+1+1+9=12, och delar man detta på de fyra så blir medelvärdet 12/4 = 3. Men medianvärdet för gruppen är 1, vilket ju är mer rättvisande!

Om vi tittar på SCB:s uppgifter just om medianlön för 2018 så finner vi att den för alla i Sverige 2018 var 30.900 kronor. Alltså skulle medelklassen enligt OECD:s definition utgöras av människor som förra året tjänade minst 23.975 och högst 61.800 kronor i bruttolön, alltså före skatt (de där siffrorna skiljer sig åt med några tusenlappar om man tittar på kvinnor och män separat).

Jag brukar kalla medelklassen för "bättre betalda knegare". Men en del är knappast välbetalda, och har inte alltid så tjusiga jobb även om de har god utbildning. En stor del är vanliga arbetare eller lägre tjänstemän.

Från mitten av 1980-talet till nu har Sveriges medelklass enligt OECD minskat från 72,6 till 65,2 procent av befolkningen. Och detta är en internationell tendens. Det är de rika, som väl i konsekvensens namn borde kallas överklassen, som blivit rikare. Varför sker detta? Jag tror man får se på flera tendenser som verkar till somliga arbetandes nackdel.

• Kapitalet har stärkts på arbetets bekostnad. Kapitalet drar in allt större del av produktionsresultatet.
  
• Tekniska förändringar och plattare organisationer urholkar tidigare kvalificerade arbeten
  

Jag nämnde sociologen Olin Wright tidigare. Han hade en intressant utveckling av Marx' klassteori genom den egna idén om 'motsägelsefulla klasspositioner'. Detta innebär att en person kan både vara lönearbetare och ha ett stort inflytande över sitt arbete. Det finns en glidande skala, från arbetande som inte har något inflytande alls över hur arbetet skall utföras och ända till personer som ligger nära kapitalistklassen.

Om 'medelklassen' minskar torde det innebära att flera av dess medlemmar glider ner mot skikten med inget eller litet inflytande, medan de som kan ta klivet över till kapitalistklassen torde vara väldigt litet. Man kan ju se hur persondatorns införande möjliggjort kraftiga rationaliseringar i administrativt arbete, där såväl mellanchefer som ekonomibiträden har kunnat plockas bort.

Jag tycker det är värt att påpeka detta eftersom 'rationalisering' nog oftast förbinds med vad som händer i fabriker, verkstäder och andra ställen med blåställsgubbar. Dock, tillverkningsrationalisering började tidigare än på kontoren, och den verkar aldrig ta slut. Låt oss se vad som händer verkstads-medelklassarna, enligt en SvD-artikel 22/9 2019:

Begreppet Industri 4.0 myntades i Tyskland i början på 2010-talet och beskriver ett globalt teknikskifte: produktionen kommer att bli mer automatiserad, och i fabrikerna kommer smarta maskiner och system att kopplas samman och kommunicera med varandra. En automatiserad fabrik kräver färre anställda.

Det här känns ju inte så nytt om man har lite industri-bakgrund. Och sammankopplingen går redan långt över att maskiner kan samarbeta. Hela processen från offert fram till sista fakturan (och däremellan produktion, ekonomi, logistik, tullar med mera) kan länkas samman utan att dokument behöver skrivas om manuellt. Leverantörens datorer kan kopplas samman med beställarens. EDI kallades det när jag stötte på det för över 20 år sedan. En massa människor i de olika delprocesserna blir överflödiga. Förmodligen tillhör dessa människor den krympande medelklassen.

Summan av det hela blir en kraftigare polarisering av samhället och möjligen en tydligare motsättning mellan arbete och kapital.

I början av 1900-talet, när 'medelklass' främst avsåg tjänstemän (och den gruppen ännu var ganska liten) fanns det en självbild av tjänstemännen som en balanserande kraft mellan de oansvariga och själviska arbetarna och kapitalisterna. Tjänstemännen/medelklassen stod för ansvar och förnuft. Men vad händer om stora grupper börjar uppfatta att de inte är mer än vanliga lönearbetare som blir alltmer pressade av ett allt aggressivare och girigare storkapital, av tekniska förändringar och andra problem? En missnöjd 'medelklass' (som alltså till stora delar består av arbetare, och helt av lönearbetare) kan bli politiskt instabil och ofarlig. Den tror sig jobba sig uppåt, eller åtminstone ha en hyfsad standard – men så händer något! En eller flera kriser bryter ut!

Här finns en bloggpost från 2017 där jag försökte resonera om olika typer av kriser. Ju fler som inträffar samtidigt, desto större är möjligheten för en systemkrasch. En hel del intressanta (tycker jag själv) artiklar på den här bloggen hittar man genom att trycka på tabben 'medelklass'. Medan jag håller på med reklam för mig själv kan jag också peka på en magisteruppsats i historia som jag skrev om tjänstemännen och deras eventuella förvandling till en egen klass. Grafiken är usel, men i övrigt tycker jag att den ännu är läsbar.

Kriserna kommer att orsaka reaktioner, men vi vet inte vilka. Överklassen kommer att försöka lasta över problemen på underklassen/medelklassen/proletariatet. 'De där nere' kommer att svara på något sätt. Men hur? Uppror bland de lönearbetande kan gå åt höger eller åt vänster? För närvarande verkar 'vänstern' arbeta för att få folk att gå åt höger. Det är ju tråkigt, just när vi står inför en ansamling av kriser som kräver lösning och inte bara plåster över såren och en liberaldemokratisk diktatur.

Var jobbar kängurur?

Mugabe är borta, men ...

Har någon sett något om detta i svenska media? Mugabe är borta, men tydligen finns det vissa problem i Zimbabwe fortfarande ... följande är ingressen till en artikel från nyhetsbyrån The New Humanitarian. Det här kan väl visa på problemet att utse en skurk när det är kris, utan att titta på omständigheterna. Du har väl hört de där människorna som väser "diktatorn måste bort ..." utan att fråga sig vad som händer sedan?

Zimbabwe police stamp out protest

Zimbabwe riot police violently dispersed protesters in the streets of Harare on Friday. The main opposition party had called off the planned demonstration after a court upheld a police ban, but the news had not reached those who had gathered in the city centre, and they were baton charged. The demonstration was in protest at the shortages and escalating inflation Zimbabweans face. In a growing crackdown, anti-government activists have been abducted and tortured in recent days, according to Amnesty International. See our latest coverage of the economic crisis here.

Arbetarledd ekonomi?

Jag såg någonstans en hänvisning till en märklig ledarartikel i Financial Times, som ju bör betecknas som ett kapitalist-blad. Titeln är "US should drop concerns around state planning". USA bör sluta oroa sig för statlig planering alltså. Underrubriken låter förmodligen ännu mer uppjagande för känsliga personer: "The need to transition to a worker-led economy is increasingly clear." Behovet av övergång till en arbetarledd ekonomi är alltmer klart sägs det.

Läser man artikeln är det visserligen klart att det knappast är socialism som eftersträvas, däremot att fördomarna om en fri marknad som löser alla problem bäst utan statlig inblandning bör skrotas. En del personer i demokratiska partiet, och till och med en del republikaner, lutar åt det hållet. Naturligtvis måste man hänvisa till en tidig USA-politiker som Alexander Hamilton, och diverse onämnda presidenter samt J F Kennedy, som inte var rädda för att gripa in med statlig industripolitik. (För all del också skyddstullar, det kanske Trump skulle uppskatta.) Sedan kom Reagan med nyliberalism och "nedsippringsekonomi". Men nu verkar inte läget längre kunna motivera en sådan politik, det finns vissa politiska grupper och enskilda politiker som drar åt det hållet, inklusive några presidentkandidater i USA.

Den privata sektorn är inte särskilt intresserad av att investera i sektorer som inte ger så stora vinster. (Vilket inte är så märkligt om man kan få in mer på annat håll - det är ju vinst, inte samhällsansvar, som driver privatföretag.) Statliga insatser på något sätt skulle kunna hjälpa till där. Artikeln i Financial Times pekar bland annat på bättre utbildning av arbetskraften. "The workforce would also be better trained as part of the effort to build a worker-led economy, not a consumer-led one" säger artikeln. (Vet inte riktigt vad som menas, "arbetarledd" kan handla om att försöka återskapa den välbetalda "medelklassen". "Konsumentledd" kan ha något att göra med "nedsippringsekonomi" eller "utbudsekonomi" där man tror att utbud automatiskt kommer att leda till efterfrågan.)

Några presidentkandidater vill att staten skall styra kapital åt önskvärt håll. (Jag undrar om den inte redan nu gör det, fast det är kapitalägare i redan övergödda branscher - som finans- och krigsindustrin - som tar in de stora pengarna där.)

Detta är alltså inte någon sorts socialism, utan att en del av kapitalisternas politiker manövrerar för att få systemet att fungera bättre. Och fungera bättre särskilt just för kapitalisterna, medan en del smulor ramlar ner till de arbetande människorna. Några politiker är till och med inne på att MMT (Modern Monetary Theory) skulle ingå i problemlösningen. Men bara att de här frågorna diskuteras kan göra att nya vyer öppnas framöver. Kanske mot en verkligt arbetarledd ekonomi? Alternativt betydligt obehagligare lösningar, med statsdirigerad fascism.

Nu gäller det ...

... att skrämma skiten ur folk:

För femtielfte gången: man sparar inte i aktier, man spekulerar. Och då kan det slå slint ibland. Dock knappast för storfräsarna som tjänar goda slantar såväl på hausse som baisse eftersom de vet exakt hur systemet fungerar och får varningar om ändringar i god tid! När kvällspressen larmar är det för sent. Det är småfolket som åker på ännu en snyting men inte fattar något, annat än att 'besparingarna' har blåst bort.

Mer om Moons funderingar om Sydkoreas ekonomi

Här är ett tillägg till föregående inlägg om vad Sydkoreas president Moon tänker om de japanska handelsrestriktionerna. Nu är det några citat från nyhetsbyrån Xinhua (Nya Kina):

Moon said his government will not languish in pessimism or give up on the peace economy because of fluctuations in the inter-Korean and the DPRK-U.S. relations.

"When the two Koreas make concerted efforts with the confidence that peace economy will open up a unique future of opportunities for us, we will be able to achieve denuclearization and ensuing peace on the Korean Peninsula and bring about common prosperity upon this foundation," Moon noted.
...
Moon vowed to turn the current situation into an opportunity to build a springboard for the South Korean economy to reach a new level through innovative growth and the homegrown development of industrial parts and materials. 

Här finns ju en del som bör göra  delar av omvärlden (läs USA) upprörd. Att ekonomiska åtgärder går före kärnvapennedrustning på koreanska halvön har jag uppfattat vara koreanernas egna prioritering, inte USA:s. Att uppnå "a new level through innovative growth and the homegrown development of industrial parts and materials" påminner om Kinas "made in China 2025"-strategi. Koreanerna bör vara skärpta nog för att klara av det, vilket bör oroa både USA och Japan (och det darriga EU också). En "unique future of opportunities" låter nästan som Trumps virriga twitterlöften till Kim Jong-un om en lysande framtid, men är nog mer realistiska när de kommer från Sydkoreas president.

Sanktioner hjälper ekonomiskt samarbete i Korea?

Handelskrig och  sanktioner är ju populära numera. Mest är det USA som är i farten, men av någon anledning så har nu Japan gett sig på Sydkorea. Om de officiella motiveringarna för japanska exportbegränsningar mot Korea är de riktiga, eller om det handlar om något annat, är svårt att avgöra för en fjärran betraktare. Handlar det om att känsliga komponenter som Korea köper för sin elektronikindustri vandrar vidare till norra Korea? Är det i själva verket den starka sydkoreanska industrin som skrämmer japanerna, och som de försöker få stopp på? - Det kan ju vara både-och.

Men sanktioner och handelsbegränsningar kan få andra verkningar än vad som avsetts. Om land A försöker skada land B genom att stoppa vissa leveranser kan B möta det genom att skapa sin egen tillverkning, och/eller skaffa andra leverantörer. Högsta ledningen i södra Korea verkar tänka i ytterligare en riktning: närmare samarbete på hela koreanska halvön. Det framgår av intressanta yttranden från Sydkoreas president Moon Jae-in när han nyligen talade med sina närmsta medarbetare. Enligt AP sade han bland annat:

“The advantage Japan’s economy has over us is the size of its (overall) economy and domestic market. If the South and North could create a peace economy through economic cooperation, we can catch up with Japan’s superiority in one burst,” Moon said during the meeting at Seoul’s presidential Blue House.
“Japan absolutely cannot prevent our economy from taking a leap. Rather, (Japan) will serve as a stimulant that strengthens our determination to become an economic power,” he said.

Möjligen kan den här processen underlättas av att storskurken (USA) för närvarande är ganska upptagen med röran i Persiska viken och därmed inte hinner titta så mycket på vad koreanerna håller på med. Och den koreanska nationalismen skall nog inte underskattas. I det här läget kan ordförande Kim i norr antagligen luta sig lugnt tillbaka, skjuta av någon raket då och då, men i övrigt låta det märkliga utlandet röra till det så att den koreanska återföreningen blir ett alltmer trovärdigt alternativ - och med den födelsen av en ny stormakt i östra Asien. Moskva och Beijing torde hålla Korea under nära observation också.

Illa tänkt

Häromdagen skrevs en ledare i Aftonlövet av Sven-Eric Liedman. Jag har några intressanta böcker av honom (Stenarna i själen, Motsatsernas spel, Det ekonomiska tänkandets historia och I skuggan av framtiden), och där är det inget fel på tänkandet. Men AB-ledaren slutar i en trist suck.

Först skriver han lite om nationalismen som breder ut sig i världen, och kommer sedan in på förhållandet att det tenderar att skapas allianser mellan nationalisterna och nyliberalerna. Den senare grupper står ju för en del saker som nationalisterna kanske inte borde gilla, som i ekonomisk politik och sociala frågor. Men Åkesson kunde ju göra en helomvändning vad det gällde vinster i välfärden, trots att detta är en sak som nationalister med en folklig inriktning inte borde kompromissa om.

Generellt, vare sig det är SD i Sverige eller BJP i Indien så har enligt Liedman politiken utvecklats så att "...man är strikt nationalist på alla områden utom ekonomin där man är gränslös." Nu är väl SD inte ens strikt nationalist vad det gäller EU, kanske inte vad det gäller NATO heller om man tror att det gynnar partiet på något sätt, men i alla fall ...

Vad  gör man åt detta? SD har ju en stor skara följare numera, och partiledningen hittar på saker som inte är till fördel för många av dess väljare. Här är Liedmans rekommendation:

Många nynationalister tillhör de skikt som hamnat på undantag genom den ekonomiska utveckling som kallas nyliberal. Det finns en tragedi i detta. Med mer högerpolitik hamnar de ännu mer utanför.

Hur motverkar man deras självskadebeteende? Det känns futtigt att säga: genom upplysning! Men också genom att skapa platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna och förstå att det är samma krafter som hotar dem alla. Vi har långt dit.

Nu har ju andra partier under långa tider kunnat behålla stora väljarskaror trots att ledningen ger blanka f-n i dem (socialdemokraterna är väl det största men inte enda exemplet) och något liknande kan ju gälla för SD. Väljarna hoppas, hoppas, hoppas, att det skall hända något positivt någon gång ... medan toppledarna bakom skål och vägg kallar dem efterblivna lantisar.

Och då fungerar "upplysning" förmodligen rätt dåligt. Att bara snacka hjälper inte. Särskilt inte om det låter som en förnäm överhet tillrättavisar enkla torpare som antas vara lite bakom flötet. Lite snack och mycket verkstad måste till, men vem fixar det? Särskilt inte om det börjar lukta klasskamp. Klasskampen finns hela tiden, nu är det kapitalisterna som har överhanden (med nyliberalerna och deras nationalist-allierade som politiska ombud) - det behövs ett trovärdigt motstånd! Men varken S eller V verkar vara inställda på sådant numera.

Min reflexion angående "platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna" är egentligen en motfråga: tänk om de faktiskt stött på "främlingar", och det varit en betydligt tråkigare erfarenhet än ett festligt mångkulturellt möte? Om det faktiskt varit oroande, kanske skrämmande? Det förhållandet att svenskar flyttar bort från områden där "främlingar" börjar bli bortåt 4-5% av befolkningen kanske säger något?

Sju streck på gammal benbit

Enligt nedanstående twitter har kinesiska arkeologer hittat ett stycke ben som någon människa kan ha ristat streck på för 110.000 år sedan. Detta kan tyda på viss intellektuell verksamhet, att människor börjar beskriva, fundera över och avbilda vad de ser omkring sig, och översätter det till abstrakta mönster. Tidigare så har Sydafrika gällt som det område där de äldsta spåren av sådan aktivitet hittats (73.000 år gamla spår enligt twitterfilmen) men processen kan ha börjat ännu tidigare i det som nu är Kina.

Archaeologists in Henan have found an engraved bone with ochre incisions dating back 110,000 years ago. Experts say it could be the world's earliest evidence of human cognition development in artistic and practical skills pic.twitter.com/wGBocZzVkv

— China Xinhua News (@XHNews) August 3, 2019

Sju streck på en benbit? - En stenåldersgubbe som tänker "måndag, tisdag, onsdag ..."? Hur som helst, Henan där han/hon fanns är området med rödmarkerad gräns på kartan nedan.

Det finns en viktig sak som skiljer östra delen av den Eurasiatiska kontinenten från den västra delen där vi bor. Östra delen var aldrig nedisad som Skandinavien och landet ner mot Alperna under senaste istiden. Östasien och Sibirien var isfria.

Ett exempel på det skrev jag om här på bloggen för tio år sedan: den över 3½ miljoner år gamla sjön El'gygytgyn i norra Sibirien. Under dessa isfria år har mer och mer slam lagrats på sjöbottnen. Forskare har tagit upp borrkärnor från alla dessa år ur bottenslammet och lärt sig mycket om klimatuvecklingen under årtusenden. - Men vad har detta att göra med benklottraren i Henan för 110.000 år sedan?

Bara en lös tanke: hittills har "ut från Afrika-hypotesen" varit tämligen dominerande när man tolkat mänsklighetens utveckling i stora drag. Men kan det finnas andra tidiga vägar för kulturella framsteg, exempelvis från östra Asien, alternativt att folk började klottra på ben oberoende av varandra på vitt skilda håll i världen för cirak 100.000 år sedan?

De retroaktiva krigarna

En märklig företeelse som förekommit rätt länge, men som blivit alltmer egendomlig på senare tid är något som man kan kalla "de retroaktiva krigarna". Det rör sig om personer som av olika skäl klagar över att Sverige inte deltog i Andra världskriget (vilket innebär att hjälpen till Finland 1939-1940 märkligt nog försvinner i resonemanget).

Tendensen har väl tidigare dominerats av liberala figurer och USA/NATO-svärmare. Målet kan ha varit att försöka få Sverige att göra något dumt genom att jaga fram det dåliga samvetet. Kanske i stil med "oj va dålit Sverige va under kriget, nu måste vi gottgöra de genom att ge allt vi har till EU å NATO!"

På senare tid har frågan övertagits av sverigedemokrater och liknande som gör ett stort buller om socialdemokraternas "bruna rötter", och hur Sverige under kriget skall ha krupit för, underkastat sig etc etc Tyskland. Man får ett intryck av att dessa människor hellre sett att Sverige förklarat Tyskland krig (eller att de helt enkelt babblar rakt ut i luften för att få bort uppmärksamheten från sig själva). Detta är ju tämligen meningslöst eftersom kriget tog slut för länge sedan, och att fäkta med svärd idag, när det är helt ofarligt, verkar löjligt eller till och med oärligt. Det är klart att Sverige kunde ha förenat sig med ett antal latinamerikanska stater som hann med att förklara krig mot Tyskland strax innan riket bröt samman, men det verkar också löjligt, och syftet var väl att beslagta lokala tyska tillgångar, inte någon flammande anti-nazism.

Här är ett par tankar om effekterna av ett svenskt krigsdeltagande under en period när Tyskland hade huggtänderna kvar (med andra ord in i 1944):

Flyktingar. 1943 räddades 8000 danska judar över till Sverige. Hade krig utbrutit hade räddningen kanske blivit kortvarig. Inte bara för dem, utan för svenska judar, socialister, fackföreningsfolk etc, alltså grupper som misshagade tyskarna. Den svenska neutraliteten gjorde det också möjligt att rädda en hel del människor genom "de vita bussarna" 1945.

Malmen. Om motivet var att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland skulle ett krig ur svensk synpunkt vara en riskabel operation. Skulle den svenska krigsmakten vara stark nog att hindra att tyskarna tog över gruvorna i Gällivare och Kiruna, samt järnvägen ner till Luleå, och därmed kunna fortsätta leveranserna med båt till Tyskland? Min gissning är att tyskarna borde ha klarat detta, och att de dessutom var starka nog för att se till att de västallierade inte kunde komma till hjälp via Narvik. I värsta fall kunde den här utvecklingen ha skadat de allierade mer än vad den hjälpte. (Jag undrar hur finnarna skulle ha reagerat i ett sådant läge - hade de förhållit sig neutrala, eller direkt hjälpt tyskarna? Jag misstänker det senare.) Tyskarna hade nog inte behövt ockupera hela Sverige, det hade räckt med en del nyckelområden, och resten kunde ha förvaltats ungefär som Vichyregeringen i Frankrike.

De här punkterna är vad man kallar 'kontrafaktisk historieskrivning', vilket innebär att man försöker gissa vad som kunde ha hänt om inte det som hände verkligen hade hänt. Men nu gick det som det gick ... och om jag skall lufta ytterligare någon misstanke är det att de som idag vill förklara Tyskland krig retroaktivt innefattar element som säg 1943 glatt hade välkomnat Wehrmachts taktfast marscherande gossar.