De retroaktiva krigarna

En märklig företeelse som förekommit rätt länge, men som blivit alltmer egendomlig på senare tid är något som man kan kalla "de retroaktiva krigarna". Det rör sig om personer som av olika skäl klagar över att Sverige inte deltog i Andra världskriget (vilket innebär att hjälpen till Finland 1939-1940 märkligt nog försvinner i resonemanget).

Tendensen har väl tidigare dominerats av liberala figurer och USA/NATO-svärmare. Målet kan ha varit att försöka få Sverige att göra något dumt genom att jaga fram det dåliga samvetet. Kanske i stil med "oj va dålit Sverige va under kriget, nu måste vi gottgöra de genom att ge allt vi har till EU å NATO!"

På senare tid har frågan övertagits av sverigedemokrater och liknande som gör ett stort buller om socialdemokraternas "bruna rötter", och hur Sverige under kriget skall ha krupit för, underkastat sig etc etc Tyskland. Man får ett intryck av att dessa människor hellre sett att Sverige förklarat Tyskland krig (eller att de helt enkelt babblar rakt ut i luften för att få bort uppmärksamheten från sig själva). Detta är ju tämligen meningslöst eftersom kriget tog slut för länge sedan, och att fäkta med svärd idag, när det är helt ofarligt, verkar löjligt eller till och med oärligt. Det är klart att Sverige kunde ha förenat sig med ett antal latinamerikanska stater som hann med att förklara krig mot Tyskland strax innan riket bröt samman, men det verkar också löjligt, och syftet var väl att beslagta lokala tyska tillgångar, inte någon flammande anti-nazism.

Här är ett par tankar om effekterna av ett svenskt krigsdeltagande under en period när Tyskland hade huggtänderna kvar (med andra ord in i 1944):

Flyktingar. 1943 räddades 8000 danska judar över till Sverige. Hade krig utbrutit hade räddningen kanske blivit kortvarig. Inte bara för dem, utan för svenska judar, socialister, fackföreningsfolk etc, alltså grupper som misshagade tyskarna. Den svenska neutraliteten gjorde det också möjligt att rädda en hel del människor genom "de vita bussarna" 1945.

Malmen. Om motivet var att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland skulle ett krig ur svensk synpunkt vara en riskabel operation. Skulle den svenska krigsmakten vara stark nog att hindra att tyskarna tog över gruvorna i Gällivare och Kiruna, samt järnvägen ner till Luleå, och därmed kunna fortsätta leveranserna med båt till Tyskland? Min gissning är att tyskarna borde ha klarat detta, och att de dessutom var starka nog för att se till att de västallierade inte kunde komma till hjälp via Narvik. I värsta fall kunde den här utvecklingen ha skadat de allierade mer än vad den hjälpte. (Jag undrar hur finnarna skulle ha reagerat i ett sådant läge - hade de förhållit sig neutrala, eller direkt hjälpt tyskarna? Jag misstänker det senare.) Tyskarna hade nog inte behövt ockupera hela Sverige, det hade räckt med en del nyckelområden, och resten kunde ha förvaltats ungefär som Vichyregeringen i Frankrike.

De här punkterna är vad man kallar 'kontrafaktisk historieskrivning', vilket innebär att man försöker gissa vad som kunde ha hänt om inte det som hände verkligen hade hänt. Men nu gick det som det gick ... och om jag skall lufta ytterligare någon misstanke är det att de som idag vill förklara Tyskland krig retroaktivt innefattar element som säg 1943 glatt hade välkomnat Wehrmachts taktfast marscherande gossar.

Ett slag på prärien och lite kontrafaktiska funderingar

Världshistorien är full av strider jag aldrig hört talas om. Vem annan än en knäppis finner glädje i att folk slår ihjäl varandra, ibland på grund av de mest fåniga orsaker? - Nåväl, nyligen läste jag om ett slag som inträffade 1720 i det som nu är Nebraska, USA. Och då kan det bli intressant i alla fall. En spansk styrka på väg österut slogs tillbaka av indianer, möjligen med fransk uppbackning. Platsen är markerad med A på översta kartan. En del olivkrukor som verkar ha erövrats från spanjorerna har nu hittats i lämningar efter en indianby i närheten av Omaha.

Den nedre kartan visar det område som Spanien ansåg sig styra år 1800. Om man jämför med övre kartan så ligger platsen för striden i Louisiana som då gick från Mexikanska bukten och upp till Kanada. Fransmännen började tränga in där på 1600-talet, men från 1766 till 1800 tillhörde det Spanien. Fast hur mycket kontroll fransmän och spanjorer hade över de inre områdena kan man undra. 1803 sålde Napoleon hela Louisianaterritoriet till USA.

En intressant detalj i den nordamerikanska historien är att de franska kolonisatörerna verkade ha lättare att komma överens med urbefolkningen än engelsmännen. Franska pälsjägare var pionjärer när det gällde att ta sig från kusten i öster och långt in på kontinenten.

Nåväl, i och med striden i Nebraska stoppades den spanska expansionen österut. Jag antar att spanjorerna att svårt att kontrollera de områden man redan hade, så det var nog ingen förlust. Jag läste för några tiotal år sedan att det fanns samhällen i Colorado som åberopade privilegier utfärdade av spanske kungen på 1700-talet i tvister.

Men fantasin kan ju få sitt i alla fall, i form av lite så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Det innebär att man utgår från en verklig situation, men sedan fortsätter att resonera som om något annat hände än det som verkligen hände. Ett tanke-experiment alltså. Min favorit i det avseendet är om nordbornas bosättningar i Nordamerika hade kunnat fortleva, och att kontakterna över Atlanten därmed hade kunnat utvecklas på ett annat sätt än vad som verkligen skedde.

Men låt oss anta att spanjorerna inte fått stryk i Nebraska, utan att de hade kunnat ta över i stort sett hela området väster om Mississippi. Notera också att de kontrollerade nästan hela kusten omkring Mexikanska bukten - Florida var spanskt! Man kan göra ett antagande till, nämligen att fransmännen hade lyckats behålla Kanada. Då hade de brittiska kolonierna i Nordamerika varit spärrade för vidare expansion över Mississippi, samt låsta i norr och i söder. Hade det i det läget över huvud taget varit aktuellt för de brittiska kolonisterna att försöka bli självständiga? Vad hade det betytt för världshistoriens vidare utveckling?

Man kan ju tillägga (nu är vi tillbaka i den verkliga världen) att på 1720-talet var den ryska expansionen i Sibirien framme vid Stilla havet, och inte långt senare började ryssarna (och de människor som arbetade för dem, vilket innefattade svenskar) att ta sig över Berings sund till Alaska.

Freden 1809

Lotta Svärd, ett rejält fruntimmer. Om någon funderar varför det finns en militär organisation av kvinnor som heter Lottarörelsen så har vi ursprunget här

Jaha, då är det dags att fira eller sörja det fredsslut 1809 som innebar att Finland (och en del av det gamla Sverige) försvann in i det ryska imperiet. Om man frågar en finsk historiker kanske han/hon säger att det var den dagen 1809 som Sverige bildades. Ett litet mångnationellt imperium vid Östersjön blev en nationalstat.

En av mina förfäder, korpral Brink från Funbo utanför Uppsala, var med i det kriget. Han kom dock aldrig fram till fronten utan dog av sjukdom i Umeå 1808. Det var det vanliga sättet att dö i krig på den tiden - fältsjukan kallades det. Osunda förhållanden i fältlägren gjorde att folk dog som flugor innan de hann börja skjuta på varandra. Brink hade varit med några år tidigare i strider mot fransmännen i norra Tyskland. Där räddade Upplands regemente livhanken genom att slänga utrustningen och springa sin väg, vad jag förstår. De svenska indelta knektarna stod sig slätt mot Napoleons massarméer. Men anstormningen av olämpliga bakterier i Umeå blev korpralens död.

Nå, 1808 angrep Ryssland Sverige och efter ett års krig hade ryssen segrat. Man hade hjälp av att fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, som skulle ha legat som en permanent hot i i ryggen på eventuella angripare kapitulerade. Ett skändligt förräderi. Det finska folket var inte intresserat av att komma under ryskt välde, men det fanns element inom överklassen som gärna bytte sida. Karriärmöjligheterna kunde vara bättre på ryska sida. Man kan jämföra med EU-entusiasm idag inom vissa kretsar.

Sveaborg. Jag hade finska förfäder som var med och byggde där på 1700-talet

Hur skulle det ha gått om Finland bevarats inom det svenska riket? Det spekuleras om i en SvD-artikel. Och därmed är man inne på facket "kontrafaktiskt historieskrivning". Med andra ord att man lämnar det som verkligen hänt och spekulerar om vad som hänt ifall något annat hänt.

En sak som är värd att notera är att det Finland som Sverige förlorade 1809 var mindre än den finska republik som upprättades 1917/1918. Men några år efter 1809 så utvidgades "Storfurstendömet Finlands" gränser med stora områden i öster, i Karelen och på Karelska näset. En del av dem (som staden Viborg och en landremsa söder därom) hade legat inom det gamla svenska riket ända sedan tidig medeltid, men mycket var land som bara under en kortare period varit svenska. När Finland blev självständigt kom därmed den nya riksgränsen att ligga inom kanonhåll från Petrograd/Leningrad, och dessutom fick en del finnar för sig att försöka erövra områden som aldrig funnits inom det svenskfinska riket. Vilka slutsatser den sovjetiska ledningen drog mot slutet av 1930-talet vet vi. Det kanske hade varit lugnare för finnarna om östgränsen från frederna 1721 eller 1743 hade behållits.

Nå, bra eller dåligt? Det finska språket fick sig en pusch framåt med rysk hjälp, och blev litteratur- och förvaltningsspråk. Elias Lönnroth åkte runt i Karelen och upptecknade folksånger och sammanställde det mäktiga Kalevala. Sverige fick fred i nästan 200 år, den som nu brutits genom vårt egendomliga engagemang i Afghanistan. Sverige fick en buffert mot Ryssland. Man kan undra om den ekonomiska utvecklingen hade blivit bättre eller sämre om de två rikshalvorna hade fortsatt att hänga ihop. Båda var ju fattiga men hade en hel del rikedomar att utnyttja.

Hyvä Suomi kan man väl säga i alla fall.

Napoleon har aldrig existerat

Kejsar Nappe: han har aldrig funnits, bergis!

Vi kunde dessutom anföra ett stort antal Kongl. Ordonnanser till bekräftande af vårt påstående, hvars säkra data stå i synbar motsägelse mot Napoleons förmenta regering; men som vi af vissa orsaker ej vilja anföra.

Detta är den underbara avslutningen till en liten skrift som bör vara obligatorisk läsning för alla som (o)gillar konspirationsteorier, och konstiga teorier över huvud taget. Det krävs att man har ork att läsa svenska som det såg ut på 1830-talet, men det orkar du med. Texten finns på den här kulturbärande bloggen. Läs och du kommer att finna ovädersägliga bevis för att kejsar Napoleon Bonaparte aldrig har existerat. Han var bara en omskrivning för solguden Apollon.

[Senare tillägg: länken ovan är tyvärr bruten, men försök den här i stället.]

Raderna som inledningsvis citerades påminner mig faktiskt om varghatare som påstår att det finns dokument som bevisar deras påståenden, men som de av någon anledning ("vissa orsaker" kanske?) måste ha inlåsta någonstans men som skall bevisa någon fantastisk konspiration för att inplantera varg i Sverige och för hur enormt farlig vargen är.

För en normal människa skulle det räcka med ett vanligt A4-papper där man lägger upp statistik över fatala möten mellan människa och varg i de länder där det finns större vargstammar, men för vargkonspiratörerna räcker det inte. För de lever ju i en värld där det finns en annan sanning som man inte hanterar enligt vanliga källkritiska regler. I all vetenskaplig forskning spelar fantasi en viss roll för att få olika data att passa samman, men när fantasin får ta över och fylla ut lite väl mycket av omvärldsbeskrivningen är det inte vetenskap längre.

Men så länge man håller sig på nivån "Napoleon har aldrig existerat" är det roligt.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Anders Borg och krisen i Baltikum, Anders_S skriver Det borgerliga Piratpartiet och EU-parlamentsgrupp, jesper skriver Vart skall man då skicka Schyman?, Kaj Raving skriver Lena Ek (C) utan koll, Haninge skriver Ibland blir man glad, cappuccinosocialist skriver Skicka inte Schyman någonstans

Till minnet av en tvångsskilsmässa

En av de klassiska illustrationerna från Runebergs Fänriks Ståhls sägner

1809 klövs det svenska riket. Finland, och de delar av Sverige som låg mellan Torne och Kemi älvar, övertogs av Ryssland. Åland förlorades också. Det är frågan om det skall firas eller beklagas. Delar av den dåvarande överklassen i den finska riksdelen kunde fira, för när de gick i tjänst hos den ryske tsaren öppnades karriärmöjligheter som den svenske kungen aldrig hade kunnat ge dem. Som guvernör i Alaska exempelvis. Dessutom höll finnarna en god standard i jobbet och blev uppskattade av sina ryska chefer.

Bönderna var mer tveksamma, de visste ju hur bönder i Ryssland behandlades. Därborta fanns livegenskapen kvar. Men ryssarna var länge inte särskilt intresserade av att blanda sig i de inre finska angelägenheterna, de ville mest ha finskt område som skyddszon för Sankt Petersburg. När engelska flottan under Krimkriget angrep Finland kämpade finnarna tappert mot de perfida engelsmännen. Det var först mot slutet av 1800-talet som förhållandet mellan finnar och ryssar surnade till.

En annan klassiker: Döbeln vid Jutas

En vänlighet med oförutsedda framtida följder som ryske tsaren gjorde på 1810-talet var att han återställde den finska gränsen på Karelska näset till där den legat fram till Karl XII:s krig. Det innebar att när Finland blev självständigt 1917 kom gränsen att ligga farligt nära Leningrad ur sovjetisk synpunkt, vilket ledde till vinterkriget 1939-1940.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg utan blicka bakåt mot 1809. Riksbanken minns genom att ge ut en enkrona med speciellt utseende. Jag trodde det var bilden på skärmen som var oklar, men baksidan skall tydligen se ut som till höger nedan, en del streck som symboliserar vågorna på havet mellan länderna (varför inte några vågor på Torne och Muonio älvar också?).




Det finns naturligtvis en hemsida för detta märkesår - den heter Märkesåret 1809.

Den som är begiven på kontrafaktisk historieskrivning, alltså när man gissar vad som hade hänt om något annat än det som verkligen hände skulle ha skett, kan ju fundera på vad som hänt om Sveaborg inte kapitulerat för ryssarna tidigt under kriget 1808. Antag att detta "Nordens Gibraltar" vid Helsingfors' inlopp hade hållit ut, väntat in våren och islossningen och fått stöd av den svenska flottan som då ännu var ganska stark. Hade det kunnat påverka kriget? - Tja, säg det. Och hade det varit bra på lång sikt?

Genom att Finland förlorades uppkom Sverige (enligt en del finska historiker) och det var ett Sverige med ganska bra läge, avsides långt norrut. Efter att vi förlorat de sista besittningarna i Tyskland var Sverige borta från den stora och farliga politiken i centrala Europa, och landet var knappast första målet att angripa för en stormakt. Utkantsläge och neutralitet var en bra kombination för framtiden. Sverige kunde hanka sig fram som en fattig utkant på 1800-talet, för att under 1900-talet ta klivet till en av världens rikaste länder. Hade detta skett även i ett enat svensk-finskt rike?

Det finns en debattartikel i Dagens Nyheter där Miljöpartiets Maria Wetterstrand överraskande nog angriper från vänster och pekar på klassförakt mot inflyttade finnar. Det mesta som står i artikeln kan jag hålla med om, utom det ganska vanliga påståendet om svenskar som överklass i Finland. Man skall nog inte förväxla en liten överklassgrupp svensktalande i Helsingfors med exempelvis svensktalande i Österbotten eller Åbo skärgård. En del av min släkt kommer från Finland och så vitt jag vet var de i allmänhet svensktalande, men inte fasen var de överklass. Tidvis var det svårt med mat på bordet.

Mormors mor Karolina Åkerblom, född i Nådendal 1840 i det ryska storfurstendömet Finland. Hennes mor- och farföräldrar kom från landsbygden utanför Åbo, i det svenska storfurstendömet Finland. Mannen hon var gift med kom från trakten av Vasa, han var österbottning alltså.

Det finns en intressant aspekt av det där med språk och klass: när den finska nationalismen började växa till sig mot slutet av 1800-talet bytte en del folk namn från svenskt till finskt. Och vad jag vet var det bland högreståndspersoner detta skedde. Jag antar att dessa borgare ville skapa sig en egen nationell plattform som varken var svensk eller rysk. Hette man Georg kunde man signalera finskhet genom att ändra det till Yrjö, och sedan kanske gå ut och basa över purfinnarna.

Men vi vet för lite om Finland, det har Wetterstrand rätt i. Man kan gott kalla det för storsvensk högfärd. Och högfärd är inte bra.

Nya dokument om spelet inför Andra världskriget

Rätt mycket är känt om spelet mellan stormakterna åren innan Andra världskriget bröt ut. Tyskland var aggressivt, England och Frankrike backade och sålde ut Tjeckoslovakien 1938. Sovjet ville hjälpa Tjeckoslovakien men Polen låg i vägen och sade stopp. Vid det laget var det nästan klippt.

Nästan … för det fördes samtal sommaren 1939, och det är här de intressanta nyheterna kommer fram. Förhandlingarna i sig är kända, de sköttes så slött från Englands och Frankrikes sida att man kan misstänka att västmakterna inte ville ha någon uppgörelse. Men de utfästelser Sovjet gjorde för en gemensam aktion mot Tyskland var inte småsaker och här kommer nyheter. Enligt forskning i nyss släppta dokument, refererat i engelska Telegraph:

The Soviet offer … would have put up to 120 infantry divisions (each with some 19,000 troops), 16 cavalry divisions, 5,000 heavy artillery pieces, 9,500 tanks and up to 5,500 fighter aircraft and bombers on Germany's borders in the event of war in the west … .

But Admiral Sir Reginald Drax, who lead the British delegation, told his Soviet counterparts that he authorised only to talk, not to make deals.

Engelsmännen sade till sovjeterna att de hade 16 divisioner att ställa upp med i händelse av krig med Tyskland. I det läget gjorde Sovjet det berömda politiska lappkastet. De kanske tolkade det som att västmakterna inte tänkte slåss, i alla fall inte mot Tyskland. Det gick ett par veckor och man hade non-aggressionsavtalet med Tyskland ("Molotov-Ribbentrop-pakten") undertecknad, och strax därefter utplånades Polen. De polska ledarna var också ansvariga för katastrofen - de hade gått ihop med Tyskland 1938 och kapat åt sig en bit av tjeckoslovakiskt territorium i stället för att hjälpa tjeckerna. Det fick deras folk betala dyrt för. De små baltstaterna försvann och sedan blev det krig mot Finland. Sovjet byggde sin säkerhetssfär inför ett möjligt tyskt anfall.

En officiell affisch från USA:s regering, utgiven några år efter händelserna som beskrivs i det här inlägget. Då var Sovjet och västmakterna allierade. Undrar om affischmakaren ville stå för sitt verk efter kriget?

En anledning till att västmakterna inte slöt ett avtal med Sovjet kan ha varit att de trodde att Röda armén var utslagen efter utrensningarna av officerare 1936-1938. Men just under sommaren 1939 hade Röda armén slagit japanerna i Mongoliet så eftertryckligt att de aldrig vågade gå i krig mer mot Sovjet. Det borde ha varit värt att notera. Jag undrar om engelsmännen hade en dröm om att krig skulle utbryta mellan Tyskland och Sovjet, och när de försvagat varandra skulle segraren bli - England. Den engelska vägran att gå in på riktiga förhandlingar, och passiviteten i krigföringen när det väl blev krig i september 1939, är ganska misstänkt, liksom det engelsk-franska agerandet i Skandinavien tidigt 1940.

Man kan ju fråga sig om en pakt mellan västmakterna och Sovjet 1939 hade varit tillräckligt skrämmande för tyskarna för att avhålla dem från angreppskrig? "Kontrafaktisk historieskrivning" kallas det när man frågar vad som hade hänt om något annat än det som verkligen hände hade hänt. Det kunde ha blivit ett väldigt annorlunda värld. Bättre? Sämre? - Ingen aning.

Danska anor

Historikern och SACO-utredaren Gunnar Wetterberg skriver på DN kultur om Roskildefreden 1658 och sina skånska anor. Det var ju den freden som gjorde att en massa danska områden blev svenska. Även jag har någon skånsk ana, men om man bara räknar i rätt nedstigande led på min fars sida är äldsta säkert urskiljbara släkting en blekingsk bonde från Ramdala socken som föddes omkring 1702. Men jag har uppgifter om andra blekingar i släkten som levde under den danska tiden. Såvitt jag vet är det från Ramdala och Jämjö socknar min blekingesläkt kommer. Och så höll det på till 1860-talet när farfarsfar lämnade Femmeryd i Jämjö för att börja arbeta på järnvägen i stället. Så småningom hamnade han i Uppsala. Och resten är historia, som man säger.

Vad hade hänt om Karl X inte fört sina eviga krig i Polen och Danmark? Nu är vi inne på ämnet kontrafaktiskt historieskrivning, alltså ungefär som att "vad hade hänt om något annat än det som verkligen hände hade hänt?". Kanske vi i stället hade haft ett mer primitivt utkantsbetonat svenskt-finskt rike med tyngdpunkt längre österut än idag, bort mot Baltikum och Ryssland. Under några hundra år försökte svenskarna upprätthålla ett rike där man dels slogs i söder, dels i öster, vilket översteg landets resurser. Med koncentration åt något håll, gärna mot den svagare sidan, hade imperiet kunnat hålla ut längre. Vad nu det hade varit bra för. Bättre att vara en småmakt som inte så många bryr sig om än en stormakt som ständigt måste försvara sin stormaktsställning.

Karl X Gustav, 1622-1660

Karl X var ingen "svensk nationalist", han var en tysk furste som tagits upp till Sverige för att ersätta den avgående regenten drottningen Kristina. Han ville ta kontrollen över Öresund och eliminera Danmark och bygga ut det mångnationella svenska riket.

Men Danmark överlevde och gränsen mellan våra båda länder började i stället upplösas redan på 1950-talet när den nordiska passunionen infördes. Med EU och den stora bron upplöses gränsen ytterligare och områden på bägge sidor sundet börjar se ut som en Öresundsregion. En svårighet kan vara att det finns parter i det här målet som ser öppenheten som ett sätt att främja sina egna intressen utan att ge motparten så mycket (en anklagelse som jag sett riktas mot danska sidan, vet inte om danskar har samma uppfattning om svenska ageranden). Men ändå kanske man kan säga att delar av Karl X:s vision håller på att förverkligas, men nu utan att folk blir ihjälslagna i parti och minut.

Ryska revolutionens födelsedag är ...

För den som är historiskt intresserad på en sådan nivå att man inte bara nöjer sig med anekdoter och osammanhängande data utan vill förstå sammanhang och processer, är det inte givet att just 7/11 skall vara den ryska revolutionens födelsedag. Födelseår var 1917 kanske, men även det kan ifrågasättas.

Man kan skåda en process i Ryssland som var igång redan i början av 1900-talet, och så kom den första stora revolutionära explosionen 1905. Den revolutionära vågen drog sig tillbaka ett tag, men strax före Första världskrigets utbrott började rörelsen bli märkbar igen. Så var det lugnare igen några år tills nederlagen i kriget och nöden på hemmafronten ledde fram till en serie av dramatiska händelser år 1917. Tsaren faller, följande regeringar glider gradvis till vänster och de som vill stanna upp revolutionen störtas, de första kontrarevolutionära försöken krossas och Oktoberrevolutionen är i det skeendet bara en episod medan processen bara rullar på. Ur en synvinkel kan man säga att den ryska revolutionen inte började på allvar förrän de sovjetiska femårsplanerna rullade igång omkring 1930. Och när slutade den? Kanske när Tyskland angrep 1941?

Kontrafaktisk historieskrivning, alltså att spekulera över historiska händelser som inte ägt rum, är inte helt rumsrent i historikerkretsar men kan vara ganska roligt. En sak som vi vet hände efter tsarens fall var att Rysslands deltagande i Första världskriget fortsatte, trots att fred och bröd var huvudkraven när den gamla regimen föll. Ledaren för den provisoriska regeringen, socialisten Kerenskij, lyssnade mer på Rysslands allierade än på det egna folket. Men antag att Kerenskij hade tagit sitt ansvar och begärt eldupphör mellan Ryssland och Tyskland och därmed avslutat kriget för Rysslands del. Det kunde ha medfört ett annat Europa, en annan värld, inget Andra världskrig ... . Nu fortsatte kriget, bolsjevikerna fick ta ansvaret att göra slut på kriget för Rysslands del, Tysklands sammanbrott ledde fram till nazismen etc. Det var Kerenskijs fel som gjorde att det bolsjevistiska maktövertagandet blev rätt, och när väl det var genomfört gick en stötvåg över hela världen. En annan värld är möjlig - det är ett modernt slagord som nog skulle ha slagit an också i kolonier och bland undertryckta folk även 1917 när nyheterna kom ut från Petrograd och Moskva.

Aleksandr Kerenskij, ledare för den provisoriska regeringen, störtad av bolsjevikerna under Oktoberrevolutionen. Ryssen som ville fortsätta kriget med en slagen armé bara för att engelsmän och fransmän tjatade om det.

Bättre förr?

En fördel med att vara lite äldre är att man kommer ihåg hur det var förr. "Bättre förr" tycker en del att det var (ju förr dess bättre). Själv är jag ganska nollställd i det avseendet. Vissa saker blir bättre, somliga sämre. Men jag tycker det är intressant att ibland göra kontrafaktiska experiment, att flytta en företeelse i tiden eller ändra någon parameter i en historisk epok och försöka tänka ut vad den kan ha betytt för den vidare utvecklingen. Om vi tar och flyttar bloggosfären några årtionden tillbaka i tiden ...:

Låt oss nu göra tankeexperimentet att bloggmöjligheter hade funnits i samma utsträckning som idag omkring 1980 när apartheidregimen levde i högönsklig välmåga, eller 1960 när rasisterna härskade tämligen oinskränkt i USA:s sydstater. Tänk sedan att någon framfört kritik mot dessa företeelser på nätet. Hade samma sak hänt som idag när någon kritiserar Israel: svaret kommer i en flod av tillmälen, förolämpningar, hat, lögner ... ? Jag tror faktiskt det. Hatiskt och dumt.

Vi vet att det fanns den sortens människor då, även om de inte hade nätet som arena för sin rasism. En del av dem är oförbätterliga men kanske glädjer mänskligheten med sin frånvaro (är döda, alltså). En del kanske har ångrat sig och är närmast glada för att de inte hade dagens möjligheter "när det begav sig".

Det pratas en del om att "lära av historien". Ofta är det där bara struntprat. Att rabbla upp några anekdoter är inte att "lära av historien". Ibland kan man dock dra ut vissa generella slutsatser: Som att saker som det larmas om mycket under en period kan vara stendöda strax därefter, och folk vill helst inte bli påminda. Den sydafrikanska och USAmerikanska rasismen är exempel från min tidigare levnad. Den har gått från självklarhet till pinsamhet. Kommer det att vara samma sak om ett årtionde, att de israeler som bemannat vägspärrar och våldfört sig på palestinier, och de svenskar som hejat på via anonyma hatutbrott på nätet, då bara vill glömma bort vad de höll på med år 2007 - och dessutom vill att andra glömmer bort det? Jag är lite skeptisk till mänsklig anständighet, så jag tror det.

Mer om kontrafaktisk historieskrivning ....

Apropå vad jag skrev igår:

Vi vet att Kina var på toppen vad det gällde kultur och teknologi ända fram till 1700-talet. Kineserna hade nästan allt vad de tyckte att de behövde (utom silver) och det var utlänningarna som kom dit ända från Europa för att handla siden, te, porslin och andra fina saker. Kineserna kunde sitta hemma och ta det lugnt. De var världens centrum ändå.

Kineserna själva hade under en period visat att man hade förmågan att skicka stora flottor till Indonesien och ända bort till Afrikas östkust. Möjligen var de över till den amerikanska västkusten också. Men så slutade man plötsligt med oceantrafik och fjärrhandel i egen regi.

Och då kommer min kontrafaktiska fråga: vad hade hänt om kineserna hade fortsatt segla, tagit sig runt Afrika och landat i Europa? Antag att Vasco da Gamas små kravellskepp på väg mot Indien 1498 hade mött jättestora kinesiska djonker på väg in mot Lissabon! Det hade nog blivit en chock som de europeiska barbarerna hade fått svårt att hämta sig ifrån.

Kontrafaktisk historieskrivning ....

... är just vad rubriken säger, nämligen historieskrivning som går emot kända fakta. Det man gör (antar jag i alla fall) är att ta en historisk situation, och sedan ändra en komponent och därmed få en annan historia. Som detta: vad kunde tänkas ha hänt om Gustav II Afolf inte ridit vilse i dimman vid Lützen 1632? Hade han blivit kejsare i Tyskland några år senare? Hade Sverige blivit ännu större som stormakt, eller i stort sett försvunnit som ett obetydligt och fattigt bihang i det stora germanska kejsardömet?

Men här är min favorit som kontrafaktisk fundering (jag vet inte om någon tänkt samma tanke, men det är det säkert): antag att den nordiska koloniseringen i Nordamerika mot slutet av vikingatiden hade överlevt. En bättre organiserad grupp nybyggare, utan inre motsättningar, hade kanske varit starka nog att hålla sig kvar men inte starka nog att ta över något större territorium. Nordborna kunde inte mäta sig med de indianska krigarna, men man skulle ändå kunna tänka sig en permanent förbindelse över norra Atlanten mellan Nordamerika, Skandinavien och de Brittiska öarna. Folk, varor och ideer kunde färdas i båda riktningarna. I stället för den våldsamma kontakt som uppstod från 1492, när spanjorerna började erövra Västindien, kunde länder och folk på båda sidor om havet gradvis komma i förbindelse med varandra. Folken i väster hade kanske haft lättare att ta hand om oönskade intränglingar från Europa.

Vad skulle en sådan förbindelse ha kunnat medföra? Bland annat en ny världshistoria. Något "Amerika" hade aldrig uppstått, möjligen "Vinlandia" eller liknande. Eller varför inte "Huronia" efter en av de mäktiga stamfederationerna? De stammar och stamfederationer i nuvarande USA och Canada som var på väg att bilda stater kanske verkligen hade kommit så långt. Och då hade europeer som kom i krigiska ärenden nog åkt ut så det visslade om det. Samma sak gäller naturligtvis högkulturerna från Mexico och söderut.

Hade europeerna inte kunnat ta kontroll över Västindien är det fråga om kapitalismen hade kunnat uppstå. En av dess förutsättningar var triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Västindien som skapade stora förmögenheter i kolonistaterna i Europa. Industriprodukter skickades till Afrika och byttes mot slavar som skeppades över Atlanten. Slavarna arbetade på plantager vars produkter sändes till Europa och såldes för god förtjänst som kunde återinvesteras i nya verkstäder och slavskepp. Tar man bort detta hade nog England aldrig blivit en världsmakt. Kanske vi haft en annan värld med viktiga centra i Kina, Indien, Kongo, Mali, Mexico och Peru. USA hade inte funnits, däremot ett antal stater bildade av olika indianfolk. Om Sverige hade existerat i en sådan kontrafaktisk värld kan jag inte säga.