Den svarta materien är röd

Scientists capture first image of #DarkMatter web @UWaterloo https://t.co/c3t6Fz8MVr pic.twitter.com/YO3ebypw9u

— China Xinhua News (@XHNews) 14 april 2017

De vita rundlarna är galaxer, alltså jättestora vintergator, och det röda markerar strängar av svart materia som binder samman galaxerna. Den svarta materien syns inte, men astronomerna har listat ut att den finns där på grund av hur den påverkar det som är synligt, och så färgar man de områdena röda för att visa var den finns. Finurligt, om man fått till det rätt. Kanske allt i universum förbinds i nät av svart materia. Intressant utveckling. Fortsättning lär följa.

Kufiska kvanta

(För några dagar sedan började jag plita på det här inlägget. Efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att bli 'klart', så jag släpper det i det här ofullkomliga skicket.)

2009 nämnde jag en mystisk företeelse kallad "quantum entanglement" utan att begripa så mycket vad det handlade om. (Det gör jag fortfarande inte.) "Partiklar verkar kunna vara på flera ställen samtidigt, och ha kunskap om varandra trots att de inte har kontakt" skrev jag, och gick sedan över till resonemang om kvantdatorn. En skribent på wikipedia uttrycker det så här:

Kvantmekanisk sammanflätning, kvantmekanisk hoptvinning^[1], kvantintrassling eller kvantkorrelation (även engelskans entanglement används) är ett fenomen, som kan påvisas inom kvantfysiken. Fenomenet innebär att om två eller fler partiklar är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem.

För mitt språköra låter 'kvantkorrelation' bäst. Någorlunda lätt att uttala, och så antyder det att olika saker är samordnade på något sätt.

Att två partiklar som inte har kontakt med varandra ändå på något sätt kan ändra tillstånd samtidigt, det är en väldigt märklig sak - om det nu stämmer. En konsekvens är att informationen från den ena partikeln till den andra (möjligen) måste ske snabbare än ljuset! Och att röra sig snabbare än ljuset betyder att röra sig bakåt i tiden. Det låter orimligt enligt de lagar vi känner nu, såvida det inte är möjligt i kvantfysikens märkliga värld. Saken måste undersökas.  Och det har kineserna beslutat sig för att göra.

En mängd blänkare har kommit från bland annat Nyhetsbyrån Nya Kina om att världens första satellit för kvantstudier har skickats upp. Den heter Micius efter en gammal kinesisk vetenskapsman som bland annat hade idéer om ljus. Satelliten har redan börjat skicka data till Jorden.

(En undran: brukade inte den här killen kallas 'Mencius' förr i tiden?) Micius är den latiniserade formen av Mo Zi. (Ungefär som att den svenske Linné blev Linnaeus som internationell kändis inom en vetenskaplig värld som ännu skrev på latin.) Micius var ungefär samtidig med Sokrates (400-talet före vår tideräkning) och ses som grundare av den 'moistiska' skolan inom filosofi. Ej att förväxla med den maoistiska skolan som ju tillhör vår tid.

Här är en bild som jag hittat hos NASA. På denna länk finns en del text som talar om mer hur det fungerar för 'Alice' och 'Bob'. Undrar om den kan klargöra någonting (klicka för större format):

Kvantkorrelation i all ära, men jag undrar om inte möjligheten till bombsäker (?) kryptering av datatrafik så att säga smäller högre i det här sammanhanget. I alla fall på kort sikt. Men hur ser det ut om några årtionden? Vilka möjligheter kommer att finnas då (förutsatt att det finns någon mänsklighet kvar som kan utnyttja möjligheterna)? En del drömmer om teleportion. Kanske det går att komma i kontakt med det som möjligen kan vara en super-civilisation - som kanske inte vill ha kontakt med töntar som oss?

Ja, kineserna verkar komma starkt vad det gäller spetsvetenskap. Undrar vad det kan innebära på sikt ...

Den kosmiska symfonin

Tror jag fiskade upp den här bilden från Xinhuas twitterflöde för några dagar sedan. Hur som helst: en Einsteinliknande dirigent anger takten för den "kosmiska symfonin". Killen som spelar basfiol har en frisyr som påminner om grabbarna i Leningrad Cowboys. För några dagar sedan kom meddelandet att forskare tror sig hittat de gravitationsvågor som Einstein förutsade för hundra år sedan. Kineserna är med i jakten på mer bevis för att detta stämmer. De skickar upp satelliter som skall spana, eller lyssna, om det hörs mer av symfonin.

Apkungen letar mörk materia

Någon kanske minns den kinesiska tecknade filmen om Apkungen (eller Kung Markatta)? En riktig odygdspåse som ställde till kaos i himlen var han. Filmen kördes några gånger på svensk TV. En långfilm var det, men den behandlade bara en mindre episod ur den enorma kinesiska berättelsesamlingen Färden mot västern. Den svenska översättningen omfattar fem tjocka volymer, översatta av Göran Malmqvist. I korthet handlar det om en kines som skickas iväg till Indien för att träffa Buddha, och den bråkiga apan är en av hans följeslagare. Under resans gång upplever följet diverse mer eller mindre fantastiska äventyr. Ursprungligen var det väl skrönor som historieberättare drog på torgen, och så småningom skrev någon ned dem och gjorde en samlad berättelse av det hela.

På kinesiska heter apan Wukong. Det är han som står på molnet på teckningen härovan (har plockat upp den från Nyhetsbyrån Nya Kina). Men vad är det för konstigt bredvid honom? DAMPE? - Jo, det är Dark Matter Particle Explorer, en alldeles nyuppsänd kinesisk rymdfarkost med speciell uppgift: den skall leta efter 'mörk materia'. Och namnet på rymdskeppet är just Wukong! Wukong gör en lång resa till himlen för att leta efter den mörka materia som verkar stå för det mesta av universums massa, men som astronomerna ännu inte har sett. Men är den mörk är den ju svår att se.

Här åker Wukong iväg!

Hoppas bara att Wukong håller sig borta från risbrännvin och annat olämpligt, och inte ställer till med oreda även under denna himmelsfärd! Han är ju en sjutusans jäkel på att slåss med den där staven han håller bakom ryggen! Lyckas de kinesiska astronomerna lista ut mer om den mörka materian kommer vi att veta mycket mer om varför vårt universum ser ut som det gör. Tre till fem år räknas Wukong att kunna arbeta, och markstationerna har god kontakt med honom.

Ja, nu är det tveksamt om jag skriver något mer i år, så jag tillönskar alla

God Jul & Gott Nytt År!

FAST - det stora örat mot rymden

FAST är förkortning för the Five-hundred-meter Aperture Spherical radio Telescope , ett jättelikt radioteleskop som byggs i ett störningsfritt område (långt till tätorter med ljus, lite radiotrafik) i södra Kina. Om ett år skall anläggningen vara i drift och fungera som ett mycket känsligt 'öra' mot världsrymden.

Så här ser det ut. Fler bilder, och en film från bygget, finns på länken jag angett ovan.

En isolerad bergsby försvann när teleskopet byggdes i en naturlig fördjupning i bergen. Byborna påstår sig vara nöjda att få flytta till bättre boenden, hoppas det stämmer.

Det stora vita fältet består av 4450 liksidigt trekantiga paneler, var och en med en sida på elva meter. Byggets omkrets är 1600 meter. Inga små grejor alltså. Kineserna räknar med att det här skall vara ett ledande forskningsverktyg 20-30 år framåt i astronomin. Man kommer bland annat att kunna leta efter väte i avlägsna galaxer, leta efter molekyler som kan vara grunden till liv, se nytända solar, upptäcka svaga pulsarer - och kanske till och med höra möjliga signaler från avlägsna civilisationer. Jag såg någonstans nyligen att sådana signaler skulle kunna vara "ruiner" av avlägsna civilisationer som redan tagit livet av sig själva. Det låter väldigt spännande, tänk om det plötsligt hörs ett meddelande mitt i det vanliga rymdbruset:

Kära lyssnare, det här är sista meddelandet från planet XYZ123. Vi upphör med alla sändningar från och med midnatt då vår biosfär har havererat totalt på grund av våra egna missgrepp, och att allt liv här är nu omöjliggjort. Ha en trevlig kväll!

Angående pulsarer säger Chen Xuelei, specialist mörk materia och mörk energi:

“Pulsars are like space labs, in which scientists can study gravitational waves, curved space-time around black holes, and the interstellar medium,” Chen adds. “Many scientists believe that pulsar positioning could create a spacecraft navigation system, or be an auxiliary device to GPS instruments.”

Det där med GPS är intressant, tror jag såg häromdagen att kineserna tänker skapa ett eget GPS-nät för att bli oberoende av de opålitliga USAmerikanerna.

Hur som helst, detta är väldigt spännande. Forskarna verkar veta en del om vad de skall hitta med sitt känsliga öra mot rymden - men rätt vad det är kanske det kommer fram något helt oväntat och obegripligt!

***

På tal om Kina och rymden: Här tar jag och återanvänder och modifierar något en text som publicerades på denna blogg i urtiden, våren 2008:

Det är Mao till vänster i alla fall ...

Framlidne ordföranden Mao hade ibland intressanta synpunkter på tillvaron. Ibland var han ute i rymden också. Vid ett tillfälle 1956 sade han

A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won't go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front. (Citat från talet 'Stengthen Party unity and carry forward Party traditions', Selected Works of Mao Tsetung sid. 316.)

1956 hade man inte ens skickat upp några satelliter (Sputnik kom 1957), men Mao tänkte tydligen framåt mot bemannade rymdfärder.

Vad skall man säga om bilden ovan? - Mao är från Kina och Nixon från Mars, kanske? Eller vad det nu är för konstig rymdvarelse som står där till höger i bilden. När jag var barn var marsianerna enligt sci-fi-böckerna röda myror utrustade med strålpistoler. Men Tricky Dick kanske har anlagt förklädnad?

"Öknens öga"

Den här bilden kommer från NASA. Diametern på strukturen - den kallas Richats struktur - är bortåt 45 kilometer, så den syns bra från rymden. Detta i synnerhet eftersom den ligger i en i övrigt ganska platt öken i Mauretanien i nordvästra Afrika. Man skulle kunna tro att detta 'öga' i öknen har skapats av en meteoritkrasch, men numera är förklaringen mer jordisk. Formationen har bildats underifrån och består av kvartsit.

Jag kollade hur den ser ut på Google maps också. Så här var det där:

Fullt synlig, men inte lika skarpt som hos NASA. NASArna har kanske gjort färger och kontraster mer tydliga?

Plockade över en annan bild, tagen av Hubble-teleskopet. Skulle kalla det här för 'Uggleögonen'. Men det är två galaxer som passerar varandra, i riktning mot Canis Major. I riktning mot Sirius då, antar jag?

Source: Hubblesite.org

Besvikelse ...

Ja, vilken annan känsla än besvikelse kan rätt beskriva vad man känner inför en artikel i nya Forskning & Framsteg, nr. 4/2014. Ni vet hur det är: under många år har vi kunnat vara trygga i vetskapen om de svarta hålens existens. I Vintergatans centrum skulle det finnas ett gigantiskt svart hål som suger åt sig materia från omgivning i en process utan återvändo. Det som åker in i det svarta hålet försvinner bortom vår händelsehorisont för alltid. Till slut upplöses själva hålet i intet. Författare inom science fiction har kunnat använda svarta hål som snabbtransportleder mellan olika delar av universum.

Men så kommer nu Stephen Hawking och säger att det inte finns några svarta hål. Den usla ursäkten är att svarta hål som spårlöst försvinner skulle strida mot några trista naturlagar om bevarande av information och energi. Inte finns det någon verklig händelsehorisont heller, påstår han. - Kan man inte se de svarta hålen som glada anarkister som struntar i naturlagarna då? Måste vi berövas våra fina svarta hål!

Kosmisk prakt

Ganska häftigt, eller hur! Den här bilden såg jag på några svenska tidningssajter i morse (bl.a. DN), men originalet kommer från Hubbleteleskopets hemsida. Om man förslagsvis startar där kan man se samma bild, men ytterligare några bilder av samma kosmiska prakt, och det är dessutom bilder där man kan zooma in. Där får man också mer detaljerad beskrivning av hela härligheten!

I bilden syns om man tittar närmare galaxer av olika typ, men notera också en del tunna blå streck. Strecken är galaxer som egentligen ligger dolda för oss, men tack vare en idé som Einstein fick (och som kunde bekräftas första gången 1919 genom verkliga observationer) kan vi se dem ändå. De mest närliggande galaxerna här - ja, de är 'bara' 3,5 miljarder ljusår borta - gör genom sin dragningskraft att ljuset från galaxer som ligger 12 miljarder ljusår bort, och vars ljus vi egentligen inte skulle kunna se, vrids till så ljuset kommer inom vår synvinkel. De blå strecken på bilden är de där gamlingarna. För vad vi ser är ljus som skapades miljarder år innan vårt solsystem och jord bildades. Vi kan se nästan tillbaka till vårt universums tillkomst! Och detta tack vare ett fenomen som kallas 'gravitationslins'. I närheten av kroppar ute i rymden gör gravitationen att ljus böjs av från sin raka kurs. Rymden kröks.

Galaxerna i förgrunden uppges dessutom vara på väg att kollidera. Men det behöver inte betyda att det blir en massa stjärnsmällar. Solar och planeter ligger så glest i rymden att risken är ganska liten att det skall inträffa regelrätta kollisioner. (Det fick mig att tänka på neutriner som är så små så de i allmänhet går rakt genom vårt jordklot utan att träffa någon materia här.)

Titta noga!

Ja, titta noga på den här bilden! Och i synnerhet på de två små ljusa prickarna i dess mitt. Den större är Jorden, den mindre vår Måne. Men varför så små? - De är fotograferade på 1,4 miljarder (miljarder!) kilometers avstånd från Jorden i trakten av Saturnus. "Fotograf" är rymdsonden Cassini. Den sköts upp för snart sexton år sedan, i oktober 1997. Cassiniprojektets hemsida finns här.

Som en bloggare inom vetenskapen kommenterade: alla människor som någonsin levat finns i den här bilden, det längsta människan någonsin rest finns här.  

Ja, i kosmiska sammanhang är vi rätt små! Lika bra att erkänna att vi aldrig kommer levande härifrån!

(Hittade tipset om bilderna först hos Lindenfors.)

Drakes ekvation

Så här ser formeln ut för att beräkna hur många civilisationer det kan tänkas finnas i Vintergatan, "Drakes ekvation", efter astronomen Frank Drake. Se artikel i Ny teknik.

N är det sökta antalet civilisationer i Vintergatan vars radiosignaler skulle kunna detekteras av oss. R är antalet stjärnor som nyskapas i Vintergatan varje år, fp andelen av dessa stjärnor som har planeter, ne antalet beboeliga planeter per stjärna med planetsystem, fl andelen av dem där liv uppkommer, fi andelen därav som har intelligent liv, fc andelen därav som utvecklat teknik för att sända radiosignaler och L livslängden för en sådan civilisation.

Som synes är det obekanta variabler allihop. Vad som hänt sedan Drake satte upp ekvationen på sextiotalet är att man numera känner till något tusental planeter utanför vårt eget solsystem.

Jag är matematiskt obevandrad och kan bara undra exempelvis så här: varför är antalet nyskapade stjärnor viktiga? Kan man inte anta att det krävs några miljarder år efter en sols skapelse innan dess planetsystem kan ha gett upphov till högre liv som kan skicka radiosignaler? Borde det inte vara stjärnor säg fyra miljarder år gamla minst, och försedda med planeter av jordliknande typ, som man borde titta närmare på?

Det klagas över att vi inte hör något från "de därute", men vet vi det egentligen? Det kanske är ett jädrans tjattrande i rymden, fast vi inte har teknik och kunskaper för att uppfatta det. Samt några därute som lyssnar på oss men tycker att "de där mupparna verkar inte ha mycket att komma med".

Ett tecken därute ...? (Från ESA:s hemsida.)

En dansk titt ut i rymden

Den här bilden kommer från ScienceNordic och visar galaxen NGC 6559. Både det kraftigt röda fältet och det vitblå fältet bredvid ingår i galaxen. Bilden med beskrivning, samt ytterligare härliga astro-foton hittar man här. Det är danska astronomer som tagit dem med ett teleskop i Chile.

Infrarött hästhuvud

Hästhuvudnebulosan fotograferat i infrarött ljus. Bilden från Hubbleteleskopets hemsida. Vördnadsbjudande.

Spår av ett tidigare universum?

Bild skapad av data från Planck-satelliten. Så här var den kosmiska bakgrundsstrålningen när universum var 380 000 år gammalt - i alla fall enligt de senaste teorierna.

Ibland missar man de verkligt djupgående nyheterna, som den här som rapporterades för några dagar sedan men som jag upptäckte först igår kväll. (Se också här. Eller gå direkt till källan, ESA, European Space Agency.) ESA:s satellit Planck har givit en massa nya data som både ökar våra kunskaper och drar med sig nya frågor.

Det är inte bara så att universums ålder räknats om och den uppskattade åldern ökats med åttio miljoner år. Detta innebär att allting blir åttio miljoner år äldre, om vi antar att all materia som finns i universum, och som bygger allt som finns här, bildades vid 'Stora smällen'. Vi får också veta att proportionerna av vanlig materia, 'svart' materia och 'svart' energi har räknats om. Dessutom kommer gissningar om att det möjligen finns rester av ett annat universum kvar. Vad de spåren skulle bestå av beskrivs dock inte.

Man kan ju undra vad som fanns före 'Stora smällen'? Kanske ett annat universum som föll ihop och exploderade och blev till vårt kosmos? Eller kan olika universa driva omkring i en super-rymd och ibland kollidera med varandra? Ungefär som galaxer i vårt universum då och då krockar? Det är så stort att det knappt är fattbart.

Men det är fascinerande!

Lite rymdmusik

Hittade just ett tips om den här filmen från NASA. Den innehåller material från ett par små satelliter som spanar på strålningsbältena runt Jorden och som har registrerat en del intressanta ljud.



Man kan ju kalla det musik eller sång, mig får det att tänka på fågelsång.

Från toffeldjur och uppåt

Via Lindenfors' blogg kommer ett tips på en längre artikel, originellt nog skriven av Lindenfors själv, där frågan ställs: Varifrån kommer känslor och värderingar?

Den encelliga organismen Paramecium caudatum är ett toffeldjur. Tja, kanske ser ut som en nedgången toffla? 

Jag minns att jag läste någon gång om hur kor i ladugårdar trakterades med elstötar så att de skulle stå på rätt ställe när de lade av sina ko-blaffor. Antar att detta skulle göra det enklare för den som sedan plockade upp skiten, men jag minns inte om idén verkligen slog igenom. I artikeln av Lindenfors berättas att en encellig organism kallad Paramecium caudatum via elstötar kan fås att flytta sig åt mörka eller ljusa ställen. (Det är ingen el-tortyr: det påstås att cellen uppskattar stötarna - hur man nu verkligen kan veta det.) Eftersom den är encellig har den ingen hjärna att ta till för att minnas vad den antas göra vid en stöt, utan den informationen måste på något sätt lagras inne i cellen.

Då har vi frågan om tolkning av detta. Cellen känner något men gör den några värderingar av känslan eller är det bara en biokemisk reaktion? Jag tror att man kan få metaller att uppträda på ett förplanerat sätt genom att de intar en förbestämd form vid vissa temperaturer (läste något om det i Scientific American för en oherrans massa år sedan), men ingen tror väl att det finns ett medvetande i själva metallen? Och det lilla toffeldjuret, som bara är en ynka cell, kan rimligen inte ha mer tankar i sin skalle eftersom det inte har någon skalle. Men ... kanske här finns gränszonen där vi börjar närma oss någon sorts medvetande?

Här gör jag en liten avstickare till en vetenskapsartikel på HuffPo som säger att astronomer kanske (notera kanske!) har funnit molekyler som är trappstenar på vägen till levande organismer. Det är inte längre bort än omkring 1000 ljusår, vilket väl får sägas vara nästgårds, astronomiskt sett. Om de nu verkligen finns så befinner de sig i en region som verkar ganska stökig, i och med att nya stjärnor bildas där. Tanken ligger ju inte långt bort att molekyler av den här sorten skulle fastna på meteorer och annat skräp som flyger runt i rymden, och kraschar meteoren på en planet med lämplig miljö skulle det kunna hända något med molekyl-passagerarna. En del forskare tror att vattnet på Jorden kommit hit med jättelika kosmiska snö- och isbollar, och sådana kunde väl tänkas innehålla passagerare i form av molekyler som liv kan byggas av? Visserligen var miljön på Jorden för några miljarder år sedan rent mördande för lite mer avancerade organismer, men för molekyler som var vana vid tomma rymden kanske det var som att ramla ner i paradiset.

Att det finns olika sorters molekyler ute i rymden är ju ingen ny upptäckt. Minns för många år sedan när astronomer fann kosmiska moln som innehöll något som enklare uttryckt var ren sprit. En dagsvers-diktare (kanske Alf Henriksson?) skämtade om att där fanns nubben, nu var det bara sillen som fattades!

Lindenfors utvecklar det här med värderingar, samt emotioner (där det krävs ett nervsystem och hjärna vilket toffeldjuret på bilden inte har) på ett intressant sätt. Jag vet inte om jag är med hela tiden, jag är ju inte så insatt i biologi, och när resonemanget kommer in på filosofi blir jag lite fundersam. En sak till jag funderar på är hoppet han gör mellan toffeldjur och människor, utan några större mellanled. Jag har för mig att Lindenfors inte gillar den ap-forskning som bedrivs av Frans de Waal, och där man försöker upptäcka gemensamma sociala drag som apor och människor har ärvt från sina gemensamma föregångare för miljontals år sedan. Sociala drag som idag hos människor kan yttra sig som empati, förmåga att leva i grupp på någorlunda jämställda villkor, etc. Det finns mer eller mindre sociala (respektive asociala) egenskaper hos många djurgrupper, och förmodligen kan man lära sig mycket där.

Förutom att Lindenfors inte gillar ap-forskning (om jag nu minns rätt) så tror jag inte han uppskattar marxistiska tolkningar heller (om jag nu minns rätt att han är liberal). Men när han på slutet av artikeln tar upp en del förbättringar som skett i hur människor uppträder (nåja, hur vissa människor uppträder) mot varandra så kan man ju fråga om inte förbättringen skulle kunna tolkas som en långsam men stadig förskjutning iväg mot samhällen som på sätt och vis påminner om vad våra apliknande förfäder levde i - fast med datorer till hands i stället för enkla stenyxor. Marx skrev 1847 att handkvarnen skapade ett slavsamhälle, vattenkvarnen feodalism och ångkvarnen kapitalism. Kan man tänka sig att den datorstyrda totalautomatiska kvarnen står i ett kommunistiskt samhälle? Efter en lång period av "urkommunism" så har mänskligheten ägnat kanske tiotusen år åt hemska klass-samhällen. Tid att återgå till ordningen nu, innan det går rent åt h-e?

Nyårsmeditationer i ett stort (simulerat?) universum

Det här är någonstans långt borta i universum, ett par galaxer på 2,4 miljarder ljusårs avstånd från Jorden. Det uppges på Hubbleteleskopets hemsida att de är på väg att förenas. Det går åtminstone att se i den riktning galaxerna befinner sig om man befinner sig i Norden: de ligger i Karlavagnen. Men för att se dem själva krävs det ett rejält rymdteleskop!

Inte har jag lust med någon översikt över "årets händelser", tycker sådana är rätt tråkiga och mest upprepning av saker man redan vet. Sedd i kosmiska sammanhang är de största händelser på Jorden fullständigt ointressanta antar jag. Finns det någon därute som bryr sig om vad vi håller på med?

Någon ...? - Jag såg för någon vecka sedan funderingar över Universum som en datasimulering. Att vi skulle vara delar av en enorm datakörning. Det lär ju vara svårt att bevisa vare sig för eller emot (och faller därmed inom ramen för närmast religiösa överväganden) men någon tyckte att man kan leta efter felprogrammeringar. Är Universum datorsimulerat kan det finnas fel i programmen. En trött medborgare kan anmärka att vår art av människa (Homo sapiens, den visa människan) inte verkar så bra hopkommen. Men man kan ju tänka sig att arter av vår typ simuleras in i systemet för att få det att lokalt bryta samman då och då, och att felen är helt medvetna. Kan man veta att en handling alltid är fel om man inte vet vad den handlande tänker?

Och i detta sammanhang dyker andra klassiska frågor upp: vem har skapat/hur har uppkomsten skett av datasimuleraren själv? (Alltså: vem har skapat Gud?) Finns det i själva verket en oändlig serie av Universa där man inte vet vad nummer ett kan vara, medan två är en simulering skapad av ettan, och när tvåan blivit tillräckligt avancerad kommer de simulerade varelserna där att skapa trean, som skapar fyran, som skapar femman ... Ja, där har man ju något att fundera över ... och sedan kan man antingen bli tokig eller kosmolog.

Multiversum, en struktur som bara växer och växer, som en fraktal med oändligt många och ständigt och ständigt fler lokala universa? Kan det vara ett alternativ?.

Men storskaliga (för jordiska förhållanden) simuleringar och tester görs redan i våra datasystem. Man kan gräva fram mycket information på olika typer av sociala sajter, i spel på nätet med mängder av deltagare. Ett spel med några tusen deltagare kan ju ses som ett stort sociologiskt experiment. För flera år sedan förvånade jag mig här på bloggen över att vänstern inte intresserade sig för de möjligheterna (och att det mesta av de trötta trasor som skall vara vänster i Sverige idag verkar ha givit upp helt vad vetenskapliga fakta beträffar). Men jag orkar inte förvåna mig längre. Nu sätter jag på en kopp kaffe och vill bara säga

Gott Nytt År

till min lilla trogna läsarskara!

En bild av solens öde

Det här är bilder från Chandra-observatoriet. Motivet är planetära nebulosor som finns mindre än 5000 ljusår från oss.

En planetär nebulosa är en fas av stjärnornas utveckling som vår sol kommer att genomgå om några miljarder år. Stjärnan gör slut på allt väte i sin kärna och sväller till en enorm röd jätte. Den kastar av sig det mesta av sina yttre lager och lämnar bara kvar en het kärna som snart kommer att krympa till en vit dvärg-stjärna. En snabb vind som kommer från den heta kärnan skjuter de utkastade ytterlagren ännu längre ut och skapar de strukturer vi ser på bilderna. Vackert! Fast lite läskigt. Men det är ju några miljarder år till dess, så man kanske inte behöver oroa sig så mycket ...

Huka och håll i hatten!

NASA meddelar: Vintergatan kommer att krocka med Andromeda-galaxen!!! Nu kommer givetvis bättre-vetarna med de vanliga lugnande kommunikeerna: detta kommer att ske först om fyra miljarder år. Men alla som har blivit något till åren vet hur förbaskat fort tiden kan gå, så rätt vad det är så är vi där! Och uttalandet från NASA är nästan på nivå med vad EU-anhängarna kläckte ur sig innan folkomröstningen om medlemskap: lugn bara, allt kommer att bli så bra och inget farligt kommer att hända och spriten kommer att bli jättebillig:

The Milky Way is destined to get a major makeover during the encounter, which is predicted to happen four billion years from now. It is likely the Sun will be flung into a new region of our galaxy, but our Earth and solar system are in no danger of being destroyed.

Haha, det kan dom säga! Ingen fara? Vi är sålda, jag lovar!

M31, Andromeda-galaxen

Här finns en film över hela förloppet, och det dröjer inte mer än ungefär trettio sekunder innan galaxerna brakar samman. Jag säger bara: huka er och håll i hatten!

Vintergatans nomader

Vi har en generell bild av hur planeter och solsystem bildas: det snurrar runt stoftmoln i rymden, och snurrar de på rätt sätt så kommer stoftet genom gravitation att dra sig samman och bilda en eller flera solar, och runt solen/solarna kan det uppkomma större eller mindre himlakroppar - planeter och mindre rymdskräp. Planeterna håller sig i kretslopp runt sina solar medan en del smärre kometer kan försvinna ut i rymden i egna banor. Men är det hela sanningen?

Jag lärde mig en del nytt genom att läsa en artikel om "Vintergatans nomader". Några astronomer diskuterar fenomen som jag aldrig hört om förut. Planeter kan lämna sina solsystem och försvinna åt annat håll, och planeter kan bildas utan att det samtidigt skapas en sol. Det här innebär att planeter kan förflytta sig från ett solsystem till ett annat, kanske till och med från en galax till en annan. Dessa planeter är nomaderna.

Här kommer möjligheter till intressanta spekulationer. Sedan länge har astronomer funderat över möjligheten att liv kan spridas genom rymden genom att livets själva grundstenar liftar med kometer. Några har tänkt sig att såväl Jordens oceaner som dess ursprungliga liv skapades genom nedslag av jättelika snöbollar från rymden. Men med insikten att planeter kan fara runt på egen hand öppnas ytterligare ett alternativ där högre liv kan uppstå på den egna hemplaneten.

Det verkar nämligen vara möjligt att vissa härdiga bakterier kan klara livhanken även på en planet som befinner sig utom räckhåll för solvärme i rymden långt mellan stjärnorna. Det innebär att enkla livsformer kan lifta runt i rymden inte bara på kometer utan på större himlakroppar. Om en sådan planet kommer i närheten av en sol som höjer temperaturen kanske det kan medföra att mer komplicerade organismer kan börja organisera sig. Stannar planeten i en bana runt sin nya sol på lagom avstånd kanske evolutionsprocesser startar automatiskt. Och då är vi tillbaka till den eviga frågan: är vi ensamma, eller finns det i själva verket kanske mängder av oss (fast så långt borta att vi aldrig kommer att få kontakt)? Eller är det så att rymden i och för sig kryllar av liv, men det mesta handlar om enkla livsformer som är svåra att prata med, och att vi därför är unika? - Sedan är ju frågan hur de där mikroorganismerna uppstod från början? Var det på lagom varmt och skönt avstånd från en sol, på en planet som sedan kastades ur sin bana för att en främmande himlakropp kom i närheten och rörde till det i gravitationsfälten?

I vårt solsystems ytterkanter finns en himlakropp som kallas Sedna efter en inuitisk gudinna som bor under det frusna havet. Den förefaller lite 'underlig'. Somliga astronomer undrar om den eventuellt kan vara en sådan där nomad som kommit åt vårt håll och fångats in av gravitationen i vårt solsystem. Ännu så länge förefaller det vara en minoritetsåsikt, men den nämns i en Wiki-artikel.

Som vanligt mer frågor än svar i det här ämnet, men då kan vi nog se fram mot mer spännande forskning!

Kolla! Ringnebulosan

Kolla, vilken kosmisk skönhet: M57, mer populärt känd som Ringnebulosan. 2000 ljusår från Jorden, i riktning mot stjärnbilden Lyran. Man kan se det som en blomma, ett öga, en tunnel till andra dimensioner ... sammet och smaragd i ett. Bilden härifrån.