Snuvad på konfekten?

Så här skriver utrikesexcellensen Bildt, med anledning av att EU-förhandlingarna med Ukraina gått över styr:

När EU-närmandet läggs på is läggs också moderniseringen av Ukrainas ekonomi på is, man får inte det tillträde till EU-marknaden som hade varit viktig och man förlorar en attraktivitet för utländska investeringar man annars hade fått.

I stället är man nu i desperat behov av finansiellt stöd från Ryssland. Med all sannolikhet kommer vi nu att se Ryssland köpa upp för dem intressanta ukrainska industrier, och rimligen får vi också se en sänkning av det gaspris som i alla fall låg på en nivå som man i ljuset av nya omständigheter inte hade kunnat hålla.

Man skulle ju kunna tolka det som att  "fan också, vi blir snuvade, det var ju vi som skulle ta över dom ukrainska industrierna till vrakpris"! Den ryska imperialismen kanske är starkare än EU-dito, och den senare har ju inga gasleveranser att fresta med.

Bildts slutsats är nu att EU får kasta sig över Moldavien i stället. Det kommer säkert att orsaka entusiasm hos alla som redan är misslynta över att diverse fattiga länder med tvivelaktig inrikespolitik släpps in i EU (obs. ironi!). Vad ingår i Moldavien enligt EU? Är ryssarnas Dniester-republik med? - Jaja, när det feta bytet kanske slinker undan får man inrikta sig på magert småvilt i stället.

The fall of America ...

(Den tvetydiga titeln till detta inlägg kommer från en diktsamling av Allen Ginsburg.)

För ett antal år sedan var det en norsk tänkare (Ofstad? Galtung?) som ändrade sig. Förut hade han givit USA tjugo år att leva kvar som imperium. Men med George W Bush som president drog han av fem år av återstående livstid. När, var och hur USA:s imperium faller sönder kommer att beröra oss alla, och det vilken inställning vi än har till landet ifråga.

Ur den synpunkten kan det vara av viss intresse vem som efterträder Bush som högste hövding i Vita huset. Det finns tre namn, varav särskilt McCain säkert skulle kunna bidra till att snabba på USA:s sönderfall ytterligare i Bushtraditionen. Småsaker som ekonomi lär inte intressera honom, fastän ekonomin är USA:s akilleshäl. Han vet hur man bombar.

Clinton spelar på sin "erfarenhet" men det är svårt att veta vad den egentligen är värd. Dessutom verkar hon skum och opålitlig.

Återstår den unge ljusbäraren Obama. Inte för att han har mycket att erbjuda han heller, men
det kan vara en upplevelse för det gamla rasistlandet USA att få en president som är alldeles brun i nyllet. Man behöver inte vara WASP (White Anglo-Saxon Protestant) för att bli president längre. (Jo förstås, John F Kennedy var ju katolik och det ansågs som en belastning omkring 1960.) Dessutom vill han avveckla Irak men ha mer krig i Afghanistan i stället, och vill han nödvändigtvis ha ett krig att förlora så ...

Bloggen Det progressiva USA definierar presidentkandidaterna (där Bill Clinton, "blottaren" räknas in genom sin uppbackning av fru Hillary) så här giftigt:

Det är alltså dessa människor som supermakten USA nu ställer upp inför presidentvalet: en blottare, en snart 72:årig förvirrad kall krigare som skriver visor om att bomba Iran, en f.d. “Rikets Första Dam” och senator och en ung och karismatisk afroamerikan.

Att bloggaren gillar Barak och dissar de andra behöver man väl inte förklara ytterligare.

Det finns en betydande utsikt att demokraterna ställer till det så att McCain vinner nästa val. Men det innebär som sagt inte att USA som stat skulle stärkas på något sätt. Snarare är det möjligt att ekonomin fortsätter att halka utför medan man lånar hej vilt av omvärlden för att kunna fortsätta bisarra krig runtom i världen. Hur många år får man dra av från imperiets återstående år med McCain som president? Om hans administration gör något dumt så att kineserna känner sig pressade att dumpa sina dollarfonder och sluta finanseria USA:s eviga underskott kan det bli en rejäl kris. Eventuellt med skottlossning av det grövre slaget.

Imperier kan avvecklas mer eller mindre fredligt. När Sovjetunionen upphörde fick en del för sig att det skedde på fredlig väg men det stämmer inte. Det som hände var att Ryska Federationen frigjorde sig från de flesta områden i Sovjet där det fanns latenta konflikter (med det ruskiga Tjetjenienkriget som stort undantag).

I de efter-sovjetiska Moldavien, Kaukasus och Centralasien kunde mycket omfattande krigshandlingar fortgå utan att omvärlden har brytt sig så mycket. Om man jämför Irak med Kaukasus kan man ställa frågan: varför skulle en amerikansk evakuering av Irak vara mer allvarlig än att ryssarna drog sig bort från Armenien, Georgien och Azerbaijan? De där tre staterna har slagits med varandra, man har slagits inbördes, och diverse regioner har försökt bryta sig ut, utan att omvärlden slagit alarm. Men Irak anses tydligen viktigare. Det är något som inte stämmer här. Det verkar vara olika måttstockar trots att problemen är rätt lika.

När USA:s imperium dras ner och dess trupper tas hem och baserna avvecklas kommer det säkert att bli oroligt på många håll (där det är oroligt ändå). Är det konflikter som omvärlden över huvud taget klarar av att gripa in i får det bli med andra resurser och metoder än imperiets ofta illa omtyckta och förvirrade ockupationssoldater.

Hamburg och Cypern

Fina sidor på nätet från Deutsche Welle. Finns på många språk.

Jag tittade på Deutsche Welles hemsida. Här kan man få en del intressant grafik vad det gäller valet i Hamburg.

Tittar man på valgrafiken under rubriken Ergebnisse im Wahl-Monitor kommer (om man har rätt programvara) se en del intressanta fakta. Dels om det aktuella valet, dels historiska valdata för Hamburg. En lustig sak är att kurvorna för liberalerna och de gröna nästan ser spegelvända ut. När det går upp för de gröna är det ned för liberalerna och tvärtom. Det torde återspegla det faktum att det gamla tyska miljöpartiet i stort sett är ett borgerligt parti och väljarna inte har någon större vallgrav att hoppa över vid eventuellt partibyte.

Vad blir det nu av valresultatet, förutom 6,5 procent för die Linke? Ja, teoretiskt räcker utfallet för att socialdemokraterna kunna bilda regering med stöd av de gröna och vänstern. Vill man det? Det finns en beröringsskräck nästan på gränsen till hysteri verkar det som, vilket torde bero av att die Linke delvis beror av avhoppade socialdemokrater och det därmed finns en hel del personlig bitterhet inblandat. Men som borgmästaren i Berlin har sagt: det där kan man övervinna med tiden. Och det ser ut av kommentarerna på Deutsche Welle (engelska upplagan) som insikten nu tränger in att det politiska landskapet i Tyskland håller på att ändras.

Cypern, det är ett land med spännande arkeologi som svenskar varit med om att gräva ut på 1920-talet (man kan se en del av fynden i Medelhavsmuseet i Stockholm).

Så här såg svenska arkeologer på Cypern ut 1927-1931. Obs tropikhjälmen längst till vänster!

Ett annat särdrag med landet är att den olja man har är olivolja. Jag minns ett surt påpekande från grekcypriotiskt håll i samband med Iraks invasion av Kuweit på 90-talet. Cypern hade ju också blivit invaderat och delat, men av turkarna. Det var dock inte så intressant för "det internationella samfundet" att gripa in och rätta till. För medan Kuweit hade olja hade ju Cypern bara olivolja. Det kan man väl tänka på i samband med att Cypern nu har valt en president som kallar sig kommunist. Detta har inte orsakat några hysteriska reaktioner vad jag hört, medan däremot återkommande val av Hugo Chávez (som inte är kommunist) i Venezuela orsakar snudd på tarmvred hos vissa sorters människor.

Nu har jag hört att AKEL, det cypriotiska kommunistpartiet, till stor del består av affärsmän och dessutom skall vara "reformerat" på något sätt, men eftersom det för "vissa sorters människor" ibland är viktigare vad folk har för etiketter än vad de verkligen gör vet jag inte om det har någon betydelse. I Moldavien finns en regering som uppges vara kommunistisk, men jag tror man får ta det med en rätt stor nypa salt. De kanske är borgare hela bunten?

Är detta månne glada vänsterväljare på Cypern som med hopp ser an mot framtiden och öns eventuella återförening?

Varför erkänna Georgien?

Från 1960-1970-talet minns jag att kraven på att Sverige skulle erkänna FNL:s regering i Sydvietnam avvisades med hänvisning till att den inte kontrollerade hela sitt territorium. Det gjorde i och för sig inte regeringen i Saigon heller, men det principiella i argumentet är att vi erkänner inte regimer som inte kontrollerar det territorium som de påstår sig regera över. För övrigt är det egentligen inte regimen, utan staten som sådan, som erkänns. Och då en stat inom ett visst angivet område som helt kontrolleras av sin egna regering.

För några dagar sedan var vår utrikesminister i Georgiens huvudstad Tblisi. Hur kan Sverige - om den angivna principen fortfarande är giltig - ha diplomatiska förbindelser med det landet? Regeringen i Tblisi har definitivt inte någon kontroll över Abchasien och Sydossetien, och de utgör en ganska stor del av Georgiens yta. Kan man gissa att principerna i själva verket är ganska så töjbara?

Om man stenhårt följde principen om territoriell kontroll skulle vi kunna spara in en hel del utgifter för diplomatiska kåren och lägga ner ambassaderna i Kina, Indien och Pakistan exempelvis. Alla har anspråk på områden som de bevisligen inte kontrollerar, som Taiwan och Kashmir. Ytterligare ett antal stater i Tredje världen skulle nog kunna underkännas av samma orsak. Antingen har man olösta gränskonflikter med grannar, eller också styr upprorsrörelser delar av staternas territorium. Det finns liknande historier även i Europa, där Armenien och Azerbaijan tvistar om områden, och Moldavien innehåller en utbrytarregion. Men Sverige erkänner dem som stater.

Men, som jag skrev, principerna är töjbara. Det är väl det som är diplomatins livsluft?