Kanske viktigare?

Tänk om det här på sikt är en viktigare nyhet än att pladder-tomten Obama är i Stockholm? - Ryssland stärker banden med stater i sitt närområde. Den lille/medelstore hunden Bildt är bekymrad, å husses vägnar får man anta.

Bildt: "Äventyrlig väg"

Ekot Dela

Riskerar relationer med EU. Armenien ger sig in på en "äventyrlig väg", säger utrikesminister Carl Bildt efter beskedet om att landet ska gå med i en ryskledd tullunion.

Ökat beroende av Ryssland

Armenien i rysk tullunion

Hot mot planerat frihandelsavtal. Armenien har överraskande meddelat att man ska gå med i en tullunion som leds av Ryssland. 

The fall of America ...

(Den tvetydiga titeln till detta inlägg kommer från en diktsamling av Allen Ginsburg.)

För ett antal år sedan var det en norsk tänkare (Ofstad? Galtung?) som ändrade sig. Förut hade han givit USA tjugo år att leva kvar som imperium. Men med George W Bush som president drog han av fem år av återstående livstid. När, var och hur USA:s imperium faller sönder kommer att beröra oss alla, och det vilken inställning vi än har till landet ifråga.

Ur den synpunkten kan det vara av viss intresse vem som efterträder Bush som högste hövding i Vita huset. Det finns tre namn, varav särskilt McCain säkert skulle kunna bidra till att snabba på USA:s sönderfall ytterligare i Bushtraditionen. Småsaker som ekonomi lär inte intressera honom, fastän ekonomin är USA:s akilleshäl. Han vet hur man bombar.

Clinton spelar på sin "erfarenhet" men det är svårt att veta vad den egentligen är värd. Dessutom verkar hon skum och opålitlig.

Återstår den unge ljusbäraren Obama. Inte för att han har mycket att erbjuda han heller, men
det kan vara en upplevelse för det gamla rasistlandet USA att få en president som är alldeles brun i nyllet. Man behöver inte vara WASP (White Anglo-Saxon Protestant) för att bli president längre. (Jo förstås, John F Kennedy var ju katolik och det ansågs som en belastning omkring 1960.) Dessutom vill han avveckla Irak men ha mer krig i Afghanistan i stället, och vill han nödvändigtvis ha ett krig att förlora så ...

Bloggen Det progressiva USA definierar presidentkandidaterna (där Bill Clinton, "blottaren" räknas in genom sin uppbackning av fru Hillary) så här giftigt:

Det är alltså dessa människor som supermakten USA nu ställer upp inför presidentvalet: en blottare, en snart 72:årig förvirrad kall krigare som skriver visor om att bomba Iran, en f.d. “Rikets Första Dam” och senator och en ung och karismatisk afroamerikan.

Att bloggaren gillar Barak och dissar de andra behöver man väl inte förklara ytterligare.

Det finns en betydande utsikt att demokraterna ställer till det så att McCain vinner nästa val. Men det innebär som sagt inte att USA som stat skulle stärkas på något sätt. Snarare är det möjligt att ekonomin fortsätter att halka utför medan man lånar hej vilt av omvärlden för att kunna fortsätta bisarra krig runtom i världen. Hur många år får man dra av från imperiets återstående år med McCain som president? Om hans administration gör något dumt så att kineserna känner sig pressade att dumpa sina dollarfonder och sluta finanseria USA:s eviga underskott kan det bli en rejäl kris. Eventuellt med skottlossning av det grövre slaget.

Imperier kan avvecklas mer eller mindre fredligt. När Sovjetunionen upphörde fick en del för sig att det skedde på fredlig väg men det stämmer inte. Det som hände var att Ryska Federationen frigjorde sig från de flesta områden i Sovjet där det fanns latenta konflikter (med det ruskiga Tjetjenienkriget som stort undantag).

I de efter-sovjetiska Moldavien, Kaukasus och Centralasien kunde mycket omfattande krigshandlingar fortgå utan att omvärlden har brytt sig så mycket. Om man jämför Irak med Kaukasus kan man ställa frågan: varför skulle en amerikansk evakuering av Irak vara mer allvarlig än att ryssarna drog sig bort från Armenien, Georgien och Azerbaijan? De där tre staterna har slagits med varandra, man har slagits inbördes, och diverse regioner har försökt bryta sig ut, utan att omvärlden slagit alarm. Men Irak anses tydligen viktigare. Det är något som inte stämmer här. Det verkar vara olika måttstockar trots att problemen är rätt lika.

När USA:s imperium dras ner och dess trupper tas hem och baserna avvecklas kommer det säkert att bli oroligt på många håll (där det är oroligt ändå). Är det konflikter som omvärlden över huvud taget klarar av att gripa in i får det bli med andra resurser och metoder än imperiets ofta illa omtyckta och förvirrade ockupationssoldater.

Varför erkänna Georgien?

Från 1960-1970-talet minns jag att kraven på att Sverige skulle erkänna FNL:s regering i Sydvietnam avvisades med hänvisning till att den inte kontrollerade hela sitt territorium. Det gjorde i och för sig inte regeringen i Saigon heller, men det principiella i argumentet är att vi erkänner inte regimer som inte kontrollerar det territorium som de påstår sig regera över. För övrigt är det egentligen inte regimen, utan staten som sådan, som erkänns. Och då en stat inom ett visst angivet område som helt kontrolleras av sin egna regering.

För några dagar sedan var vår utrikesminister i Georgiens huvudstad Tblisi. Hur kan Sverige - om den angivna principen fortfarande är giltig - ha diplomatiska förbindelser med det landet? Regeringen i Tblisi har definitivt inte någon kontroll över Abchasien och Sydossetien, och de utgör en ganska stor del av Georgiens yta. Kan man gissa att principerna i själva verket är ganska så töjbara?

Om man stenhårt följde principen om territoriell kontroll skulle vi kunna spara in en hel del utgifter för diplomatiska kåren och lägga ner ambassaderna i Kina, Indien och Pakistan exempelvis. Alla har anspråk på områden som de bevisligen inte kontrollerar, som Taiwan och Kashmir. Ytterligare ett antal stater i Tredje världen skulle nog kunna underkännas av samma orsak. Antingen har man olösta gränskonflikter med grannar, eller också styr upprorsrörelser delar av staternas territorium. Det finns liknande historier även i Europa, där Armenien och Azerbaijan tvistar om områden, och Moldavien innehåller en utbrytarregion. Men Sverige erkänner dem som stater.

Men, som jag skrev, principerna är töjbara. Det är väl det som är diplomatins livsluft?

Hitlers inspiration?

Ett inlägg av bloggaren Pierre Gilly nyligen fick mig att fundera på hur det var med Hitler och hans eventuella inspirationskällor inför världskrigets massakrer. Jag hade för mig att han sagt något om massakrerna på armenier under Första världskriget, men var? Hans berömda bordssamtal? - Jag sökte på nätet och hittade det här i Wikipedia. Det är från ett tal i Obersalzburg 22/8 1939, strax innan Tyskland angrep Polen:

"Unsere Stärke ist unsere Schnelligkeit und unsere Brutalität. Dschingis Khan hat Millionen Frauen und Kinder in den Tod gejagt, bewußt und fröhlichen Herzens. Die Geschichte sieht in ihm nur den großen Staatengründer. Was die schwache westeuropäische Zivilisation über mich behauptet, ist gleichgültig. Ich habe den Befehl gegeben — und ich lasse jeden füsilieren, der auch nur ein Wort der Kritik äußert — daß das Kriegsziel nicht im Erreichen von bestimmten Linien, sondern in der physischen Vernichtung des Gegners besteht. So habe ich, einstweilen nur im Osten, meine Totenkopfverbände bereitgestellt mit dem Befehl, unbarmherzig und mitleidslos Mann, Weib und Kind polnischer Abstammung und Sprache in den Tod zu schicken. Nur so gewinnen wir den Lebensraum, den wir brauchen. Wer redet heute noch von der Vernichtung der Armenier?"

Vad han säger på slutet är att han gett sina "dödskalleförband" (antar det avser SS) i öster order att obarmhärtigt och utan medlidande skicka män, kvinnor och barn med polsk härstamning och språk i döden. Och nyckelfrasen: Vem talar idag ännu om förintandet av armenierna?

Naturligtvis är det här omstritt. Turkar vägrar att godkänna att citatet är riktigt, armenier hävdar att det är korrekt - båda är parter i målet. Men vad jag kan se av artikeln i Wikipedia har texten enligt ovan publicerats som äkta vara i officiella tyska handlingar efter Andra världskriget och i USA har man gjort en stentavla av den. Den var också känd på sina håll redan under kriget och är inte ett papper som kommit fram på senare år. Däremot lades dokumentet aldrig fram som bevismaterial under Nürnbergrättegångarna.

Gilly skriver om israeliska politiker som vägrar att kritisera massakrerna på armenier. Anledningen till detta är Israels och Turkiets samarbete idag som man inte vill skada. Jag minns ett annat fall när israelerna inte heller ville kritisera trots att "hela världen" i övrigt gjorde det, nämligen när Serbien skulle ställas vid skampålen på 90-talet. Där var dock motiveringen faktiskt mer sympatisk: serberna hade inte ställt upp på judeutrotningen under Andra världskriget (vilket dock de av NATO godkända kroaterna hade gjort, kan vi tillfoga). Hitlercitatet gäller polacker, inte judar. Kan det vara anledningen till att israelerna ignorerar det? - Jag tror inte det. Här handlar det om det som tyskarna kallar realpolitik. Och då får man svälja ett och annat obehag.