Ett historiskt parallelluniversum?

Man bör ju vara tveksam mot "historiska sanningar", i alla fall om man är intresserad av historia och har lite kunskaper om de vetenskapliga metoder som tillämpas i historisk forskning, samt har lite livserfarenheter i stort. "Sanningen" är sällan helt svart eller helt vit. Dels vet vi att samma händelse kommer att tolkas på olika sätt av olika iakttagare, dels vet vi att det svarta och vita kan ha grå gränszoner av betydelse. Men det sista betyder verkligen inte att "alla har rätt på sitt sätt" eller att man kan tolka omvärlden hur som helst - i alla fall inte om man vill behålla en viss trovärdighet som historiker.

Av någon anledning ödar jag fortfarande tid på att läsa kommentarer till Mohamed Omars blogg. Där blommar verkligen den alternativa historiesynen ut, den som bygger på att man bygger ihop en ny historia och skapar ett parallelluniversum där det som hänt här inte hände där och tvärtom.

En av de intressantare teorierna som ett ljushuvud i MO:s skara av kommentatorer kläckt ur sig är att det var Polen som startade Andra världskriget. Tyskarna försvarade sig bara. Det som påstods vara en tysk provokation, där några tyskar klädde ut sig till polacker och började skjuta varpå Tyskland kunde motivera sitt angrepp, sopar denna glada historiereviderare bort. Det var naturligtvis de polskjudiska intressena som var i farten, som angrep Tyskland med ett gränsintermezzo, varpå tyskarna slog tillbaka!

Clio, hjältediktens, retorikens och historieskrivningens beskyddarinna verkar uppgivet titta mot skyn efter hjälp mot kvacksalvare och rena bedragare som härjar inom hennes fögderi

Kriget mellan Sverige och Ryssland 1788 brukar uppges ha börjat genom ett gränsintermezzo som fejkades av Gustav III, men i det historiska parallelluniversat kanske det var ryssarna som började? I alla fall i det andra universat?

I ett historiskt parallelluniversum fanns verkligen de nordvietnamesiska torpedbåtar som i vårt universum inte angrep några USA-fartyg i Tonkinbukten 1964. - Man kan nog dra fram fler exempel. Metoden hos den här sortens människor verkar gå ut på att bortse från det stora skeendet, det som vi vet ungefär hände, men i stället komma dragande med detaljer om ditt och datt som skall bevisa motsatsen. Eftersom detta inte fungerar om de skulle möta fackhistoriker måste de i stället dra ut på cyberrymdens allmänningar där de kan hitta meningsfränder och godtrogna människor att lura upp.

Om man orkar läsa långt ner i kommentarerna till det här inlägget kommer man fram till den polska teorien. Att polackerna var aggressiva, nationalistiska och dumma i huvet kan man hävda utan att mixtra med den historiska sanningen alltför mycket. De hjälpte ju Tyskland att stycka Tjeckoslovakien 1938 och röjde därmed väg för det nazistiska segertåget in i deras eget land.

Men i Jonssons Nazismen i dokument ser jag ett uttalande av Hitler där han säger att han redan våren 39 funderade på krig mot Polen. Och det finns tidigare uttalanden där han ger en tidplan om att Tyskland måste vara redo för krig omkring 1940.

Jag antar att i den parallellvärld där MO:s läsare verkar leva är alla dessa dokument naturligtvis förfalskningar och eventuella vittnesmål lögner eller resultat av tortyr. Tyskland var definitionsmässigt fredligt och offer för konspirationer av de otäcka judarna och bolsjevikerna och andra skumma element. I princip är diskussion därmed omöjlig, eftersom det gäller andra regler för hur historisk forskning går till i det andra universat där de här människorna opererar. Tyvärr försöker de dra över sin smörja till vårt universum, och där gäller det att sätta en gräns. Det här är knäppgökar, men jag skulle faktiskt vilja se att fackhistoriker slängde en del finhet över bord och gick ut och angrep dem vid källan, exempelvis i kommentarssörjan hos MO.


Ljugs det inte inom historien då? Jodå, men kanske inte så mycket bland riktiga historiska forskare. För att ta ett aktuellt exempel: en historiker med inriktning på Andra världskriget och vad som hände i Europa skulle förmodligen inte komma med påståenden att "befrielsen av Europa började 1944 vid D-dagen" eller att "Amerika vann kriget i Europa". En liberalmupp som hämtar sina historiska kunskaper från US-Amerikanska biofilmer skulle dock kunna göra det, och förmodligen göra det utan att förstå att han eller hon gjort bort sig. Sovjet vann kriget i Europa.


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Vad är “Quantum Entanglement”?, kvinnopolitisktforum skriver “Arbetsskador minskat med 40 %”?, Anders_S skriver Arrangörer på rockfestivaler jagar inte knarklangare, Jinge skriver Spektakulär naturfilm på Youtube – i HD, kimmuller skriver Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack

Nya påbud om korrekt historieskrivning?

Sovjetisk stridsvagn T34, ett vapen som gjorde segern över fascismen möjlig från Stalingrad till Berlin. Det var nog rimligare att sätta skylten "this machine kills fascists" på den här pansarkolossen än på Woody Guthries gitarr. Bilden kommer härifrån.

Förbudsivrarna är i farten igen. Jag tillhör den grupp som är milt sagt skeptisk mot statlig styrning av den historievetenskapliga forskningen och lagstiftade historiska "sanningar". I vissa länder sätter man folk som förnekar nazisternas folkförintelser i fängelse, Turkiet tystar kritik om vad tidigare regimer gjort mot armenier eller kurder, indiska nationalister försöker svamla ihop en urgammal indisk historia som inte finns, här i Sverige finns en statlig institution (Forum för Levande Historia) som skall bedriva upplysning om det ena och det andra men inte klarar av det. Inget av det där är bra.

Här är ytterligare ett fall (hämtat från Ryska Posten). I Ryssland finns det starka krafter som är på gång för att reglera vad som är "historisk sanning".

President Dmitrij Medvedev har beordrat bildandet av en ny kommission med uppgift att motverka försök att skriva om historien på bekostnad av Rysslands intressen, uppgav Kreml i tisdags.

Att Sovjetunionen spelade huvudrollen för att besegra Tyskland, och därmed spelade huvudrollen i segern i Andra världskriget, är faktiskt en historisk sanning. Att folk i olika länder kan ha berättigad kritik av ett och annat som Sovjet gjorde under den processen är också riktigt. Det går att påvisa med hjälp av historiska källor. Men är det vettigt att med lagstiftning förbjuda andra synpunkter, även om de är dumma och/eller felaktiga:

En opinionsundersökning av VTsIOM förra månaden konstaterade att nästan två tredjedelar av ryssarna vill förbjuda försök att "förneka Sovjetunionens seger i det stora fosterländska kriget" (andra världskriget)

Jag har en känsla av att om ryssarna fullföljer linjen med förbud och med repressalier mot andra stater som pratar dumheter om deras stolta stund, segern över den tyska fascismen, kommer den typen av historierevisionistiska förvanskningar som de vill bekämpa bara att växa sig starkare. Dessutom tycker man sig ana gammal tråkig storrysk chauvinism bakom det här, och sådan är inte trevlig.

Undrar vad våra förbudsivrande liberaler i väst säger om det här?


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Gängen i nordöstra Göteborg, Björn Nilsson skriver Om Uppsalakravallerna 1943 och annat intressant, Haninge skriver Nu ska alla få osäkra anställningar, acidtrunk skriver Jinge visar rövhålet, Jinge skriver Kvinnomordet i Linköping har paralleller till dubbelmord?, Baskien Information skriver ETA uttalar sig i Gara och nyheter

Draksådd

Här är en förhoppningsvis avslutande fundering till den långa och tjatiga debatten på Mohamed Omars blogg som jag skrev något om igår.

Det är det där med "historierevisionister" naturligtvis. På sätt och vis pågår revision av historien ständigt: nya fakta kommer fram eller genom att kända uppgifter omvärderas eller presenteras på ett nytt sätt. Det är så historiker arbetar. Såväl yrkeshistoriker som skickliga amatörer kan ge viktiga bidrag här. Det väsentliga är rejäla kunskaper om de saker man uttalar sig om, att man har förstånd att inte vara tvärsäker där underlagen är osäkra, och att man ärligt redovisar såväl sina utgångspunkter som resultat som stödjer och motsäger de hypoteser man arbetar efter. Det finns också källkritiska regler som måste respekteras.

Men det finns en komplicerande faktor, förutom att vissa historiska frågor kan kräva specialkunskaper eller möjligheter att komma åt vissa källor - det är den politiska aspekten. Olika inblandade intressen kan försöka styra bilden av vissa händelser till sin egen förmån. Här är några exempel ur en lista som kan göras mycket längre:

Tyska övergrepp i Belgien under Första världskriget.

Iraks övergrepp i Kuwait under det första gulfkriget.

Spanska attentat mot USA på Cuba 1898.

Vad är det gemensamma för alla dessa exempel? Man kan säga att dels förekom brutalitet av hemsk omfattning, men den engelska och amerikanska propagandan skruvade upp det hela ytterligare en nivå genom överdrifter för att göra den egna krigspolitiken mer acceptabel för hemmaopinionen. Hur var det med de här fallen:

Nix, irakier kastade inte ut spädbarn ur kuvöser i Kuweit även om baathregimen i Irak var mordisk milt sagt, ja tyskarna bar sig illa åt i Belgien men de använde näppeligen katolska präster som klockkläppar, jodå den spanska kolonialregimen på Cuba var brutal men den sprängde inte krigsfartyg från USA etc etc.

Det är klart att avslöjat ljugande och överdrivande (och nogsamt döljande av den egna sidans våldsdåd) skapar misstänksamhet, skepsis och behov av nya studier. Ibland blir det faktiskt en uppstädning: När sovjetarkiven öppnades skedde en genomgång av hur många offer som krävdes under stalintiden och hur många människor som satt i fångläger. Det ledde till en kraftig nedrevidering av tidigare "uppskattningar" (som ibland kan misstänkas ha ingått i det kalla krigets propaganda mer än seriös historieskrivning, i linje med exemplen ovan). Seriösa historiker har sysslat med det här men i Sverige har det inte uppmärksammats så mycket. Det kan bero på politiska preferenser hos de som styr hur forskningsresultat sprids till allmänheten. Vad händer då med deras allmänna trovärdighet när de meddelar siffror för terror här eller där om de inte bekräftar när tidigare uppgifter har visat sig vara felaktiga?

Hur är det då med situationen under Andra världskriget och den tyska politiken mot olika grupper som inte ansågs som goda nog att leva i ariernas närhet? Diskussionen hos Mohamed Omar halkade ju ut där på ett delvis otrevligt sätt.

Det är här draksådden kommer in. Ta exemplen jag gav ovan: Genom att överdriva och ljuga å det grövsta, för att uppnå kortsiktiga politiska vinster, skapar propagandamakarna en atmosfär där det är lätt för den som är hågad till det att avfärda alla påståenden som lögner.

Och därmed är vi framme vid dessa "förintelseförnekare" som letar efter små detaljer som antas kasta hela påståendet om de nazistiska massmorden överända. Ofta nog hittar man verkligen felaktiga påståenden, dumheter som en seriös kontroll av den "etablerade" vetenskapen borde ha eliminerat på ett tidigt stadium. Ett område är personer som berättar om sina upplevelser under nazismen - och så småningom kommer det fram att det har skarvats med detaljer eller kanske hela historien är påhittad. Sådant är allvarligt och kan inte ursäktas med att nassarna ändå gjort så mycket ont - det är faktiskt dumt, det är draksådd. Man sår lögnens frön när det är sanningen som borde odlas. (Med "sanning" menar jag inte en exakt dogm, utan att man efter bästa förmåga försöker beskriva vad som hänt, och varför i en ständig vetenskaplig process.) Är man själv förljugen kan man tro att man bekämpar nazismen med lögner, själv är jag inte villig att acceptera den ståndpunkten.

Hur fungerar detta i samband med Israel och Palestina? Tänk själv en palestinier som står inför en västvärld som med hög röst talar om nazismens brott som motiv för Israels existens samtidigt som han själv är utsatt för israeliska övergrepp, och så kommer någon och säger: "Det där är ju bara påhitt alltihop, nazisterna hade inga förintelseläger med gaskammare och krematorier, du får stryk vid vägkontrollerna på grund av en lögn!" Vilken reaktion kan man tänka sig på det, särskilt om "någon" faktiskt kan plocka fram några småsaker som bevisligen är fel? Eller helt enkelt som många "historierevisionister" är vältalig, fräck och hämningslös?

Med andra ord: det är skadligt att ljuga. Skadligt är det också att försöka trycka ner lögnen genom att förbjuda den. Att lagstifta om antalet offer för nazismens förföljelser är dumt. Bland annat för att så mycket människor var inblandade på så många ställen och ibland under så oklara förhållanden att man förmodligen aldrig kan få fram en exakt summa.

Detta är en generell ståndpunkt, den gäller krig och kriser överallt: Darfur, Palestina, Irak, Afghanistan, Kampuchea, Filippinerna, aztekernas och inkas riken etc etc. Att fuska med data för att man tror att det gynnar en "god sak" kan slå tillbaka och bli en rejäl draksådd.

Från Konfliktportalen.se: aik-micke skriver Taktiksnack med Sahlin, totalavloning skriver Total Avlöning 13/4/09 Skit på en pinne., kimmuller skriver Min chef luktar illa, Björn Nilsson skriver Morgonfunderingar om SD och lekstugan hos Mohamed Omar, boladefogo skriver Den palestinska övärlden