Nöd och kris befaras i Europa - Röda korset förbereder sig

"Är detta vår framtid i staden?" frågas det på det här affischen för en konferens som hölls i Stockholm för en del år sedan. Rätt skräpigt verkar det, men åtminstone flaggan ser fin ut.

En kortfattad notis i Svenskan meddelar att internationella rödakors-kommittén varnar varnar för nöd och uppror i Europa på grund av krisen. Jag antog att det är främst södra Europa som avses. Hittade inget i Röda Korsets (svenska och ICRC) hemsidor, däremot en artikel i danska Berlingske som ger mer underlag. Antalet fattiga ökar, nöden ökar, Röda Korset hjälper ett par miljoner spanjorer, medan dess lokala organisation i Grekland håller på att gå under. RK:s talesman befarar uppror i Nordafrikansk stil - de egyptiska upproren handlade ju mer om mat på bordet än demokrati. RK förbereder sig ... Jag antar att regeringarnas "åtstramningar" fortsätter, eländet tilltar.

[Tillägg: nu har det kommit en mer utförlig version i Svenskan för er som har svårt med danska!]

I Berlingske ser jag en annan artikel, där statsminister Helle Thorning-Schmidt säger att tillväxt-eran är slut. Några danska ekonomer håller i varierande grad med, och påpekar bland annat att förhållandena en tid efter Andra världskriget var unika: det gällde teknologiska genombrott och omflyttningar av folk till produktiva näringsgrenar. Sedan är de oeniga om huruvida det nu är tvärstopp eller om någon sorts tillväxt ändå kommer att fortsätta. Här talar vi om mer djupgående processer i hur samhället förändras, men exempelvis den teknologiska omvandlingen och resursfrågan hänger samman med den akuta krisen. De är komponenter i samma samhällssystem, de driver systemet mot allt besvärligare kriser. Samtidigt finns ju de verktyg som kan ta oss ur krisen inne i systemet, redo att användas.

Tvärstopp eller mjukare landning, det är en fråga. En annan är hur olika grupper kommer att reagera på kris och försämrade möjligheter. Jag har haft den här saken uppe på bloggen tidigare. Europeer som har det rätt bra och tror att de får det bättre upptäcker att de åker utför igen och blir desperata. Underklassens permanenta kris fortsätter. Det kan bli explosivt. (Senaste större inlägget kanske var det här, när Occupy-rörelsen drog igång. Här är ett tidigare, mer inriktat på England. Ibland har jag skrivit om den upprörda "medelklassen" och dess roll, exempelvis här.)

Jag skrev att de verktyg som kan ta oss ur krisen redan finns i systemet. Det är en klassisk utsaga enligt Marx och Engels. Vi har vetenskap och teknik nog för att ta oss runt hörnet. Mer kommer hela tiden. Men det verkar hela vänstern - vilken etikett man än uppträder under - ge blanka fan i!

Regions- och kommunalval i Spanien

Den europeiska vänsterns förruttnelseprocess kan noteras än en gång, nu i Spanien. Det är kris, det är rejäl kris, och kriser skall vara vänstern stora förevisningsobjekt när det gäller att övertyga folk om att de bör organisera sig till motstånd. Här är några kartor som jag saxat från spanska dagstidningen el Pais, och det blåa innebär att högern vunnit. Vad det gäller regionerna, på kartan ovan, har högern vunnit överallt. Enda ställe där socialistpartiet klarat sig hyggligt verkar vara i kommunalvalen i Asturien (rött på kartan nedan).

I stort sett har socialistpartiet varit lika hjälplöst som de flesta andra av sina besläktade organisationer i Europa, och det har inte uppskattats av väljarna. Nu verkar det en motsägelse i och med att högern, som knappast lär vara mindre benägen att låta folket betala krisen, har gått framåt. Men om jag fattade tidningen rätt så var kategorierna "blanka" respektive "ogiltiga" valsedlar den fjärde största gruppen avgivna röster. Det kan betyda något. När höger och vänster är så likartade att de kan slås ihop till "hönster" blir det så här.

Frågan man kan ställa sig är om andra krafter kan komma in och röra till det i den borgerliga offensiven, exempelvis de människomassor som under senaste tiden ockuperat offentliga platser i Spanien - något i egyptisk Tahrir-stil.

Draksådd

Här är en förhoppningsvis avslutande fundering till den långa och tjatiga debatten på Mohamed Omars blogg som jag skrev något om igår.

Det är det där med "historierevisionister" naturligtvis. På sätt och vis pågår revision av historien ständigt: nya fakta kommer fram eller genom att kända uppgifter omvärderas eller presenteras på ett nytt sätt. Det är så historiker arbetar. Såväl yrkeshistoriker som skickliga amatörer kan ge viktiga bidrag här. Det väsentliga är rejäla kunskaper om de saker man uttalar sig om, att man har förstånd att inte vara tvärsäker där underlagen är osäkra, och att man ärligt redovisar såväl sina utgångspunkter som resultat som stödjer och motsäger de hypoteser man arbetar efter. Det finns också källkritiska regler som måste respekteras.

Men det finns en komplicerande faktor, förutom att vissa historiska frågor kan kräva specialkunskaper eller möjligheter att komma åt vissa källor - det är den politiska aspekten. Olika inblandade intressen kan försöka styra bilden av vissa händelser till sin egen förmån. Här är några exempel ur en lista som kan göras mycket längre:

Tyska övergrepp i Belgien under Första världskriget.

Iraks övergrepp i Kuwait under det första gulfkriget.

Spanska attentat mot USA på Cuba 1898.

Vad är det gemensamma för alla dessa exempel? Man kan säga att dels förekom brutalitet av hemsk omfattning, men den engelska och amerikanska propagandan skruvade upp det hela ytterligare en nivå genom överdrifter för att göra den egna krigspolitiken mer acceptabel för hemmaopinionen. Hur var det med de här fallen:

Nix, irakier kastade inte ut spädbarn ur kuvöser i Kuweit även om baathregimen i Irak var mordisk milt sagt, ja tyskarna bar sig illa åt i Belgien men de använde näppeligen katolska präster som klockkläppar, jodå den spanska kolonialregimen på Cuba var brutal men den sprängde inte krigsfartyg från USA etc etc.

Det är klart att avslöjat ljugande och överdrivande (och nogsamt döljande av den egna sidans våldsdåd) skapar misstänksamhet, skepsis och behov av nya studier. Ibland blir det faktiskt en uppstädning: När sovjetarkiven öppnades skedde en genomgång av hur många offer som krävdes under stalintiden och hur många människor som satt i fångläger. Det ledde till en kraftig nedrevidering av tidigare "uppskattningar" (som ibland kan misstänkas ha ingått i det kalla krigets propaganda mer än seriös historieskrivning, i linje med exemplen ovan). Seriösa historiker har sysslat med det här men i Sverige har det inte uppmärksammats så mycket. Det kan bero på politiska preferenser hos de som styr hur forskningsresultat sprids till allmänheten. Vad händer då med deras allmänna trovärdighet när de meddelar siffror för terror här eller där om de inte bekräftar när tidigare uppgifter har visat sig vara felaktiga?

Hur är det då med situationen under Andra världskriget och den tyska politiken mot olika grupper som inte ansågs som goda nog att leva i ariernas närhet? Diskussionen hos Mohamed Omar halkade ju ut där på ett delvis otrevligt sätt.

Det är här draksådden kommer in. Ta exemplen jag gav ovan: Genom att överdriva och ljuga å det grövsta, för att uppnå kortsiktiga politiska vinster, skapar propagandamakarna en atmosfär där det är lätt för den som är hågad till det att avfärda alla påståenden som lögner.

Och därmed är vi framme vid dessa "förintelseförnekare" som letar efter små detaljer som antas kasta hela påståendet om de nazistiska massmorden överända. Ofta nog hittar man verkligen felaktiga påståenden, dumheter som en seriös kontroll av den "etablerade" vetenskapen borde ha eliminerat på ett tidigt stadium. Ett område är personer som berättar om sina upplevelser under nazismen - och så småningom kommer det fram att det har skarvats med detaljer eller kanske hela historien är påhittad. Sådant är allvarligt och kan inte ursäktas med att nassarna ändå gjort så mycket ont - det är faktiskt dumt, det är draksådd. Man sår lögnens frön när det är sanningen som borde odlas. (Med "sanning" menar jag inte en exakt dogm, utan att man efter bästa förmåga försöker beskriva vad som hänt, och varför i en ständig vetenskaplig process.) Är man själv förljugen kan man tro att man bekämpar nazismen med lögner, själv är jag inte villig att acceptera den ståndpunkten.

Hur fungerar detta i samband med Israel och Palestina? Tänk själv en palestinier som står inför en västvärld som med hög röst talar om nazismens brott som motiv för Israels existens samtidigt som han själv är utsatt för israeliska övergrepp, och så kommer någon och säger: "Det där är ju bara påhitt alltihop, nazisterna hade inga förintelseläger med gaskammare och krematorier, du får stryk vid vägkontrollerna på grund av en lögn!" Vilken reaktion kan man tänka sig på det, särskilt om "någon" faktiskt kan plocka fram några småsaker som bevisligen är fel? Eller helt enkelt som många "historierevisionister" är vältalig, fräck och hämningslös?

Med andra ord: det är skadligt att ljuga. Skadligt är det också att försöka trycka ner lögnen genom att förbjuda den. Att lagstifta om antalet offer för nazismens förföljelser är dumt. Bland annat för att så mycket människor var inblandade på så många ställen och ibland under så oklara förhållanden att man förmodligen aldrig kan få fram en exakt summa.

Detta är en generell ståndpunkt, den gäller krig och kriser överallt: Darfur, Palestina, Irak, Afghanistan, Kampuchea, Filippinerna, aztekernas och inkas riken etc etc. Att fuska med data för att man tror att det gynnar en "god sak" kan slå tillbaka och bli en rejäl draksådd.

Från Konfliktportalen.se: aik-micke skriver Taktiksnack med Sahlin, totalavloning skriver Total Avlöning 13/4/09 Skit på en pinne., kimmuller skriver Min chef luktar illa, Björn Nilsson skriver Morgonfunderingar om SD och lekstugan hos Mohamed Omar, boladefogo skriver Den palestinska övärlden

Kylskåp till eskimåerna?

Om uppvärmningen av Jorden fortsätter och blir värre kanske det gamla skämtet om att "sälja kylskåp till eskimåerna" blir dagsens sanning. Naturens egen jättelika isdös, polarisarna, riskerar att i stort sett försvinna. En annan aspekt av värmen i polarregionerna blir att havsnivån stiger - knäckfrågan är: hur mycket? Långsamma ändringar i nivån orkar nog de mänskliga samhällena med att parera, men om det rör sig om flera meter under bara säg femtio års tid, då blir det riktigt besvärligt.

Bilder kan ibland säga mer än ord. Aftonlövet skriver om en ny bok från Greenpeace där man med hjälp av fotomanipulationer vill visa hur stigande havsnivåer påverkar olika områden i Spanien. Det kan vara ett bra grepp för att förklara vad som kan hända. Stränder som försvinner (fel ord egentligen; stranden flyttas ju en bit), floder torkar ut, grönskande områden förvandlas till öken.

Hur skall vi reagera på detta? Kasta oss på flyget och åka iväg och titta på allt som snart riskerar att förstöras (och därmed hjälpa till att snabba på förstörelsen)? Eller skulle man kunna tänka sig att framtida upplevelser av exotiska platser kan avnjutas härhemma, i någon sorts cyberkammare där Rivierans stränder eller Borneos djungler riskfritt kan studeras utan att man behöver lämna landet? Tänk att med hjälp av listiga dataprogram kunna "vandra" i Mexico city eller Taj Mahal i lugn och ro, utan att behöva oroas för tropiska sjukdomar, rånare eller horder av tiggare? Det blir naturligtvis en rejäl smäll för rese- och turistindustrin med färre resenärer, men i stället en vänlig klapp på kinden för allas vår Moder Jord!