Diverse tankeplock en söndagskväll

Kvinnosolidaritet

Hur står det till med solidariteten mellan kvinnor/flickor? Man skulle ju kunna tro att tafsmuslimernas excesser även här i Sverige skulle utlösa en storm av solidaritet med offren. Men det verkar, från många håll, snarare handla om krishantering av modellen "men titta på det här i stället, svenskar gör minsann sådär också ...". Från delar av etablissemanget försöker man/kvinn att styra bort fokus från övergreppen, förmodligen i syfte att inget får störa bilden av migranterna som stackars asylsökare. Här är ett exempel från en bildad person, lärare och vänsterpartist som jag tror varit ganska högt i partistrukturen. Nå, solidariteten från v-partiet har ju haft sina brister tidigare, när det gällde att stötta kvinnor i förorter som störs av otrevliga muslimer. Ur en normal vänstersynpunkt är den här tendensen obegriplig. Men det kanske beror av att de som stödjer den inte är normalt vänsterfolk. Varför vänsterkvinnor skulle ha några varmare känslor för individer som avskyr såväl vänster som kvinnor är svårt att förstå. Jag gör det inte.

Ett påstående som borde medföra klasstryk för den som uttalar det är att de som protesterar mot tafsmuslimernas verksamhet idag är samma figurer som var kvinnofientliga igår. Är det vettigt att med påbud av den typen kollektivansluta folk med en anständig hållning till sverigedemokraterna? Det kan ju innebära att sd får fler sympatisörer av ren ilska, och var det detta som var meningen?

Tidens tecken

2010-talet: den åldrande vänsterns sista chans (om nu inte den chansen redan har sprungit förbi och sumpats).

2010-talet: den åldrande imperialismens sista chans (eller om den kan hålla sig vid liv in på 2020-talet?).

Normalfördelningskurvan

Etnologen och bloggaren Eddy Nehls hävdade vid något tillfälle att man inte av kulturell bakgrund kan sluta sig till hur en individ kommer att uppträda. Det är helt säkert riktigt. Människor kan vara väldigt olika även om de har samma bakgrund. Men om man får en hel grupp att studera, då borde bilden bli annorlunda. Jämför med väljarundersökningar: frågar du en enda tant eller gubbe på gatan hur de kommer att rösta får du en åsikt, men knappast en pålitlig bild av hur opinionen totalt ser ut. Men har du en statistiskt representativ grupp på drygt tusen personer är det faktiskt möjligt att någorlunda väl förutse hur nästa val kommer att gå. (Se "anmärkning" nedan.) Om det ramlar in X tusen migranter från västra Asiens kurdiska eller arabiska områden, borde man inte kunna ha vissa uppfattningar om hur flertalet av dem ser på världen? Normalfördelningskurvan kanske kan visa vilka tankar och världsåskådning hos dem som är den vanliga, samtidigt som man får inse att vissa kan ha helt andra idéer. - Om någon statistiker tycker att den där kurvan är dåligt i det här sammanhanget, så kom med något bättre!

Anmärkning: som jag väl tidigare skrivit på bloggen (eller om det var på någon annans blogg) så kanske de traditionella opinionsundersökningarna blir mindre pålitliga, och paneler på nätet kan bli det som gäller i stället. I vissa lägen vill ju människor inte svara sanningsenligt när det ringer på telefonen. I en webbpanel kan det kännas friare, och ju fler människor som har dator och svarar på enkäter, desto mer kommer resultatet att bli trovärdigt.

Försvar och kapitalism

Försvar och NATO diskuteras i dessa dagar. Här en reflexion som handlar om totalförsvaret och behovet av att ha rejäla resurser i landet ifall handeln med omvärlden skulle störas. Civilförsvar alltså.

Det behövs lager av strategiska resurser, det behövs produktionsmedel och kunnigt folk för att kunna möta en kris utan att samhället brakar samman efter några dagar. Det behövs resurser för att ta hand om naturliga eller mänskligt orsakade katastrofer. Men sådant kostar. Man kan ju tänka sig att en svensk patriotisk borgerlighet skulle ställa upp på det - försvaret av fosterlandet måste ju få kosta! Men hur är det när denna patriotiska borgerlighet/kapitalistklass knappast finns längre, och fosterlandets resursbehov inte är en fråga som finns med i räknenissarnas kalkyler? När kapitalistklassens högre skikt är indragna i de globala nätverken och förmodligen hellre tar sina order från Washington än Stockholm, hur blir det då? - Jag slänger fram hypotesen att i vår tid så passar begreppen 'nationellt försvar' och 'kapitalistiska vinstkrav' dåligt ihop.

UK 1940, SSSR 1941

1940 fick den engelska styrkan i Frankrike fly för livet undan tyskarna, trots rätt små förluster. 1941 tvingades Sovjets styrkor att dra sig tillbaka under några månader under svåra förluster, men Röda armén bröt inte samman och kunde slå tillbaka tyskarna utanför Moskva. Det avgjorde på sikt hela kriget i Europa. Varför får vi då ständigt höra att den sovjetiska armén var så dålig, när den faktiskt klarade av ett mycket tyngre anfall än det som jagade engelsmännen över Engelska kanalen? En hypotes: det beror av att engelsmännen har ett behov av att snacka bort just det.

Sovjet då och Ryssland nu

Man behöver inte överdriva likheterna, men inte heller bortse från dem. Jag tänker på situationen för Ryssland idag, jämfört med 1920-1930-talen.

Dels utvecklingen av landet. Efter första världskriget var Sovjet utsatt för blockader. Även om man ibland kunde inhandla saker utifrån (som metallkombinatet i Magnitogorsk) så tvingades landet mer eller mindre att av egen kraft lyfta sig i kragen, att finansiera uppbygget internt. Det lyckades man med, även om vissa saker slog fel (jordbruket pressades för hårt). Numera är det som bekant sanktioner det handlar om. Ryssland har varit uppstudsigt och måste straffas! Men det innebär också att ryssarna måste utveckla sig internt igen. Import från EU ersätts av egenproduktion. På sikt bra för landet, förmodligen. Och idag finns större möjligheter än på 1930-talet att handla med stater som inte driver sanktions- eller blockadpolitik.

Dels en fråga om mentalitet hos ledningen. Strax innan andra världskriget bröt ut försökte japanerna invadera Mongoliet. Men sovjetiska armén fanns där, och i augusti 1939 spöade den upp japanerna så eftertryckligt att de sprang sin väg och aldrig vågade komma tillbaka. Men här är en intressant detalj: när den sovjetiska militären föreslog att man skulle förfölja de japanska trupperna in i Manchuriet sa Stalin nej. Det blev inget direkt krig mellan Sovjet och Japan. Japanerna slog om till krig söderut i stället.  Därmed fick Sovjet lugn i öster och kunde flytta trupper västerut när Tyskland angrep. 1945 kunde Sovjet sedan slå ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea.

Jag tror det här säger en del om hur ryska/sovjetiska ledare kan tänka: nämligen lugnt, långsiktigt och metodiskt. För att ta ett modernt exempel: turkarna skjuter ner ett ryskt militärflygplan som (eventuellt) varit inne på turkiskt område några sekunder. Planet var inget hot mot Turkiet, däremot mot väpnade grupper i Syrien som på sikt också hotar Ryssland. En hetlevrad ledare i Moskva skulle ha kunnat förklara krig i detta läge, möjligen med baktanken att NATO inte skulle rädda Erdogan. Det vet man ju inget om, på några dagar hade den här affären kunnat skruvas upp till världskrig. Men Putin nöjde sig med hårda sanktioner mot den turkiska ekonomin. Förmodligen tänker han att Erdogan skall få lite mer rep att hänga sig i så småningom. Det här utesluter inte blixtaktioner om så krävs (tänk på Krim, eller hur ryska styrkor snabbt etablerades i Syrien), men ofta är det långvarigt väntande på rätt tillfälle det handlar om. Detta kan även förklara varför Putin ännu inte har rensat ut den lilla klick liberaler som ännu sitter på nyckelposter i Ryssland. De får fortsätta att göra bort sig ett tag till. Väldigt få ryssar kommer att sakna dem om/när de försvinner. Undrar om Ryssland sitter och väntar på att såväl Turkiets som Saudiarabiens härskare skall röra till det så mycket för sig att de faller - samtidigt som Iran dras djupare in i samarbete med Ryssland och de andra staterna i SCO, Shanghai Cooperation Organisation?

Ja, det var några tankar så här på söndagskvällen.

Ärligt svar

Jag tycker det här svaret, varför sverigedemokraterna inte är med i Pride, känns ärligt:

– Vi har aldrig sett behovet. Man måste ha ett marknadsföringstänk: är det vår målgrupp av väljare? Sedan kan det bli problem med säkerheten också. 

Ärligt, därför att man erkänner att det från partiernas sida i hög grad torde handla om taktik. Där sitter partisekreterarna och deras underhuggare och funderar på tänkbara vinster och förluster i händelse av när- eller frånvaro, utan större hänsyn till Prides faktiska innehåll. Men man säger det inte rätt ut. Det känns mindre ärligt. Nu tror övriga riksdagspartier att det här är en show som uppskattas av innerstadens bolånekollektiv, och då hänger man på. Partier som har annan bas än bara anställda tjänstemän (inklusive de vacklande kristdemokraterna) reagerar med att hålla sig borta eller vara otydliga eller vacklande.

Att SD håller sig borta kan också ses som en klok markering mot de nazi-artade engelsmännen från EDL med islamofobi på programmet som skall komma och ha möte i Stockholm i samband med Pride. EDL representerar en modern nazism där man helt enkelt bytt det stora hatobjektet judarna mot muslimer (båda är gummibegrepp, hart när omöjliga att exakt definiera) mot vännerna Israel och HBTQ-folket. Vad de tilltänkta vännerna tycker om det är en annan sak, naturligtvis.

Jag undrar om inte många av hel- och halvnassarna i själva verket har rätt mycket gemensamt med extremreligiösa islamister vad det gäller åsikter och mentalitet? Att plötsligt beordras bli HBTQ-fantaster och kanske till och med feminister måste kännas besvärande för många i hel- och halv-gänget. I det läget kanske en del beslutar att det är ballare att vara muslim i stället?

***

Jag minns från Hötorget, det var väl 1972, och demonstrationen på Första maj. Enhet-Solidaritet hette den då (den demonstration som räknades, alltså, sedan hade ju socialdemokraterna sin lilla funktionärspromenad på annat håll). Hur som helst, där var det första gången jag såg banderoller, eller om de nu var plakat, om homosexuellas rättigheter. Bredvid mig stod ett äldre par. "Titta, där går de homosexuella" utbrast mannen med tydlig entusiasm. "Usch" sa tanten. Men det var då det. Sedan antar jag att borgerligheten med sedvanlig snikenhet kidnappade rörelsen för eget bruk, för att nu med hycklande sårad stämma klaga när vänstern försöker ta tillbaka den.

Att leta utan att finna

Den som söker han skall finna tror jag att det står någonstans i Den Heliga Skrift. Men den sanningen bör nog modifieras. Det gäller att leta efter rätt sak på rätt ställe också. Det kan man grunna över vid läsningen av en artikel i tyska der Spiegel (lugn, den är på engelska!).

I korthet refererar den en undersökning som gjorts av ett forskningsinstitut som finansieras av den i och för sig något tveksamme George Soros. Men här tycks de ha fått fram något vettigt i alla fall. Nämligen att det är meningslöst att selektera ut vissa grupper efter etnicitet eller religion när man bekämpar brott. Antingen ger det inget resultat eller också är det kontraproduktivt. Att sätta igång och generellt bevaka muslimer är bara en politisk ploj för att visa att myndigheterna "gör någonting", ur praktiskt synpunkt är det meningslöst och det vet poliserna.

Ändå håller man på med det där, och det gäller också andra grupper, som romer i östra Europa. Det kontraproduktiva som nämns i artikeln är att det händer att dessa minoritetsgrupper som utsätts för en oproportionellt stor övervakningen kan ha samma eller till och med lägre kriminalitet än den omgivande majoritetsbefolkningen.

Jag tänkte på en annan aspekt: det händer ju (som i Frankrike) att enorma upplopp bryter ut efter att polisen gett sig efter särskilt invandrarungdomar. Man bekämpar inte någon terrorism på det sättet, möjligen skapar man nya sympatisörer för terrorismen.

Men av någon anledning är det ganska svårt att få fram terrorister som är verkligt trovärdiga. Det finns ju sådana och de kan ställa till med ruskiga saker, men de tycks knappast växa på träd direkt. Vill man få tag på verkligt farliga individer är det inte i sjaskiga källarmoskéer man skall leta, det är snarare i regeringsbyggnader och hos storföretag och militär. Får man tro det som står här var det knappast ett elitgäng av terrorister som arresterades för några dagar sedan i New York. Knappt ens muslimer. Däremot en förståndshandikappad och några småbrottslingar. Så länge inte figurer som Busch och Blair (och kanske snart Obama också?) ställs till svars för sina gärningar är det meningslöst att tala om någon kamp mot terrorismen.



Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Ocensurerad kapitalism!, Anders_S skriver OSSE sänder valobservatörer - till Sverige!, Jinge skriver Min dröm om busväder, Haninge skriver Samförstånd ger lönesänkningar, herman skriver Intervju med en ockupant