Ärligt svar

Jag tycker det här svaret, varför sverigedemokraterna inte är med i Pride, känns ärligt:

– Vi har aldrig sett behovet. Man måste ha ett marknadsföringstänk: är det vår målgrupp av väljare? Sedan kan det bli problem med säkerheten också. 

Ärligt, därför att man erkänner att det från partiernas sida i hög grad torde handla om taktik. Där sitter partisekreterarna och deras underhuggare och funderar på tänkbara vinster och förluster i händelse av när- eller frånvaro, utan större hänsyn till Prides faktiska innehåll. Men man säger det inte rätt ut. Det känns mindre ärligt. Nu tror övriga riksdagspartier att det här är en show som uppskattas av innerstadens bolånekollektiv, och då hänger man på. Partier som har annan bas än bara anställda tjänstemän (inklusive de vacklande kristdemokraterna) reagerar med att hålla sig borta eller vara otydliga eller vacklande.

Att SD håller sig borta kan också ses som en klok markering mot de nazi-artade engelsmännen från EDL med islamofobi på programmet som skall komma och ha möte i Stockholm i samband med Pride. EDL representerar en modern nazism där man helt enkelt bytt det stora hatobjektet judarna mot muslimer (båda är gummibegrepp, hart när omöjliga att exakt definiera) mot vännerna Israel och HBTQ-folket. Vad de tilltänkta vännerna tycker om det är en annan sak, naturligtvis.

Jag undrar om inte många av hel- och halvnassarna i själva verket har rätt mycket gemensamt med extremreligiösa islamister vad det gäller åsikter och mentalitet? Att plötsligt beordras bli HBTQ-fantaster och kanske till och med feminister måste kännas besvärande för många i hel- och halv-gänget. I det läget kanske en del beslutar att det är ballare att vara muslim i stället?

***

Jag minns från Hötorget, det var väl 1972, och demonstrationen på Första maj. Enhet-Solidaritet hette den då (den demonstration som räknades, alltså, sedan hade ju socialdemokraterna sin lilla funktionärspromenad på annat håll). Hur som helst, där var det första gången jag såg banderoller, eller om de nu var plakat, om homosexuellas rättigheter. Bredvid mig stod ett äldre par. "Titta, där går de homosexuella" utbrast mannen med tydlig entusiasm. "Usch" sa tanten. Men det var då det. Sedan antar jag att borgerligheten med sedvanlig snikenhet kidnappade rörelsen för eget bruk, för att nu med hycklande sårad stämma klaga när vänstern försöker ta tillbaka den.