lördag 11 september 2010

Varken det ena eller andra

Bloggkollegan Röda Verb gör idag en kommentar angående en artikel i Aftonlövet av Mikael Nyberg. Ämnet är det där jäkla tågen i Sverige som får allt svårare att ta sig fram enligt någon tidtabell. Ibland kommer de inte alls fram. Den borgerliga politiken (där även socialdemokraterna är medansvariga) är inte så jäkla lyckad om man vill ha en verkligt bra infrastruktur på räls.

Röda Verb vill lyfta diskussionen en bit och pekar på politikens (eller om vi skall säga klasskampens) betydelse, och den diskussion som fördes i Kina 1976. Nu minns jag inte direkt vad som sades 1976, men jag minns i alla fall den generella linje om "röd och expert" som Mao förde fram. Det räckte inte med att vara rödglödgad revolutionär för att förvandla det efterblivna och nedgångna Kina till ett nytt framgångsrikt Kina, det måste till specialkunskaper också. "Röd" angav riktningen för politiken, "experten" skulle se till att sakerna gjorde på bästa sätt. Båda måste till, och omfattas av ansvariga kadrer, för att få en framgångsrik utveckling och för att socialismen skulle segra. Sovjet hade brist på bra ledande folk när man skulle dra igång industrialiseringen och femårsplanerna. "Kadrer avgör allt" menade Stalin och gynnade kraftigt folk med goda kunskaper i olika ämnen. Problemet var att på sikt kom de där människorna att bli allt mindre röda och alltmer skiljda från folket, och till slut förvandlade de sig till en ny härskande parasitär klass.

Här skulle man kunna göra ett fyrfältsdiagram av den sorten som sociologer lär gilla. Ungefär så här:


Ja Nej
Röd x x
Expert x x





Och så skulle man kunna pricka i rutorna och få fram fyra olika alternativ. En person kan givetvis vara full av revolutionär glöd men inte klara av att sköta järnvägen. Alternativt vara grådaskig borgare men ändå åtminstone klara av jobbet.

Men - vad det gäller borgerligheten i Sverige - har man lyckats bevisa att man är varken röd eller expert, men däremot grådaskig och oförmögen att se till att saker & ting fungerar som de skall. Varken "röd" eller "expert", bara parasitär. Den perfekta borgerliga motpolen, med andra ord. Det kanske är en naturlig sak i ett klassamhälle på sista versen: den gamla styrande gruppen får allt svårare med praktisk problemlösning? Nya kvastar måste in och sopa. Gärna röda kvastar då.

PS. Angående den ursprungliga frågan, om SJ:s skakiga service, så finns uppgifter här om  hur mycket pengar man har råd att dela ut till ägarna. Eller om vi ser det från en annan vinkel: om Riksdagen beslöt att SJ inte behövde ha någon avkastning så skulle man få massvis med pengar över att investera i driften. DS.

5 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Problemet med järnvägen och mycket annat är nog inte att det skulle saknas tekniska experter som skulle klara detta. Vårt akuta problem är att allt numer är ekonomisk ideologi. De ekonomiska bedömningarna görs av folk som är fullfjädrade ideologer men helt saknar verklig ekonomisk expertis.

Här är en annat diagram som kanske kan förklara en del:
Offentligt bidrag till järnvägen i en del europeiska länder.

Från en rapport från USA:s statliga järnvägsbolag Amtrac, som vill försvara sitt modesta offentliga bidrag och visa på att svammlet om att europeiska järnvägar inte var subventionerade är nonsens.

Så åker man också många fler mil på järnväg i en del av dessa länder för samma pengar. I t.ex. Italien är det billigt att åka tåg, man kom långt för en modest slant. Jag tror inte att det Italienska kostnadsläget skiljer sig i motsvarande grad.

Det var väl Persson som införde avkastningskraven, har jag för mig. I det nya ideologiska tänket ska allmännyttiga funktioner vara något som "drar in" pengar till staten, en dold beskattning av medborgarna. I ett sundare ekonomiskt tänkande ska förstås SJ var något som gör så mycket samhällsnytta som möjligt för oss medborgare och inte var en dold beskattning.

Björn Nilsson sa...

Om man säger att "röd men inte expert" kontras av "blå(dåre) och definitivt inte expert" då?

Teckentydaren sa...

När nyliberalerna på 80-talet drev kampanj för att slakta SJ var det veritabel mediekampanj mot SJ.

Grassman 1988:
"Plötsligt är tidningarna fyllda med material om det konkursmässiga SJ. Om att det saknas ett par miljarder kronor bara i år, om att SJ är olönsamt och omedelbart måste krympas och styckas."
[en utläggning om var pengarna tagit vägen och finns, de som påstods inte finnas längre, de hade hamnat i andras fickor]
Pengarna finns alltså. Enorma övervinster till ingen nytta. Förmögenhetsökningar som inget annat land ansett sig behöva kosta på sina överklasser. Inkomstomfördelningar som varit omöjliga i det tidigare demokratiska Sverige, där vinsterna ju var baserade på ökad produktion av varor och tjänster.
...
För mig är det självklart att SJ såsom det nu drivs, efter ett par decenniers rationaliseringar och nedläggningar, är ett av Sveriges mest lönsamma företag . Det fungerar som ett grundläggande blodomlopp i samhällskroppen. SJ upprätthåller ett minimum av kontinuerlig och förutsebar kommunikation, vars samhällsekonomiska produktivitet är odiskutabel. Kanske högre än någon annan enskild samhällsekonomisk verksamhet – möjligen med undantag av skolor, sjukvård, televäsen och forskning.
...
Att SJ inte redovisar övervinster på det sätt som banker och företag gör beror inte på att SJ är mindre produktivt – tvärtom det är långt mer produktivt än både Electrolux och SE-banken. Orsaken är själva vårt räknesätt, som innebär att betydande delar av den offentliga verksamhetens intäkter inte finns medräknade i de budgetar som tidningarna nu diskuterar och ondgör sig över. Omvänt finns många av Volvos kostnader inte med. Alla ekonomer vet detta.
...
De cirka två miljarder som i år behövs som samhällsbidrag till SJ är i själva verket inget stort belopp. Särskilt i jämförelse med det enorma budgetöverskott som enligt Ernst Wigforss gamla hederliga budgetbegrepp ligger och skvalpar i form av överlikviditet hos kommuner, landsting och statliga stiftelser landet runt.
...
Flera andra ledande industriländer accepterar underskott som är ömsom större och ömsom mindre än de två miljarder som just nu hetsar upp svenska journalister, ekonomer och politiker. Några är kloka nog att acceptera långt större s k förlustbidrag i medvetandet om att detta är en ganska ytlig finansiell kontering som endast utgör en bit i det större samhällsekonomiska räknestycket.
...
Att passagerarunderlag och köpkraft är låga i de flesta delar av landet utanför Stockholm och Göteborg är rätt självklart när man betänker att svenska löntagare tappat nära femtio procent på industrivärldens reallönenivå. Härigenom har flera hundra miljarder kronor förts över från privat och offentlig konsumtion till landets fastighets- och aktieägare, från SJ till Volvo om man så vill...



Det var en S-regim som styckade Statens Järnvägar 1988 och och sen en annan S-regim som bolagiserade verksamheten 2001 och dessutom ville ha avkastning.

Björn Nilsson sa...

Suck. Och det där demoleringsgänget vill ha ens röst också.

Jan Wiklund sa...

Vad jag minns ställde staten avkastningskrav på SJ redan på 70-talet. Banor som inte gav vinst las ner. En bok som heter Ska vi asfaltera Sverige som gavs ut då visade problemet. Och SJ var redan då ett aktiebolag som lagenligt hade vinst som högsta mål.

Men det har förstås blivit etter värre. Oförmågan att skilja mellan infrastruktur och vinstdrivande verksamhet, som finns inbyggd i gällande "new public management"-doktrin, håller på att ta död på hela landet.

På 70-talet var det en katalansk statsvetare som hette Pau Puig i Scotoni som i en bok pekade på att medan överklassen i Europa hade ägnat sig åt att styra statsskeppet hade deras latinamerikanska klassbröder medvetet styrt på grund så de kunde plundra det. Idag verkar det som om rollerna är ombytta.