Jag gjorde några reflexioner åt det svenska hållet efter att ha läst detta om jämförelse mellan den ekonomiska utvecklingen i vissa länder i Asien respektive Latinamerika. Där hävdas att Asien klarat sig bättre för att resurser flyttats till högproduktiva och expansiva industrier, medan utvecklingen i Latinamerika gått åt andra hållet. Folk har försvunnit till lågproduktiva jobb och ut i den informella ekonomin.
Först funderade jag på en svensk term - är det inte "överföringsvinster" man talar om när resurser flyttar från lågproduktiva till högproduktiva sektorer inom ett land? För att ta Sverige: när man efter Andra världskriget lade ner mängder av små jordbruk som knappt kunde försörja sina brukare, små verkstäder, fabriker och butiker, och dessa människor i stället började arbeta i den växande högproduktiva industrin, ledde det till en produktivitetsvinst av stora mått. Enskilda kunde förlora, men landet som sådant vann i välstånd. (Nja, det fanns en del fattigdom bakom kulisserna, men ...) Det blev till guldåren.
Men borde det inte finnas en motsats: överföringsförluster? Exemplet Latinamerika tyder på det. Och inte nog med det, detta är en politik som faktiskt drivs idag verkar det. Även i Sverige. Antag att högproduktiva näringar läggs ner och dess personal antas försörja sig genom att gå ut med hunden åt någon annan? (Till lägre ersättning och helst med F-skattsedel, får man anta.) Eller skall vi ta det där med hundvakt, restaurangjobb och liknande som desperata gester från en politikerelit som håller på att tappa greppet och inte vet hur resan in i tjänstesamhället skall hanteras och som inte förstår de långsiktiga ekonomiska verkningarna?
Kanske frågan skall ställas så här: hur flyttas resurser från ett krympande industrisamhälle till ett tjänstesamhälle utan att det sker överföringsförluster, utan att man förstör mänskliga och materiella resurser och skickar in stora delar av samhället i en nedåtspinn? (Och utan att parasitära eliter utnyttjar situationen för sina egna snäva intressen.) Jag skulle kunna tänka mig att avsuttna politiker som Birger Schlaug eller forskare som Christer Sanne är personer som kan diskutera den saken, men annars är det tusan så tyst.
Filmen ovan kommer från New York Times, tipset om den får vi tacka Lennart Frantzell för: läs det här och det här inlägget. Jag minns hur verkstäderna såg ut på 70-, 80- och 90-talen. Från hantverk och löpande band och tempojobb till datorer och helautomatiserade produktionsprocesser gick utvecklingen. Och även hur konstruktörerna stod och jobbade vid sina ritbord, för att så småningom slå sig ned vid dataskärmar. Vad vi ser här är nästa steg, men definitivt inte det sista. Vi närmar oss ett stadium som jag tror faktiskt redan Marx funderade på: maskiner tillverkar maskiner. Det torde innebära döden för det som vi tycker är nationalekonomi idag, men var finns de ekonomer, politiker och samhällsforskare som funderar på morgondagens ekonomi? De fortsätter tjata om åttatimmarsdag, statsskuld och gayparader. Den ekonomiska basen stämmer allt sämre med hur samhällets överbyggnad av politik och juridik ser ut - ett ganska gott skäl för att sjunga "störtas skall det gamla nu i gruset ..."! Eller skall vi vara nöjda med att stå på det sjunkande skeppets däck och se undergången närma sig?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
7 kommentarer:
Äntligen! Det här är exakt vad Erik Reinert snackar om i sin bok How rich countries got rich - and why poor countries stay poor. Eller i norsk version Global økonomi.
Och det är i det perspektivet jag har undrat över varför ingen har kritiserat RUT-avdraget med att staten här styr resurser till det minst produktiva/minst kunskapsintensiva man kan tänka sig. Vill dom att vi i fortsättningen ska konkurrera med Kongo?
Reinert - jaha, det var han jag skulle läsa, ja.
Kongo, då är frågan om det avses Kinshasa eller Brazzaville? Det KAN finnas någon skillnad.
När det gäller det politiska har vi inte så stor valfrihet, det ena blocket vill 3:e världenisera oss med billiga och subventionerade tjänsteandar hos de välbeställda, det andra blocket har i sin outgrundliga visdom kommit fram till att lösningen är att landets framtid ska skattesubventioneras så de kan konkurrera ut äldre och dyrare inom speciellt restaurangbranschen som ska få lägre konsumtionsskatter. Men visst är det senare ett trevligare förslag, vi ska sitta och svinga en bägare på krogen fullproppade med fet skräpmat medan landet görs om till u-land.
Jag är av den misstanken att den explosion av krogar, snabbmatshak, godisbutiker etc som vi sett är en effekt av hög arbetslöshet och åtstramning av hemmaekonomin. (Medan de stora exportöverskotten levt loppan i Baltikum etc som "produktiva investeringar" i fastighetssektorn där.) Alltså när stora grupper har allt lägre och osäkra inkomster försvinner möjligheten till långsiktighet, man konsumerar det man har för dagen. När ekonomin är livaktigare och gott om jobb finns och även om inte det enskilda jobbet har säker anställning så är byte av jobb ingen katastrof om det finns ett rikligare utbud. Då tjänar folk bättre, folk investerar för familjen man kan nyttja kreditmarknaden till vettiga räntor, i det första alternativet är "kreditmarknaden" fråga om korta lån till ockerräntor. Man köper bostad, bygger ett bra hem för familjen, investerar i barnen etc. Sådant skapar tillväxt i samhället.
Det är inte i de "bättre" bostadsområdena som det finns en uppsjö av snabbmatshak, sjabbiga närbutiker etc. det är i de sämre och fattiga områdena. Med möjlighet till långsiktighet i ekonomin planerar man den för detta och konsumerar inte för dagen.
Hade en bekant som ett tag varit damsugarsäljare (elektrolux), de där ohemult överprissatta damsugarna är inte lätta att sälja i de "bättre" områdena, på Rosengård och liknande är det mycket lättare att sälja skojeriet. De har säljarsnack om att det är en hälsovinst att ha den damsugaren och bryr man sig om sin familj ... sånt går man förstås inte på i de "bättre" områdena.
Överexploateringen av butiker och fik borde också bero på att det inte finns annat att göra för dom som jobbar där.
Ju sunkigare ekonomi, desto fler självutsuger sig som "egna företagare" med miserabla inkomster. Vi har inte så många som säljer skosnören och pennor på gatorna än men det kommer nog. Om inte annat kanske regeringen kan subventionera det med avdragsrätter.
Skosnöreförsäljarna tillhörde väl trettiotalskrisen, men det kan ju vara en idé att ta upp igen ... . Det är klart att när de produktiva sektorerna krymper så trängs folk in på andra ställen. Det skulle kunna vara nyttiga tjänster (oftast offentliga), men där dras det ned också så till slut finns bara en tämligen meningslös grupp mindre nyttiga tjänster utan större potential för utveckling kvar. Och det kommer att slå igenom på ekonomin i stort, på alla nivåer.
Jag har nog hävdat det tidigare, och gör det fortfarande: det är idag brist på ledande politiker som har större egna erfarenheter från ett yrkesliv utanför politiken. Och därmed blir deras lösningar för kriser på arbetsmarknaden ganska handfallna, åtminstone så länge det inte handlar om att "ställa krav" på marknadens förlorare. De förväntar sig i princip att "den osynliga handen" skall fixa problemen, medan de kan göra sin politik och lyfta arvoden.
Visst hade det varit vettigare att folk kunnat jobba med något nyttigt. Det lär ju finns stora behov inom äldrevård etc att öka personaltätheten. Men våra politiska makthavare är ju rörande överens om att det är bättre om folk säljer skosnören, i deras förtvinade ekonomiska föreställningsvärd måste det först säljas ett skosnöre som sen "betalar" t.ex. äldrevård.
Det offentliga sparar och gnetar och överbeskattar medborgarna, det stramar åt ekonomin. Detta kompenseras till en del med obefintlig bostadspolitik som gör att bostadspriserna stiger och folk tar ut pengar ur värdestegringen och håller igång landets ekonomi. Sen år 2000 har mer än 60% av bostadslånen gått till annat än köp av bostad.
Både Borg och Sahlin/Östros är anhängare av detta med att det offentliga ska överbeskatta och sk offentligt spara, vilket inte i någon förnuftig mening är sparande. Man (S) har med budgetregler och riksbankslag närmast rent konstitutionellt begränsat politikens handlingsfrihet så att någon full sysselsättningspolitik typ rekordåren som genererade välstånd åt hela folkhushållet inte ska var möjlig att föra här i landet, allt enligt den nyliberala regelboken, detta kallar Sahlin i sin bok för i grunden socialdemokratisk politik.
Detta är långt mycket allvarligare än det som alliansen gjort under sina 4 år, hittills, för att försämra landet.
Detta är också en ekonomisk politik som tvingar fram sk "Public Private Partnership" (PPP) därför att de självpåtagna begränsningarna av den offentliga ekonomin gör att man "inte har råd".
Ang. de Rödgrönas bottniabana var Sahlin var noga med att det skulle vara privat intressenter med i finansieringen. Helt enligt den store idolen Blairs katastrofrecept.
Vi kunde ju börja med att rätta till det nonsens som landets ekonomiska modell nu bygger på, sen kan man se hur mycket brister och annat som finns för att ytterligare förändra så landets produktiva kapacitet utnyttjas på bästa sätt. Vid full sysselsättning flyttas också makten till löntagarna, makt är ett måste om man vill åstadkomma något, som t.ex. kortare arbetstid. På den tiden när det lagstiftades om längre semestrar var ju detta bara en bekräftelse på vad löntagarna redan uppnått på marknaden i den fulla sysselsättningens ekonomi, lagstiftningen endast utvidgade det som redan fanns till svagare grupper på arbetsmarknaden.
Fiscal rules going mad …
Public infrastructure 101 – Part 1
Mot dumheten och okunskapen kämpar klokskapen förgäves, och någon "stockholmsskola" inom nationalekonomin var det länge sedan vi såg. Finns det vettiga svenska nationalekonomer så är det förmodligen mest i utlandet numera. Suck. Dubbelsuck för allt på Mitchells blogg som ligger på väntelistan att läsa.
Skicka en kommentar