Myrdal gör inget annat än att dra gamla kända recept ur den reformistiska arbetarrörelsens kokbok, Wigforss skulle nog inte protestera.
Arbetslösheten upphör helt om Sverige genomför de stora nödvändiga satsningarna. Tänk själva! Det gäller till exempel sådant som järnvägar och nya miljonprogram. Såväl nybyggen som att återupprusta de nuvarande ghettoiserade förorterna till anständig standard.Här kan man tillägga en massa jobb inom skol- och omsorgsvärlden, kultur och andra tjänster. Men vi fortsätter med Myrdal:
Listan kan göras lång. Det är bara att sätta igång.Vi skjuter skallen av eventuella EU-byråkrater som försöker stoppa oss, eller ...? Vad som kan tilläggas här är att pengar är inget problem för ett land som har sin egen valuta, det avgörande är om resurserna finns eller inte finns. Finns de så kan staten fixa pengar utan att ens behöva ta några lån, När sådana som Sahlin eller Östros pratar om "ansvar" är det en ny språkförfalskning, det handlar om att tvinga folket att frivilligt gå med på utpressning av sig själv till finanskapitalets förmån. Det är en negativ, destruktiv politik. Men det skulle alltså finnas en bättre väg:
Det blir inga arbetslösa kvar. Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer som jag; men också de kan sättas i arbete. Om det som kallar sig Europa söker hindra detta, desto värre för dem!
Om socialdemokratin och dess rödgröna slår in på den vägen då reser sig en miljonpublik gäspande väljare från sofflocken och går till valbåsen; Mona kommer att stå i hävderna som den socialdemokratiska ledare vilken förde rörelsen till historisk seger.Myrdal tvekar dock, vilket låter rimligt, och slutar med:
Om! alltså.
Ja, om inte om satte käppar i hjulet hela tiden ... men som appendix lägger jag här in några brottstycken från en sagolik tid, tiden med brist på arbetskraft i Sverige i början av 1950-talet. Det är en man som heter Brunner från dåvarande Arbetsmarknadsverket som 1954 håller ett anförande i Västerås. Det fanns saker att göra, industrin växte, och man måste skrapa fram de reserver av arbetskraft som fanns. För i och med att det var gott om jobb kunde missnöjda arbetare eller tjänstemän ofta "rösta med fötterna" om de inte gillade hur det var på ett arbete, för det fanns andra jobb i överflöd.
... vi har i första hand fått inventera och försöka få fram de arbetskraftreserver som samhället har haft. Därvid ha vi till att börja med haft att tillgå de gifta kvinnorna och dem ha vi försökt att få att arbeta utanför hemmet i ökad utsträckning. ...
Men sedan på grund av arbetsbristen så har man varit mindre kritisk ifråga om arbetskraften och därför har man tagit emot en del partiellt arbetsföra. Men det är också så, att vid den ökade sociala omvårdnaden om folk har man sagt sig, att det bör väl ändå vara så, att om en människa kan arbeta bara på något enda område, så bör man ge människan tillfälle att göra det och man har utrustat bl.a arbetsmarknadsorganen med resurser att ta hand om partiellt arbetsföra. Och det har vi gjort. Vi har fått särskilda tjänstemän, som har blivit specialister på att räkna ut var en människa, som har det och det felet, ändå skall kunna arbeta. För praktiskt taget alla människor gäller att även om man har en defekt i ett eller annat avseende så gäller det bara att leta upp den rätta platsen där felet inte utgör något hinder för en fullgod arbetsinsats. Och vet ni, vi har plockat fram både blinda och döva och lytta av alla slag, lungsjuka och andra, bara de varit något så när återställda, och de har satts in i produktionen, Vi har först arbetsprövat dem, vi har arbetstränat dem och när vi har gjort det har vi kommit underfund med att de kan arbeta. Så har vi yrkesutbildat dem när det har behövts, och sedan har de också fått jobb, Och det är åtskilliga 10.000-tals mäniskor här i landet som under sista 10 åren har tagits i anspråk och getts arbete, om vilka man förut trodde, åtminstone beträffande en del av dem, att de aldrig skulle kunna göra något i sitt liv.
Ja, det här låter något annat än en sur jakt på "fuskare", det handlade om att hitta människor till uppgifterna i en optimistisk och expansiv ekonomi.
"Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer" skrev Myrdal. Kunde full sysselsättning genomdrivas så skulle även dessa kunna få jobba så mycket som de kände för. I dagens arbetsmarknad finns det knappast utrymme för en sjuttiårig byggnadsarbetare eller en jämnårig undersköterska. Arbetstakt och krav slår ut dem. Och det gäller i mängder av andra arbeten också. Men i en ombyggd ekonomi ... där har vi visionerna som de "ansvarskännande" figurerna inte vill eller vågar tala om, eller inte ens kan föreställa sig. Delar av befolkningen antas jobba ihjäl sig, och resten skall jagas att ta jobb som inte finns. Vad är det för vansinnig politik egentligen!
9 kommentarer:
Om nu någon skulle få för sig att förklara den optimistiska och expansiva ekonomin på det beskrivna 50-talet med att vi exporterade till det krigshärjade Europa kan det noteras att på 50-talet utgjorde exporten relativt BNP endast ca 17% (har jag för mig). Den växte sen på 60-talet till runt 20% för att på 70-talet utgöra ca 25%. Idag är den över 50% relativt BNP. Inte heller var det fråga om exportöverskott som nu då vi år efter år har rekordstora exportöverskott, det var balans och svävade runt nollstrecket, ibland lite över ibland lite under.
I dag ska vi arbeta för utlandet och sätta vår egen ekonomi och samhälle på undantag, men vi gjorde ju snarast tvärtom under rekorddecennierna.
Hela perioden under rekordåren kännetecknas av en rent fantasisk utbyggnad av infrastruktur, skolor, sjukvård mm, och det såg liknande ut i övriga industrivärlden.
Som jag kunde notera i Mitchells blogg i dag där han återigen sågar Nairu och även förklarar skiftet till den galna ekonomiska politik vi idag lever med.
"The rise in acceptance of Monetarism and its new classical counterpart was not based on an empirical rejection of the Keynesian orthodoxy, but was instead, according to Blinder, “a triumph of a priori theorising over empiricism, of intellectual aesthetics over observation and, in some measure, of conservative ideology over liberalism. It was not, in a word, a Kuhnian scientific revolution”."
Som sagt detta med jämviktsarbetslöshet, överskottsmål och gud vet allt är inget annat än fantasier i de ekonomiska modellernas värld frikopplat från verkligheten. Och detta låter vi oss styras av. Frågan om inte de forntida romerska spåmännen som slaktade en get och läste i inälvorna gav bättre vägledning till dåtidens makthavare än dagens ekonomiska överstepräster. De romerska spåmännen la nog in ett stort mått av sunt förnuft i sitt "läsande" av inälvorna (om inte annat så för att klara livhanken) vilket verkar helt saknas hos dagens ekonomiska överstepräster.
Som Myrdal konstaterade "De har låtit sig politiskt bindas av fiktioner".
Det där var intressanta siffror som jag inte tänkt på tidigare, tack för det! Men är inte sammanhanget logiskt: ekonomin gick framåt, men större delen av produktionsresultatet stannade kvar i landet och gjorde att man kunde bygga vidare på Folkhemmet under 20-25 lyckliga år. Sedan fick Sträng & Co exportnoja och det började gå sämre. Visserligen kan man säga att det borde gå jämt upp om man exporterar för att kunna importera, men då tar man inte hänsyn till innehållet i utrikeshandeln.
Skall man ta det här som exempel på någon sorts nymerkantilism som slagit igenom de senare åren och som inte fungerar något vidare (såvida man inte vill ha en stor fattig befolkning på hemmaplan naturligtvis)? Export för exportinkomsternas skull, och därmed bygga upp valutaöverskott som man inte kan göra något vettigt av.
Men "vi" har väl inget valutaöverskott, i vår ekonomi så stannar väl detta hos exportföretagen de har inget behov av att växla in mer i svenska pengar än för att betala sina kostnader här. Ett ackumulerat överskott om ca 7% av BNP sen 1994 skulle innebära enorma belopp, nu har ju BNP växt lite efterhand och pennigvärdet ändrats, men mellan tummen och pekfingret och lite värdetillväxt skulle vi nog prata om en minst 3000 miljarder. En liten nätt summa, nästan så man börjar prata riktiga pengar. Denna summa har pressats fram med hjälp av stenhård åtstramning av den arme svensken som fått betala med mager tillväxt i hemmaekonomin och massarbetslöshet och utanförskap.
(Exportnetttot 2008, 2009 var 234 resp 224 miljarder och som procent av BNP 7,4 resp 7,3 %.)
Sträng och Co men nog framförallt den framväxande kanslihushögern med den koleriske krisministern i täten som ville tas på allvar (av kapitalisterna) och anammade den framväxande nyliberal högerrevolutionen. Men man var nog lite bekymrade för den naturliga utveckling som var med minskad industri sysselsättning som hade sin topp på 50 och 60-talet. Dessutom förvanskade man nationalbokföringen på 70-talet för att få det att framstå som om vi hade större problem än vi hade med utrikesaffärerna.
Det är ju inte exporten som är för stor, det är hemmaekonomin som är förs vag och har haft mager tillväxt. Den förlusten som folket gjort i den alltmer skeva fördelningen mellan de få och de många är förmodligen en västanfläkt i jämförelse med den förlusten folket gjort i utebliven tillväxt.
Så man kan sammanfatta att problemet är i första hand inte att det skapas ett exportöverskott, men att överskottet försvinner in i den alltmer ojämna och farliga inkomstfördelningen? Dels inom länder som Sverige eller Tyskland, dels att länderna som länder betraktat kommer att hamna i överskotts- respektive underskottslägret, med svåra konsekvenser för underskottsländernas ekonomi.
Förmodligen är det så. Norge som med en viss underdrift "bara" kan vrida på en kran och öka eller minska sitt exportöverskott har ju inte så mycket annat val än att ha stort exportöverskott. De måste ju leda bort detta till fonder så det inte förstör den "normala" ekonomin, orsakar överhettning och driver upp växelkursen för mycket så vanliga exportnäringar och annan inhemsk industri slås ut. Men där är ju detta överskott i utländska fodringar norska folkets egendom.
Vi och t.ex. tyskland har ju tvingat fram exportöverskott genom åtstramning av hemmaekonomin. Man kan även fråga sig om det ens gynnat exportindustrins konkurrenskraft speciellt mycket när allt lägre andel av produkterna är lönekostnad och färre anställda producerar allt mer. En indikation på det är ju att Trollhättan förlorade mot Russelheim trots att de senare hade 30% högre bruttolönekostnad.
Det är förvånande att den senare aspekten inte diskuteras mer, speciellt av alla de varma EU och Euroanhängarna vi har här i landet, i Riksdagen är de väl åtminstone 80%. Om än folket är mer skeptiskt inställt.
Men har inte ny teknik åter ställt frågan om 6-timmars arbetsdag i fokus? Överproduktionskrisen som vi sett i den s.k. finanskrisens spår (visst är det patetiskt att höra mantrat "den värsta krisen sedan 1930-talet" har dom redan glömt 1990-talseländet...?)reser absolut frågan menar jag. Och hade inte socialismens företrädare kämpat för arbetstidsförkortning hade vi kanske legat kvar på 48-timmarsnivån. (Som i Nord-Korea i och för sig, men där av andra skäl.)
Den tekniska utvecklingen borde medföra sådana krav. Bland andra Birger Schlaug har försökt trycka hårt på det. Men med den officiella "opposition" som vi har blir det som det blir - med andra ord ingenting alls.
För att få till kortare arbetstid måste arbetstagarna ha mer makt, full sysselsättning och tendens till brist på arbetskraft ger sådan makt. Hög efterfrågan på arbetskraft sänker också kraven på "rätt" kompetens. Kompetenströsklarna för att komma in på arbetsmarknaden som politikerna bekymrar sig om är förmodligen till en hel del skapade av stort arbetskraftsutbud och låg efterfrågan på arbetskraft.
Det är bara med en stark förhandlingsposition som man kan förhandla sig till bättre andel av produktivitetsförbättringarna. Med en svag förhandlingsposition hade det förmodligen inte blivit flera veckors semester, 40 timmars veck, lediga lördagar etc. Problemet nu är ju att alla våra politiker jobbar för att det inte ska bli så, att arbetstagarna får mer makt genom full sysselsättning.
Om vi får tro våra ledande politiker inkl Sahlin ska vi helst arbeta mer inte mindre, pensionsålder borde höjas har jag för mig hon sa något om i samband med SAP kongressen.
Om nu Mp är intresserade av kortare arbetstid kan de ju inte samtidigt vara för en politik som avlövar arbetstagarna makt på arbetsmarknaden.
MP har vikt sig i strävan efter ministerposter. Birger Schlaug är en ropande röst i öknen - i och för sig tillsammans med Christer Sanne och en del andra tänkare, men hos det politiska inne-gänget finns inget gehör för tankar om att fortsätta korta av på arbetstiden.
Skicka en kommentar