Myrdal som wigforssian, för ett arbetsliv för alla

Hos bloggkollega Teckentydaren får jag tips om en artikel av Jan Myrdal. Myrdal tycker att Socialdemokraterna borde göra sig av med överbetalda konsulter och göra något vettigt för att väcka sina potentiella väljare i stället. Nja, man kan nog tro att socialdemokraternas ledning hellre skär av sig några fingrar än gör sig av med konsulterna.

Myrdal gör inget annat än att dra gamla kända recept ur den reformistiska arbetarrörelsens kokbok, Wigforss skulle nog inte protestera.

Arbetslösheten upphör helt om Sverige genomför de stora nödvändiga satsningarna. Tänk själva! Det gäller till exempel sådant som järnvägar och nya miljonprogram. Såväl nybyggen som att återupprusta de nuvarande ghettoiserade förorterna till anständig standard.

Här kan man tillägga en massa jobb inom skol- och omsorgsvärlden, kultur och andra tjänster. Men vi fortsätter med Myrdal:

Listan kan göras lång. Det är bara att sätta igång.

Det blir inga arbetslösa kvar. Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer som jag; men också de kan sättas i arbete. Om det som kallar sig Europa söker hindra detta, desto värre för dem!

Vi skjuter skallen av eventuella EU-byråkrater som försöker stoppa oss, eller ...? Vad som kan tilläggas här är att pengar är inget problem för ett land som har sin egen valuta, det avgörande är om resurserna finns eller inte finns. Finns de så kan staten fixa pengar utan att ens behöva ta några lån, När sådana som Sahlin eller Östros pratar om "ansvar" är det en ny språkförfalskning, det handlar om att tvinga folket att frivilligt gå med på utpressning av sig själv till finanskapitalets förmån. Det är en negativ, destruktiv politik. Men det skulle alltså finnas en bättre väg:

Om socialdemokratin och dess rödgröna slår in på den vägen då reser sig en miljonpublik gäspande väljare från sofflocken och går till valbåsen; Mona kommer att stå i hävderna som den socialdemokratiska ledare vilken förde rörelsen till historisk seger.

Myrdal tvekar dock, vilket låter rimligt, och slutar med:

Om! alltså.

Ja, om inte om satte käppar i hjulet hela tiden ... men som appendix lägger jag här in några brottstycken från en sagolik tid, tiden med brist på arbetskraft i Sverige i början av 1950-talet. Det är en man som heter Brunner från dåvarande Arbetsmarknadsverket som 1954 håller ett anförande i Västerås. Det fanns saker att göra, industrin växte, och man måste skrapa fram de reserver av arbetskraft som fanns. För i och med att det var gott om jobb kunde missnöjda arbetare eller tjänstemän ofta "rösta med fötterna" om de inte gillade hur det var på ett arbete, för det fanns andra jobb i överflöd.

... vi har i första hand fått inventera och försöka få fram de arbetskraftreserver som samhället har haft. Därvid ha vi till att börja med haft att tillgå de gifta kvinnorna och dem ha vi försökt att få att arbeta utanför hemmet i ökad utsträckning. ...

Men sedan på grund av arbetsbristen så har man varit mindre kritisk ifråga om arbetskraften och därför har man tagit emot en del partiellt arbetsföra. Men det är också så, att vid den ökade sociala omvårdnaden om folk har man sagt sig, att det bör väl ändå vara så, att om en människa kan arbeta bara på något enda område, så bör man ge människan tillfälle att göra det och man har utrustat bl.a arbetsmarknadsorganen med resurser att ta hand om partiellt arbetsföra. Och det har vi gjort. Vi har fått särskilda tjänstemän, som har blivit specialister på att räkna ut var en människa, som har det och det felet, ändå skall kunna arbeta. För praktiskt taget alla människor gäller att även om man har en defekt i ett eller annat avseende så gäller det bara att leta upp den rätta platsen där felet inte utgör något hinder för en fullgod arbetsinsats. Och vet ni, vi har plockat fram både blinda och döva och lytta av alla slag, lungsjuka och andra, bara de varit något så när återställda, och de har satts in i produktionen, Vi har först arbetsprövat dem, vi har arbetstränat dem och när vi har gjort det har vi kommit underfund med att de kan arbeta. Så har vi yrkesutbildat dem när det har behövts, och sedan har de också fått jobb, Och det är åtskilliga 10.000-tals mäniskor här i landet som under sista 10 åren har tagits i anspråk och getts arbete, om vilka man förut trodde, åtminstone beträffande en del av dem, att de aldrig skulle kunna göra något i sitt liv.

 Ja, det här låter något annat än en sur jakt på "fuskare", det handlade om att hitta människor till uppgifterna i en optimistisk och expansiv ekonomi.

"Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer" skrev Myrdal. Kunde full sysselsättning genomdrivas så skulle även dessa kunna få jobba så mycket som de kände för. I dagens arbetsmarknad finns det knappast utrymme för en sjuttiårig byggnadsarbetare eller en jämnårig undersköterska. Arbetstakt och krav slår ut dem. Och det gäller i mängder av andra arbeten också. Men i en ombyggd ekonomi ... där har vi visionerna som de "ansvarskännande" figurerna inte vill eller vågar tala om, eller inte ens kan föreställa sig. Delar av befolkningen antas jobba ihjäl sig, och resten skall jagas att ta jobb som inte finns. Vad är det för vansinnig politik egentligen!