söndag 16 januari 2011

På väg mot historiens sophög

En socialdemokrat kan tycka nästan vad som helst, och hon eller han kan dessutom göra nästan vad som helst. Det är en förklaring till att partiet kunnat bli så stort som det är.

Detta enligt Aftonlövets ledarblogg. Att "vad-som-helst"-typer kunnat härja fritt i partiet är inte bara en förklaring till att det kunnat bli så stort, nu är det förmodligen också en förklaring till det här:


Vem kan ha förtroende för ett parti som innehåller "vad-som-helst" (utom möjligen en politik som breda massor av folket känner är något som de gillar)?

Som utanförstående är det bara att höja på ögonbrynen och förundras över hur somliga i partiet anser att folk som mot betalning men "under cover" jobbar för det som bör klassas som huvudmotståndaren ändå skall få vara kvar i partiet. Om inte partiet kan ta hand om det här, som i det stora hela borde vara en struntsak hanteringsmässigt, hur skall man då kunna ta tag i de stora nationella och internationella frågorna? Hur mycket förtroende får man av en sådan handfallenhet? - Till det kanske kan anmärkas att SAP ändå numera mest verkar som ett sladdrigt bihang till Alliansen, och att det därmed inte spelar någon större roll om diverse "vad-som-helst"-typer kan fortsätta att använda såväl parti som Svenskt Näringsliv som födkrokar.

Under förvirrat sjungande av Internationalen (i den mån man ens minns första versen) tågar partiet mot Historiens hägrande Sophög. Eller finns det utvägar? - Jag misstänker att de som ändå försöker rycka upp partiet sprattlar förgäves. Byråkraterna må verka degiga, men om någon vill peta på deras positioner och arvoden kommer kampen att bli fruktansvärd, och då är det kanske inte den hederligaste utan den fulaste parten som vinner. Kanske en ny partiledare kan ge partiet ny respit och en tillfällig uppryckning, men långsiktigt ser det illa ut för gänget på Sveavägen.

11 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Det är historia som utspelar sig nu, efter den förre sossemonarken lämnat efter att det otacksamma folket gjort tummen ner i valet och direkt sparkat honom där bak i EMU valet gick partiet som en raket rätt upp till en närmast stabil 40-45% nivå i mätningarna i några även nosandes på 50%. Den nämnde monarken gjorde ett hyggligt val, 2002, ala de andra var närmast katastrofval. Sen när det gick upp för folk att partiet gått ur askan i elden med den nye monarken fick folket nog av taskspeleriet. Men det kommer strategerna som tuggar opinio9nsmätningara aldrig att inse.

När man ser alla dessa charlataner som nu framträder ”arbetarrörelsefolk” är det inte utan att man tycker att folkets något sena dom är mer än välförtjänt. Det problematiska är att det inte finns några vettiga trovärdiga alternativ som vill föra en politik i folkets intresse. Det kanske är en missuppfattning men på mig verkar det som S historiskt och även senare mer har bekämpat konkurrens på vänstersidan än vad som är de naturliga politiska motståndarna. De har gjort detta med framgång därför är läget besvärligt med att vi nu har mer än en kvalificerad majoritet i riksdagen av högerkrafter.

Inte ens en gammal sosse som Enn Kokk verkar ha mycket hopp om kursändring på den gistna och ranka fd supertankern, frågan är om den ens har så mycket styrfart att den kan lägga om rodret åt något håll. Där verkar vara en del som surrat sig vid rodret styrbord dikt och inte tänker släppa taget.

Åren med Sahlin är slut, slut, slut.
Mona har vi burit ut, ut, ut.
Vid kongressen snart, minsann,
väljer vi en likadan.
Det blir inte roligt!

Björn Nilsson sa...

Han är rolig, Kokk, men frågan är om han inte borde känna sig lite skyldig också? Som tillhörande S-etablissemanget kan han inte bara säga att han inte har något med partiets förfall att göra. Och i det förfallet har ingått att med alla medel kämpa ner allt som verkar en vänster som tar sin uppfattning på allvar. Möjligen skulle en sympatisk person som Lena Sommestad kunna göra något, men jag tvivlar på att hon släpps fram. Som du skriver så finns det folk som surrat sig vid rodret och inte tänker släppa taget.

Jan Wiklund sa...

Det hade väl gått an om partiet bara hade bekämpat den s.k. vänstern - det är ju ändå en konkurrent om mandaten och därmed naturligen något som ett parti måste bekämpa om det ska fortsätta att konkurrera.

Vad värre är att S så länge jag kan minnas (ca 1970) har gjort sitt bästa för att bekämpa varje folklig missnöjesyttring, den må vara facklig eller inriktad på t.ex. miljö. De socialdemokrater som befolkade partiets ledning då det var konstruktivt, dvs fram till nån gång på 50-60-70-talet, var ju faktiskt gamla folkrörelseaktivister. Såna miste man förmågan att rekrytera på 70-talet, och det blev mest broilers och byråkrater som fiskades upp.

Ändå kan jag inte se annat än att vi begår ett misstag om vi nu börjar skrika på "nya partier". Partier fungerar som tillverkare av hållbara kompromisser på den statliga/kommunala nivån mellan olika intressen. Det är inte såna vi har behov av i första hand, det är kollektiva krafter som kan skapa de positioner som det kan kompromissas utifrån. Starka rörelser alltså, och kanske också länkar mellan rörelser.

Den kanske allra viktigaste uppgiften är nog ett självständigt fack, ett som förmår ställa villkor för sitt stöd. Dvs ungefär som i Norge. det borde inte vara alltför utopiskt.

Teckentydaren sa...

Frågan är om man inte bränt ljuset i så många ändar nu att förtroendet och tilltron till S som statsbärande är borta.

Jag får intrycket att det verkar helt lealöst, ingen styrsel, ingen som vågar ta tag i något som om där fanns en utbredd räddhågsenhet och försiktighet. Man tycker att det borde funnits någon eller några som skulle ha tagit tag i det hela efter valförlusten och inte låtit Sahlin och Baylan virra som yra höns. Fullständigt obegripligt att man låter de som lett partiet till avgrunden utse kriskommission och när man sent omsider tog sig samman och sparkade Sahlin skulle hon förstås fått lämna på stående fot och interimsledning utsetts. Man kan inte ha den som sparkats kvar och fortsätta ”leda”, det borde ett barn kunna begripa. Nog borde det finnas några ”pensionärer och andra som inte är mitt i S-karriären som hade haft integritet nog för den uppgiften.

Oppositionen mot sittande regim är minst sagt vag och inte så lite velig det verkar inte finnas så mycket friska delar kvar i de som fått ynnesten av en riksdagsplats.

Björn Nilsson sa...

Jag tror att det är viktigare, om det nu är motstånd mot kapitalet och ordentliga samhällsförändringar som åsyftas, att få till opinioner som är bredare än vad partier kan åstadkomma. Utan breda folkrörelser kan inte ens ett positivt parti göra så mycket.

Det handlar om att byta dagordning i den samhälleliga debatten, med andra ord att se till att den ideologiska överbyggnaden motsvarar en verklig materiell bas, inte nyliberalernas fantasivärld. Låter lite luddigt, men jag kanske utvecklar det mer någon gång. Det motsvarar nog vad exempelvis Gemensam Välfärd håller på med också. Man kan säga att ett oskadliggörande av de nuvarande S-ledarnas negativa inflytande ingår i det projektet.

Björn Nilsson sa...

PS. "Nytt parti" kan vara vad en skakad borgerlighet behöver för att få bort uppmärksamheten från sina egna brister, i alla fall om det bara är ett milt vänsterbyråkratiskt parti som skall bildas av missnöjda restprodukter från V och SAP.

Jan Wiklund sa...

Du tar orden ur munnen på mig, Björn!

Björn Nilsson sa...

Oj, är det inte fult att stjäla ... eller det kanske inte är någon copyright här?

Kerstin sa...

Det finns emellertid två allvarliga, och oöverkomliga är jag rädd, problem här. Dels har borgerligheten idag makten över de betydelsefulla media, som är vad väljarna informerar sig från när de ska rösta. Där är TV av avgörande betydelse. En TV som även enligt Kent Asp var mycket vinklad till Alliansens fördel före valet.

Dessutom har vi en mediamarknad som är mycket bred idag och med ett ofantligt utbud av fördummande program, som kan förleda många, framför allt unga väljare, att titta på korkade underhållningsprogram istället för på de goda och allmänbildande program som förvisso också sänds. Och ovanpå detta har vi nätet som erbjuder hur mycket distraktioner som helst, hur mycket porr som helst, hur mycket spel som helst.

Det är i detta mediaklimat nästan omöjligt att skapa en folkrörelseanda, däremot mycket lätt att lura människor dit man vill - och det vill storföretagsamhetens ledare, bankernas och deras hantlangare i Alliansregeringen. Man har här också så ofantligt mycket pengar idag att man kan betala dem rundligt och generöst, som motarbetar alla tendenser till uppvaknande i den breda delen av väljarkåren, de som skulle behöva vakna för att vi skulle få en levande demokrati.

Någon som har en bra idé om hur man kommer över dessa hinder. I USA ser vi den corporativa statens närmast totala kontroll av folkets tankar. När man nu försämrar skolorna för framför allt dem som behöver goda sådana, då ser vi den amerikanska framtiden även i Sverige.

Björn Nilsson sa...

Lite optimistisk får man väl vara ...?

Teckentydaren sa...

Visst är det mycket underhållningsskräp på TV med alltfler kanaler och allt billigare teknik är den mänskliga kreativiteten bristvaran. Typ dokusåpor breder ut sig. Men jag tror ändå att folk får den information som ska föreställa sk svensk omvärldsbevakning från SVT, TV4 och de stora drakarna. Att så som man inte minst i SVT framställer världen och inte minst vårt land så följer det i stort slaviskt den bild som vårt lilla etablissemang företräder. Så har det varit länge, man framställde inte mycket till kritik mot den förfalskade bild av landets ekonomin som arbetsgivarintressen presenterade på 70-talet. Och det har förstås inte blivit bättre med åren.

Att public service skulle ses som en grant för oberoende media har jag lite svårt att förstå, frågan är om de inte gör mer skada än nytta med den oerhörda trovärdighet de har hos folk i gemen.

Bill Mitchell hade ett tips på en intressant föreläsning i dag:
What is Living and What is Dead in Social Democracy? - Audio - highlights. Hela föreläsningen -audio.
Både ljud och bild. Transcription.