Finns det flera proletariat?

"Men arbetare är var och en som inte äger något kapital", deklarerade en Georg Weber 20/7 1844. Fast då på tyska: "Arbeiter aber ist jeder der kein Kapital besitz". Detta skedde i en tysk emigranttidning i Paris vid namn Vorwärts. Anledningen till att detta uttalande gått till eftervärlden är att doktor Karl Marx antas ha varit inblandad i redigeringen av Webers artikel som hade rubriken "Negersklaven und freie Sklaven". Därmed var den kvalificerad att tryckas som bilaga i  Marx-Engels Gesamtausgabe 1:2

Arbetare, eller skall vi säga 'proletär'? - Begreppet fanns redo för Marx att ta upp. Det hade redan länge använts av franska socialister. 1832 höll den kände revolutionären Blanqui ett försvarstal inför en domstol och hävdade detta: "Jag är anklagad för att säga åt trettio miljoner fransmän, proletärer som jag, att de har rätt att leva." (Min översättning från "Défense du Citoyen Louis-Auguste Blanqui devant la Cour d'Assises".)

Marx skrev aldrig någon genomgripande studie av klasserna, det finns några korta teoretiska skisser samt beskrivningar av pågående klasskamp ute i verkligheten.  En av de förra var denna:
 

De som endast äger arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord, vilkas respektive inkomstkällor är arbetslön, profit och jordränta, alltså lönearbetare, kapitalister och jordägare, bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället.

Så skrev han i tredje bandet av Kapitalet, men tillade att mellanstadier och övergångsformer gör alla bestämningar suddiga, även om tendensen är att allt arbete förvandlades till lönearbete och alla produktionsmedel till kapital. - Och många av jordägarna kan väl idag helt enkelt buntas ihop med övriga kapitalister?

Varför intressera sig för begreppet 'proletär' samt andra etiketter som finns i närheten av detta och på något sätt anger att det handlar om människor som bara har sin arbetskraft att leva på? Ett gott skäl kan ju vara att se vilka människor som har intresse/bör ha intresse av att ändra det förhärskande ekonomiska systemet till något som är mer hållbart. Röda Korset larmar om att alltfler européer behöver bistånd. Om man nu inte tror att den pågående serien av kriser skulle ha hänt ändå är det ett varningstecken. Och EU-fattigdom har jag behandlat på bloggen tidigare, som här år 2009. Det finns politisk dynamit i den här utarmningsprocessen.

I ett tidigare blogginlägg om fattigdom försökte jag mig på en global gissning att mellan de få extremt rika och de många riktigt fattiga finns ...:

... ett mellanskikt på några miljarder som åker upp och ned vartefter konjunkturerna svänger. Där ingår den så kallade medelklassen, bättre betalda knegare som plötsligt upptäcker att golvet sviktar under dem. Hur många människor det rör sig om vet jag inte, men det rör sig i hög grad om arbetare och tjänstemän samt småföretagare i de gamla industriländerna som kapitalet inte har någon större nytta av längre. Om de här människorna gör något i politiken det närmsta årtiondet kommer det att märkas. 

Kan man dra några slutsatser av detta? - Ja, nu ser jag kopplingen till vad min "maoistiske favoritbloggare", doktor Moufawad-Paul i Kanada, skrev mot slutet av ett färskt blogginlägg, nämligen

The proletariat is an international class but there is no such thing as an international proletarian class; it is important to understand the distinction between these two terms since so much wrong-headed theory results from their confusion.  The former holds that the distinctions of nation-states imposed by imperialism must be overcome and recognized as lines drawn to divide and control the global masses; the latter holds that the distinctions of nation-states are meaningless.

So let us speak of proletariats instead of the proletariat.  This is not to say that there isn't a unifying principle to the category of "proletariat"––indeed, I began by giving a crude definition––but only that the universal aspect of the category needs to be understood by its particularization historically and globally.  Similarly, all marxists can say there are some basic principles we share that make us marxist and yet, despite this similarity, there are still multiple marxist tendencies  And some of the more dogmatic marxist tendencies, since they are certain enough of their marxism to call other tendencies "pseudo-marxist", are those tendencies that refuse to think of the proletariat as a complex social relation, preferring instead to imagine it as an essence or something that can be found in nature.

Det här är en intressant utveckling av ett tänkande som uppstod på 1840-talet och fick sitt mest agitatoriska uttryck i Kommunistiska manifestet. Proletariatet, den revolutionära klassen, verkar där se ungefär likadan ut överallt, och detsamma gäller kapitalistklassen. Men är det verkligen så? Kan vi anta att kapitalisterna plundrar ut hela världen, men faktiskt använder en del av bytet till att hålla delar av underklassen i hemländerna på ganska gott humör? I så fall kan det vara riktigt att tala om proletariat i flertal (alternativt att ha ett proletariet men medge att det delas upp i skikt med rätt olika livsvillkor). Är det inte lika naturligt som att man kan se olika grupperingar i kapitalistklassen i olika länder? Ibland är de ju grovt oeniga och kan till och med bekriga varandra om det verkar lämpligt. Idag kan vi ju göra en grov uppdelning mellan kapitalister som verkligen gör något produktivt, och sådana som ägnar sig åt spekulation. Då kanske man kan skilja mellan proletärer som är bättre eller sämre lottade vad det gäller kapitalismens härjningar.

Här är ett klipp från en analys som kommer från ett av otaliga indiska kommunistpartier. Jag kursiverade det viktiga på slutet. 

The millennia started with the hype of ushering in an era of undisputed victory of capitalism under the aegis of the US imperialism’s aggressive march as the self-proclaimed sole leader of the world. It is interesting to note that the quick sand of economic crisis was being simultaneously created. Their millennial proclamation was soon followed by their wars of aggression in Afghanistan and Iraq. In fact these wars, which reflected the megalomaniac great power ambitions of the U.S. manifested through the Bush Jr. regime, played a vital role in the generation of the crisis.

This aspect has not been duly acknowledged. Rather the focus is narrowed down to the speculative bubbles of financialisation. The fact of the matter remains that the crises that periodically affects the capitalist economy given its striving for over production driven by greed for profits continues in this century. Not only that, it is accentuated by financialisation, which makes the economy all the more vulnerable. All of this built towards a spiralling crisis leading to the worst ever recession modern society has seen.

The fall out inevitably led to sharp decline in the living standards of the vast majority of the marginalised masses all over the world including that of the first world advanced nations.

Krisen nafsar alltmer av en tidigare glad och nöjd 'medelklass' i de rika länderna i hälarna. I somras hade Svenskan en serie artiklar som handlade om den växande osäkerheten, exempelvis denna, eller den här artikeln. Numeras talas det om 'prekariatet', men jag undrar om inte en historiker skulle finna rätt stora likheter med den rot- och rättslösa arbetarklass som uppstod under den tidiga industrialismen (och som Marx hade för ögonen när Manifestet skrevs?). Det handlar om osäkra anställningar, bemanningsföretag (som faktiskt kan tillhandahålla kvalificerad personal också), det kan vara påtvingade F-skattesedlar  och generell osäkerhet om hur framtiden ser ut.

Den proletarisering som medelklassen trodde sig kunna undgå är på väg tillbaka. TCO uppfattade faran för åratal sedan. Och den får givetvis följdverkningar. En bättre betald arbetarklass som lever på kredit kan råka illa ut vid nästa riktigt svåra kris.

Nyskapelsen på den svenska vänsterflygeln, Oktoberrörelsen, har tänkte lite på detta också. Det finns en liten artikel i Arbetarkommunen 38-39 som hänger upp sig på hur Stalin såg situationen i mitten av 1920-talet:

... kapitalets enskilda, nationella fronter har förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som heter imperialismens världsfront, mot vilken måste ställas en gemensam front av den revolutionära rörelsen i alla lander.

Och så drar Oktober-skribenten denna slutsats:

... vi kommunister som bor i de rika länderna (där arbetarklassen inte är lika stridbar) måste arbeta målmedvetet för den socialistiska revolutionen men som en del av världsrevolutionen. Våra bröder och systrars framgångar i de förtryckta nationerna är lika mycket våra segrar som deras.

Nja, mest ära åt den verklige segraren, skulle jag säga. Men det är en bisak. Man kan fråga varför arbetarklassen i somliga länder "inte är lika stridbar". Det kan ju bero på att många av dess medlemmar, trots att de sociologiskt kan klassas som arbetare/proletärer ännu tycker sig ha intressen i det nuvarande systemet. Därmed kan det, om vi följer vår kanadensiske vän, orsak att tala om inte ett men flera proletariat. Och dessutom kan vi ta till begreppet 'massorna', som innehåller inte bara proletariatet, utan även de "mellanstadier och övergångsformer" som Marx talade om. Man skulle till och med kunna tala om den "front mot monopolkapitalet" som vänstern ville bilda omkring 1970.

En kombination av söndervittring (systemet får svårare att fungera och leverera önskvärdheter) och teknisk revolution kan förändra dagens bild av ett passivt proletariat ganska snabbt i de rika länderna. Den senare tekniska aspekten är inte så ofta diskuterad bland moderna socialister/kommunister, vilket är egendomligt. Jag har skrivit tidigare om den saken och lär återkomma till ämnet. Men nu har det här inlägget redan blivit för långt, så det är dags att sätta punkt.