Our Party, the CPI (Maoist) has always maintained that it is only the people of a country who have the right to retain or overthrow a particular regime in their country. It is for the people of Syria to decide whether they want Assad to be in power or not. They have every right to rebel and carve their own future. But due to the unwarranted intervention of the imperialists in the internal affairs in Syria the future of the country has already been facing a great danger and perhaps it will not lay in the hands of the Syrians for a long time to come.
...
Any forces that seek genuine democracy and oppose autocratic regimes should do so independently and basing on their own strength by mobilizing the masses and the support of the world people. They should not collaborate with the imperialists.
...
CC, CPI (Maoist) condemns in unequivocal terms any attempts by the US led imperialists to attack Syria and demands an immediate stop of all such preparations. It extends its support and solidarity to all kinds of resistance by the Syrian people against imperialist intervention and proposed war of aggression. It sees their resistance as part of the entire range of various kinds of resistances the oppressed peoples and nations of the world are putting up against all kinds of imperialist intervention, aggression and control. It firmly states that it is the duty of every democratic person in the world to unequivocally oppose and condemn the proposed strike on Syria led by the US.
...
The war of aggression on Syria could well prove to be the proverbial straw on the camel’s back for the US imperialism which is already bogged down in Iraq and Afghanistan. But the monster of imperialism with feet of clay would never collapse on its own despite its innumerable vulnerabilities. It requires a blow from all the oppressed peoples of the world for it to be wiped out from the face of the earth. If the imperialists dare to attack Syria, the brave resistance of the proud people of Syria with a glorious history of resistance to imperialist interventions and the support of the world people to their resistance would drive one of the final nails into the coffin of imperialism.
 |
| Varför skulle de här skogsmullarna i Indiens djungler intressera sig för vad som händer i Syrien? - Inte konstigare än att kinesiska fattigbönder på 1930-talet höll solidaritetsmöten för den spanska republikens kamp mot fascismen. |
Några kommentarer:
Det här kan vara nyttig läsning inte bara för de trotskistiska personer som meddelade att de såg fram mot robotattacker mot Syrien, utan även för maoister i väst som kommit med några tvivelaktiga ideer. Dels de som fick för sig att det var ett spontant och internt folkligt uppror mot 'regimen' som pågick och att upproret var värt att stödja (har för mig att de norska maoisterna tidigt var inne på den linjen). Dels de som hävdade att det inte spelar någon roll vem som vinner i Syrien, alla är lika dåliga och vi kan strunta i vem som vinner. Jag skulle tro att islamisternas uppvisningar bör ha givit den linjen dödsstöten. (Och, hm, det kanske borde komma någon självkritisk kommentar från min kanadensiske maoistiske favoritbloggare om detta ...)
I uttalandet sägs att ett angrepp mot Syrien kan knäcka USA, som det sista strået som knäcker kamelens rygg. Det kanske är så att det sätt på vilket angreppet stoppades också innebär den knäcken. USA kan fortsätta i lönnmordsbranschen, men nya stora militära angrepp blir allt mindre troliga och ens möjliga att utföra.
När uttalandet betonar att upprorsrörelser inte skall samarbeta med imperalismen bör detta rimligen också gälla att man håller Ryssland och Kina på avstånd. Dessa två stater spelar en viktig roll vad det gäller att försvara Syrien, men de är inte några revolutionära krafter.
3 kommentarer:
De där konstiga vänstergrsekterna som tror att krigen i Libyen och Syrien är socialistrevoutioner eller arbetarrevolutioner påminner mig om de kommunister som, i samband med icke-angreppspakten mellan Hitler och Stalin, fick för sig att nu skulle man gilla Hitler för han var OK eftersom Stalin hade ingått en pakt med honom.
Suck.
Kerstin, är inte det där en antikommunistisk myt? Eller känner du till någon kommunist i sinnevärlden som "fick för sig att nu skulle man gilla Hitler"?
Men det finns en aspekt på det här som är knepigare att ta ställning till. Stalin försökte ju få till stånd en allians mellan Sovjet och de "demokratiska imperialiststaterna" mot de aggressiva fasciststaterna. Den politiken kritiserades av bl.a. trotskister med argumentet att det kommande världskriget skulle bli precis som det första, ett "imperialistiskt omfördelningskrig" där det vore fel för socialister att ta ställning för det ena eller andra imperialistblocket.
Ett självklart svar på den "vänsterkritiken" var förstås att under första världskriget saknades en faktor, nämligen existensen av ett socialistiskt land, som nu hotades akut av det fascistiska imperialistblocket.
Genom att de "demokratiska imperialisternas" politik gick ut på att få fascisterna att kasta sig över Sovjet, så var icke-angreppspakten mellan Tyskland och Sovjet försvarbar. Det som man kan kritisera kommunisterna för, är att de plötsligt helt anammade den trotskistiska analysen, och beskrev det krig som bröt ut mellan Tyskland och Storbritannien/Frankrike som ett simpelt omfördelningskrig mellan två lika goda kålsupare. Antifascismen försvann som genom en fallucka...
Men idag kan vi se tydligare hur komplicerat läget faktiskt var: andra världskriget var inte bara ett antifascistiskt krig, utan ett element av omfördelningskrig fanns hela tiden. Inte bara genom att Storbritannien/USA kväste imperialistiska uppstickare, Tyskland, Italien och Japan, men även genom att USA medvetet tog över Storbritanniens ledarställning. (Det finns en hel om rivaliteten mellan USA och Storbritannien i Antony Beevors "Andra världskriget")
Hannu: Åtminstone norska kommunistpartiet vägrade delta i något motstånd mot den tyska ockupationen i början med motiveringen att norska eller tyska borgare gick på ett ut. Fast de ändrade sig senare.
Det franska verkar också ha velat fram och tillbaka, enligt wikipedias artikel i ämnet.
Jag tror inte att de för den skulle "gillade Hitler", men tämligen förvirrade verkar de i alla fall ha varit.
Över huvud taget är såna här situationer uppenbarligen svåra för folk som har intellektualiserat sig fram till ståndpunkter och bygger upp jättelika strategiska korthus kring detta. Det behövs bara att någon faktor i resonemanget ändrar sig så faller hela korthuset. Det är enklare om man vet vad man är för och vad man är mot och håller sig till det.
Skicka en kommentar