fredag 28 mars 2014

En bloggare lägger av, och UV har problem

Kanske inte oväntat, men tråkigt: en av de få socialdemokrater  som det gått att känna respekt för slutar blogga. Detta meddelar Lena Sommestad. Nåja, intellektuellt går det väl utför för partiet i alla fall. Det måste vara länge sedan toppbegåvningarna kände att socialdemokratin var deras grej. Att Sommestad slutar ge sina reflexioner lär snarast påskynda fallet ner i dygropen.

Min förhoppning om att som socialdemokrat kunna bidra till att utveckla en mer kunskapsbaserad, progressiv politik har jag känt att jag fått ett starkt gehör för, men i praktiken har det inte varit lätt. Inte minst i fråga om progressiva nyckelfrågor – som finanspolitik och penningpolitik, välfärdspolitik, jämställdhetspolitik och miljöpolitik – har jag sörjt över bristen på vilja att tänka om i grunden.

Jag saknar fortfarande ett genomarbetat politiskt alternativ, som kan möta en idag fortfarande – i praktiken – dominerande nyliberal värdegrund och samhällsanalys.  Trots att teoretiska idéer om effektiva marknader och om konkurrensmodeller i välfärd och miljöpolitik har visat sig inte hålla måttet, återstår mycket arbete med att formulera alternativ.
'Bristen på vilja att tänka om' ... det kan ju handla om att en stor del av ledningen är politikerbroilers som ser sina uppdrag som språngbrädor till toppjobb som konsulter, lobbyister etc, och då är det inte lämpligt att komma dragande med ideer som kan störa det kontaktnät man håller på att bygga upp.

Denna uggla har inget med denna bloggpost att göra tror jag, med bilden är ju rolig i alla fall!


Det meddelas att vänsterungdomen på tio år krympt med åttio procent, om man räknar medlemsantal i Ung vänster. Från över tiotusen till under tvåtusen. Förbundet har 22 distrikt. En del påstås ha upphört eller ha svårt att få ihop styrelser.

Detta orsakar naturligtvis oro - kommer förbundet att finnas kvar om några år? Men på hemsidan skriver UV om kraftigt ökat medlemsantal. Fast det handlar om nyvärvade medlemmar, inte hur många man har och hur många som stannar kvar. Och åtta distriktsordföranden skriver att de vill bli av med den nuvarande förbundsledningen som anklagas för det ena och det andra. "Den interndemokratiska situationen i förbundet i dag kan inte kallas annat än katastrofal..." Dessutom stödjer man den uteslutne Allard i Örebro, som nu bildat ett eget lokalt parti. Kommer detta att innebära att ytterligare någon liten skara marscherar ut och gör att UV minskar ännu mer?

Och fanns de där tiotusen medlemmarna i verkligheten, eller var det luft i siffrorna som användes för att kapa åt sig bidrag från det offentliga?


5 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Stora förändringar har aldrig kommit från organisationer. De har alltid börjat med initiativ till handlingar. Den moderna arbetarrörelsen föddes med en bronsgjutarstrejk i Paris som började organisera motstånd mot internationellt strejkbryteri. Jordreformen som 1900-talets stora jordbruksreform började när några bönder i Anenecuilco började odla majs på en åker som sockerplantagen hade stulit. Den nordiska välfärdspolitiken började med att stenarbetarna i Västervik tog initiativ till brödbeslag i första världskrigets skugga.

Sen har det visserligen behövts organisationer för att hålla ut, men det är alltid steg 2.

Jag efterlyser alltså inte organisationer, utan handlingsinitiativ som håller.

(Mer om detta på http://www.folkrorelser.org/blogg/2012/04/05/det-ar-inte-framst-organisationer-som-behovs-nu/

Björn Nilsson sa...

Utan partiet inget party!

martin sa...

Jaha, där tystnad en socialdemokratisk vänsterröst. Högersossarna jublar, inte nog med att man petade henne till landshövding, man fick henne att hålla käften.

Det där med vänsterpartiet är inte precis isolerat till vänstern, det är tämligen tomt i alla partierna. När kampen bara handlar om vem skall administrera apparaten och få peta in flest tjänstemän i apparaten, då engagerar man inga andra än de som tänkt sig en tjänstemannakarriär eller kanske en politisk karriär. Postpolitiska partier saknar all form av vision, det handlar bara om att administrera samhället effektivast, utopin är utropad, bara att skruva på några skattesatser eller upphandlingsregler. Det engagerar ingen.

En föreläsare i samhällsvetenskap vid en svensk högskola hade en föreläsning om hur man tar över en svensk kommun med 20 personer. Det är den svenska realpolitiken idag.

Hannu Komulainen sa...

Tyvärr är det inte så enkelt som att det räcker att få folk i rörelse, och att organisationerna sedan uppstår mer eller mindre av sig själva. Se på Ukraina!

Ofattbart naiva vänstermänniskor som samarbetar med nazister för att få bort Janukovitj och - lyckas med det. Grattis: nu är det USA, EU och IMF som styr!

Eller se på hur vänstern i Egypten medverkade till att manövrera tillbaka militären till makten.

Nej, det behövs nog en elementär analys av läget och en diskussion om vilka som är vänner och vilka som är fiender innan man kastar ut sig i "kampen".

Och för en sådan diskussion behövs någon typ av organisation.

Jan Wiklund sa...

Hannu: Man skulle kunna utropa en Regel: När människor "spontant" revolterar för att byta ut en regering blir den nya regeringen som den gamla - fast värre. Erfarenheten av detta är solklar, från 1848 och framåt.

Om de "spontana" upproren däremot främst har sociala och ekonomiska mål, som IMF-upproren i Sydamerika från 1975 och framåt, så kommer de att organisera sig alltmer tätt med tiden och till slut också driva fram en relativt anständig regeringspolitik.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att man inte kan ha mer långtgående omedelbara mål än man har kraft att ta ansvar för. Förlängningen av målen ska förstås vara hur utopiska som helst, och helst aldrig gå att förverkliga helt, typ Jämlikhet, Frihet och Broderskap.