***
Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade "naturtillståndet" - ett otäck tid innan ordnade samhällen med någon sorts samhällskontrakt uppstod. Där rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt. Så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela. Och så gjorde han den dystra och berömda sammanfattningen:
Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.
Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes' huvudarbete Leviathan från 1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten. Det var ett tankeexperiment alltså. Eller kanske en varning?
Här nedan är försättsbladet till boken. Lösningen till naturtillståndets kaos tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordning, egendom och liv försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor - en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin olidliga frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.
Men vad är det egentligen som skapar Hobbes' eländiga regellösa naturtillstånd? Kan det vara liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina privatintressen utan hänsyn till andra?
När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa skriver Hobbes lite längre fram. Det kan alltså vara så att privategendomen medför ojämlikhet, förtryck och underkastelse. Utan rättvisa kan inte dess motsats orättvisa existera.
Utan egendom finns ingen för rånaren att råna. Men nu finns den, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir "ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort." Det blir 'allas krig mot alla'. De rika skräms av hotet om uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika. Lösningen på detta blir enligt Hobbes att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.
Demokratin verkar vackla i vår tid, vittrar sönder och privatiseras, staternas våldsapparater militariseras alltmer, övervakningssamhället smyger sig in överallt ... Bakom de pladdrande hjälplösa politikerna kan andra krafter skönjas. Den liberal-demokratiska staten ändrar utseende. Bakom 'frihetsreformer' och 'avregleringar' anas en annat stat med andra mål. Man kan säga att de tilltagande kriserna gör att statens verkliga ansikte, som ett organ för den härskande klassen, blir att tydligare. Och när borgerlig demokrati inte fungerar längre är steget inte långt till någon form av borgerlig diktatur, kanske med fascistiska inslag. Händelserna i Ukraina tycks visa att den borgerliga acceptansen för rena fascister i Europa har ökat betydligt jämfört med bara för några år sedan. Men även tillsättandet av så kallade 'teknokrater' i ledningen för vissa länder är ett tecken i tiden - särskilt om dessa personer råkar ha en bakgrund hos Goldman Sachs.
Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Lösningen på den skenbara motsättning är att de arbetar inom samma system men hanterar systemmotståndet på olika sätt beroende av hur klassmotsättningarna i samhället ser ut. Man kan tala om en klassdiktatur som är godmodig - och en som inte är det. Den svårlösta motsättningen för ledarna i det kapitalistiska samhället är att ha den fria konkurrensens kaos och upplösning samtidigt som någon sorts ordning skall upprätthållas. I värsta fall är det bara våld som hjälper. En del liberaler må drömma om en nära nog obefintlig stat. I praktiken klarar de sig inte utan en stat med rejäla muskler.
Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans våldsamma naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra samtiden, och vår egen tid, snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: "Socialism eller barbari."
14 kommentarer:
Jojo, några av liberalismens antidemokratiska implikationer skrivs mycket klart ut på Lars Sylls senaste bloggpost, http://larspsyll.wordpress.com/2014/03/24/greg-mankiw-lazy-knee-jerk-quasi-libertarian-philosophy/
Men den lite manikeiska antingen-eller-logik som finns i din post, Björn, oroar mig. Antingen råder liberalismens tyranni, säger du, eller så råder något helt annat, oklart vad.
Men historien hittills, från den skriftlösa urtiden framåt, har varit ganska gradvis och blandad, trots alla diskontinuiteter. Inte ens de största revolutioner har skapat något totalt annorlunda, mycket av det gamla har alltid funnits kvar. Även om de har kunnat lägga till något nytt i marginalen.
Ludvig von Mises ansåg att fascismen var ett slags nödlösning för att rädda den europeiska civilisationen. Och det skrev han i en bok vars titel är "Liberalism" Han skriver "The merit that Facism has thereby won for itself will live on eternally in history". Citerad via Domenico Losurdos utmärkta bok Liberalism A Counter-history som innehåller en hel del tänkvärt när det gäller sambandet mellan diktatur och liberalism. Losurdo ger goda argument för att liberalismen har en bakgrund som placerar den bland totalitära ideologier. En totalitär företeelse som skapades av liberaler var arbetshusen (workhouse) där fattiga behandlades som slavar. Och Storbritannien kom att dominera slavhandeln precis efter den första liberala revolutionen 1688. Så kanske von Mises inte var helt fel ute.
Sen kvarstår ju att det aldrig är ideologier som skapar något, det är alltid människor, som ofta är förvirrade.
Det är ungefär som idag, när man påstår att "islam" tycker eller gör si och så. En sorts tingifiering av tankegods som också oroar mig. Ideologier är strukturening av tankar, men människor är ändå i stånd att överskrida ideologiska gränser om dom vill, eftersom de är i stånd att tänka nytt om det behövs.
Syll-posten som jag hänvisar till ovan är mer direkt på, tycker jag. Där framgår liberalismens auktoritära drag fullt ut - för att marknaden ska få råda måste människor tvingas.
Samtidigt ska man inte bortse från att många liberala märkesfigurer har varit i stånd att gå i rakt motsatt riktning också om det har behövts. För människor är inte så rätlinjiga som ideologer helst skulle vilja. Tack och lov.
Skulle nog koppla det till individualism. Total individuell frihet kräver total kontroll och övervakning av individen.
Prova att bo i ett villaområde fullt med individualister/liberaler. Om man missköter sin tomt påverkar man grannens hus marknadsvärde och utsätts därmed för grannens ogillande, då man i sin individuella frihet kränker deras individuella frihet. Individualismen tjänar därför att hela tiden smalna av det som är acceptabelt, krymper normen. Sökandet av individuell frihet skapar en misstänksamhet och rädsla för medmänniskan, då relationer inskränker den individuella friheten. Varje människa är då i sig själv en aktoritet på vad som är acceptabelt eller inte då det i den individuella friheten saknas kollektivt överenskomna ramar för friheten. Avvikelse från mig är således att missbruka den individuella friheten.
Det är monoismer av alla de slag som leder till diktatur. Att tro att man har ett enda svar, att bortse från dialektiska förhållanden och tvinga in dem i monoism leder till diktatur. Bara för att man ideologiskt väljer att inte låtsas om dialektiska förhållanden så betyder det inte att de försvinner, det uppstår i och med monoismen en fascism. Det dialektiska förhållandet mellan individuell frihet och samhälle är ett dialektiskt motsatsförhållande, då samhälle negerar frihet och individuell frihet negerar samhälle, samtidigt som samhälle garanterar frihet och avsaknad av samhälle är en odräglig ofrihet där människan helt är i omgivningen och förutsättningarnas våld.
Monoismer av alla de slag, kvantitativ metod osv skapar diktatur. Att fascismen växte sig stor under modernismens tidevarv är inte konstigt, modernismen var monoism, precis som postmodernismen är en monoism och återigen växer fascisterna.
Att förneka en motsättnings existens får den inte att försvinna. Men förnekar man den så uppstår problem som bara kan lösas genom att med våld/tvång utplåna den ena sidan i den dialektiska motsättningen, vilket inte går att göra då den dialektiska motsättningen är olöslig och inbyggd i systemet från början.
Hur löser man motsättningen mellan samhälle och individuell frihet, en gång för alla? Vi vet att det inte går att åstadkomma med våld, för vi har provat det, med hårresande mängder våld utan resultat.
Det var en intressant bloggpostning. Du tar upp frågan ur en lite annan och minst lika intressant synvinkel än jag gjorde i mitt inlägg om
Fler ser likheterna mellan nyliberalism och nazism/fascism (16/11 2007)
PS: En fortsättning om ämnet på Motvallsbloggen finner man här:
Fler ser likheterna mellan nyliberalism och nazism/fascism (16/11 2007)
Blev helt galet med länkarna, men nu orkar jag inte med kommentarsfunktionen längre. :-(
Kerstin, länken skall nog se ut så här, om jag skriver rätt: http://www.alba.nu/motvallsbloggen/?p=297
Tack för kompletteringen!
Många komponenter i liberalismen är fascistoida. I de modernistiska diktaturernas tid så fanns även tanken på att skapa det perfekta samhället genom att skapa den perfekta människan, Hitler provade det, men Pol Pot var en mer sentida diktator som försökte sig på samma sak.
I liberalismens teorier approximeras alla människor som en enda individ, "the economic man". Den människa som skapar det perfekta samhället, den människa som gör att marknaden alltid är perfekt. Liberalismen försöker att aktivt skapa denna människa, försöker forma människan till den perfekta människan och därmed uppnå det perfekta samhället. Det är bara att läsa till exempel Reinfeldts bok för att inse att deras recept för att förbättra samhället är att förbättra människan i det. Människan för samhället istället för samhället för människan är en grundläggande del av fascistiska och diktatoriska ideologier.
Man arbetar aktivt med det liberala Pol Pot projektet och det började redan för längesedan i min barndom. Politiker började tala om att "skicka rätt signaler", vilket ofta handlade om att statuera exempel fr att folk inte skulle få för sig att göra fel. Detta utvecklades sedan till ett helt system med vilken man administrerar samhället, det kallas "incitament". Incitamentspolitik syftar till att justera människors beteenden för att skapa det perfekta samhället. Det skall till incitament för att få människor att göra rätt, att bli "the eceonomic man". Eller som Reinfeldt skulle uttryckt det, för att väcka det sovande folket. Moderaterna har inte nått till Pol Pots metoder, men så har de misslyckats att förbättra svensken, Pol Pot misslyckades han också. Mn idén om att skapa den perfekta människan och skicka rätt "signaler" är så inbyggd i det postpolitiska samhället att det även omfattas av socialdemokrater, miljöpartister och i viss mån även vänsterpartiet.
Men piska och morot skall medborgaren alltså får att uppträda korrekt så att marknaden fungerar korrekt. Det är ett omyndigförklarande av individen och staten är den som har ansvar att fostra dessa vilsna ungar som inte förstår att bete sig som "the economic man", som inte förstår att följa de ekonomiska principerna i livets alla faser. Människan är till för samhället och det ekonomiska systemet. Vilket är en av de mest grundläggande principerna i fascismen.
Människan för samhället återfinns väldigt tydligt i de partier som inte hymlar med att de är fascister, så som SvP, SD och ND. Där talar man ofta om exempelvis invandrares egenskaper, Mensa har visat att svarta och sydamerikaner har mindre IQ än vita(*), vilket man framhåller för att mena att dessa individer är dåliga för samhället. Där människans rättigheter i samhället skall bestämmas av människans nytta/potentialla nytta för samhället. De mer extrema fascisterna (eller snarare omoderna) är kvar i de handfasta medlen att fostra människan som de Pol Pot och Hitler använde. De modernare fascisterna har dock omfamnat incitamentspolitikens principer med piska och morot.
(*) Mensas studie har oerhört många brister, förutom den mest uppenbara bristen i att IQ är nonsens och Mensas bevis att testet saknar social bias, bevisar att det har social bias. Därmed är slutsatsen av mensas studie att svarta och latinamerikaner har sämre materiella förutsättningar är vita, den enda slutsats man kan dra av testet.
Samtidigt finns det som sagt gott om folk som har beskrivit sig själva som liberaler som har insett allt det här och dragit konsekvenserna. Till exempel:
Alexis de Tocqueville insåg att individualismen leder till ett totalt allas krig mot alla som kräver stenhård diktatur för att fungera. Så han förordade folkrörelseorganisering och kooperation för att komma bort från individualismen. >John Stuart Mill likaså, plus att han föreslog offentlig socialpolitik för att komma bort från följderna av oönskad individualism.
Och John Maynard Keynes krävde även socialdemokratisk ekonomisk politik med offentliga investeringar i produktion och produktionsunderlättande infrastruktur eftersom han insåg att den liberala ekonomin skulle förinta sig själv.
Så människor är betydligt mindre rätlinjiga än ideologier. De går tack och lov inte på autopilot. Ideologistyrda människor är ibland livsfarliga, vilken ideologi det än är.
Ideologer framstår som väldigt säkra ledare, då de kan med lätthet bortse från verkligheten och aldrig drabbas av tvivel.
Individualiserade samhällen blir sårbara för den typen av människor.
Medicinen är folkrörelser och brett samhällsengagemang.
Så sant!
Här är lite extra sås: http://www.nytimes.com/2014/01/29/opinion/capitalism-vs-democracy.html?_r=0
Recension av Thomas Pikettys bok Capital in the Twenty-First Century. Enligt recensenten "contends that capitalism’s inherent dynamic propels powerful forces that threaten democratic societies."
Piketty är ingen vild socialist, hans bok har uppenbarligen fått självaste Världsbanken att ompröva en del gamla sanningar. För vad värde det nu kan ha.
Och observera nu att Piketty inte pratar om ideologier utan om krafter eller samhällsinstitutioner. Som har en egen handlingspotential oberoende av vad människorna som deltar i dem kan tycka eller tänka.
Skicka en kommentar