Ägarlägenheter?

Det här fotot tog jag tidigare i år på Sjövikskajen i Liljeholmen i Stockholm.

 Mer från byggaren själv här.

Vad är ägarlägenheter? Låt oss få ett besked direkt ur åsnans (eller lite snällare sagt: byggherrens) mun:

En ägarlägenhet är som ett ”radhus på höjden” där du köper din fastighet och blir lagfaren ägare. Det innebär låga fasta kostnader, samt personlig frihet att hyra ut din bostad utan tillstånd eller sälja till vem du vill. 

Det är alltså en lägenhet i ett flerfamiljshus. Men ägaren är inte något hyresbolag, inte en bostadsrättsförening - ägaren är den som köpt lägenheten. Det är alltså rätt mycket som ett fristående hus för en familj, men med ett minimimått av gemensamma funktioner (hissar, vatten el och liknande måste ju fungera för alla).

Det där med "personlig frihet att hyra ut din bostad utan tillstånd eller sälja till vem du vill" låter oskyldigt, men om man funderar lite längre så uppstår frågan: Om man köper en dyr lägenhet (för de här är inte billiga) och inte bor där, utan hyr ut, vad är det då för vits med hela upplägget? - Kanske vitsen är att hyra ut så dyrt det går, och sedan själv leva hyggligt på inkomsten av uthyrningen någon annan stans? Men samtidigt måste man ju vara beredd på att det kan vara svårt att hantera det här om man ständigt är frånvarande men skall leka hyresvärd.

Skulle detta ändå kunna hjälpa i bostadskrisens dagar? I en intervju i SvD 20190726 säger en företrädare för Skanska (det som förr hette Skånska cementgjuteriet) följande på frågan hur det blir med ägandelägenheter för deras del. Notera reflexionen om bostadsmarknaden i stort:

Det jag tror händer är i så fall att vi ersätter bostadsrätter med äganderätter i större utsträckning framöver, jag tror inte att det skulle få bostadsmarknaden att växa särskilt mycket ...

Nej, det är väl rimligt att det knappast kan finnas någon massbas för just den här marknadsnischen. Den här kalkylen måste ju innebära att det finns ett växande antal människor som är beredda att göra dessa svindyra köp. Och är det rimligt att tänka så i den krympande "medelklassens" tid? (Jag återkommer kanske till just den klassaspekten i ett kommande inlägg.) Blir det inte snarare företag som kniper många av de här lägenheterna och sedan ägnar sig åt hyresocker? Eller som det står hos JM:

Det är också möjligt att köpa ägarlägenhet som juridisk person.

Röda mattan

Jaha, här har man lagt ut röda mattan vid det östligaste huset ("Brohuset") som byggts i Liljeholmen i Stockholm. Det är placerat väldigt nära nya Årstabron, och torde därmed vara särskilt ägnat för människor som gillar att titta på tåg och höra tågrassel dygnet runt.

Röda mattan ute för nya bostadsspekulanter i ett läge där en massa luft redan pyst ur denna otäcka spekulationsmarknad och spekulanterna inte kommer som förr. När priserna inte längre automatiskt går upp är det inte så kul längre. Åtminstone inte om man är den typen som köper bostadsrätter på spekulation och räknar med att snart kunna sälja vidare och kamma in en nätt vinst.

Är detta månne en misslyckad spekulant som redan kollapsat?

Åldringsboende - svårt att få plats och värre verkar det bli

Från en opinionsyttring i Aftonbladet i dag:

Redan 2030 kommer antalet 80-åringar att ha fördubblats och uppgår då till en miljon. Därtill har medellivslängden ökat och är nu över 80 år för både män och kvinnor. 

Om bostäder för äldre ska klaras, måste många fler anpassade bostäder produceras. Behovet av prisvärda och bra mellanformer av äldreboenden har PRO beräknat vara 350 000 under en 15-års period. 

Siffror kan man alltid bråka om, prognoser kan slå mer eller mindre rätt&fel, men riktningen är klar: det är brist på lägenheter som är anpassade till äldre, och de äldre blir fler.

Ur den synpunkten är det extra märkligt när äldreboenden görs om till annat. Är det rimligt att några av alltför få boenden som finns antingen står tomma (p.g.a. politiskt krånglande om att folk skall ha vård i hemmet, vare sig det är lämpligt eller ej) eller befolkas av personer som definitivt inte är behövande äldre (alltså yngre migranter, som afghanerna på ett ställe i Stockholm)? 

Det här går inte ihop. Dels måste alla äldreboenden som är tomma komma till användning innan desperata kommuner säljer dem eller stoppar in migranter där. Dels måste de äldreboenden som befolkas av migranter återställas till sin rätta användning. Dels måste nybyggnader och ombyggnader för att skapa fler äldreboenden utan undantag vara reserverade för rätt sorts människor. 

Jag är helt övertygad om att somliga kommer att hävda att krisen inte är migranternas fel. Den skulle finnas utan dem. - Ja, det är riktigt, men skulle den vara lika stor? Om man har brist på bostäder blir bristen knappast mindre för att det kommer fler människor som skall in i de lägenheter som finns. Eller? - Man behöver ju dessutom inte vara något större snille för att räkna ut att det här är politisk dynamit, i synnerhet om svenskar flyttas bakåt i kön till förmån för migranter.

Förresten: är det inte märkligt att det ställs krav på att de som arbetar skall arbeta längre och längre för att få pension, trots att det kommit mängder av människor som skulle rädda pensionen och pensionärerna till Sverige de senaste åren? Var det möjligen något fel med det argumentet?

Rubrik och avslutning

Rubrik i ekonomidelen, dagens Svenskan:

Per Lindwall: Billiga hyresrätter - tyvärr en hallucination

Därpå följer en beskrivning av hur ruskigt låga vinstnivåer för fastighetsbolag gör att det inte går att fixa billiga hyreslägenheter, "det avkastningskrav som en professionell fastighetsägare har på sitt eget kapital" är i vägen.

Och så avslutningen:

Tyvärr krävs det nog - hemska tanke - subventioner för att få fram billiga hyresrätter.

Hemsk tanke? - Kanske snarare realistisk tanke. Om vinstkrav är i vägen så är det väl bara att fösa vinstkrävarna ur vägen. För vad är viktigast: vinstkrav, eller att folk har tak över huvudet till överkomliga kostnader?

" ... inte ställa grupper mot varandra"

Måne i nedan samt Venus där ovan

Ibland förmanas vi att "inte ställa grupper mot varandra". Det är ofta en bra uppmaning. Om det gäller människor som i grunden har gemensamma intressen bör de givetvis kämpa för dessa - förmodligen mot en fientlig tredje part som försöker splittra dem - i stället för att gräla inbördes. Exempelvis bör arbetare kämpa tillsammans oavsett nationalitet, religion, kön eller andra särskiljande uppfattningar, i stället för att slåss inbördes. Tänk på katolska och protestantiska arbetare på Nordirland exempelvis. Men ibland slår det fel. Innan jag övergår till det aktuella exempel jag vill dra så hänvisar jag till kön: det finns klasskämpar som tycker att klasskampen är så viktig att kvinnliga arbetare måste stå tillbaka med eventuella speciella krav. De där problemen kommer att lösas när klasskampen avslutats segerrikt för proletariatets räkning. Det är en tveksam slutsats. Man kan kalla den linjen för "svek" också.

Men över till det aktuella jag tänkte på. Som jag uppfattat saken (har hört det många gånger det senaste året) finns det drygt sexhundra äldreboenden i Stockholm som står tomma. Det är inte brist på människor som vill dit. Äldre som börjar känna sig osäkra på tillvaron, ensamma, sjukliga, rädda att råka ut för olyckor i hemmet ... många vill gärna in på ett äldreboende i stället för att hemtjänstpersonal skall springa som skållade råttor hos dem och ge snabbhjälp då och då. Går man hemma och är rädd för att falla torde risken öka att man verkligen faller. Men det tidigare styret i Stockholm har hållit emot. "Folk vill vara hemma" har det predikats, och tjänstemännen har haft direktiv att i det längsta neka behövande att komma in på ett anpassat äldreboende. (Resultatet av detta är för övrigt att de som verkligen får en plats är i sådant skick att de i genomsnitt dör efter några månader. Borde inte det lära oss något om borgerlig människovänlighet?)

Nu har dock ett nytt styre tillträtt i Stockholm, och det har visat en del positiva sidor. Bort med skumma hemtjänstfirmor, bättre personaltäthet på äldreboende ... och bättre möjligheter att verkligen få en plats på äldreboendet!

Fast nu inträder ett aber. Jag vet inte hur stort det är, men i och med att bostadsutrymmen står tomma så kommer åtminstone en del av dem att göras om till migrantboenden. (Obs: jag skriver inte "flyktingar" när det ofta gäller människor vars rätta identitet är okänd.) Den som berättade detta för mig trodde att det var tillfälligt. Jag tvivlar starkt på det. För var skall de personer som "tillfälligt" placeras på äldreboenden sedan ta vägen? Det står ju inte några mängder av lediga vanliga lägenheter och väntar!

Då kommer vi in på det här att "ställa människor mot varandra". Eftersom de äldre ofta är tysta, försynta och tåliga kommer de inte själva att ge hals, utan andra får hjälpa dem att höras. Jag misstänker att anklagelsen om att "ställa människor mot varandra" kommer att dras fram om någon påpekar det orimliga i att äldre svenskar med omsorgsbehov får stå tillbaka för unga pigga personer som tagit sig genom hela Europa. De som vågar kritisera skall slås ned, tystas, förnedras, hånas! Och sedan kan man leka "humanitär stormakt" och glömma de där löjliga gamlingarna som ändå snart skall dö!

Slutdialog:

"Hur kan du ställa människor mot varandra på det sättet?"

"Jo, bland annat för att vi å ena sidan har vårdbehövande äldre som byggt upp det här landet och nu förtjänar en trygg ålderdom - så trygg man nu kan vara på ålderns höst - och å andra sidan okända människor med tvivelaktig bakgrund och avsikter och som knappast kommer att gå med i någon kamp mot svensk överklass."

"Och varför skulle de inte gå med i någon kamp då? Är dom inte arbetare [tror det där med "arbetare" kan vara populärt i vissa vänsterkretsar] som vi ska förena oss med?"

"Varför skulle migranter förena sig med svenska arbetare i kamp mot den svenska överklass som låter dem komma in i landet? De kan ju kasta sten på ambulanser och brandkår, men då är det ju en annan klass som drabbas. Och nu gäller ju kampen att varenda plats på äldreboenden i Stockholm används för det som de är avsedda för. Om man i det här läget tjoar om att "ställa människor mot varandra" betyder det ett konkret: "håll käft, stick och brinn" till en massa äldre människor som väl inte har gjort dej något ont (snarare tvärtom) men som du rent ut sagt skiter i. Du har själv ställt två grupper mot varandra och talat om vilken det är som gäller."

Bostadskrisen: nu säljs ståplatser!

Inga hyresrätter, för dyrt ...

För en del år sedan läste jag Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944. Det var ett äkta socialdemokratiskt program, författat under trycket av det radikala uppsvinget mot slutet av andra världskriget och Sovjets seger över Tyskland. Även bostadsfrågan togs upp där, bland annat i form av kommunalisering av mark för bostadsbyggande. Fast på äkta socialdemokratiskt maner glömdes programmet bort så fort det någonsin gick. Hade man genomfört något i den stilen hade vi förhoppningsvis sluppit pinsamheter av den typ som beskrivs ovan: "Marken för dyr, vi har inte råd att bygga hyresrätter".Suck.

Skuldsatt och skuldfritt boende

I anslutning till det här inlägget fick jag ett tips av /lasse (ej att förväxla med Lasse) om detta diagram från Eurostat:

Vad lär det oss? - Jo, att i de fattigare EU-länderna, som Rumänien och Bulgarien, sitter folk på skuldfria boenden i mycket större utsträckning än i de rikare länderna. Sverige är ju extremt, så extremt att man kan undra om statistiken stämmer. Borde det inte finnas en någorlunda stor grupp som betalt av på lånen till bostad eller småhus och nu är skuldfria och glada? Eller är det på sikt de som är skuldfria som bör vara glada, även om de samtidigt inte har det så fett?

Hur som helst, jag minns vad en ordförande i en fattignämnd i en bergslagskommun skrev om sina erfarenheter från början av 1900-talet: de flesta fattiga hade åtminstone eget tak över huvudet. Man kan ju undra vad som händer om det blir panik på bostadslånemarknaden i länder som Sverige, Danmark, Norge och Nederländerna, för att ta de värre exemplen. Det görs ju så kallade stresstest för att kolla hur banker skulle klara en kris (även om dessa test kan vara rätt dubiösa och kanske inte alls visar hur stryktåliga bankerna är). Om man gjorde stresstester av hur bostadslånarna i nämnda länder skulle klara sig om arbetslöshet, räntor och annat skenade iväg ... ? Eller har det möjligen gjorts? Har ett svagt minne av det, men minns inte vad resultatet blev. Och som sagt, det finns alltid skäl att vara skeptiska mot sådana undersökningar. Görs de för att visa det verkliga läget, eller för att trolla fram lugnande besked i en farlig situation?

Är det så kul ...

... med 'sjönära läge' egentligen, när lånen är skyhöga och föreningens ekonomi och husets kvalitet är stora framtida frågetecken? - Vattnet i bakgrunden här är Årstaviken ...

... och här ser vi Riddarfjärdens vilda bränningar vid Långholmen. Kanske bättre att vända blicken från vattnet?

Fuskbygge?

'Bygget' är de spretiga kvistarna invid stammen

Åsynen av ett ringduvebo i hörnet av Rosenlundsgatan och Ringvägen i morse fick mig att reflektera över tillståndet i samtidens bostadsbyggande över huvud taget. Är det möjligen så att de som smäller upp hus för bostadsrättsföreningar har lärt sig av ringduvorna? Inte bygga för evigheten. Upp med ett snålt och uselt hopsatt hus ("skokartong med kakel på insidan" var det någon som kallade det) och sedan smita med förtjänsten innan kåken måste totalrenoveras om några tiotal år.

Nåja, ringduvan gör så gott den kan där den petar ihop några kvistar till ett rede. Notera på bilden hur glest det dessutom är mellan kvistarna: man ser himlen rakt igenom. Ofta går bona sönder och äggen ramlar ut. (Och hur hälsosam är egentligen boendemiljön för små duvungar i just det där gathörnet?) Nu kan  duvorna lägga tre omgångar ägg under säsongen, och ur den synpunkten är det kanske bra att det blir ett rejält spill - det är ju ändå ingen brist på feta ringduvor! Men om liknande slarvteknik används i hus som antas inhysa människor under många år framöver ..?

Om man dessutom lägger till att folk lockas till bostadsrätter med utsikten av låga avgifter framöver blir läget ännu värre. Är det så att de nya husen är av den kvaliten att det kommer att behövas stora reparationer om bara några år så måste det till ordentliga avsättningar för reparationskontot redan idag - när huset börjar falla sönder är det för sent. Men de som jobbar med reparationer verkar ha framtiden för sig!

I och för sig: det här visar att kapitalismen fungerar enligt sin egen logik. Byggs det hyreshus så byggs de förmodligen för att kunna ge intäkter många år framöver - stabilt alltså. Men när det handlar om bostadsrättsföreningar där byggherren bara skall ta in pengar för sin del och sedan kan slänga över framtida kostnader och problem till gröngölingarna i föreningen ...

Framförhållning (?)

Idag är det exakt en månad kvar till julafton ... kommer inte tomten snart!

Den som inser detta faktum, med den allt närmre kommande julen, har sinne för framförhållning. Låt oss fundera lite mer på ämnet 'framförhållning' i förhållande till bostadsförsörjningen, kanske främst i storstäderna.

En doktorand på KTH hävdar att bostadsrättshusen numera är som skokartonger, på insidan klädda med kakel. Man kan väl sammanfatta klagomålen som att byggmästarna smäller upp kåkar för bostadsrätter med en kvalitet på jobb och material som håller ... så länge att byggmästaren och dennes utsedda styrelse har kammat in vinsten och hunnit sticka. Skitbyggen med andra ord.

Hyreshus ses däremot som långsiktiga investeringar och byggs hållbarare. Lätt att förstå. Där finns ett permanent intresse hos ägaren att kåken inte bara rasar ihop efter tio år.

Dagens bostadsrättare blir tydligen lätt blåsta. Det var ett reportage av snyft-typ i DN om det idag.  Snygga prospekt och köpta styrelsers glädjekalkyler, och när det krisar till sig för föreningen finns ingen av de ursprungligen ansvariga kvar och de kan inte ställas till svars. Smålirarna tror sig göra en god affär men på slutet står de snarare där med en jäkligt lång näsa och lipar.

Nybygge Liljeholmskajen, avbildat för några dagar sedan. Hur länge kan man tro att det står pall för förslitning, väder och vind?

Jag gjorde en reflexion som handlar om framtiden (ja, 'framförhållning' igen). Efter cirka femtio år har som bekant renoveringsbehovet av miljonprogrammets bostadsområden blivit stort. Ändå tillhör de en period när byggandet (tror jag i alla fall) ännu var relativt ansvarsfullt vad det gällde såväl arbete som material. Man byggde visserligen inte för evigheten, men någorlunda hållbart i alla fall. Om vi jämför med alla bostadsrättsbaracker som smälls upp överallt numera så verkar frågan vara: kommer det att bli en explosion av reparationsbehov redan om tio-tjugo år ... och vem betalar det? Skall staten vara stenhård och säga "det här är era privata affärer, dem får ni klara av själva", eller skall det bli aktuellt med hjälpprogram för att rädda skinnet på smålirarna som trodde att det var ofarligt att svansa efter de stora och giriga grabbarna? Blir de nyare bostadsrätterna framtidens slum, eller ...?

Slutsatsen tycks i alla fall vara att hyresrätten är bättre om man vill ha en hållbar försörjning med lägenheter i flerfamiljshus.

Snyt "avkastningen" från spekulanterna!

Detta är klippt från en annons i Svenskan som förekommit där ett tag och som fått mig att tänka: "nej för f-n ...".

Bort med spekulanterna! Bygg mer, sätt stopp för bostadsrättseländet, sänk hyrorna! Ryck dessa "långsiktigt intressanta investeringsobjekt ... med effektiviseringsmöjligheter" ur spekulanternas klor! Annars kan vi inte få en rimlig bostadssituation i storstäderna.

Bäst att tänka efter före

Det finns förmodligen en marginaleffekt även vad det gäller bostäder och bostadsrätter: under goda tider går det bra att på ett lönsamt sätt omvandla välskötta hus i attraktiva områden till bostadsrätter. Men så blir tiderna sämre samtidigt som hus med snara reparationsbehov i utkanterna skall utsättas för omvandlingar. Inte för att det är vettigt, utan för att det är politisk ideologi att driva på för omvandlingar långt utöver vad som är rimligt. Och det hela sker på ganska så lösa boliner:

Det finns flera problem vid ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt. Besiktningarna som görs av fastigheterna inför ombildningen är ofta bristfälliga. För att få med sig två tredjedelar av de boende för att få en ombildning godkänd blir låga avgifter ett lockbete ...

Då kan det bli så här:

En som drabbats är Cecilia som bor i en bostadsrätt norr om Stockholm. Hennes månadsavgift kommer att öka med 50 procent på bara några år på grund av att föreningen inte haft kapital att bekosta stambyten i lägenheterna.

En surgubbe kan ju fråga om inte det här var uppe i samband med ombildningsdiskussionerna. Åtminstone äldre medborgare som bott länge i flerfamiljshus vet ju att ungefär femtio år efter husbygget så utbryter det inferno som kallas stambyte! Sedan finns ju annat som kan krångla, som läckande tak eller utrymmen som kanske måste byggas om. Att tak behöver skottas på vintern är en sak som en del föreningar inte tänkt på, och det finns alltid frågetecken om hur bärkraftiga små föreningar är. Det är bättre att tänka efter före, och definitivt inte lita till ombildningskonsulter och entusiastiska förespråkare för ombildning bland grannarna - betrakta dem som skojare, skumraskfigurer, svindlare eller mindre vetande, det är lugnast.

Något lite har jag läst om bostadsrättens historia, med HSB och någon motsvarande organisation i Göteborg som ursprung. Då handlade det om att fixa bostäder till vanliga knegare till ett rimligt pris (som man gjorde med småhus inom Egnahemsrörelsen också, vid ungefär samma tid). Nu har hela hanteringen gått över styr. Nu handlar det om horder av fuskmiljonärer som sitter i sina bostadsrätter och är skiträdda för att det skall hända något som knuffar dem över det ekonomiska stupets kant. Jag pratade med någon som gissade att det här är en tillfällig historia: miljonprogrammets hus blir bostadsrätter, föreningarnas ekonomi krossas av övermäktiga utgifter, och så kan bostadsbolagen köpa upp konkursbona billigt. Vet inte hur hållbart resonemanget är, men något sådant kan faktiskt hända.

För närvarande kan spekulanter, mäklare, banker och politiker snylta på den här absurda situationen. Det är mäktiga intressen. De måste bort för att vi (här tänker jag främst på Stockholm, hur det är på andra håll vet jag inte mycket om) skall få en rimlig försörjning av bostäder. Det är inte några naturlagar vi har att göra med här, allt hänger på politiska beslut som tagits av människor - och därmed kan andra och vettigare människor fatta andra och vettiga beslut. För att bostadsförsörjningen i Stockholm skall fungera är det rimliga att lån avskrivs, bostadsrätter återgår till hyresrätter, hyrorna sänks, samt att ett nytt miljonprogram genomförs.

Men, som det står på den här målningen på Långholmen: "Jag är bara ansvarig för vad jag säger, inte för vad du förstår". Det går säkert att i en krissituation jaga upp desperata konkursmässiga bostadsrättsinnehavare att ställa till rent vansinniga utbrott. Många lär väl tro att de faktiskt är miljonärer och faktiskt äger sin bostad, trots att allt rasar samman omkring dem, och skumma politiker kommer att utnyttja det. 

En liten fråga som PS: Hur mycket kan man dölja av tillståndet i ett hus, i samband med diskussioner om omvandling, innan det i själva verket blir bedrägeri?

Återbildande eller mer mupperier?

Den stora minan under svensk ekonomi är den privata skuldsättningen, huvudsakligen att folk får bankkrediter för att köpa bostadsrätter eller småhus och sedan är fast som låneslavar hos bankerna. Stockholm är inte fullt av fria bostadsrättsinnehavare (varav en del tror att de 'äger' lägenheterna de bor i) utan av folk som bor på bankens nåd. Det lär man upptäcka när kriserna bryter ut.

Vad säger ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson om det då? - Jo, han vill få till ännu fler låneslavar, och detta i områden som är ekonomiskt mindre välmående än innerstaden och där såväl generella som privata ekonomiska motigheter kan förväntas slå hårdare! Han pratar inte om skulder och krediter, utan detta skall på något sätt utjämna skillnaderna mellan olika områden i staden/kommunen. Då kan staden bli 'blandad', vad man nu menar med det ...

Detta är rent muppande! Fler in i skuldfällan, det blir resultatet. Skall dessutom skuldsatta människor ta över fastigheter som ofta torde tillhöra den åldersklass där det nu krävs omfattande upprustningar, stambyten och annat roligt, som de också måste bekosta på något sätt? Slutresultatet blir väl att på sikt kan bostadsbolagen billigt ta över kraschade förortsföreningar. Men vad händer med människor som har skulder som de aldrig kan ta sig ur?

Vad som behövs är återbildningar, att man inte bara "drar ner" på ombildningar i innerstaden, utan att bostadsrätter återgår till hyresrätter och folk i massomfattning kan göras skuldfria - och detta gärna innan nästa ekonomiska orkan bryter loss!

I artikeln i DN berättas för övrigt i praktiken om hur gentrifieringen fungerar. En tant flyttar med fin bil från Sollentuna till Nytorget (nära nog centrum för den gamla slummen på östra Söder) och efter tio år är området fullt med ännu lyxigare bilar. Jag propagerar inte för åter-förslumning, men bort med bilarna och bort med rika (överbelånade) knösar med näsan i vädret! På vilket sätt gör det här att staden blir 'blandad'? Joakim Larsson och hans kumpaner vet förbannat väl att det är just det den inte blir.

Mikrolån och (praktisk) penningteori

I Danmark avser Köpenhamns kommun att starta bankverksamhet för mikrolån. Redogörelsen i Svenskan är synnerligen kortfattad men det sägs avse att hjälpa arbetslösa och förtidspensionärer att starta eget med hjälp av räntefria smålån. För mig låter det som det vanliga knepet att bli av med en del arbetslösa från statistiken, åtminstone temporärt. Och även om lånen är räntefria kan en skuld på 5.000-50.000 kronor bli en ohygglig belastning för den som misslyckas. Eller tänker man vara flott och avskriva hela lånesumman om det går åt helsike för låntagaren och utsikterna till återbetalning är minimala?

Man kan ju också räkna ut att de företagare som skapas här blir småskuttar i näringslivet, den understa delen av ekonomins undervegetation där det utförs enklare tjänster eller detaljhandel på elementär nivå. Det blir inga firmor som gör några tyngre investeringar. Det kan få oss att minnas påståendet att småföretagsamt är vägen till fattigdom. - Som framgår av det nedre diagrammet i gårdagens inlägg har Danmark tappat en del arbeten på senare år, och detta trots att man tillhör de EU-länder som har kvar den egna valutan. Kan vara att danska kronan ändå är för hårt knuten till euron, jag vet inte detaljerna. Och man kan undra om det bara är en tillfällig historia av skämtkaraktär, eller om det blir verklighet, att betrodda kunder får ta hand om kassan i ett lågprisföretag när ordinarie kassapersonal måste gå på toaletten? There is something rotten i the realm of Denmark ...

Det här i Köpenhamn är ingen massföreteelse, man räknar med 10-20 lån, men själva upplägget och kritiken mot det kan vara intressant att diskutera. Jag tycker det verkar ingå i en global tendens att leta efter skenlösningar på djupgående strukturella problem. Just mikrolån har framhållits som lösningar för utfattiga människor i utfattiga länder, exempelvis Indien, men vad jag vet har företeelsen alltmer kommit under kritik. För att citera Real World Economics Review Blog:

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.

Mer om mikrolån i ett Tredjevärlden-perspektiv finns i detta inlägg hos IndienSolidaritet. Det gäller att vara vaksam när företeelser från Tredje världen börjar dyka upp även i gamla industriländer, det antyder att något kan vara ordentligt fel och att vi befinner oss i utförsbacken.

(En annan idé som jag inte vet om den fortfarande är så aktuell är att sluminnevånarna i Tredje världen faktiskt har tillgång till värden i form av landplättarna där de bor, och att dessa på något sätt kunde förvandlas till kapital. Jag var inne på det i ett par inlägg, här och här, redan 2007. Sedan antar jag att subprime-krisen i USA gjort det mindre troligt att utfattiga husägare automatiskt kan lyfta sig automatiskt i håret.)

Finns det alternativ som kanske är bättre än lån? - Jag skrev lite dunkelt angående en i och för sig bra talare på Första maj om att han kunde ha pratat bättre om penningteori. Det låter teoretiskt med penningteori, men i själva verket kan man vara väldigt konkret. Ta ett land som har handlingsfrihet genom att ha en egen konvertibel valuta som inte är knuten till något (läs: guld), som Sverige. Vad finns det för konkreta möjligheter som inte har att göra med "besparingar" eller konstigheter som mikrolån om det gäller att angripa en ekonomisk kris?

Svar: finns det mänskliga och materiella resurser som ligger stilla men som borde användas skapar staten konton som debiteras för att få fart på resurserna. Det är statens uppgift att se till att det finns en penningtillgång som motsvarar en ekonomi med full sysselsättning. Nu gör man inte det, utan lägger sig i stället platt för lånehajar och åtstramare som bara gör krisen värre.

Eftersom statens möjligheter att på egen hand skapa pengar är tämligen självklar är motståndarnas desperata försvar att vråla INFLATION, eventuellt med hänvisningar till ohistoriska jämförelser med Zimbabwe eller Tyskland i början av tjugotalet. Nu är det ju en klassisk kunskap att inflation inte skapas av att man kör in pengar på ett produktivt sätt i en ekonomi som kännetecknas av arbetslöshet och underutnyttjande av resurser, men det lär inte bekymra gaphalsarna. Inte heller att begreppet 'inflation' inte betyder något annat än vad man godtyckligt bestämmer skall betyda 'inflation'. (Under några år har det dessutom varit deflation som varit mer hotande, för övrigt.)

Men, och här kommer det viktiga om man är orolig för inflation: Pengar kan skapas genom enkla knapptryckningar. Glöm larvet när borgaren hånfullt frågar: "Jaha, och du har en sedelpress i källaren då?" när det handlar om reformer som antas kosta pengar. Numera är sedelpressen digital, och den finns i verkligheten. Det är inte många som springer omkring med tjocka sedelbuntar numera, för övrigt, men pengarna ligger på konton. Konton kan också elimineras om så behövs. Och offentliga intäkter genom skatter och avgifter behöver inte automatiskt spenderas egen, utan kan vid behov helt enkelt raderas.

För Sveriges del är det förmodligen kreditbubblan för bostadslån som är den stora kandidaten till att punkteras, för att därigenom få bort en hel del tryck i ekonomin som kan leda till prishöjningar. Med andra ord bör bankernas möjligheter att så att säga skapa egna pengar genom bostadslån nationaliseras bort. (Det låter kanske konstigt, men är väl inte underligare än att bankernas rättighet att ge ut egna sedlar försvann för länge sedan.) Samtidigt kan bostadsbubblan angripas genom massbyggande av hyreslägenheter, där det bor människor som inte behöver dras med miljonskulder till bankerna utan kan vara relativt fria medborgare.

Det här blev långt och vindlande. Jag lär återkomma med mer funderingar i ämnets olika aspekter.

Reflexioner om bostadspolitik/rätter/ekonomi

Även Aftonlövets läsare får nu till livs att bostadsbubblan i Stockholm börjar pysa ut överflödig luft. Hej och hå, låt det pysa ordentligt, den här situationen är verkligen inte bra.

Nu tar jag och lånar av mig själv och kopierar med vissa redigeringar en bloggpost som jag lade upp på min mer stockholmsfixerade blogg igår. Läget har inte hunnit ändra sig så mycket under natten tror jag. Håll till godo:

-----

Om man spelar på börsen får man räkna med bakslag. Den aktie man köpte igår för dyra riktiga pengar kan störtdyka idag och vara totalt värdelös i morgon. Du har gått på en smäll, någon annan som visste bättre kutar iväg med pengarna. Det går inte att klaga när man frivilligt gått in i kasinot och blivit blåst.

Pratet om börsen eviga uppgång, och att det alltid är lönsamt att "spara" (spekulera, var det!) i aktier liknar det falska mäklarpratet om hur oerhört fördelaktigt det är att köpa den lägenhet där man redan bor eftersom "priserna alltid kommer att gå upp". Tips: skall man köpa så skall man också ha en plan för att snabbt sticka iväg, vilket figurerna som står bakom omvandlingar nog ofta har. Att köpa en lägenhet som man redan bor i, och tänker fortsätta med det, är tämligen meningslöst ... i bästa fall, i värsta fall kan det bli rent ruinerande. Man har spelat och förlorat.

De smarta grundarna sticker. Har de sjöutsikt som säljargument kan de ju först döda eventuella träd som döljer utsikten - träden är ju faktiskt bara vår gemensamma egendom och kan behandlas hur som helst! Sedan kan resten som tror sig ha gjort ett "klipp" stå där med en förening med skakig ekonomi, och det kan faktiskt leda till konkurs. Och privat kan ju arbetslöshet, sjukdom, skilsmässor och annat leda till att den enskildes ekonomi slås i bitar. Det är helt onödigt. Man kan inte hindra att sådant inträffar, men man kan åtminstone se till att det inte leder till personliga ekonomiska katastrofer genom att man sitter med stora skulder som kanske inte går att reda upp.

Många omvandlingar görs i privata fastigheter. En sak som som kan misstänkas som framtidsscenario är att fastighetsägare kan sälja i ett läge där det är lönsamt, ta in goda pengar, och sedan eventuellt köpa tillbaka i ett läge där föreningen konkursar och priset är lågt. En god affär (för bolaget, medan "klipparna" står med långa näsor och tomma bankkonton och förstörda privatekonomier - banklånen blir man inte kvitt så lätt)!

Jag gjorde dessa reflexioner vid läsandet av en artikel i Svenskan. Men vi kan gå vidare. De senaste trettio årens kreditbubbla håller på att tappa luft. Inget samhälle kan leva i evighet på kreditaffärer, så småningom sker en återanpassning till vad den reala ekonomin orkar med. Genom att återförvandla bostadsrätter till hyresrätter kan man komma åt en del av den uppblåsta ekonomin - folk kommer då åtminstone inte ha bostadsrätter att låna på för konsumtion. Detta är faktiskt bra för hela detta överutnyttjade jordklot! Den för överlevnaden nödvändiga nedväxlingen (till skillnad mot den på sikt omöjliga tillväxten) i ekonomin kan lämpligen inledas genom politiska beslut där bostadslån elimineras och bolåneslavar återförvandlas till lånefria hyresgäster. Den som hyllar bostadslånen kan ju minnas att "den som är satt i skuld är inte fri". Det är visserligen inte en sanning som gäller jätteskulder i miljardklassen, men har du en liten skuld på en eller ett par miljoner så torde inga banker ha någon misskund med dig! Somliga är för stora för att få falla, men andra är för små för att räddas - så fungerar det.

Jag gick förbi en tant med uppblåst utseende och näsan i vädret - det var i korsningen Varvsgatan/Hornsbruksgatan. "Jag har köpt lägenheten" sa hon. "För en komma sex miljoner". Hon riktigt poängerade det där med en komma sex. Det är sådana figurer man egentligen inte har lust att rädda, men som borde återföras på dygdens skuldfria stig, för inte bara deras eget utan hela samhällets bästa. För det verkliga bekymret är inte ett fåtal människor som har det gott ställt men som förköper sig på stora lägenheter med konstiga inredningar, bekymret är den större mängd som känner sig tvungna (man kan nog säga tvingas på grund av nuvarande bostadspolitik) att köpa lägenheter som de egentligen inte har råd med.

Vad som gör saken ännu värre är att det finns två motsatta intressen: hyresgäster är intresserade av att det byggs en massa hyresrätter som gör att hyrorna kan hållas ner, bostadsrättarna är intresserade av att bostadsbyggandet hålls på låg nivå och att det definitivt inte finns billiga hyresrätter - för då försvinner ju en del av det egna spekulationskapitalet, även om det bara är en summa på ett papper som kan ändras när som helst.

Alltså behövs rejäla politiska ingrepp, djärva politiska beslut. Låne-elimineringar och ett sjuhelsikes bostadsbyggande - av hyresrätter, och gärna på exproprierade tomter i moderatkommuner som vägrar bygga!

Stresstest?

Bara en fundering, jag vet inte hur realistisk den är. Men vad det gäller banker har man under de senaste åren kört så kallade stresstester. Jag vet inte detaljerna, men det verkar handla om hur banker kan tänkas klara av ekonomiska kriser. Skulle man inte kunna ta exempelvis bostadsmarknad med borätter i de större städerna i Sverige och göra något liknande? Jag tänker så här:

Bankerna är kapitalistiska institutioner, och kapitalet har bara intressen (i att föröka sig själv) och inga vänner. Visserligen slogs bankväsendet i många länder mer eller mindre till marken i den gångna finanskrisen men tilläts att inte bara resa sig utan att komma tillbaka som maktcentra som vet (eller tror sig veta) att man kan återupprepa de gamla bravaderna och återigen få all hjälp som behövs. "För stora för att få gå i konkurs ..."  I och med att man har detta strupgrepp på det omgivande samhället kan man nu klämma åt hårdare och exempelvis förändra villkoren för bostadslån för att öka vinsterna (och direktörsbonusarna). Hyggliga räntor igår kan bli något helt annat i morgon, och den som inte kan betala får väl hoppa i sjön eller så. Kan man inte kalla bolånen för ett av de fruktansvärda finansiella massförstörelsevapen som bankerna förfogar över?

Nå, skulle man kunna göra en datamodell och försöka räkna ut vad som händer med ett representativt urval hushåll om räntorna skrivs upp, om man lägger in arbetslöshet, inkomstbortfall på grund av sjukdom, splittrade hushåll vid skilsmässor och liknande? Ser utfallet allvarligt ut kanske det går att göra politik av det hela och vidta åtgärder innan det blir storkris igen? Samhällsintresset får ställas såväl över bonusgubbarnas som enskilda borättsinnehavares privatintressen. (Eller har någon redan gjort en sådan här utredning?)

Kanske man får kolla vad bostadsbolagen håller på med också. Kan det vara så att man temporärt försöker få nybildade föreningar att ta över hus från miljonprogrammets år, och när föreningarna kraschar på grund av dyra underhållskostnader kan man köpa tillbaka kåkarna för en billig penning?

Vad man kan göra med kackerlackor

Jag hade för ett tag sedan en diskussion angående upplopp i förorterna. Som bekant är det en hel del sociala problem i vissa områden, exempelvis med uselt underhållna lägenheter. Uttrycket "slumlorder" är lämplig etikett för vissa människor som äger hus där. Ren jäkla vanskötsel inriktad på maximal vinst, med andra ord. Ohyra och mögel. Nåväl, jag framhöll som min ståndpunkt (i egenskap av "grumpy old man" = sur gubbe) att det vore bättre om de missnöjda ungdomarna gjorde aktioner som riktade sig direkt mot slumbolagen än att leka kravall, kasta en del saker och tända eld på andra saker bara för att visa missnöje i största allmänhet. Vill man uppnå verkliga resultat måste man vara konkret och precis och rikta ilskan åt rätt håll. Man skulle ju exempelvis kunna samla ihop mögel och kackerlackor och lämna dem till bostadsbolaget i en kartong. Gärna under viss medieuppmärksamhet.

Men - som av en slump som så ofta händer när man tittar runt på nätet - stötte jag på det här. OK, det som beskrivs är naturligtvis kriminellt i något avseende (kan det rubriceras som "ofredande" och/eller "hemfridsbrott"?), men får betraktas som mindre allvarligt ur mänsklig moralisk synpunkt än det som slumlorderna gör. Fast då krävs det ju att man har en mänsklig moralisk synpunkt för egen del, vilket i det här sammanhanget kan likställas med en klasståndpunkt som ogillar slumlorder. Den formella borgerliga Svea Rikes (ibland kallas Svea Rikas) Lag ser det nog på annat sätt, men som bekant kan opinioner påverka såväl hur lagarna skrivs som hur de tillämpas.

Vad det var jag egentligen var ute efter när jag fann det där? - Jag plockade upp de få anarkistsidor jag kände till för att se om det fanns några anarko-synpunkter på Libyen (men det var inte mycket).

En väg ur ekorrhjulet?

Klicka för större och läsbarare format!  

Ovan är ett stycke ur kommentarsdelen till ett inlägg hos Ekonomistas. Själva inlägget handlar om hur snöröjningen fungerat (eller inte fungerat) denna vinter. Och i Stockholm har det ju varit si och så med det. Förr var fastighetsägarna ansvariga både för tak och för gatan utanför fastigheten. Nu får det vara som det är på gatan medan det väl skett en viss uppryckning vad det gäller taken.  Men det var kommentaren "... många fastighetsägare i Stockholms innerstad är små bostadsrättsföreningar, med små ekonomier" som fick mig att vakna till.

Sedan jag läste bloggposten första gången tillkom ett par kommentarer som uppmärksammar ungefär samma sak, men jag vill skärpa till det ytterligare. Vi har alltså föreningar med liten ekonomi. Men inte nog med det, man kan misstänka att större delen av medlemmarna i dessa föreningar är skuldsatta upp över öronen. De må ha bostadsrätt, men makten ligger hos banken. Såväl föreningar som medlemmar har alltså tvivelaktiga ekonomiska status. Vi kan ju minnas Skriftens ord om att "bygga hus på lösan sand" - vilket ju är ett dåligt ställe att bygga på. Att stor skuldsättning, och att dessutom finansiera annan konsumtion genom att ta ytterligare lån på bostaden, är nationalekonomiskt farligt vet vi redan.

Då går vi vidare till bankerna. Man säger att folk lånar X miljoner hos banken för att köpa en bostadsrätt. När jag gick i skolan för många år sedan fick man lära sig att bankerna tar emot insättningar från allmänheten, och så lånar man ut de pengarna igen.

Det var då det. Numera gör banken egentligen bara två saker: den kollar att den som vill låna pengar kan tänkas ha ekonomi att betala en viss summa till banken, och så skapar man ett konto så att låntagaren verkar ha X miljoner. Med dessa köps bostadsrätten, och så försvinner siffrorna vidare ut i ekonomin. Det som banken gör är faktiskt att fungera som en pengatillverkare. Man plockar fram pengar ur tomma luften, till väldigt låga kostnader, och sedan kan man lugnt luta sig tillbaka och se hur låntagarna betalar in riktiga pengar. Inte undra på att bankerna drar in storkovan! Jämför med en industri som faktiskt måste tillverka något för att dra in pengar.

Detta kan symbolisera en låneslav som desperat springer i ekorrhjulet och undrar hur det skall gå ihop med allting!

Och så tar vi en moralisk fråga. Lån bör ju betalas tillbaka, men hur är det med lån som inte är lån? Om låntagaren skulle betala för bankens verkliga kostnader, och för den lilla reserv som banken faktiskt har, skulle det inte bli några miljoner utan ett betydligt lägre summa. Dessutom vet vi att bankerna blir "för stora för att få gå i konkurs" bland annat genom aggressiv utlåning, de kan ägna sig åt grov utpressning mot samhället, medan vanligt folk är för små att rädda i händelse av kris.

Går det att ta sig förbi den här situationen? Kanske. Antag att vi demokratiskt bestämmer att bankernas utrymme att skapa pengar på egen hand skall skäras ned rejält. Den mesta penningproduktionen skall ske av staten så att inte utvecklingen skenar iväg utan kontroll och åker ner i ett dike någonstans. För att lösa detta, inklusive privatekonomiska bekymmer för en del personer, kan man plocka bort bostadslånen från bankerna och föra över dem till en offentligt ägd institution (riksomfattande, regional eller på kommunnivå). I samma veva kan man ge erbjudandet att de som vill bli av med lånen kan få dem avskrivna, under förutsättning att bostaden i stället övergår i offentlig ägo (i praktiken att det dyker upp en sur tjänsteman som representant för bostaden under årsmötet). Med andra ord bli skuldfri, få en massa pengar över samt bättre skydd som hyresgäst med förstahandskontrakt. Allt medan skakiga föreningar kan få träda i likvidation.

Den som är satt i skuld är inte fri (i alla fall när det gäller småskulder). Har man bostaden för att bo i borde det inte vara någon uppoffring att befria sin ekonomi och göra sig av med lånen. Räknar man med spekulation och stora vinster bör man nog vara medveten om att när spekulation sker i massomfattning brukar inte kraschen vara så långt borta. Och privatspekulation bör inte betraktas som viktigare än att samhällsekonomin i stort mår bra och att potentiella olycksrisker i form av skuldsättning och skakiga företag plockas bort.

Stora och små samhällsfaror

Bloggkollega Teckentydaren har flera gånger nämnt det här med att folk även i Sverige använder sina bostäder som sedelautomater. Nu kommer mer uppgifter som borde ge honom nya vedpinnar på brasan.

Man lånar inte bara för att köpa hus eller bostadsrätt och för dess underhåll, man lånar också för saker som inte har något alls med bostaden att göra. Detta framgår av en artikel i Svenskan. En del människor lånar för att hålla på med en livsstil som inte går att betala med ordinarie inkomster.

För en som inte är med i lånebranschen är detta konstigt - om man lånar är det ju någon annan som äger en del av ens liv. Är det så roligt? Fastighetskrisen i USA har dessutom gett vissa indikationer om att lån utan rejäl täckning kan vara farliga såväl för den enskilde som för hela landets ekonomi. Och vi hade ju en fastighetsbubbla i Sverige som byggde på lånade pengar, ända tills någon kom i svårigheter och det hela sprack.

När penningflödet blir trögare går det illa för vilket pyramidspel som helst, och vi lever i en ekonomi som fungerar ungefär som ett pyramidspel. Nya resurser måste hela tiden ösas in för att Grottekvarnen skall kunna snurra, och snurra fortare dessutom. Men ... rätt vad det är får folk svårare att betala sina skulder, de måste dra ner på all möjlig konsumtion för att hålla näsan ovanför vattenytan, rädslan sprider sig - och vips så har vi en lågkonjunktur. Just nu verkar det vara klang och jubel på bostadsrättsmarknaden i Stockholm, men bara för några år sedan var det dystra miner, och vem kan garantera att det inte upprepas och kanske blir ännu värre? Om det bara varit onödig lyxkonsumtion som betalas av lån men som försvinner hade det väl spelat mindre roll om några slösare fick näsan omvriden, men sådana här saker slår rakt igenom hela ekonomin i alla led.

Bengt Hansson på BKN är bekymrad över lånebeteendet och menar att med detta har vi fått en uppåtgående pris- och lånespiral. Han är övertygad om att situationen inte är hållbar i längden. Priserna kan inte gå upp för all framtid och någon gång tar det stopp för utökade lån.

–Folk tror att priserna har stigit varaktigt och känner sig rika. Man lånar och betalar bara räntor. Man betalar inte av sina lån, utan utökar dem i stället. Det är ett spekulativt beteende, säger han. 

Det är klart att om bankerna kan få folk att betala räntor till dem i evigheters evighet är det kul för bankerna i alla fall. Banken skapar ett konto som inte är mycket mer än några ettor och nollor i en databas, men låntagaren måste betala in riktiga pengar hela tiden. Det verkar som den verkliga penningmaskinen är när banker plockar låntagare på pengar. Hur vore det om SSU grävde upp sitt gamla förslag om förstatligande av bankerna? Deras verksamhet kan kallas samhällsnyttig och samhällsviktig, men i vissa lägen blir det kanske så att den är samhällsfarlig också? (Äh, SSU, de är väl inte mycket till radikaler numera, SSU-radikalerna är väl pensionerade vid det här laget.)

En stor bank kan åstadkomma betydligt värre saker än vad många lånare gör, även om de så att säga förenar sina krafter och gör privatkonkurs samtidigt. Och så kan man ju tänka på att folket i bankdirektionerna och ute i bostadskvarteren faktiskt inte gör något annat än att utnyttja de möjligheter som ges dem inom systemets ramar - med andra ord finns det månne ett politiskt samhällsbevarande intresse av att revidera en och annan möjlighet att dribbla hur som helst bland annat med bostadslån?

Det skall förresten bli intressant om WikiLeaks kommer med sina förebådade avslöjanden om banker i USA. Det skulle kunna bli en ny snyting åt en bransch som redan är rejält och berättigat avskydd - bonusgubbarna som blev rikare trots krisen.