Mikrolån och (praktisk) penningteori

I Danmark avser Köpenhamns kommun att starta bankverksamhet för mikrolån. Redogörelsen i Svenskan är synnerligen kortfattad men det sägs avse att hjälpa arbetslösa och förtidspensionärer att starta eget med hjälp av räntefria smålån. För mig låter det som det vanliga knepet att bli av med en del arbetslösa från statistiken, åtminstone temporärt. Och även om lånen är räntefria kan en skuld på 5.000-50.000 kronor bli en ohygglig belastning för den som misslyckas. Eller tänker man vara flott och avskriva hela lånesumman om det går åt helsike för låntagaren och utsikterna till återbetalning är minimala?

Man kan ju också räkna ut att de företagare som skapas här blir småskuttar i näringslivet, den understa delen av ekonomins undervegetation där det utförs enklare tjänster eller detaljhandel på elementär nivå. Det blir inga firmor som gör några tyngre investeringar. Det kan få oss att minnas påståendet att småföretagsamt är vägen till fattigdom. - Som framgår av det nedre diagrammet i gårdagens inlägg har Danmark tappat en del arbeten på senare år, och detta trots att man tillhör de EU-länder som har kvar den egna valutan. Kan vara att danska kronan ändå är för hårt knuten till euron, jag vet inte detaljerna. Och man kan undra om det bara är en tillfällig historia av skämtkaraktär, eller om det blir verklighet, att betrodda kunder får ta hand om kassan i ett lågprisföretag när ordinarie kassapersonal måste gå på toaletten? There is something rotten i the realm of Denmark ...

Det här i Köpenhamn är ingen massföreteelse, man räknar med 10-20 lån, men själva upplägget och kritiken mot det kan vara intressant att diskutera. Jag tycker det verkar ingå i en global tendens att leta efter skenlösningar på djupgående strukturella problem. Just mikrolån har framhållits som lösningar för utfattiga människor i utfattiga länder, exempelvis Indien, men vad jag vet har företeelsen alltmer kommit under kritik. För att citera Real World Economics Review Blog:

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.

Mer om mikrolån i ett Tredjevärlden-perspektiv finns i detta inlägg hos IndienSolidaritet. Det gäller att vara vaksam när företeelser från Tredje världen börjar dyka upp även i gamla industriländer, det antyder att något kan vara ordentligt fel och att vi befinner oss i utförsbacken.

(En annan idé som jag inte vet om den fortfarande är så aktuell är att sluminnevånarna i Tredje världen faktiskt har tillgång till värden i form av landplättarna där de bor, och att dessa på något sätt kunde förvandlas till kapital. Jag var inne på det i ett par inlägg, här och här, redan 2007. Sedan antar jag att subprime-krisen i USA gjort det mindre troligt att utfattiga husägare automatiskt kan lyfta sig automatiskt i håret.)

Finns det alternativ som kanske är bättre än lån? - Jag skrev lite dunkelt angående en i och för sig bra talare på Första maj om att han kunde ha pratat bättre om penningteori. Det låter teoretiskt med penningteori, men i själva verket kan man vara väldigt konkret. Ta ett land som har handlingsfrihet genom att ha en egen konvertibel valuta som inte är knuten till något (läs: guld), som Sverige. Vad finns det för konkreta möjligheter som inte har att göra med "besparingar" eller konstigheter som mikrolån om det gäller att angripa en ekonomisk kris?

Svar: finns det mänskliga och materiella resurser som ligger stilla men som borde användas skapar staten konton som debiteras för att få fart på resurserna. Det är statens uppgift att se till att det finns en penningtillgång som motsvarar en ekonomi med full sysselsättning. Nu gör man inte det, utan lägger sig i stället platt för lånehajar och åtstramare som bara gör krisen värre.

Eftersom statens möjligheter att på egen hand skapa pengar är tämligen självklar är motståndarnas desperata försvar att vråla INFLATION, eventuellt med hänvisningar till ohistoriska jämförelser med Zimbabwe eller Tyskland i början av tjugotalet. Nu är det ju en klassisk kunskap att inflation inte skapas av att man kör in pengar på ett produktivt sätt i en ekonomi som kännetecknas av arbetslöshet och underutnyttjande av resurser, men det lär inte bekymra gaphalsarna. Inte heller att begreppet 'inflation' inte betyder något annat än vad man godtyckligt bestämmer skall betyda 'inflation'. (Under några år har det dessutom varit deflation som varit mer hotande, för övrigt.)

Men, och här kommer det viktiga om man är orolig för inflation: Pengar kan skapas genom enkla knapptryckningar. Glöm larvet när borgaren hånfullt frågar: "Jaha, och du har en sedelpress i källaren då?" när det handlar om reformer som antas kosta pengar. Numera är sedelpressen digital, och den finns i verkligheten. Det är inte många som springer omkring med tjocka sedelbuntar numera, för övrigt, men pengarna ligger på konton. Konton kan också elimineras om så behövs. Och offentliga intäkter genom skatter och avgifter behöver inte automatiskt spenderas egen, utan kan vid behov helt enkelt raderas.

För Sveriges del är det förmodligen kreditbubblan för bostadslån som är den stora kandidaten till att punkteras, för att därigenom få bort en hel del tryck i ekonomin som kan leda till prishöjningar. Med andra ord bör bankernas möjligheter att så att säga skapa egna pengar genom bostadslån nationaliseras bort. (Det låter kanske konstigt, men är väl inte underligare än att bankernas rättighet att ge ut egna sedlar försvann för länge sedan.) Samtidigt kan bostadsbubblan angripas genom massbyggande av hyreslägenheter, där det bor människor som inte behöver dras med miljonskulder till bankerna utan kan vara relativt fria medborgare.

Det här blev långt och vindlande. Jag lär återkomma med mer funderingar i ämnets olika aspekter.