Visar inlägg med etikett deflation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett deflation. Visa alla inlägg

lördag 7 maj 2016

Att förstöra sparande? Kapitalets diktatur?

Några reflexioner utan källhänvisningar ... Västvärldens kapitalism mår inte bra, den heliga tillväxten är inte så lysande (eller rent av frånvarande), priserna ligger stilla. Ibland sjunker till och med prisnivån generellt, det är deflation alltså. Och folk vill inte handla så mycket som kapitalisterna vill. En del sparar i stället.

Nu vill ekonomerna att det skall vara inflation i stället. Riksbankerna kör med så kallade inflationsmål, som att priserna skall öka exempelvis i genomsnitt två procent per år. Genom att priserna ökar skall de dumma konsumenterna 'stimuleras' att konsumera upp sina pengar innan de blir värdelösa. Men det verkar inte räcka. En ännu radikalare metod som någon ondsint person kläckt är att gradvis göra pengar mindre värda. Har du en summa på banken för framtida behov så kommer den att minska år efter år (det kan ju kallas negativ ränta, du får betala för att ha pengarna på banken).

Några reflexioner om detta:

Jordens resurser. Med tanke på att resurserna är begränsade borde icke-konsumtion uppmuntras i stället för att bestraffas.

De som inte kan spara. De som har dåligt med pengar och förmodligen knappt kan spara något, kommer att drabbas ännu värre av det här. I stället borde fattigpensionärer och liknande grupper få rejäla tillskott.

Spara för framtida behov. Här stöter två uppfattningar samman. Dels en del politiker och privatekonomer som hävdar att du bör spara för framtida nödlägen, som att ha en årslön på banken ifall du blir arbetslös. Eller att du helt enkelt inte vill vara med i lånekarusellen, utan kunna betala större inköp kontant. - Och så har vi alltså finansiella genier som vill utplåna ditt sparande, det som du skulle ha ifall det händer något krisartat eller om du vill göra ditt livs drömgrej utan skuldsättning.

Liberalism och demokrati. Liberaler som ju är så frihetsälskande, hur kan de godkänna tilltag där kapitalets stat går in och "bestämmer vad folk får göra med sina pengar"? Kan det möjligen vara så att liberalism och demokrati inte är så viktiga när det är kapitalets behov som styr? "Det fria individuella valet" i det här fallet verkar alltså vara att antingen handlar du upp dina pengar direkt för prylar som inte gör dig så mycket lyckligare ändå, eller också handlar du inte och får då nöjet att se hur deras värde försvinner år efter år.

Kontanter. Man skulle ju kunna stoppa kontanterna i madrassen, men hur fungerar det i ett ekonomiskt system när det mesta som kallas "pengar" är ettor och nollor i datakonton? Förmodligen kommer den som sparar pengar på det sättet, med riktiga sedlar, att behandlas som kriminell.

Det finns nog fler aspekter, men det här är vad jag kom på för ögonblicket. Jo, här är en till:

Att tvinga folk att konsumera vare sig de vill eller inte, kan det möjligen ses som en aspekt av kapitalets diktatur?

Den här lillen behöver nog inte fundera på de här problemen i alla fall.

torsdag 16 oktober 2014

Deflationsspöket igen

Det mesta med EU är väl skräp, men så finns det också Eurostat som då och då skickar ut intressant statistik på Twitter. Ja, Twitter är väl mest skräp det också, men ibland kan det alltså komma intressant information, som den här statistiken angående inflationen i EU.



Det finns olika sätt att räkna inflation. Hos Eurostat ligger den på 0,0 för Sverige. Tittar man däremot hos svenska SCB så ser det ut så här.

Och det är mer olycksbådande. Jag har skrivit om deflation tidigare på bloggen: fallande priser kan verka bra, men det finns en farlig baksida. Fallande priser slår ut företag med klena marginaler vilket ökar arbetslösheten, ökad arbetslöshet sänker efterfrågan (särskild om arbetslöshetsersättningen är dålig eller kanske till och med obefintlig), och så får man en nedåtgående spiral av sjunkande total efterfrågan och ökande arbetslöshet i ekonomin. Den situationen är inte så vanlig, men i början på 1920-talet hade Sverige en sådan kris. Företag kraschade och arbetslösheten var stor.

Och nu verkar Sverige och EU i stort glida in i en deflationskris. Den kanske aldrig bryter ut ordentligt, men faran finns. Alternativet är en permanent stagnerande ekonomi. Somliga ekonomer tror att vi är inne i den situationen, som i mycket är orsakad av politiska beslut ("austerity") i EU.

Men några tjänar på politiken. Enligt Michael Roberts blogg så var det globala läget förra året att ...

... the top 1% owned 41% of all the personal wealth in the world; the top 10% owned 86% and the bottom 50% of owned less than 1% of all the wealth.

Är läget annorlunda i år? Ja, enprocenten i toppen av välståndspyramiden äger nu 48 procent av all privat rikedom i världen, och tioprocentsgruppen är uppe i 87 procent. Den halva världsbefolkning som förut ägde mindre än en procent av rikedomen äger fortfarande mindre än en procent. Det skulle vara egendomligt om inte denna våldsamma snedfördelning av ägandet också slog igenom i EU-ländernas ekonomi. Kapitalismens grundval är massproduktion av billiga konsumtionsvaror. De rika köper inte sådana saker i någon större omfattning (deras intresse är lyxprodukter och spekulation) och de som inte är rika tvingas skära ner sin konsumtion även av billiga produkter. Och då slår ekonomin back, vilket kan märkas i fallande priser och kanske deflation. Deflationsspöket tittar ut ur kulisserna och väser "bu"!

lördag 5 april 2014

Deflationsspöket

Vet inte om jag hört uttrycket 'deflationsspöket' någon gång. Däremot 'inflationsspöket' som ibland används för att skrämma folk. Just nu är det emellertid svårt att åberopa det senare spöket i Europa.

Varför är det farligt med deflation, alltså med en generellt fallande prisnivå? Det är väl bra att saker blir billigare? - Ja, delvis, men det är inte hela historien. Den har några viktiga negativa inslag:
  • När priserna faller så minskar företagsvinsterna vilket betyder neddragningar och arbetslöshet.
  • Deflation betyder också att skulder blir dyrare att betala tillbaka. Och det är allvarligt i ekonomier med stora offentliga och/eller privata skulder. Kanske något att fundera på för kraftig belånade bostadsrättsmänniskor i Sverige?
(Man kanske bör tillägga att det inte finns några objektiva mått för prisförändringar. Det finns beslut på vilka varor och tjänster som skall räknas med, och hur tungt de enskilda posterna skall väga i den totala beräkningen. Därmed finns det också möjligheter att fixa till siffrorna så att de inte ser så farliga ut.)

Och hur ser det nu ut, om vi börjar med Sverige? Så här säger Statistiska centralbyrån:


Och så kör vi med ett diagram också: Konsumentprisindex (KPI) 12-månadersförändr (inflationstakten) 1980=100, procent efter månad, 1980-2013:


Jag tror inte enstaka procent hit eller dit är så viktiga, men den långsiktiga tendensen är viktig. Efter krisen i början av nittiotalet har KPI-ökningarna i stort sett legat under tre procent, och ofta varit nere på nivåer med noll eller negativ inflation. Om man funderar över fenomenet med långvarig stagnation i ekonomin kan detta vara intressant.

I flera EU-länder är det deflation. I den skaran ingår grannen Finland, samt Grekland som inte är med i detta diagram. Notera att ett tungt land som Frankrike ligger nära deflationsstrecket också.

Deflation3

En del människor är väldigt negativa till utvecklingen i EU-området. Och det är klart att de stolta planerna inte har lyckats så bra. Stagnation, massarbetslöshet, politisk oreda är illa nog. Dessutom uppträder de ryggradslösa europeiska politikerna som underhuggare till en annan makt på nedåtgående: USA. Detta kan inte leda till något gott, annat än för missnöjespolitiker och skojare. Men fattar byråkraterna i Bryssel detta?

tisdag 12 november 2013

Deflation?

Inflationstakten enligt KPI

Intressant, var tar detta vägen? Deflationsspöket viftar med lakanen och upphäver några dystra och skrämmande suckar ... Man kan ju spekulera om nya faser av Den Stora Krisen, men det kan också vara inledningen till en lång period av ekonomiskt stillastående, åtminstone i den reala ekonomin.
 

onsdag 10 juli 2013

Ekonomiska notiser

Det här saxade jag från SCB.

Fortsatt minskad industriproduktion

Produktionen inom industrin minskade med 2,6 procent i maj jämfört med april, korrigerat för säsongseffekter. Jämfört med maj 2012 minskade produktionen med 7,3 procent, i kalenderkorrigerade tal.

Nedgången i april följdes av en ännu större nedgång i maj. Inom industrins delbranscher var utvecklingen fortsatt blandad även om flertalet delbranscher redovisade nedgångar. Svagast utveckling hade aggregatet kemisk industri och läkemedelsindustrin medan industrin för elapparatur utvecklades starkast. Även stål- och metallverk redovisade en betydande nedgång i maj.
Lite längre i ner i samma text framgår det att siffrorna är preliminära och att de kanske kan justeras ned ytterligare framöver. Produktionen på stål- och metallverk är 12,5 procent lägre än för ett år sedan. Det brukar man se som en stark konjunkturindikator (frågan är om dessa gamla indikatorer ännu håller helt ut), liksom "Industri för icke varaktiga konsumtionsvaror". Dagligvaror, med andra ord, sådant vi måste springa och köpa var och varannan dag. Där har vi koppling direkt till slutkonsumenten, och den industrin har minskat produktionen med 16,2 procent på ett år. Man kan ju tänka sig att en del av det bortfallet täcks av att folk i stället köper importerade produkter, men jag vet inte hur det förhåller sig med det.

Även "Industri för varaktiga konsumtionsvaror" backar. Detta är vad de okunniga kallar "kapitalvaror", men i själva verket handlar det om saker som kyl, frys, personbil, dator och annat som hushållen köper och som bara konsumeras. Men de kan konsumeras under mycket längre tid än en kartong ägg eller en ring falukorv. Man kan misstänka att om folk blir rädda för att dra på sig ytterligare skulder tar de inga nya krediter för att "riva ut köket", eller köpa en flashigare bil, och då minskar efterfrågan på den sortens varor.

På tal om privatekonomi så var det:

De tider är förbi när en hög inflation kunde göra dyra lån billigare att betala tillbaka. Det här ser ut som deflation, och då blir det snarare dyrare att betala. Och de låntagare som begriper lite av ekonomi bör bli oroliga av utvecklingen och drar in på konsumtionen  för att i stället få ner skulderna så snabbt det går. Och så är det ju så att vi har:

Frågan är hur det blir framöver. Av orderingången idag vet vi en del om vad som kommer att hända, och det ser lite tveksamt ut:

Industrins leverans- och orderläge, maj 2013:
Fallande orderingång

Industrins orderingång följde nedgången i april med fallande orderingång även i maj. Nedgången var i säsongrensade tal 2,6 procent jämfört med föregående månad. Vid en jämförelse mellan maj i år och motsvarande månad föregående år, sjönk orderingången med 6,1 procent i kalenderkorrigerade tal.
Det är klart att om konsumenterna blir tveksamma säljer affärerna mindre, vilket slår tillbaka led efter led via logistik och grossister, till konsumtionsvaruindustri, till industrin som tillverkar utrustning för produktion och distribution av konsumtionsvaror, och till slut till råvarukällorna som måste användas för att få fram kapital- och konsumtionsvaror som gör allt det andra möjligt att framställa.

Sedan finns alltid den stora frågan kvar: hur mycket är beroende av tillfälliga svängningar i konjunkturerna, hur mycket handlar om mycket mer långt- och djupgående förändringar i ekonomin?

fredag 31 maj 2013

Deflation?

Kopierat från Statistiska Centralbyråns hemsida idag:


Om inte detta är deflation, vad är då deflation?

Detta diagram är också kopierat från SCB ...

Inflationstakten enligt KPI


Återhämtningen efter den stora krisen 2008/2009 har inte varit så stark att nivåerna från före krisen har uppnåtts. Det kan ju betyda att fallet blir mindre nu, eller att det är en mer långsiktig nedgång vi ser.

Kortvariga ryck upp eller ned i priserna är en sak, långvariga långsamma förändringar en annan. Orsakerna kan vara väldigt olika. Det kan vara tillfälliga störningar i utbud och/eller efterfrågan av viktiga varor. Det kan också vara långsiktiga förändringar som hänger samman med hur samhället i stort utvecklar sig. Ett exempel: Minskar möjligheterna att handla på kredit kommer den kreditdrivna konsumtionen naturligtvis att minska, och därmed kan sänkt efterfrågan slå igenom i form av obefintlig inflation eller till och med deflation. Ett annat exempel: om stora grupper av arbetande rationaliseras bort från hyggligt betalda arbeten och sedan blir arbetslösa, eller kommer tillbaka till sämre betalda arbeten, kommer det att slå igenom på konsumtionen också. Det senare kan bero av datorisering, eller att vissa industrier flyttar ur landet.

Men det här är nog som väder och klimat: vädret är det vi ser varje dag och det är lätt att förstå varför det är som det är, medan klimatet är långsiktigt och inte alltid kan sättas i relation till dagens väder.

torsdag 14 mars 2013

Prisförändringar under lång tid

Diagrammet kommer härifrån.
Som en uppföljning till föregående inlägg kommer här ett diagram som visar beräknade prisförändringar år för år 1831-2012. "Inflation i Sverige 1831-2012. Årlig förändring i procent av konsumentpriserna." Det kan ge upphov till vissa funderingar.

Under perioden fram till Första världskriget verkar ökningar och minskningar i prisnivån ungefär ha tagit ut varandra. Tiden efter 1860 var när industrialiseringen av Sverige tog fart, det var en nordisk myntunion, och vi hade guldmyntfot. Sedan kom Första världskriget med en enorm inflation, varpå det var ett kraftigt prisfall i början av 1920-talet. Men ända fram till början av 1930-talet fanns huvuddelen av svenskarna på landsbygden.

Trettiotalskrisen sänkte inte priserna så mycket, däremot kom ett par inflationsspikar i sambande med Andra världskriget och Koreakriget. Det intressanta för tiden efter början av 1950-talet är en permanent inflationsperiod som tilltog framåt 1970 men som sedan ebbade ut efter krisen i början av 1990-talet. Den skiljer sig markant från epoken under 1800-talet när priserna varierade runt ett medelvärde av noll ungefär. Men samhället hade ju förändrats oerhört från mitten av 1800-talet och hundra år framåt.

Och så har vi vår nutid, där prisnivåns ökningar generellt ligger nära noll (i alla fall enligt beräkningsgrunderna för det här pris-indexet). Låg inflation, ibland ansatser till deflation. Ökande produktivitet och lågt efterfrågetryck kan bidra, men hur är det med inflationstrycket i ett samhälle där begreppet "trycka pengar" är på väg ut? När "pengar" är ettor och nollor i datorer? Kan det påverka? Kan man säga att det kontantlösa samhället är det inflationsbefriade samhället (men kanske inte det deflationsbefriade)? - Fabriker som är nästan tomma på folk, pengar som man inte kan ta på ... vart leder det?

onsdag 13 mars 2013

Fler indikationer på deflation

I januari 2012 och januari 2013 var konsumentprisindex detsamma, och i ett tidigare inlägg ställde jag frågan om det möjligen var deflation på gång. Nu har KPI sjunkit med - 0,2 procent när februarisiffrorna kommer fram. Försiktig som jag ofta är säger jag att detta åtminstone är en starkare indikation på att vi har en deflativ utveckling. Men den intresserade bör titta på meddelandet från Statistiska centralbyrån där beräkningarna förklaras närmre. Där visas också på några alternativa inflationsmått. Som jag väl tidigare har påpekat: inflationstalen beror av vad man bestämmer skall ingå i inflationsberäkningarna. Och så får vi rulla tummarna eller göra något annat skojigt i väntan på att mars-siffrorna kommer och visar om tendensen håller i sig.


Modiga snödroppar trotsar den kvardröjande kylan. Blomman pekar, som KPI-kurvan, nedåt!

torsdag 7 mars 2013

Deflation nästa?

När jag såg det här på Statistiska Centralbyråns hemsida ...

Inflationstakt0,0 %Januari 2013 jämfört med januari 2012


... blev jag nyfiken. Prisnivån i konsumentprisindex skulle alltså vara samma i januari i år som för ett år sedan. Vad händer?

Vi kan ta det på lite längre sikt, med hjälp av detta diagram, innehållande priskurvan från 2006 och fram till januari i år:

KPI 2006-2013


Notera den lilla nedgången på kurvans slut, det är den som gör att prisnivån är oförändrad över ett års tid.

Frågan man kan ställa är vad som är tillfälligt, och vad som är långsiktiga tendenser - och givetvis vad tendenserna beror av. Tar man en längre period av samma index, från 1980 till 2004, suddas tillfälliga svängningar bort och man ser de långsiktiga tendenserna klarare. Först är det en period av kraftiga prisökningar. Den accelerar i slutet av 1980-talet och tar sedan ett abrupt slut i början av 90-talet när fastighetsbubblan kraschar. Efter det har prisökningarna varit lugnare, och det har till och med varit perioder när det knappt varit några ökningar alls.

KPI 1980-2004


En intressant iakttagelse är att båda diagrammen har kurvor som är rätt likartade. De visar på snabbare prisökningar i början av mätperioden, och sedan kommer en kris och kurvan visar på lugnare tillväxt.
Är inflationseran över? Stämmer förutsägelserna om hyperinflation som vissa ekonomer gör, eller är det snarare deflationsfaran vi skall titta på? Och finns faran för hyperinflation över huvud taget i en ekonomi där man knappast "trycker pengar" numera utan det mesta finns i datorernas minnen? - Det skall bli intressant att se vad som händer med kurvan de senaste månaderna!

Sedan är frågan hur mycket sänkt efterfrågan kan innebära för priserna. Enligt de naivare läroboksmodellerna gäller utbud-efterfrågan: sjunker efterfrågan så sänker företagen priserna för att få sälja igen. Det kan gälla mindre och ibland inte särskilt lönsamma företag, men ett storföretag med 'vinstkrav' kanske hellre lägger ner verksamheter än att sänka priser/vinster. Och företag som är inne i spekulationsekonomin behöver kanske inte alls bry sig om att efterfrågan på varor och tjänster sjunker, de opererar delvis i en egen ekonomisk sfär.

Vad skulle hända om olika åtgärder för att underhålla konsumtionen försvann? Man kan tänka sig slopande av möjligheterna att låna till konsumtion, bort med konstlat låga räntor, slut på subventioner till grupper som redan har hög konsumtion, höjda krav på låntagare. Skulle det då bli ett ännu hårdare fall i efterfrågan än vad vi såg för några år sedan när första fasen i den senaste krisen bröt ut? - Som ekonomin nu ser ut kan den jämföras med narkomani eller ett pyramidspel: ständigt nya resurser måste in i systemet, annars börjar det hacka, drabbas av kramper och yrsel och mår riktigt dåligt. Det dumma är att det inte mår bra ändå trots tillskotten, det blir ungefär som att ge arsenik till en gammal häst. Den spritter till ett tag, och så tillbaka till det gamla trötta. Dags för en ny och fräschare kuse kanske?

söndag 6 maj 2012

Mikrolån och (praktisk) penningteori

I Danmark avser Köpenhamns kommun att starta bankverksamhet för mikrolån. Redogörelsen i Svenskan är synnerligen kortfattad men det sägs avse att hjälpa arbetslösa och förtidspensionärer att starta eget med hjälp av räntefria smålån. För mig låter det som det vanliga knepet att bli av med en del arbetslösa från statistiken, åtminstone temporärt. Och även om lånen är räntefria kan en skuld på 5.000-50.000 kronor bli en ohygglig belastning för den som misslyckas. Eller tänker man vara flott och avskriva hela lånesumman om det går åt helsike för låntagaren och utsikterna till återbetalning är minimala?

Man kan ju också räkna ut att de företagare som skapas här blir småskuttar i näringslivet, den understa delen av ekonomins undervegetation där det utförs enklare tjänster eller detaljhandel på elementär nivå. Det blir inga firmor som gör några tyngre investeringar. Det kan få oss att minnas påståendet att småföretagsamt är vägen till fattigdom. - Som framgår av det nedre diagrammet i gårdagens inlägg har Danmark tappat en del arbeten på senare år, och detta trots att man tillhör de EU-länder som har kvar den egna valutan. Kan vara att danska kronan ändå är för hårt knuten till euron, jag vet inte detaljerna. Och man kan undra om det bara är en tillfällig historia av skämtkaraktär, eller om det blir verklighet, att betrodda kunder får ta hand om kassan i ett lågprisföretag när ordinarie kassapersonal måste gå på toaletten? There is something rotten i the realm of Denmark ...

Det här i Köpenhamn är ingen massföreteelse, man räknar med 10-20 lån, men själva upplägget och kritiken mot det kan vara intressant att diskutera. Jag tycker det verkar ingå i en global tendens att leta efter skenlösningar på djupgående strukturella problem. Just mikrolån har framhållits som lösningar för utfattiga människor i utfattiga länder, exempelvis Indien, men vad jag vet har företeelsen alltmer kommit under kritik. För att citera Real World Economics Review Blog:

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.
Mer om mikrolån i ett Tredjevärlden-perspektiv finns i detta inlägg hos IndienSolidaritet. Det gäller att vara vaksam när företeelser från Tredje världen börjar dyka upp även i gamla industriländer, det antyder att något kan vara ordentligt fel och att vi befinner oss i utförsbacken.

(En annan idé som jag inte vet om den fortfarande är så aktuell är att sluminnevånarna i Tredje världen faktiskt har tillgång till värden i form av landplättarna där de bor, och att dessa på något sätt kunde förvandlas till kapital. Jag var inne på det i ett par inlägg, här och här, redan 2007. Sedan antar jag att subprime-krisen i USA gjort det mindre troligt att utfattiga husägare automatiskt kan lyfta sig automatiskt i håret.)

Finns det alternativ som kanske är bättre än lån? - Jag skrev lite dunkelt angående en i och för sig bra talare på Första maj om att han kunde ha pratat bättre om penningteori. Det låter teoretiskt med penningteori, men i själva verket kan man vara väldigt konkret. Ta ett land som har handlingsfrihet genom att ha en egen konvertibel valuta som inte är knuten till något (läs: guld), som Sverige. Vad finns det för konkreta möjligheter som inte har att göra med "besparingar" eller konstigheter som mikrolån om det gäller att angripa en ekonomisk kris?

Svar: finns det mänskliga och materiella resurser som ligger stilla men som borde användas skapar staten konton som debiteras för att få fart på resurserna. Det är statens uppgift att se till att det finns en penningtillgång som motsvarar en ekonomi med full sysselsättning. Nu gör man inte det, utan lägger sig i stället platt för lånehajar och åtstramare som bara gör krisen värre.

Eftersom statens möjligheter att på egen hand skapa pengar är tämligen självklar är motståndarnas desperata försvar att vråla INFLATION, eventuellt med hänvisningar till ohistoriska jämförelser med Zimbabwe eller Tyskland i början av tjugotalet. Nu är det ju en klassisk kunskap att inflation inte skapas av att man kör in pengar på ett produktivt sätt i en ekonomi som kännetecknas av arbetslöshet och underutnyttjande av resurser, men det lär inte bekymra gaphalsarna. Inte heller att begreppet 'inflation' inte betyder något annat än vad man godtyckligt bestämmer skall betyda 'inflation'. (Under några år har det dessutom varit deflation som varit mer hotande, för övrigt.)

Men, och här kommer det viktiga om man är orolig för inflation: Pengar kan skapas genom enkla knapptryckningar. Glöm larvet när borgaren hånfullt frågar: "Jaha, och du har en sedelpress i källaren då?" när det handlar om reformer som antas kosta pengar. Numera är sedelpressen digital, och den finns i verkligheten. Det är inte många som springer omkring med tjocka sedelbuntar numera, för övrigt, men pengarna ligger på konton. Konton kan också elimineras om så behövs. Och offentliga intäkter genom skatter och avgifter behöver inte automatiskt spenderas egen, utan kan vid behov helt enkelt raderas.

För Sveriges del är det förmodligen kreditbubblan för bostadslån som är den stora kandidaten till att punkteras, för att därigenom få bort en hel del tryck i ekonomin som kan leda till prishöjningar. Med andra ord bör bankernas möjligheter att så att säga skapa egna pengar genom bostadslån nationaliseras bort. (Det låter kanske konstigt, men är väl inte underligare än att bankernas rättighet att ge ut egna sedlar försvann för länge sedan.) Samtidigt kan bostadsbubblan angripas genom massbyggande av hyreslägenheter, där det bor människor som inte behöver dras med miljonskulder till bankerna utan kan vara relativt fria medborgare.

Det här blev långt och vindlande. Jag lär återkomma med mer funderingar i ämnets olika aspekter.

tisdag 17 augusti 2010

Japanscenario - risk

Att deflationsspöket (den mindre kände kusinen till det berömda inflationsspöket) upplevs som alltmer hotande bekräftas av Swedbanks chefekonom:

Man förväntar sig att priser ska falla och då skjuter man upp sin konsumtion. Och företag har svårt att höja priser, så att det på så sätt blir väldigt svagt för arbetsmarknaden, och det är också väldigt svårt att sanera skulder i ett läge där priserna hela tiden faller för då ökar skuldernas värde...

Vilket mindre tänkare som jag skrivit om för flera dagar sedan. Deflation är en farlig sak.  Vidare sägs att risken för ett "Japanscenario" i västvärlden ökar. 


Det innebär att tillväxten i ekonomin är svag samtidigt som människor förväntar sig sjunkande priser. Och eftersom räntorna redan är nära noll så blir det omöjligt för centralbankerna att stimulera ekonomin med räntesänkningar. Den enda ekonomiska tillväxten i ekonomin härstammar i ett sådant läge från finanspolitiska åtgärder.

 Staten kan alltså på något sätt, genom att laborera med skatter och/eller utgifter försöka veva igång den stillastående ekonomin. I Japan verkar det inte ha fungerat något vidare. Folk hukar under en permanent kris och spar vad man har.

Varför händer det här? En del av bakgrunden finns i en artikel av Mikael Nyberg.

I inledningen till den senaste finansiella kalabaliken var alla plötsligt keynesianer. Statskassorna öppnades för krisutgifterna, och centralbankerna öste miljarder i krediter och kapital över lamslagna banker. Om domedagsmaskinen bara hackade i gång igen skulle konjunkturen vända. Det var tanken.

Men spänningarna i ekonomin är kvar. Kapitalen och deras krav på avkastning är för stora i förhållande till de mervärden som kan realiseras. En procent av hushållen lever luxuöst på sina bitar av kakan, men någon masskonsumtion eller några sociala investeringar som sätter en växande produktionskapacitet i arbete tillhandahåller de inte. Nödlånen fastnar därför i den finansiella sfären. 

Har jag inte predikat om det tidigare också, att sned fördelning av inkomster och förmögenheter kommer att orsaka en snedvridning som på sikt kan få hela ekonomin att slå runt. Ali Esbati har några hänvisningar i ämnet.

På grund av den irländska "tigerekonomins" undergång har emigrationen från den gröna ön kommit igång för första gången sedan nittiotalet. Jag antar att vi slipper det dumma pratet om "tigerekonomier" på ett tag nu, likaså om "ekonomiska under" som mest är bubblor. Angående Irland så verkar det av bloggkollega Teckentydaren som om bankerna har tagit över skötseln av landet. Jag tycker det låter som ett gott skäl för nationalisering. Och inte bara på Irland. När finansvärlden slår om från att vara en tjänande funktion i samhällets ekonomiska kretslopp till en parasit som suger livsblodet ur samhället, då måste den oskadliggöras. För bara några årtionden sedan krävde SSU i Sverige ännu att bankerna skulle förstatligas. Nu är det tyst på juniorbyråkraterna. Men krisen visar att kravet är mer aktuellt och trängande än någonsin. Genom att strypa efterfrågan och låta alltmer av samhällets medel åka in i spekulationskarusellen  löser man ingen kris. Det gör man däremot genom intelligenta satsningar på den gemensamma sektorn. På det sättet kan man sopa undan Japanscenariot.

tisdag 3 augusti 2010

Varför är deflation dålig?

Jag har nämnt deflation ibland på bloggen, att det är ett ekonomiskt tillstånd som inte är så bra, samt att det är ganska sällsynt. Vad jag vet har det egentligen bara förekommit en stor deflation, alltså ett stort allmänt prisfall, i Sverige, och det var i början av 1920-talet. Den ledde till en arbetslöshetskris som faktiskt var värre, men lyckligtvis mycket kortare, än den stora trettiotalskrisen. Sedan kom tendenser till deflation, men knappast mer, vid några tillfällen under nittiotalskrisen. Inflation är något som Sverige och världen har mer erfarenhet av, och därför har Paul Krugman på allmän begäran noterat tre skäl till varför just deflation är dålig. Jag skriver om, med egna ord.

När priserna faller är det lönsamt att inte ge ut pengar, utan sitta på de pengar man har och låta priserna falla ännu mer så att ens pengar blir ännu mer värda räknade i vad man kan köpa. Med andra ord leder fallande priser till minskad efterfrågan på varor och tjänster, och därmed att folk förlorar jobben. Motsatsen är när det råder viss inflation som gör att man känner ett visst tryck att handla för sina pengar innan deras värde minskar.

Det blir också dyrare att investera eftersom man måste betala tillbaka mer än vad man lånar. Om man lånar 1000 kronor på ett år (vi bortser från räntan) och det inte är några förändringar i penningvärdet så betalar man tillbaka 1000 kronor efter ett år. Om det är tio procents inflation så betalar man tillbaka 900 kronor, men är det tio procents deflation kommer återbetalningen att kosta 1100 kronor. Därför kommer folk att akta sig för att låna till investeringar om de tror att det blir mycket dyrare att betala tillbaka. (Och motsatt: tror man att inflationen kommer att göra lånen man tar väldigt billiga så lånar man.) Fallande priser och förväntningar om att priserna kommer att falla ännu mer kommer att få ekonomin att bromsa upp med massarbetslöshet som följd genom minskande konsumtion och investeringar.

Slutligen kommer, med en viss tröghet, priset på arbetskraft (lönerna) att falla. Men för att de arbetande skall acceptera det krävs det stor arbetslöshet. Man kan räkna ut vilka lidanden det kan orsaka för stora grupper.

Sammanfattningsvis: även om allmänna prisfall på kort sikt kan verka bra - det är väl trevligt att saker och ting blir billigare! - finns det en oerhört farlig och destruktiv kraft när deflationen bryter loss. Och den risk vi har idag är att det "sparande" som många länder tänker genomföra kommer att förstöra så mycket efterfrågan att botten verkligen går ur ekonomierna och vi faller ner i deflationens svarta hål. Inflation kan drivas till en farlig överhettning, en feberaktig ekonomi som till slut kraschar. Deflationen kan jämföras med en köldvåg som fryser rörelserna i ekonomin. Ingen av dem är särskilt hälsosam för folk i gemen. Men just nu är det i alla fall inte inflationen som är det stora hotet.

onsdag 15 april 2009

Ekonomiska spöken

"Inflationsspöket" är ganska välbekant, utom möjligen för mycket unga personer. Galopperande prishöjningar som gör besparingar, pensioner och löner mindre värda. Stackars lönearbetare i Zimbabwe kan berätta om det i nutid. Kanske det finns några gamlingar kvar som finns superinflationen i Tyskland i början av 1920-talet. Det har varit ytterligare några sådana totalkrascher Jorden runt under 1900-talet, medan vi som är lite äldre i Sverige minns hur priserna rusade iväg under 1970- och 1980-talen men under lyckligtvis lugnare takt.



Är detta månne ett inflationsspöke...?

"Deflationsspöket" har jag aldrig hört någon nämna, men det torde vara motsatsen: priserna faller på ett olämpligt sätt. Jag skrev lite närmare om det i november förra året och nu är ämnet på tapeten igen: I USA föll konsumentpriserna oväntat under mars. Ett prisfall på 0,4 procent under den gångna tolvmånadersperioden ser kanske inte så märkligt ut, men senast detta hände var 1954-1955. Och innan dess var det deflation under den stora depressionen på 1930-talet. Industriproduktionen i USA föll med 1,5 procent i mars och kapacitetsutnyttjandet i industrin ligger under 70 procent. Det fortsätter att gå utför med den "reella ekonomin" alltså.

När Europas och USA:s ledare diskuterat hur man angriper den här krisen är det tydligt att många européer har tidigare svåra inflationskriser i bakhuvudet och därför är kritiska till att låta regeringarna vräka ut pengar på ett sätt som kan skapa problem längre fram. I USA har man inte just den erfarenheten, deflationsspöket verkar mer oroande, och därför ses inte jättestora budgetunderskott som så riskabla (även om man naturligtvis är införstådda om riskerna).



... eller är det deflationsspöket som är ute och skrämmer folk?

Det är just detta som är finansministrarnas dilemma: om man öser ut en massa pengar i ekonomin idag för att "få fart på hjulen" (och undvika en farlig deflation) så finns ju de pengarna kvar när ekonomin får mer fart igen. Det finns mer köpkraft än vad ekonomin kan möta. Sker det en kraftigt ökad konsumtion när folk tycker att de vågar konsumera igen finns det risk att priserna ökar med sådan fart att det blir en svårkontrollerbar inflation i stället. Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Visserligen skulle man kunna tänka sig att regeringarna raskt skulle kunna agera genom att försöka få ekonomin att lugna ner sig, men då handlar det om att höja räntor och skatter och försöka få bankerna att låna ut mindre, och sådant är alltid politiskt besvärligt. I alla fall för regeringar som ställer upp till omval. Det finns ekonomiskt väldigt starka grupper som kommer att reagera väldigt surt om räntor och lånemöjligheter försämras, exempelvis. Och för att komplicera saken finns hela denna väldiga finansindustri som sysslar med att göra pengar av pengar, och som inte har lust att sluta att snylta på den "reella ekonomin".

För att trassla sig ur spökenas grepp behövs det nog nya grepp som gamla regimer inte vågar sig på.

Socialist- eller kapitalistspöket???

söndag 16 november 2008

Deflation på väg?

Vi som är lite till åren komna är vana vid såväl prisstabilitet som inflation. Ett mindre känt fenomen är deflation, alltså att den allmänna prisnivån faller. Det var en kort deflationskris i början av 1920-talet i Sverige med enorm arbetslöshet och krossade företag, och för ungefär tio år sedan har jag för mig att det var tendenser till generellt prisfall i Sverige, men annars har det inte varit mycket åt det hållet. Antingen har priserna ökat så måttligt att det inte märkts, eller också har de rasat iväg uppåt så det verkligen har märkts.

Men vad är det för fara med deflation, det är väl trevligt om priserna faller så att det blir billigare att handla? - Nja, det finns vissa problem som kan bli riktigt allvarliga. Om alla förväntar sig att priserna skall gå ner finns det anledning att vänta med sina inköp tills det blir ännu billigare. Och under den väntetiden kan många företag hinna gå under därför att konsumenterna håller inne med sina pengar. (Det är därför som en del ekonomer tycker att det är bra med lite inflation som gör att folk handlar upp sina pengar i stället för att spara dem.) Arbetslösheten ökar, folks efterfrågan på varor och tjänster minskar, krisen så att säga biter sig själv i svansen och förvärrar sig själv. Samtidigt bör prisfall vara en del av en lågkonjunktur när företagen sänker priserna för att kunna vara kvar. Konkurrensen om kunderna kan tänkas öka. Men med de vinstnivåer man vant sig med på senare år kanske ägarna hellre lägger ner driften än tar en lägre vinst.

Möjligen har de här fenomenen med deflation börjat märkas i USA:s kris. Med tanke på hur skuldsatt deras ekonomi är räcker det kanske inte bara med ett mindre prisfall och smärre likvideringar av företag för att återställa balansen.
The cost of living in the U.S. probably fell in October by the most in almost sixty years, while manufacturing and homebuilding sank deeper into a recession, economists said before reports this week.

Consumer prices probably dropped 0.8 percent last month, the most since 1949, according to the median estimate in a Bloomberg News survey. Builders broke ground on the fewest houses in at least a half century and factory output weakened further, other reports may show.

Commodity costs plunged in October when the economy, which descended last quarter, went into freefall as credit and financial markets collapsed. Slumping sales are forcing retailers to lower prices, giving the Federal Reserve scope to keep cutting interest rates to limit the damage.


Nu skriver man om den största nedgången i konsumentpriser sedan 1949. Men 1949 var vi i en annan värld, den enorma efterkrigskonjunkturen hade kommit igång, industrierna sprutade ut varor och kurvorna pekade optimistiskt uppåt. Idag är läget annorlunda. USA är delvis av- och delvis efterindustrialiserat, och det är frågan om vilka ekonomiska verktyg som idag finns för att ta hand om deflation, vikande efterfrågan, skuldsättning och andra kriser som slår till samtidigt. Jag tvivlar på att gamla modeller med "efterfrågestimulering" kan fungera lika bra idag som för 50-60 år sedan.