När det tekniska gapet fylls igen ...

En del extremkristna grupper är nog uppåt humörmässigt nu, i alla fall de som tror att Jordens undergång och himmelrikets ankomst skall ske genom en jättestor sammanstötning mellan de goda och de onda krafterna i vad som nu är norra Israel. I Harmageddon, även känd som Megiddo, förväntar man sig att slutslaget skall stå. Vi övriga tar det lite lugnare: Domedag lär det inte bli, däremot en serie kraftiga och mycket obehagliga sammanstötningar just i den delen av världen.

För några dagar sköt Israel ner en drönare som skickats iväg från Libanon av Hitzbollah. Israelerna försöker verka oberörda, man kan nog misstänka att det är mycket upprört bakom kulisserna. Hur många drönare har Hitzbollah tillgång till egentligen, hur stor räckvidd har maskinerna, vad kan de utrustas med? Är de bara för spaning, eller kan man tänka sig att de kan bära vapen? En enstaka drönare är en varningssignal om något, men vad? Har Hitzbollah tillgång till en hel mängd maskiner som kan bli en för svår match för det israeliska luftförsvaret? (Lästips: intressant inlägg om minor i Hormuz-sundet hos Moon of Alabama, och kommentarer till detta och till drönar-historien.)

Redan i samband med kriget i Libanon 2006 hävdades att Hitzbollah hade tekniskt kunnande nog för att avlyssna trafiken från drönare som Israel skickade in över deras område. Jag vet inte om det har bekräftats, men en sak är tydlig: den överlägsenhet avseende teknisk nivå och förmåga att utnyttja tekniken som israelerna och västmakterna har levt högt på håller på att gå förlorad. Och man kan nog säga att det är Israels och västvärldens politik i Mellersta östern som drivit fram de krafter som nu arbetar sig upp på deras egen nivå. Man kan väl jämföra med arabernas tidiga förvirrade och splittrade försök att möta korsfararna med det senare skedet när de lärt sig hur man segrar - det verkar vara ungefär likadant nu.

Ur anti-imperialistisk synvinkel kan man säga att det är bra. Västmakterna kan inte rumstera om hur som helst längre. Men om man tänker ytterligare några steg framåt då? Var det över huvud taget nödvändigt för "den fria världen" att frammana, göda, de monster som man nu säger sig vara så rädda för? Vad kommer dessa nya krafter att ta sig för framöver? Kommer de att uppträda mer anständigt, kommer de att vara ädla riddersmän av Saladins typ? Eller sjaskiga småhandlare ungefär som sina motståndare? En reaktionär fundamentalist kommer inte nödvändigtvis blir progressiv för att han utrustas med mobiltelefon och automatvapen. Men det är sådana typer som väst gynnat.

Varför inte avslutningsvis citera inledningen till Tegnérs dikt Det eviga och rikta frågan till "den starke" med imperialismens svärd i sin hand: "är du beredd att försvinna, som en storm i de arabiska öknarna, helt enkelt därför att du burit dig dumt och kortsiktigt åt?"

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.

USA - på väg mot planekonomi?

Eftersom alla ekonomier på något sätt är planerade är rubriken fel - finns det ingen eftertanke och framförhållning finns heller ingen ekonomi. Men planering kan ske på olika sätt, med olika syften och verkningar för olika samhällsgrupper. Den moderna planekonomin kom i samband med Första världskriget. När Sovjet planmässigt skulle bygga socialismen fanns redan en del experter tillgängliga, folk som hade arbetat med det tsaristiska Rysslands ekonomiska planering under kriget. Efterklanger av den västeuropeiska krigsplaneringen fanns förmodligen såväl i de tyska nazisternas ekonomiska politik som i den engelska keynesianismen. Jag tror det var den gamle historikern Eric Hobsbawm som skrev att erfarenheterna från Första världskriget hade lärt folk att staten kunde göra lite mer än vad man trodde tidigare.

När Per-Albin Hansson 1939 uttalade att "Sveriges beredskap är god" handlade det faktiskt om planer, nämligen att man hade förberett sig så att livsmedelskrisen från Första världskriget (som höll på att utlösa revolution i Sverige) inte skulle upprepa sig. Hansson hade rätt, det blev ingen livsmedelskris.

Men nu över till rubrikens ämne, förorsakat av en artikel om en 'exekutiv order' från Vita Huset, avseende 'Beredskap för nationella försvarsresurser'. Den utfärdades 16 mars i år. Ur en synvinkel är den inte så konstig, det finns ju hela tiden övergripande planer för hur staterna skall agera om det utbryter svåra kriser som kan påverka folkförsörjningen. Naturligtvis måste de uppdateras då och då, oavsett om kriget står för dörren eller inte, eftersom ekonomin förändras. Å andra sidan kan man undra om denna 'exekutiva order' har något med krigsmullret i Västasien att göra, och då är ju saken betydligt allvarligare på flera sätt. 'Allvarligare' dels för att USA tidigare kunnat driva ett antal krig utan att det orsakat ransoneringar och stora offentliga ingrepp, och dels för att det kan vara förebud om ett verkligt krigsutbrott. Jag utgår också från att konspirationsglada personer ser detta som förberedelser för en kupp och definitivt skrotande av den USAmerikanska demokratin. De kan ju gnola på Frank Zappas gamla text om "concentration moon, over the camp in the valley ..."

Vad säger planen? Bland annat att staten i ett krisläge kan ta kontroll över alla energikällor och kommunikationsmedel, samt återinföra värnplikt för att möta landets civila och militära behov. (Undrar om inte det sista låter som tyska lagar under Första världskriget, med total mobilisering - kanske kan jämföras med svensk civilförsvarsplikt också, men mer utvidgad?)

Det bästa sättet att se till att den här planen inte förverkligas är väl att se till att det inte blir krig eller förvärrad kris runt Hormuz-sundet. Världsekonomin drivs till stor del ännu med olja - det är märkligt att ett litet gäng israeler och amerikaner tillåts hålla på som de gör och provocera bråk. Det räcker nog med att något enstaka fartyg skadas i Persiska viken för att det skall bli panik Jorden runt. - Men åter till den 'exekutiva ordern', för där står några andra intressanta saker.

Man får en bild av en enorm organisation, från presidenten och diverse nationella råd i toppen, ned till olika departement med ansvar för olika sektorer av samhället. Man kan anta att här kommer man inte att snåla med maktutövandet i ett krisläge. Jag undrar hur en jämförelse med den tidiga planering som gjordes under ryska inbördeskriget 1918-21 skulle utfalla, om man ser den ryska organisationen jämsides med den amerikanska? Eller för all del sovjetiska Gosplan som kom i slutet av 1920-talet.

En märklig detalj är att man i ett krisläge snabbt skall se till att teknologier som för närvarande hålls borta från marknaden snabbt utvecklas. Det verkar vara energikällor i första hand. Det vore ju smartare om detta gjordes innan det blev kris, men just krisen gör ju att eventuellt motstånd kan bankas ner i skoskaften och det är väl det som är meningen. - I övrigt ser det ut som stora delar av affärslivet på olika sätt kan dras in under offentlig kontroll, så fort det rör sig om angelägenheter av 'offentligt intresse'. Och det lär vara väldigt mycket.

I denna 'exekutiva order' är syftena skumma, blir det krig är det USA och dess kompisar som drivit fram det (fast jag tvivlar på att Obama verkligen vill ha krig, och det är vettigt folk såväl i USA som Israel som försöker lugna ner situationen). Men om man ändrar på några parametrar skulle det hela kunna förvandlas till en demokratiskt kontrollerad planekonomi med Humes gamla paroll om "största möjliga lycka till största antalet människor" som ledstjärna. Den teknologi som kommer att användas i planeringen är ju rätt neutral, den kan användas både till kapitalistisk och socialistisk planering. Undrar om exempelvis Occupy-folket kan ta upp den tråden - helst innan USA förvandlas till en regelrätt polisstat!

Snubbeltråd?

Jag minns uttrycket snubbeltråd (trip wire) från det kalla krigets dagar. Det innebar att en militär styrka (som inte behövde vara så stor) av makt A placerades på ett sådant sätt att den skulle komma att vara i vägen för andra militära styrkor som ville gå in på områden där A inte ville ha dem. Eftersom styrkan stod där, som en snubbeltråd för de andra att kliva på, skulle den verka återhållande. Varför? - Därför att om makt B slog sig genom A:s lilla truppstyrka skulle det kunna utlösa en oerhört mycket större konflikt, storkrig, kanske till och med det fruktade världskriget med sin kärnvapenkatastrof. Så taktiken med snubbeltrådar kunde vara effektiv.

Kanske den taktiken är återupptagen i vår tid igen? Ryska marinen finns i Medelhavet med en bas i Syrien, och vad jag har uppfattat så planerar såväl Ryssland som Kina att placera fartyg i närheten av Hormuzsundet. USA kan knappast protestera: man anser ju själv att man har rätt att skicka sina fartyg vart man vill på världshaven. Under sovjetmarinens storhetstid var denna i hög grad närvarande i de här vattnen också.

I och med att rätt starka potentiellt fientliga militärmakter finns i närheten av tänkbara krigsområden är det inte bara för USA/NATO att blåsa på. Det är inte säkert att ryssar och kineser är lika återhållsamma i sina svar som under Balkankrigen på 1990-talet (exempelvis när Kinas ambassad i Belgrad bombades) om deras militärer utsätts för beskjutning. Därmed skulle det kunna finnas några snubbeltrådar som kan hindra att det hela utvecklas till storkrig. Man får väl anta att USA:s militära ledning är kompetent nog att förstå det här. Frågan är hur det förhåller sig med den civila ledningen, och den opinion av tangentbordskrigare (keyboard warriors) som väl aldrig själva varit i fält men gärna hetsar för krig mot Iran. Och i tangentens riktning finns, mer eller mindre underförstått, Ryssland och Kina.

Något påminner det här om situtationen före Första världskriget också: ett antal otrevliga stormakter fintade mot varandra men gick inte till angrepp - förrän det hände något som gjorde att regeringarna tappade kontrollen över utvecklingen, allianssystemen trädde i kraft och arméerna marscherade ut för att förinta varandra. (Jo, jag tycker ingen av de nu akuella stormakterna är trevliga heller, men det är nog bäst för oss alla att de inte kommer i ett läge när någon börjar fingra på avfyrningsknappen till något kärnvapen.)

Syrienbloggen återger uppgifter om att Rysslands och Kinas veto skulle ha fått USA att ge upp stödet till de väpnade grupperna i Syrien. Jag undrar om det kan stämma.

---

PS. Grannbloggaren Old Wolf undrar vad Calle Bildt vet om Syriens opposition - bra fråga! - samt refererar till en undersökning som har gjorts av folk från Qatar (av alla jäkla ställen, ledarna i Qatar är ju drivande för att störta regeringen i Syrien) som uppges visa att 55 procent av syrierna stödjer sittande presidenten. DS

Livet går vidare - förhoppningsvis även i västra Asien

Det ser kanske visset ut för närvarande - gråväder, regn, stormar som står på kö,  förkylning med medföljande håglöshet - men livet går vidare. Lite hjälp med att få stjälken nedsänkt i vatten kan alltid vara uppiggande. Bokstavligen om man är ett saintpaulia-blad, och bildligt om man exempelvis är människa som inte vill vissna.

Möjligen kan nyheterna från Syrien vara positiva. De observatörer som Arabförbundet skickat dit har inte (trots ett påstående som sedan återtogs) sett att regeringen har prickskyttar som skjuter folk från hustak. Nu är oppositionen - vad det nu är för figurer? - sura och vill att observatörerna åker hem igen. Kanske är man oroliga för att Arabförbundets folk skall se 'fel' saker och berätta om det? 'Fel' saker skulle kunna vara 'fredliga demonstranter' som skjuter på soldater och poliser och folk som stödjer regeringen. I Libyen skulle vi tro att det var folk som kallades 'rebellerna' som kämpade för befrielse. I Syrien har man inte lyckats få till sådana grupper, så där etiketteras de 'desertörer' från armén. Misstänkta är de lik förbaskat.

Jag är ingen storkonsument av nyhetsmedia, men nog borde jag väl ha sett någonstans rapporter om den fula roll med pengar och legoknektar som Qatar spelade i Libyen och som man möjligen försöker köra repris på i Syrien. Men icke. Man måste ut på nätet, och det stör mig något. Visserligen har det talas mycket vackert om 'medborgarjournalistik' och liknande angående bloggar och hemsidor de senaste åren, men jag skulle faktiskt hellre se att ordentligt källkritiskt tränade journalister med djupa kunskaper om områdena det gäller, samt rejäla redaktionella resurser, står för rapporteringen. Då kanske såväl 'rebeller' som 'desertörer' och oppositionsgrupper granskats betydligt hårdare, liksom de skugglika krafter som opererar i bakgrunden. Och vi kanske skulle slippa svenska flygplan i ett nytt krigsområde.

Nu är inte Syrien samma som Libyen. Det verkar som en klar och tydlig linje håller på att dras upp: Hit men inte längre! Vad det gällde Libyen förvånades jag över personer som glatt accepterade att flera tiotusentals människor dödades i ett onödigt krig, och dessutom inbillade sig att NATO skulle ha bytt sida och nu slogs för den arabiska våren. Förhoppningsvis kan livet gå vidare i Syrien utan månader av bombardemang och massdödande.

Kanske till och med - hemska tanke för en del! - kan syrierna själva få bestämma hur de vill ha det!  Därvidlag kan den ryska flottan utanför syriska kusten och den ryska flottbasen vara avgörande. Kanske NATO drar sig för att bomba i närheten av ryska stridskrafter. Men det är ett farligt spel, på gränsen till riktigt allvarligt krig, som pågår omkring Syrien och Persiska viken. Även om alla de stater som är inblandade nöjer sig med att hytta med näven och skrika hotelser kan ett litet missförstånd ändå dra iväg på ett okontrollerbart sätt. Det kan räcka med att ett amerikanskt och ett iranskt fartyg krockar i Hormuzsundet därför att ingen vill väja, och någon dessutom börjar skjuta, och så kan hela området från Iran till Israel vara i krig inom några dagar. Skulle dessutom Ryssland (och kanske Kina, som har stora intressen av oljeleveranser från bland annat Iran) bli indragna så har vi en global i stället för en regional konflikt, och var hamnar vi då? Det pratas om att tankertrafiken i Hormuzsundet kan blockeras och orsaka ny kris i världsekonomin. Den krisen kan komma utan att sundet ens blockeras, bara det verkar trovärdigt att det kan bli svårt att få ut tankfartygen kommer oljepriset att rusa i höjden.

Snart kommer våren till bergen och slätterna i 'den bördiga halvmånen'. Blir det blomstrande och fredliga syner för människorna där, eller ett nytt krigshelvete? Varför tycker somliga att man är en idiot när man föredrar fredlig och kontrollerbar konfliktlösning framför krig som man aldrig vet hur de kommer att sluta - och varför kan man bara rycka på axlarna åt några tiotusental döda araber som dessutom aldrig fick chansen att tala om ifall de var beredda att bli dödade? Har jag blivit för gammal och trött när jag inte ser våld som förstahandslösning i en situation där det finns andra möjligheter?

Varför avslöjas detonator-förfalskningen?

"Varför just nu" och "vilket syfte egentligen?" är bra källkritiska frågor att ställa. Nu kommer det fram uppgifter från en man som verkar ganska trovärdig (han har gjort liknande saker förr och haft rätt) om att "Irans ritningar till en detonator för kärnvapen" i själva verket är en israelisk förfalskning. Israelerna har ju atombomber själva, så de kan ju bara plocka en ritning ur arkivet antar jag.

Avslöjandet kan vara verket av en enskild man, men det kan ju också vara en tänkande grupp som försöker sätta en käpp i hjulet för krigspartiet i Israel och USA. Möjligen också ett försök att slå in nya kilar mellan Israel och USA. För falska papper från Israel kan ju knappast tas som orsak för att börja krig när/om de avslöjas som falska innan kriget drar igång.

Och vilka har egentligen något att vinna på att israeliska bombplan drar in över Iran? Det förefaller i stort sett bara vara två parter: de härskande grupperna i just Israel och Iran. Israelerna vill ha en omvärld i kaos som man tror kan kontrollera, fast man ju åkte på pumpen i Libanon för ett par år sedan. Och när första bomben faller över Iran kan vi nog säga ajöss till oppositionen där. Alla kommer att ställa upp till landets försvar. Terrorbombningar brukar få det resultatet.

Alla andra kommer i varierande grad att förlora. Om vi tar en detalj som sannerligen inte är liten i det här sammanhanget så råkar en stor del av världens oljetrafik passera nära Irans kust. Och jag tvivlar på att USA kan garantera att hålla Hormuzsundet öppet om iranierna beslutar sig för att stänga av tankertrafiken. Det skulle kräva en omfattande insats av marktrupper - och de trupperna har inte USA. Ett faktum som torde vara välkänt inom landets underrättelse- och utrikestjänster.

Stängs oljekranen av i Hormuzsundet (eller om det kommer ett trovärdigt hot om avstängning, det räcker) finns en uppenbar risk att världsekonomin dyker just när det syns tecken på återhämtning, och det tvivlar jag på att så många regeringar och deras folk världen runt är intresserade av. Därför finns det anledning att säga att "ja, det är bra att förfalskningar avslöjas innan de släpas iväg som bevis till FN:s säkerhetsråd, men det vore ju kul att veta om det finns en historia bakom historien också".

Intermezzot i Hormuzsundet - slutagerat?

De som är lite äldre minns kanske Tonkin-intermezzot från 1964. Obefintliga torpedbåtar från Nordvietnam påstods ha angripit fartyg från USA. Det var USA:s motivering för att starta ett allt värre bombkrig mot norra Vietnam.

Nu hade vi nästan en liknande situation igen, fast nu i Hormuzsundet utanför Iran, och med faktiskt existerande patrullbåtar från Iran. En stor del av sundet torde tillhöra strandägaren Iran medan USA inte har en kvadratmeter land där. Däremot är den militära närvaron högst betydande.

En grupp iranska båtar närmade sig alltså en konvoj med fartyg från USA och på de senare påstod man sig känna sig hotade och var beredda på att öppna eld. Varför iranierna skulle anfalla förklaras inte, och jag tvivlar starkt på att USA-befälet verkligen trodde på den möjligheten. Iranierna vet att USA bara väntar på en möjlighet att sätta igång och skjuta, och därför ligger man lågt. Förmodligen vet USA:s militärkommando också att Iran är en betydligt svårare motståndare än Irak och att det är bäst att inte öppna eld "i självförsvar". Det här verkar ha varit mindre dramatiskt än när svenska och sovjetiska spaningsfartyg närapå rammade varandra under det kalla krigets dagar.

Tack vare nätet kan man kolla olika versioner. I Washington Post får man bland annat Bushs version (är han riktigt klok den karln?) men också uttalanden från Irans utrikesdepartement. Den officiella nyhetsbyrån i Iran, IRNA, hade inget när jag tittade nyss. Däremot var det en avspänd artikel i engelskspråkiga Tehran Times, där båda sidor också citerades. Tonläget är inte så uppskruvat som man skulle förvänta sig om kriget stod omedelbart för dörren. Hoppas att jag gissar rätt om det.