Att vi inte är helt oskrivna blad, utan har vissa medfödda kunskaper som gör att vi utan vidare kan uppfatta omvärlden, är intressant. Jag funderade på om Kant hade några tankar om språket, för utan språk är det svårt att sätta etiketter på det vi uppfattar och meddela det till andra. Vissa egenskaper som gör att alla människor är språkanvändare borde vara medfödda. Nu tror jag inte språket berörs i Kritik av det rena förnuftet, men i förordet görs en intressant anmärkning av Markku Leppäkoski (Markus Alfors ?):
Kant uppfattade språket som något givet och till sin natur ahistoriskt. Det finns strukturer som alla språk måste rätta sig efter. Logik handlar om dessa tänkandet lagar.
Nu vet jag inte vad Kant själv skrivit om detta, men tanken om "strukturer som alla språk måste rätta sig efter" pekar på något medfött, i stil med kunskapen om rummets och tidens existens. Strukturerna säger inte vilket språk vi kommer att tala eftersom de är grunden för alla språk, däremot att alla människor (utom ett fåtal med kroppsliga eller mentala defekter) kommer att tala något språk. I den meningen kan man säga att språket är ahistoriskt. Det är inte beroende av historiska förhållanden. Å andra sidan är det praktiskt uttalade språket väldigt beroende av tid och plats. En stockholmare från 1513 skulle vara svår att förstå idag, även om hen talade svenska. Kanske språkförmågan kan sorteras in under "förnuft" och det praktiska språket under "förstånd"?
4 kommentarer:
Jag tror att Kant hade fel om kunskapen om rum och tid är "medfött". Fråga en 10-åring om vad "rummet" är och han förstår nog inte frågan. "Rummet" är en ganska avancerad abstraktion som det krävs en hel del sinnlig erfarenhet för att förstå.
Kants newtonska syn på rum och tid kändes självklar för honom. Men si då kom Einstein och visade att den newtonska hypoteserna helt enkelt inte stämde! "Förnuftet" hade fel...
Jag tror inte att vi har några medfödda kunskaper, bara medfödda "förmågor".
Eller för att formulera det på ett annat (bättre?) sätt, i generna finns ett program, som hjärnan och kroppen kan använda sig av för att få kunskap om omgivningen (och sig själv)genom växelverkan med den. Alltså genom erfarenhet. Locke hade mer rätt än Kant.
Det nyfödda barnet "vet" inget. Att suga på mammans bröst är en förmåga det har, inte en kunskap det skulle kunna formulera. Barnet har ju ännu inte ett språk som är ett verktyg som krävs för kunskap i egentlig mening.
Chomskys underliga teori om en "universell grammatik" lyckades han väl aldrig bevisa? Att det finns väldigt allmänna likheter mellan språken och de olika grammatikorna är väl däremot troligt. Men då handlar det även i detta fall mer om en medfödd förmåga, en förmåga till kreativitet!
Nja, en tioåring kan ju använda språk utan att förstå vad det är. Praktik och förståelse av praktiken är inte alltid sammanfallande. Och jag antar att så grundläggande saker som tid och rum, som oförklarade men ändå på något sätt insedda förhållanden, måste finnas med från början i den mänskliga hjärnan. Tror dock inte att Kant gick in på när i människans utveckling man kan tänkas börja operera med de här storheterna på ett omedvetet men ändå effektivt sätt. Rimligen måste det vara fler än medelålders filosofiprofessorer i Königsberg som det handlar om, men små barn som ännu befinner sig på experiment-stadiet vad det gäller att utforska världen kanske faller utanför?
Trodde jag skrev en kommentar till första svaret, men det bara försvann ... tryckte på fel knapp kanske? - Hur som helst, som jag uppfattar saken så är vi på en nivå där det handlar om möjligheten att uppnå kunskap, inte kunskaper i sig. Om inte de möjligheterna finns inbyggda i oss på något sätt - och där kan du gärna kalla det förmåga, uttrycket "kunskap" kan vara förvirrande - kommer vi ju inte att på något sammanhängande sätt att kunna uppfatta att det händer saker omkring oss. Tioåringen behöver därmed inte kunna förstå vad "rummet" teoretiskt innebär, hen kommer ändå att kunna röra sig genom tid och rum (och sedan flera år redan kunna behärska något språk). Jag vet inte om Kant satte någon åldersgräns eller andra gränser för att kunna utnyttja dessa förmågor. Det intressanta är ju att den bästa tiden för språkinlärning är under tidiga år, medan det verkar som rums- och tidsuppfattningen behöver mer träning för att kunna utvecklas till fullo.
Skicka en kommentar