onsdag 15 oktober 2008

Välstånd, välfärd, livskvalitet?

Igår var jag och lyssnade på Christer Sanne när han berättade om den bok som jag skrivit om här. Jag var inte ensam, ett trettiotal människor satt och lyssnade i en sal i Medborgarhuset.

Keynes' barnbarn, det är ungefär min generation, och enligt Keynes' antagande skulle produktivitetshöjningarna medföra att framtidens människor inte skulle behöva arbeta mer än några timmar per dag. Vi vet hur det ser ut … . Somliga arbetar för mycket, andra inte alls, många arbetar med fel saker medan saker som är mer rätt underförsörjs. Är det vettigt?

Politiker larmar om att tillväxt är viktigare än allt annat, men vad är det för tillväxt: är den ekonomisk eller oekonomisk? En tillväxt som, om man gör en total beräkning, leder till större kostnader än intäkter är ju inte hållbar, det är lätt att förstå. Ändå har den insikten svårt att tränga igenom. Likaså att det finns andra mått än tillväxt som är viktiga för att se hur bra det går för ett land.

Vi har gått från vad Sanne kallar knapphetsekonomi till ymnighetsekonomi, på femtio år har konsumtionen tredubblats i Sverige. 55 miljarder läggs ut varje år för att få oss att konsumera mer. En sådan enorm utgift för att få oss att känna oss missnöjda med vad vi har borde skapa misstanken om att något är fel.

Tillväxten (bruttonationalprodukten) drivs hela tiden uppåt, men uppenbarligen säljer inte produktionen sig själv. Folk måste fås till att förbruka mer ur en resursbank som verkligen inte är outtömlig, de måste övertalas att arbeta längre än vad som är nödvändigt för att hålla dem själva och samhället igång, de måste intalas att detta är bra trots att det finns en känsla av att något i grunden är fel. Det är verkligen något för politiker med visioner och mod att ta tag i!

Jag gjorden några anteckningar medan Sanne pratade, och på slutet lade jag till ett citat från gamle Kant: "Upplysning är människans myndighetsblivande." Ja, något i den stilen skrev han. Den moderna människan kan betrakta sig som upplyst när han/hon inte längre dansar efter marknadsförarnas taktpinne eller tror att Maud Olofssons maniska skrikande är högsta visdomen för dagen. Men då lär mycket av det samhälle vi känner idag (förhoppningsvis de värsta bitarna som få kommer att sakna) att sjunka i gruset.

Sanne nämnde ett par författare i USA som varit inne på det här och beskrivit det nuvarande systemet som dysfunktionellt. Båda var väl tidigare medlemmar av makteliten på högsta nivån men hade nu tänkt om. En av dem heter Peter Burns och har skrivit något som heter Capitalism 3.0. Den andra författaren är Robert E. Reich.

Särskilt Burns skall tydligen vara framåtblickande med idéer om nya lösningar för att organisera näringslivet. När jag hörde det tänkte jag på Karl Polanyi som beskrev hur ekonomin brutits ut ur samhället genom politiska beslut på 1800-talet (det började i England, naturligtvis) men som måste återföras till samhället igen och åter bli tjänare, inte herre.

Här är några bilder från mötet. Kan fås i lite större format om du klickar på dem!


Finns det en hållbar tillväxt utan skadliga biverkningar? Eller måste vi fråga oss om tillväxten har kostnader som gör att den inte blir hållbar när den drivs för långt?



Välstånd = tillväxt och mäts i BNP. Den måste alltid öka, annas påstås "ekonomin stå still". Och det klagas oreflekterat att Sverige "halkat efter i välfärdsligan" om vi inte är världsbäst vad det gäller BNP/innevånare.

Välfärd mäter en massa andra levnadsindex förutom BNP, och där kan man finna att Sverige ligger mycket bra till. Följaktligen vill välståndsivrarna inte prata så mycket om välfärd, och ännu mindre om livskvalitet. För när välståndet växer men inte lyckan med den måste ju något vara fel? Man blir materiellt rikare men känner ett allt tommare liv, är det ett framsteg? Folk var mindre gnälliga i Sverige på femtiotalet, och det är nog ingen tillfällighet.



Sanne pekar på ett brutet band mellan medborgare och politiker (det har väl aldrig funnits helt ut, men att exempelvis ett par tusen kommuner försvann gjorde nog sitt till för att öka klyftan mellan politiskt valda och väljare - och att göra att politikerna hamnar i de anställda tjänstemännens våld. Tomrummet där bandet skulle ha funnits ockuperas av intresseorganisationer som lever på att predika att deras medlemmar har det dåligt ställt och måste få hjälp. Missnöjespredikanter med andra ord. Finurlig bild med små glada smileys som tillsammans blir en stor sur gubbe.


Jo, det finns mycket att tänka på här. Låter det högtidligt om man kallar det hela en "överlevnads- och civilisationsfråga"? Läs gärna Sannes bok för att få egna uppslag!

5 kommentarer:

Kerstin sa...

Björn skriver:
Keynes' barnbarn, det är ungefär min generation, och enligt Keynes' antagande skulle produktivitetshöjningarna medföra att framtidens människor inte skulle behöva arbeta mer än några timmar per dag.

Aha, då var det från Keynes min pappa fick det där som han brukade säga på 50-talet: "Om 50 år så behöver man bara gå till jobbet och trycka på knappen en gång i veckan".

Idén att somliga skulle stå och trycka på knappen 10 timmar/dag och andra inte få vara med alls utan tvingas svälta till slut, för att det är deras fel att de inte får vara med, den tror jag inte ens att han kunde föreställa sig.

Björn Nilsson sa...

Ack femtiotalet, en tid av naiv optimism och framsteg! Idag har vi pessimism och baksteg - i alla fall i vissa avseenden. Och i morgon ...?

Kerstin sa...

Tja, såååå naiv var den inte, för vi fick ju ett förhållandevis gott samhälle under flera tiotals år, fram till "oljekrisen" då höjdarna insåg chansen att komma med den första chocken :-(.

Den ekonomiska liberalism vi sedan fick är en slags "den ständiga krisens politik" och såvitt jag förstår vill folk ha den, annars skulle den ju röstas bort - eller?

Så det är väl den unga generationens form av optimism: "Jag kan ju vinna 20 miljoner på Lotto-optimismen".

Harald Cederlund sa...

"Peter Barnes" ska det nog vara - boken finns att ladda ned här upptäckte jag - jag tänkte ta mig en titt!

Björn Nilsson sa...

Kerstin, nog var det väl lite naivt i alla fall när många människor fick för sig att man hade löst det där med arbetslösheten? När man stod mitt uppe i expansionen, och det ofta var enkelt att hitta jobb (= brist på arbetskraft, om man ser det från företagens synvinkel) var det lätt att tro att det här kunde vara för evigt. Och det var ju förhastat.

Harald, tack för rätttelse och tips om var man hittar Barnes-boken. Jag har öppnat filen och hittat tänkvärdheter redan i förordet. Hoppas det fortsätter på den vägen! Verkar i alla fall inte vara någon Barn-bok.